Magsjuk.

I går var det meningen att det skulle varit min andra dag i mitt tredagarsblock men det sprack, natten till måndag kände jag mig konstig í magen och hade svårt att sova. På måndagmorgonen så fick jag upp det jag ätit på kvällen innan. Hela dagen igår var jag helt utslagen, det är märkligt hur fort det går? Från att vara frisk till sjuk på bara några timmar. Får vi se hur länge jag måste vila innan det blir någon löpning igen.
Hade tänkt att under denna långa julledighet skulle jag träna bra och kroppen skulle få tid att återhämta sig med lite mera sömn än vanligt, det har inte blivit riktigt så. Men det är bara att ta nya tag och jag får se detta lilla bakslag som en extra återhämtningsperiod.

Lugnt distanspass, framfotslöpningsrunda 84.

Söndag och idag var det dag för en ny tredagarsperiod med löpning. När jag skulle gå ner för trapporna idag var det rejält stelt i vristerna, trots frånvaro av löpning igår. Varje morgon känns det i vristerna de första 10 minuterna. Var bara under det veckolånga uppehållet som dom besvären försvann i min omställning. Hade vilodag igår. Behövlig, var dessutom ute i går och åt en bit mat på restaurang med D och kompisar jag inte träffat på väldigt länge. Vi hade mer eller mindre bestämt innan att vi bara skulle vara med på restaurangen D och jag men vi fortsatte även till den efterföljande puben. Blev nog en 5-6 öl under kvällen, det kändes i morse. Det är konstigt men jag tror aldrig jag vaknat upp efter en festkväll och tänkt följande: Att jag inte drack en öl till? Har aldrig hänt att jag varit missnöjd med att alkoholkonsumtionen varit för låg kvällen innan när man vaknar upp dagen efter.
Vi steg inte upp förrän nio, blev sen frukost och lite halvbråttom ut på vår söndagspromenad. Ett varv runt Bergundasjön, ca:12 kilometer. Underbar natur och omgivning, det tar lite över 2 timmar att gå rundan. En av mina absoluta favoritrundor vad gäller löpning också.

Dagens runda

Så någon timme efter vi kommit hem och ätit en lätt lunch så bestämde jag mig för att springa samma runda. Men var lite orolig då jag under slutet av promenaden känt lite lätt smärta från bakre delen av vänster häl. Smorde in mig med tigerbalsam på både häl och vader. Hade mina tunna Merrell idag. Nu var det länge sedan jag sprang med VFF men dessa har lika tunn sula (4mm) så jag tror inte det spelar någon större roll, I dag var det egentligen meningen att det skulle bli lite snabbare runda men jag kände snabbt att det fick bli en lugn runda. Både promenaden innan och utekvällen i går omöjliggjorde snabbare tempo. Skulle hälen hålla? Den första kilometern var inget vidare, det gjorde ont vid varje nedslag. Men jag tänkte att måste låta det gå någon kilometer innan jag eventuellt avbryter rundan. Men efter 1,5 kilometer ungefär så släppte det  i hälen. Jag låg i ett prattempo hela rundan och det kändes bra men jag hade inte klarat av en hård runda idag. Får se om jag kan ta den imorgon istället om det är bättre i hälen. Problemen jag hade förra veckan med lite känningar under främre delen av vänster hältrampdyna har försvunnit.
Under hela denna period med omställningen har jag haft väldigt många olika problem, knappt aldrig samma problem på respektive vänster eller höger ben samtidigt, det brukar vara någon eller några veckors fördröjning. Lite över 5 månader nu. Hur lång tid kommer det att ta innan jag är smärtfri dagen efter en löprunda? Det går inte en dag utan att man tvivlar på denna omställning, framtiden får utvisa om det var rätt eller inte.

Backintervaller, framfotslöpningsrunda 83.

Sitter här på lördagsmorgonen och känner mig sliten och stel i både rygg men framförallt vristerna, igår var det 3:de dagen i rad med löpning. Kände mig pigg innan och eftersom detta blev en kvällsrunda så var det 1,5 dygn mellan aktiviteterna, så kroppen fick lite extra vila.
Cyklade dit i ett lugnt tempo, men är ändå bra uppvärmning, det tar ungefär 20 minuter och det är en höjdskillnad på 50meter och cirka 8 kilometer till detta friluftsområde. Jag springer backintervallerna i ett elljusspår intill själva skidbacken, det är inte lika brant där och man kan ha ett bra flyt i löpningen, blir det för brant så tycker jag att det blir för dålig kvalité på själva löpningen för det blir ett mellanting mellan löpning och gång. Jag värmde upp först ett varv på den relativt flacka motionsslingan på 1200 meter. Det var rejält stelt i vristerna, hade inte känt något under dagen när jag gått omkring hemma i huset. Men så fort jag började springa så kändes det ordentligt. Så stegen blev extremt korta. Så det var med lite oro jag tog mig an den första intervallen, öppnade försiktigt och det kändes inte så mycket i vrister och vader. Märker nu med det "nya" löpsteget och de minimalistiska skorna att det känns mycket lättare i uppförsbackarna. Framför allt att jag nu kortar ner steget rejält, ungefär som om jag cyklar och lägger i en lättare växel när jag kommer in i en uppförsbacke. Jag försöker precis som i cykling att hålla samma frekvens uppför som nerför. Tror att det faktiskt blir lite högre frekvens uppför, men stegen är rejält korta då. Samtidigt försöker jag att hålla överkroppen uppe och blicken fokuserar upp mot krönet på backen, jag hjälper till med armarna och tar i överdrivet mycket med dom, känns som om det hjälper också. Innan när jag sprang i en backe, tappade jag rejält eftersom jag hade mitt långa löpsteg och blev trött snabbare och överkroppen kroknade alltmer och blicken ner på fötterna, inte tillräckligt med syre till den "stängda" bröstkorgen. Tror jag var ungefär på samma nivå konditionsmässigt som då för några år sedan när jag körde backe. Men känner nu att det finns går fortare att återhämta sig uppe på krönet. Så det är mycket teknik i backlöpning.     Dagens runda


 Precis intill elljusspåren finns det en skidbacke med lift, en av de sydligaste i Sverige. Hanaslöv heter området.
För några år sedan körde jag lite löpträning i skidbacken men det var plågsamt och extremt jobbigt. Kommer så väl i håg första gången, tänkte att det kan väl inte vara så märkvärdigt och körde på som om det var vilken liten backe som helst.
Backen är 500 meter lång och har en fallhöjd på 70 meter.
Den är i 3 etapper, planar ut lite efter varje. På dessa utplanande sträckor är det knappt någon lutning så man lurar sig lite på fallhöjden, för den sista branten är väldigt brant.
I alla fall, glad i hågen tog jag mig an backen, men redan i slutet på första branten kände jag hur andningen var extremt ansträngd. I mitten på den andra branten så var jag helt slut och kollapsade på stället. Jag tog först igen mig genom att sätta handflatorna mot knäna men den återhämtningen dög inte jag fick lägga mig på alla fyra ett tag. Backen hade besegrat mig hur lätt som helst. Moloken och besviken lufsade jag ner från backen och tog cykeln hem. På denna tiden löpte jag bara 5 kilometersrundor 2 gånger i veckan och hade löpningen som ett komplement till cykling och innebandy. Det dröjde ett tag innan jag gav mig på den igen, men jag hade lärt mig att det gäller att disponera krafterna rätt och gången efter gick det bättre, är bara tveksam till om det ger något som löpträning eftersom det blir en blandning mellan joggning och promenadtempo? Men ska ge mig på den igen vid något tillfälle nu när jag har ett kortare steg.

Stiglöpning Spånen, framfotslöpningsrunda 82

Det var ett tag sedan jag sprang denna form av löpning. Blev en ny bekantskap i slutet på sommaren när jag hade stora problem med mina ömmande vader. Av en ren händelse kom jag in på denna stig som är 4 kilometer lång med mycket besvärlig terräng bitvis, både hala tallrötter och vassa små stenar i ett småkuperat område med en enormt fin sjöutsikt. Stigen är en del av Spånenleden som är en 11 kilometer lång promenadrunda i östra Alvesta. Det är 4 kilometer med gammal stig resten av Spånenleden är mestadels cykelvägar inne i Alvesta samhälle.

Dagens runda

Tempot är väldigt lågt mellan 5-6 min/kilometer. Men eftersom stigen gör väldigt tvära krökar med bara någon meters mellanrum där det är som snirkligast, så tror jag inte gps:n registrerar riktigt rätt längd. I vilket fall som helst så är det en härlig form av omväxling i löpning, jag tror det är riktigt bra att varva med en sådan här runda någon gång i veckan. Helt andra muskler som får jobba. Stegen blir extremt korta bitvis. Pulsen är rätt hög men om jag går ut för hårt första halvan så tar jag i princip helt slut sista 2 kilometerna. Det är så mycket höga lyft på fötterna så det är enormt tröttande i höftmuskulaturen.
Koncentrationen måste vara på högsta nivå hela tiden så att man ser var man sätter ner fötterna någonstans. Fantastiskt hur kroppen trots allt hinner registrera alla hinder som så snabbt dyker upp och att fötterna hinner anpassa sig och ta det ännu lite kortare steget för att undvika att snubbla, stiga snett eller på någon riktigt vass sten som om man trampade på den skulle skära sig igenom sulan. Känslan blir att det går snabbt eftersom allt kommer så nära så trots den modesta farten så är känslan så härlig.
Jag kan bara varmt rekommendera denna form av löpning, om inte annat så som komplementträning.
I en perfekt värld med oceaner av tid och framför allt kraft så skulle jag vilja ha denna stiglöpning som ett varannandags inslag. I ett inte alltför högt tempo, igår låg jag på ungefär 140bpm i snitt. Men var trots den relativt låga medelpulsen helt slut efteråt. Nu var detta i och för sig första gången på över en månad.
Kände stelhet både i vader, vrist. I vristerna släppte det nästan direkt när jag kom in på själva stigen, vaderna var stela lite längre men det besvärade inte mig. Däremot var jag lite stel i kroppen som helhet, detta var trots allt dagen efter ett rätt hårt pass så inte så konstigt om kroppen inte ännu återhämtat sig helt.
Hade de tunna Merrellen idag, dessa är perfekta på stiglöpning, När jag sprang här med VFF så var det mycket vanligare att jag stötte i tårna, så här i denna extremt besvärliga terräng passar det bättre med Merrell.

Spånenmilen, Juldagen 2013. Framfotslöpningsrunda 81.

Blev en runda med mycket tid i det svarta hålet. Det svarta hålet är den pulszon som befinner sig strax över gränsen för när du inte längre kan prata obehindrat och 5% till. Enligt boken "Den ultimata löparguiden" så ska man undvika så mycket som möjligt av löpning i den zonen. Antingen ska man träna under den eller över den. Under blir i ett behagligt prattempo, över i ett tempo som motsvarar intervall och den träningen ska endast vara 10% av all träningstid.

Dagens runda

Förr om åren har jag nog legat 85% av träningen i just zonen "Det svarta hålet" En sådan runda som jag gjorde idag är det svårt att undvika eftersom det är så kuperat, för att inte tappa för mycket tempo så blir det att pulsen ökar lite för mycket i uppförsbackarna. I dag blev det dessutom motvind på hemrundan så då blev det extra tufft, var tvungen att sänka farten rejält för att inte bli tvungen att stanna av trötthet, jag märker att över 165 är en gräns som om jag överskrider den mer än 3-4 minuter så tappar jag både hållning och fart. Har haft någon träningsrunda på medelpuls på 161bpm för något år sedan och då går det för fort. Tror den optimala rundan utan att tappa steg och hållning men ändå bibehålla farten är ungefär vid 155-158 bpm i medelpuls.
Har inte hållit min plan med 3 dagars löpning och sen 1 dags vila. Det har blivit varannan dag igen. Ska försöka nu att få upp det dit nu när jag är lite ledig och har mer tid.
Hade de tunna Merrellen idag. Kändes rätt bra i vader och häl, blev lite stum i vaderna men inte så det störde, idag var det orken som försvann efter halva rundan. Doc´k var jag som vanligt väldigt stel på morgonen i mina vrister men känningarna under hälen försvinner allt mer för varje dag.
 Första halvan i medvind men det blev för tuff öppning för att klara samma fart sista halvan i motvinden. Dessutom är det en tuff avslutning på denna rundan de 2 sista kilometerna är det väldigt kuperat och med en lång slakmota på ett 3-400 meter innan rundan avslutas i svagt medlut de sista 400 meterna.

Asfaltsrunda i tunna Merrell, 11km, Framfotslöpningsrunda nr:80.

Blev 2 varv på Cykelvägsrundan, en väldigt bra runda, flack och  de backar som finns är långa och svagt lutande, blir att man kommer in i ett fint flyt i både andning och löpning. I dag var vinden även rätt då det var medvind i den längsta uppförslutan. Hade tänkt springa på förmiddagen idag men dottern var sjuk och det var inte läge att lämna henne ensam. Nu på kvällen så fixade det sig i alla fall så jag kunde komma ut.

Dagens runda

Vaknade stel och stum i vänstervristen och även lite i hälen, inga känningar i vaderna. Släppte efter några timmar men stumheten i hälen har funnits lite hela dagen, fast dock i väldigt lindriga former. Hade tänkt mig 4 varv på elljusspåret, men ändrade mig i sista sekunden.
Jag hade tänkt mig en lugn runda, för denna rundan var bonus i alla fall. Trodde inte jag skulle få hjälp med dottern. Men i vilket fall som helst kände jag rätt tidigt att jag kände mig lätt i steget trots att hälen gjorde sig påmind första 1,5km. Hade de tunna Merrellen idag. I princip ingen dämpning 4 mm sula, noll dropp. Började strax under T1 och kom snabbt in i ett fint flyt. Det är inte ofta jag fått denna sköna känslan sen jag började min omställning. Då är det riktigt skönt att springa. När man känner hur det flyter på utan att man behöver ta ut sig fullständigt. Samtidigt kändes tekniken okej.
Blev negativ split, inte så mycket men ändå. Första varvet var en lugn tillställning och kom bara över T1 i krönen på backarna. andra varvet blev det mer löpning i det svarta hålet. Sista kilometern hade jag medvind och tryckte på lite extra. Skön känsla. Var trött men inte helt slut efter rundan.

Längsta löpningen hittills. Framfotsrunda 79. Med "Tjockmerrell"

I går lördag sprang jag från Alvesta till Växjö, den längsta rundan hittills. 21,7 kilometer blev det. Var tveksam först för jag hade lite ont i vänsterhälen på morgonen, som jag haft den sista veckan, samt att det stramade lite i högervaden. Att då fresta kroppen med 21,7 kilometer kändes inte så vettigt?

Lördagens runda

Vädret var så där, det blåste rätt bra men det skulle bli medvind så det var positivt, ett konstant regnande också, men som väl var så slutade det strax efter att jag börjat springa.
Men efter en del vånda så blev det så ändå, jag laddade upp med en regnjacka som verkligen var tät, med den skulle jag inte bli blöt i alla fall utvändigt, satte på mig vätskebältet och hade min "tjockmerrell" denna dagen. Hade även extra vadvärmare under mina byxor. Lite nötter och russin i fall det skulle komma någon riktig dipp energimässigt.
Inledningsvis tog jag det väldigt lugnt, kändes i hälen, varje steg, men inte smärta direkt utan mer lite obekvämt. Högervaden gjorde sig inte påmind. Men var lite allmänt stel i kroppen i början. Jag tog korta steg och försökte tänka på tekniken så mycket som möjligt. Rätt så snabbt märkte jag att jag hade för mycket kläder på mig. Redan efter 1 kilometer så blev jag varm under min täta regnjacka. Stannade efter några kilometer och tog av mig tröjan under och band den runt magen. Men redan efter några kilometer till så blev det en obekväm känsla med jackans luva som slog mot ryggen varje steg. Då tog jag av mig jackan istället och satte på mig tröjan igen, det regnade inte längre så det var perfekt byte. Mitt vätskebälte är också värdelöst, det vill inte vara på plats utan glider runt och vill hamna med flaskorna fram på magen hela tiden, irriterande. Tog bort flaskorna och höll dom i händerna i stället. Det blev bättre.
Det släppte i hälen efter några kilometer och det var en skön känsla, hade ingen värk någonstans under den kommande milen. Sprang i ett lugnt tempo, lite under prattempo och kilometerna rullade på i ett jämnt tempo, pulsen var relativt låg, mellan 130-140 under första halvan. Efter 16-17 kilometer började det komma känningar i bakre delen av höfterna, ingen smärta, mer stelhet. Det blev lite högre puls och ansträngningsnivån gick upp betydligt sista 6-7 kilometerna.
Ett annat problem var att jag blev väldigt blöt i skorna, särskilt den vänstra av någon konstig anledning. Tror det rann ner från byxorna ner i skon. För dessa ska vara goretex, men det är klart häller man i vatten ovanifrån så hjälper det inte.
Jackan var ett bekymmer, hur jag än försökte knyta den runt magen så kändes det som om den var i vägen.
Men annars var det en underbar känsla att springa till något i stället för att som alltid annars springa en runda. Jag sprang till D och när jag var framme så fick jag ett varmt välkomnande och det var så skönt. Likaså det relativt låga tempot göt att det blir behagligt, man hinner se så mycket mer i förhållande till när jag cyklar samma sträcka. Nu var det i och för sig årets kortaste dag och naturen är väl inte som mest inbjudande denna tiden. Denna sträckan i början på försommaren kommer att bli underbar. Verkligen något att se fram mot.

Julglädje

I dag borde det varit intervallträning om jag skulle följt mitt schema, men man är ju inte mer än människa?
 I dag har det varit en perfekt fredag hittills, en "superfredag", så skulle det stå om jag varit rubriksättare på Aftonbladet eller någon av de andra oläsbara drakarna som sprider ut massa **** i vår värld. Men denna dagen vill jag verkligen inte tänka på allt dåligt i världen.
 Jag känner mig så tacksam, för allt i här i världen som ger mig så mycket glädje.

Detta året har varit minnesvärt på många sätt, så mycket mörka dagar som tyngt mitt redan så dystra sinne. Jag tycker att jag går omkring med en av dom mörkaste och tungsinta själarna det mesta av min vakna tid. Jag förmörkar så många människors tillvaro med mitt så många gånger buttra sätt. Detta tynger mig och gör att jag känner mig så dålig och otacksam. Jag kämpar på men kommer inte framåt. Jag ber så mycket om ursäkt till alla som jag skadat under året och hoppas på en bättring under det kommande året.

Men som sagt idag, har det varit en sådan otroligt glad dag, sista arbetsdagen för detta året, sista tandläkarbesöket för året. Ett riktigt bra samtal med min chef. En anställningsintervju med en reparatör som om han anställs kommer att ge mig ett helt annat liv på mitt jobb. Innan har jag inte kunnat se något riktigt ljus i min tunnelvandring men nu öppnar det sig så många möjligheter. Jag fylls med så mycket tacksamhet och glädje i mitt inre. Nu finns det helt plötsligt så mycket att kämpa för. Underbar känsla. Som en riktigt boost. En sorts mental turbo som legat outnyttjad i alla år. Som plötsligt antänds och fylls på med riktigt högoktanigt bränsle. Då har jag inte ens nämnt min underbara flickvän som skänkt mig så mycket glädje och klokskap under året. Sen sist men absolut inte minst, min fantastiska dotter. en kopia av mig, både på gott och ont. Men de allra sämsta egenskaperna har någon högre makt evolutionerat bort. Så det finns faktiskt hopp för henne.

Varför skriver jag detta på en löpparblogg? Ja, den frågan är berättigad. Men när sådana här dagar infinner sig gäller det att ta tag i dom och försöka suga ur all glädje och energi som bor därinne. Det känns som om detta är en dag som kanske kommer en gång på tio år. Då kan ni kanske ändå förstå hur glad jag är idag?

Beror detta på löpningen frågar sig den hårt kämpande löparen inom mig? Ja, kanske svarar analytikern och ler lite svagt överlägset som om han visste lite mer än kämpen som springer. Analytikern har inget intresse av ansträngning, i alla fall inte fysisk ansträngning. Jag, vem det nu är? Tror på en kombination av olika saker. Vi är väldigt komplexa varelser som består av så mycket av varje, både av  negativt och positivt laddade organismer. I dag har jag fått uppleva en sällsynt övervikt av det positiva. Tacksamheten över det är enorm och jag kommer länge att leva på denna dag. Jag vill tacka samtliga inblandade i denna mix. Jag bugar mig ödmjukast och ber samtidigt så hemskt mycket om ursäkt för alla jag sårat. Förlåt.

Cykelvägsrundan, 1 varv. Med tunna Merrel trail glove.

Efter gårdagens rätt så tuffa runda och med lite värk i hälen under förmiddagen så hade jag egentligen inga planer på löpning idag, men eftersom jag vill springa på lördag om allt funkar så är det bättre att ta vilodagen på fredag istället. Så det blev en kort relativt lugn runda idag.
 Smörjde in mig med Tigerbalsam på vader och vrister innan jag gav mig iväg. Första kilometern i regn och motvind, stela vader och en lite ömmande vänster häl och ett mörker som inte är av denna värld så var det verkligen inte lätt att hitta inspiration och glädje. Hade satt igång en metronomapp med 180bpm i lurarna. Kom inte upp till 180 märkte jag, men eftersom det var en lugn runda med stela muskler så hade jag nog inte förväntat mig det. Under korta perioder var jag där men då med väldigt korta steg.

Dagens runda

Om jag är något så när utvilad och utan känningar i mina ben så borde det funka att springa i alla fall runt omkring 180. Men det är en bit kvar innan jag är där känns det som.
Det var otroligt mörkt idag, det blev inte bättre av att det regnade och blåste, mina glasögon gjorde ingen nytta. Vart för lat för att byta till linser innan. Detta gjorde att jag inte missade många vattenpölar, den ena lite djupare än den andra. Mina Merrel trail glove är inte speciellt förlåtande och vattentäta. Så över halva rundan var blött i skorna, men inget som besvärade under en så förhållandevis kort runda. Likadant som igår så blev känningar i benen allt lindrigare under det att rundan fortlöpte. Så sista 2-3 kilometerna var inte så jobbiga som jag befarat, men dagenefterlöpning är ovant för mig och speciellt nu när jag är mitt i min omställning. Vet inte om det är rätt att köra på 2 dagar i rad eller om det varit bättre att hålla mig till varannan dag? Finns inga facit.

Hagaparksmilen, 4varv, Med tunnmerrellskorna. Framfotslöpningsrunda 77.

Klockan strulade idag. Men kändes som 4.20-4:30 tempo. En lugn inledning, med stela vrister och lite känningar under vänster häl, släppte inte heller efter någon kilometer men fortsatte ändå, när jag kom in på elljusspåret efter 2 kilometers asfaltslöpning så blev det bättre i hälen, men då under första varvet kom istället lite stramningar i vaderna. Känslan var att det närsomhelst kunde dra till och så var den rundan över. Men det hände inte och efter 5-6 kilometer så släppte det mer och mer, det var en skön känsla de avslutande varven och under hemlöpningen på asfalten.
Får se hur jag gör i morgon, meningen är att det ska vara en lugn återhämtningsrunda men om vader och vrister gör sig alltför påminda under morgondagen så hoppar jag av det.

Backintervaller med Merrel, framfotslöpningsrunda 76

Hade lite beslutsångest inför dagens träning, kunde inte bestämma mig var eller vilket format det skulle bli idag? Enligt mitt senaste upplägg med 3 dagars löpning och sen en vilodag, så var det dags för intervaller idag. Men kände även idag lite i min vänsterhäl samt liten aning i högervaden så jag ville inte riskera något genom att köra tuffa 6*1000 meter på asfalt.
All snö är borta nu så då öppnar sig återigen möjligheten att köra upp i Spånenområdet med alla dess varierande rundor.Till slut bestämde jag mig för backintervall nära Hanaslövs skidbacke. Jämte Backen finns ett par fina elljusspår med belysning med lagom branta backar som passar för mina backintervaller.

Dagens intervaller.

Så det fick bli cykel dit, 8 kilometer enkel resa, brukar ta lite drygt 20 minuter ungefär beror på vindarna. I dag blåste det en rätt så frisk sydväst, så det gick lätt i uppförsbackarna mot skidbacken.
Intervallerna körde jag på ett nytt ställe, det visade sig att dom var 500 meter långa med en rätt så jämn och inte alltför brant stigning. Jag tycker att jag får ut mest om det inte är för brant, då blir det lättare att bibehålla en bra teknik. Den senaste tiden har jag lärt mig att korta ner stegen rejält och det är stor skillnad när man ska uppför en backe med sådan teknik, blir ett helt annat flyt, ungefär samma frekvens som på platten men med mycket kortare steg. Det blir ett fint flyt och jag blir inte alls så trött som innan då jag attackerade alldeles för hårt, vilket i sin tur ledde till böjd överkropp och ännu större svårigheter med att få tillräckligt med syre till kroppen. Så det blev 6 sådana intervaller med bara ett 15-tal sekunders vila på toppen för att sedan köra lugnt nerför backen igen, hade mellan 125-140 sekunder/ intervall uppför och ungefär 150 nerför. Blev ungefär 4:15/kilometer upp och 4:30/kilometer ner. Väl nere vilade jag tills pulsen var  på 100 bpm, cirka 15 sekunder där också. Tycker att det blir fint flyt då om jag inte låter den sjunka mer. Men jag hade god hjälp av vinden idag, det var nog därför det gick så förhållandevis lätt, det visar sig nästa gång, var säkert 7-8 månader sedan jag körde backintervaller. Kände en liten aning i högervaden men inget som påverkade löpningen eller känts något efteråt. Vänsterhälen kändes det knappt något i, så det var skönt. Underlaget var förlåtande då det regnat en hel del sista tiden. Sammantaget med cykling så kändes detta som ett riktigt bra pass.

Söndag kväll ett nytt litet bakslag.

I går sprang jag runda 75 i min framfotslöpningsomställning. Hade tänk springa idag också, en kortare runda men kände att det gjorde ont i vänster häl när jag satte ner foten, endast då. Känner inget om jag inte belastar foten.

Kändes rätt bra under gårdagens runda, hade mina tunna merrell trail glove. Inga problem med vaderna men som sagt kände lite i hälen redan då. Blev lite över 12 kilometer i går i rätt så kuperade terräng.   Lördagens löprunda

Blev som sagt ännu ett litet bakslag, idag under vår långa söndagspromenad mötte vi massor med löpare, blev så otroligt sugen men har blivit allt försiktigare med löpning om jag har lite känningar, om det är rätt eller inte får man aldrig reda på.

Nu har det snart gått 5 månader sedan jag började med min omställning, snart är det kanske läge att bli lite nervös över om detta verkligen är rätt? Men jag hade en riktigt bra period i oktober då jag inte hade så mycket känningar och dessutom var rätt snabb. Vill dit igen men får skynda långsamt.

Hade tänkt mig följande upplägg närmsta tiden. 3 dagar med löpning, efter det 1 dags vila och coreträning. Första dagen ett distanspass lite tuffare löpning lite över prattempo, sedan en lugn dag, därefter någon form av intervall eller fartlek. Då blir det variation och lite mer mängd. Men det första 3-dagars passet sprack rätt omgående. Distanspasset gick bra men denna söndagens lugna runda fick jag avstå på grund av känningar i hälen. Hoppas kunna genomföra intervaller i morgon.

5:e dagen i rad med löpning, framfotsrunda 74.

Hade mina tjockmerrell idag också, fegade ur lite då jag kände mig rejält stel i vristerna under morgonen och förmiddagen, släppte dock under eftermiddagen och hade inga större krämpor inför dagens pass. Hade tänkt mig ett lite tuffare distanspass på 10km men det blev inte så snabbt som jag tänkt mig. Men någonstans därinne fanns nog ett rätt stort tvivel till några snabba tider idag.
Började lugnt, hade tänkt mig 2 kilometer i lugnt uppvärmningstempo, tittade på klockan efter 500 meter. Samma sak idag igen, pulsen hade skenat till 170, fast jag var knappt andfådd, men idag var jag förberedd så stannade omedelbart och la pekfingret mot halspulsådern, räknade under 15 sekunder, 30 slag, 120/minut. Som jag också tyckte att det kändes som. Förstår inte varför? Finns det någon som mot all förmodan läser detta och har varit med om samma sak? Att under den första kilometern så skenar klockans pulsmätning? Jag har en Garmin 305.

Dagens runda

I alla fall så efter dom 2 första kilometerna så kände jag hur sliten jag var efter 5 dagars löpning. Stum i hela kroppen, ingen värk men stel och stum, lite energilös. Jag bestämde mig rätt snabbt att lägga mig en nivå lägre under rundan, det blev lite under prattempo. Men det var ingen skön känsla, jag blev inte så andfådd men så märklig känsla att inte ha någon energi för att trycka på lite och få upp pulsen, fanns inte, efter lite över 6 kilometer i 4:30 fart ungefär var jag nära att stanna, kände mig helt slut på kraft. men sänkte lite under någon kilometer och kom till slut ut från elljusspåret in mot dom avslutande 4 kilometerna i Alvestas tätort på asfalt och lite mindre kuperad terräng. Allt folk som var runt omkring gjorde att jag skärpte till mig en aning, sträckte på mig och försökte tänka på tekniken, hade totalt glömt bort den på spåret. Då gick det lite lättare, men sen när jag skulle avsluta rundan genom industriområdet så kom tröttheten igen, då var det 3 kilometer kvar, en sista liten uppförsbacke och jag hade sedan resten av rundan med vinden i ryggen. När jag passerat krönet på kullen och efter ett par hundra meter ytterligare återfått andningen på en jämn nivå och med 2 kilometer kvar så hände det något. Då började så sakteliga energin återvända.

Jag trappade succesivt upp tempot och avslutade den sista kilometern på strax över 4 tempo. Hade en skön känsla helt plötsligt och för första gången på hela denna 5-dagrs perioden kände jag att det fanns lite tryck i frånskjutet. Otroligt att det kan bli så, troligtvis mentalt befriande att bara ha en kilometer kvar på en annars sällsynt plågsam runda.

Efteråt kändes det bättre än väntat, inte ont i vaderna eller någon annanstans heller. lite stel och stum i vristerna men det är allt. Jag får säga som en del hockeytränare brukar göra efter en riktigt skitmatch. Resultatet blev 1-10, med periodsiffrorna 0-5,0-5,1-0.  Jag vi vann i alla fall sista perioden och det är den känslan vi tar med oss från denna matchen. Likaså gör jag och då lämnar den mig med ett positivt intryck trots allt. Så även om jag gjort en tung period nu så är jag nöjd med att inte fått några skador och hoppas att detta ger resultat så småningom. Det är det som är så svårt med upplägg inom konditionsidrotter, det tar sådan tid innan resultaten visar sig. Jag är visserligen 45 år nu, men har ändå som ambition att fortfarande kunna bli lite bättre.

4:de dagen i rad med löpning, framfotsrunda 73, lugn runda.

Kände mig sliten idag, 4:e dagen i rad med löpning. Idag var det dagen efter intervaller så det var lite tungt i början. Hade för första gången på två veckor mina VFF. Det gjorde att stelheten i vristerna kom fram ännu mer. Första kilometern var väldigt tungt och stelt. Sedan släppte det lite men det blev aldrig någon bekväm löpning och jag undrar om detta är rätt för mig. Att köra med löpning flera dagar i rad? Men om jag ska få upp mina mil/vecka så måste det till sådant.
Vaderna kändes dock bra och låren också. Mest vristerna och en allmän stumhet i kroppen. Det som är bra är att stegen blir naturligt korta.
Rundan var en relativt kort och med ett lugnt tempo. Cirka 6 kilometer lång och jag hade som måla att hålla mig i prattempozonen, tycker jag lyckades med det. men pulsen skenade i början som vanligt. Ska stanna nästa gång och försöka kontrollera med handen mot någon åder. Känns som om det är något fel med klockan.

 Dagens runda

Drömmer om stiglöpningar och dess tjusning, löpning på cykelbanor i december i mörker är inte så inspirerande. Man märker hur mörkret och årstiden begränsar möjligheterna. Fast å andra sidan så blir det så mycket bättre när våren väl kommer. Det är bra med internet där man kan följa med runt om i världen på olika löpningar och årstider. Längtan efter ljusare tider är det som driver och inspirerar oss.

6 x 1000m Intervaller, tungt pass. Framfotslöpningsrunda 72.

Hela dagen har jag gruvat och tänkt på kvällens pass som nu är genomfört, brukar alltid vara värre innan än efteråt men idag var det tungt även under själva passet. Har inte kört några tuffa löpningspass på 2 veckor nu. Så det var med en chock kroppen fick den första intervallen, den blev som så många gånger förr alldeles för tuff med en alltför tuff öppning, som sedan fick betalas de sista 500 meterna. Hållningen försvann all världens väg och steget försämrades. Andningen blev för ojämn och okontrollerad. När den var klar så var det tungt att stå inför 5 likadana. Men alla jämna intervaller blev kontrollerade. Lite mer nerför än de udda och lite lätt fin medvind i slutet.

Dagens intervallrunda

Jag kör dessa 1000 meterintervallerna på cykelväg, 1 km åt ena hållet, sedan någon/några minuters ståvila, därefter samma väg tillbaka. Det svåra med 1000 meters intervaller tycker jag är att hitta rätt öppningsfart, vill inte att jag ska ta slut efter 500 meter men samtidigt får det inte bli för lugnt för då ger det inget. men dom snabbaste är nästan alltid dom där jag "vågar" hålla igen i början. Idag blev den första 3.35 och var inte alls bra, för hård öppning och jag tappade både steg och hållning efter 500 meter, blev en rejäl plåga sista 500 meterna. de övriga blev lite lugnare och bättre, runt 3:45 ungefär.

3:de dagen i rad med löpning, vet inte om det hänt innan, vaderna och benen kändes bra. så det var skönt. Men jag har varit trött och slö hela dagen, känt mig såsig och lite sömnig, först efter lunch som jag piggnade till lite. Men det är klart vädret och mörkret just nu inbjuder inte till glädjetjut och energi precis. Det blir spännande att se hur kroppen reagerar på detta för mig tuffa intervallpass. gjorde även 4*70 indianhopp efter intervallerna

Hade dåligt koll på steglängden mitt upp i all trötthet, men möjligt att det blev lite långa steg, hade mina "tjockmerrell" så dom är lite mer förlåtande. Tog dom för allt slask som fortfarande ligger kvar, så tråkigt med dom andra skorna om man blir genomsur direkt på inledningen av en runda, men nästa runda ska jag ha de lite tunnare skorna igen. Verkar som om det veckolånga uppehållet varit bra för mina vader, har inte känt något på dessa tre rundor, var lite orolig inför dagens intervall, för då tänjs allt ut lite extra när man verkligen tar i under en längre tid.

Framfotslöpningsrunda 71, isigt.

En lugn återhämtningsrunda efter gårdagens medeltuffa milrunda. I morse tänkte jag att ikväll hoppar jag över löpningen, kände mig så stel i vristerna. Det har jag gjort under hela denna omställning, en kvart ungefär varje morgon innan det släpper. Särskilt dagen efter löpning. Efter det nästan en vecka långa uppehållet försvann dom besvären på några dagar.

Idag var det isigt, strax under nollan, inget vidare underlag med andra ord. Men tack vare det isiga underlaget blev stegen naturligt väldigt korta och tempot var förhållandevis lågt, andningen kändes väldigt kontrollerad och jag var noga med att inte någon gång under rundan ta i för mycket. Detta skulle vara en lugnare runda mellan två lite tuffare.
Dagens runda

Har aldrig kört min träning på detta sättet innan, har inte funnits några så här lugna rundor innan. Varannan dag, hårt, har varit melodin tidigare. Men det är en otroligt skön känsla när det går lite lugnare.
Brukar inte få några kickar längre efter träningen men idag boostade det till rejält efteråt, var länge sedan jag var så glad en måndag.
Som sagt löpningen kändes riktigt bra idag, korta fina steg lugn andning och inga vadkänningar heller, hade mina 6mm Merrell, så det kanske bidrog, imorgon blir det dom tunna Merrellen.

Hoppas att kunna köra på några dagar i rad i fortsättningen, att kroppen ska hålla bättre med det skonsammare mellanfotssteget. det återstår att se, blir ett test denna vecka om allt flyter på.

Söndagsrunda med mina gula Merrelskor.

Hade lite ångest inför dagens runda, den första lite längre på en vecka, sprang i torsdag men bara 5 kilometer i ett lugnt tempo.

Idag ville jag åter upp över milen, men fortfarande lugnt, T1 var målet, precis på gränsen för att kunna prata. Visste dock inte vilka skor jag skulle ha? VFF var uteslutet. Termometern visad på -7 grader vid 10-tiden när jag gav mig av. Det stod mellan mina två olika par Merrel. Trail Glove 4mm sula eller  Merrel trail 6mm med Goretex 

Dessa har jag bara använt på jobb och som vanlig fritidssko innan. Har inte känts som äkta minimalistiskt löpande med dessa då de har så förhållandevis tjock sula.

Här är dom, fanns ingen annan färg, nu tror jag det finns både blåa och svarta.

 

Men i alla fall dessa är otroligt sköna att gå i och jag är riktigt nöjd med dessa, och nej, jag är inte sponsrad av Merrel, tyvärr får jag säga då jag gärna hade varit en ambassadör för dessa skor.

 

Jag började  Dagens runda i ett lugnt tempo, pulsen rusade som vanligt första kilometern men som jag sagt tidigare, det måste vara något fel på klockan. Jag sprang på som planerat och det kändes bra, inga känningar i vaden, jag var extra nog med att verkligen sätta ner foten under kroppen idag, för jag hade rejält dämpade skor mot vad jag brukar ha, vill ju inte få kroppen att tro att hälen ska i först igen. Kändes som om tekniken fanns där som den skulle.

Kom till första riktigt branta backen, pulsen skenade iväg lite men det fick vara så, sprang på och när det var cirka, 3 kilometer kvar hade jag bra koll på pulsen och låg strax över prattempo. Men så fick jag se en annan löpare och då sprack alla innan rundan bestämda planer på ett alltigenom jämnt pass. Det blev en kilometer med högt tempo och pulsen var hög nu 160-165, nära mitt träningsmax och jag fick kämpa för att inte falla i hop med hållningen, brukar jag göra om jag blir för trött. När löparen jag jagat plötsligt vände och kom emot mig så var den haren borta, jag försökte utan vidare lyckat resultat åter få ner pulsen de återstående knappa 2 kilometerna. Sänkte farten igen, rejält men pulsen hade bestämt sig för att inte följa med lika snabbt, men till slut sänkte den sig till 157-160. Mitt svarta hål och där jag inte ska vara enligt en träningsbok jag har.

 

 

Ännu en dag utan löpning.

Hade tänkt mig en lite längre runda idag, bara sprungit en runda sedan förra lördagen. Blev ett kort pass i torsdags, kändes i vaderna både under och efter. Men som väl var inget i går. Så det var nog ett bra pass att genomföra åtminstone för muskelminnet. Men som sagt hade tänkt idag, men ska träffa D idag i Växjö. Så det blir ingen löpning, men däremot hade jag tänkt cykla till henne, blir en sträcka på 2,5mil ungefär. Kan vara lite halt men hoppas det ska funka bra.

Hoppas på en runda i morgon i stället, i dagsljus. Känns så befriande att springa när det är ljust ute. I mörkret missar man inte en enda vattenpöl känns det som, oftast hittar man dom i början på rundan så man springer blöt om fötterna resten av rundan. Men å andra sidan så är det oftast inte det som bekymrar mest under en runda.

Det hittills svåraste är tålamodet, jag vill så fort som möjligt tillbaka till min nivå innan omläggningen av nytt löpsteg och skor. Jag var där för någon månad sedan men var nog lite för ivrig med att öka på och det blev ett nytt bakslag. 4,5 månader lite drygt nu. Har sedan dess inte använt dämpade skor vid löpning. Tvivlet är en ständig följeslagare som sår sina korn i mitt huvud. Men än så kan jag mota bort och rensa undan ogräset som kommer upp. Men ännu har plantan jag satte kommit i full blom. Är förhoppningsvis fortfarande i sitt tidiga skede av sin utveckling. Tanken är att bli både lite snabbare men framför allt lite uthålligare. Så jag utan problem kan springa längre sträckor.

I går körde jag lite hopp inomhus, men har svårt att motivera mig fullt ut, testade med pulsbandet på och märkte att pulsen bara var runt 100bpm, lite märkligt, så det är ett bevis på att jag måste ha upp intensiteten rejält om dessa hopp ska göra någon skillnad.

Det blev 4 dagars löpningsuppehåll denna gången.

I dag blev det en kort runda i blåsten, kom hem från jobbet med stor frustration och ville få utlopp för all uppdämd irritation. Hade tänkt vänta tills lördag med löpning men tänkte att en kort lugn runda inte kunde skada så mycket.
Vädret var allt annat än inbjudande, hård blåst med regn och vid vissa stunder lite lätt snöinslag. Det blev 5km i 4:30 fart. Lugnt och kontrollerat, blev lite trött i några uppförsbackar.
Tror det var bra att jag sprang denna korta rundan redan idag, för det stramade på rätt bra, i vaderna, tidigt på denna rundan. För att undvika någon dragning i vaderna denna gång kortade jag stegen rejält sista 2km. Det brukar vara säkert.
Känner nu några timmar senare att det stramar lite fortfarande och om jag väntat till lördag och då istället försökt mig på milen eller längre så hade jag nog fått problem.
Tanken är att köra lite hårdare nästa vecka. Men får se hur det blir med det. Lätt att tappa modet i mörkret.
I dag hade jag mina Merrel, trail glove. För att det var så kallt och blött ute, men dom ger inget skydd mot regn dom heller. Dessutom missade jag en stor vattenpöl så över halva rundan sprang jag med en lite tyngre högerfot.
Det jag är lite orolig för är att jag nu springer rundor med målsättning att undvika "det svarta hålet". Är att jag tappar i fart, men måste försöka ha tålamod med ändringen för det är betydligt behagligare att springa strax under tröskel 1 än över den. Men då måste jag samtidigt ta i lite mer på dom högpulserande passen. Det blir en utmaning.
Dagens runda

4:de "vilodagen" i min periodiseringsstrategi.

Blev en cykelrunda i Alvesta med min vardagscykel 5varv mitt i Alvesta, på cykelvägarna, snittade runt 25km/h. Var lite småhalt så jag fick ta det försiktigt i kurvorna.
Kändes bra och kunde ta i bra under åtminstone 4 varv innan tröttheten kom sista varvet. Känns bra i benen nu efter 4 dagars löpvila.   Dagens cykelrunda

Blir spännande att se hur kroppen reagerar, får se om det blir löprunda på fredag eller inte? Vi får se, men jag är lite småsugen nu. Hoppas att benen svarar bra och att jag klarar mig från problem i vaderna.
Funderar på ett par VFF Lontra, men är lite tveksam eftersom mina andra VFF, Treksport efter 2 månader redan börjat släppa i skarven, troligtvis för att jag tvättat dom i 60 grader. Har tänkt ta dom med för att reklamera dom i Växjö till helgen, får se hur jag gör.

 

Har släppt i skarven mellan tårna och överdelen. Så tvätta aldrig i 60 grader.

Men nu när det börjar bli kallt så blir det problem med dom tunna Treksport, har sprungit i ner till 0:an med dom men då var det precis på gränsen att jag inte frös om tårna.
Annars får det blir Merrelskorna i vinter, då funkar det med strumpor och säkerligen inga problem ner till 10 minusgrader, kallare än så undviker jag att springa i.

3:de dagen utan löpning.

Ja, ingen löpning idag heller, kroppen protesterar inte ett dugg, verkar som om den inte har några problem med ett uppehåll?!
Körde lite coreträning hemma, samt hopp i tabataformat, men inte så intensivt mellan hoppen.
Hoppen är bra grundträning, i morgon hoppas jag att det blir en cykelrunda.

Har varit på ett uselt humör idag, svårt att hitta motivationen, men så brukar det vara måndag/tisdag. Något jag måste jobba bort, men för att få dom riktigt bra dagarna så måste det komma riktigt dåliga också för att man ska kunna se kontrasterna. Då är det bättre att dom kommer på måndag/tisdag eftersom dom dagarna mer eller mindre ändå är fördärvade. Tänk om dom kom på lördag/söndag i stället, vad hemskt det skulle vara?

Uppehåll med löpning i en vecka.

Känns som om jag gjort något förbjudet, på ena axeln sitter Nisse Luther och är riktigt irriterad. Hur kan du frivilligt utan skada eller förkylning hoppa över en löprunda? Det är inte det vi kommit överens om du och jag. I mitt inre blir osäker och vet inte riktigt vad jag ska svara Nisse Luther, jag hoppas någonstans i det inre att; vänta bara, så ska du få se. Att detta är rätt väg. Att framfotslöpning är framtiden för mig och många andra som vill springa skadefritt långt upp i åldrarna.

På fackspråk kallas det periodisering, fast det gäller nog främst proffs, att köra hårt 3 veckor för att sedan ta det lugnt i en. Efter några veckor med allt sämre resultat och en dragning i högervaden för tre veckor sedan, när jag trodde att min omvandling till mellanfotslöpare var klar så blev jag medveten om att det var den inte. Alla bloggare och youtubare som berättat om sin omställning har varit väldigt noga med att det tar tid och att man måste ha tålamod och vara försiktig.

Från ett halvår till upp över ett år får man räkna med. Men jag trodde i min enfald att jag var lite unikare och bättre än andra på att anpassa mig, men det var jag inte. Har i början kört mycket tåhävningar och en del hopp för att stärka vaderna, men när jag kom över första chocken och det började gå allt bättre, runt runda 40-50 så avtog dessa övningar. För jag tyckte att det behövde jag inte längre. Men sådant är så lömskt och jag fick mitt straff några veckor senare. med ännu en sträckning i högervaden. Sedan dess har det åter släppt. Men jag har känt mig stum i löpningen och inte haft några "lätta" rundor sedan dess.

Idag blev det därför en timmes cykling i stället, med 132bpm i snitt. Brukar ha ca: 15-20 slag lägre puls när jag cyklar med ungefär samma ansträngning som en löprunda. Jag var väldigt trött i slutet och märker att denna runda var jobbig för mig, brukar den inte vara när jag är mitt i cykelsäsong. Så jag har lång väg tillbaka till rätt form.

Dagens cykelrunda

Konstigt, man vill hela tiden utvecklas till lite snabbare, lite uthålligare. Kurvan ska gå stadigt upp, när sedan bakslagen kommer så är man aldrig förberedd mentalt på dom. Letar efter ursäkter och bortförklaringar. Men jag har ingen just nu, vill inte tro att det är åldern, inte ännu. Jag kan fortfarande bli lite bättre, lite snabbare och lite uthålligare. Det bara måste gå. Min omställning vill jag ännu tro på, att den fortfarande är i sin linda och att jag är i en tung uppbyggnadsfas ännu. Men tänk om det inte är så, att jag inte kommer längre på denna väg. Finns inte att jag går tillbaka till hällandning i vilket fall som helst. För även om jag inte blir snabbare så är jag övertygad om att jag kommer att bli uthålligare på sikt och att min kropp bättre håller för dom långa sträckorna.

Kommer varje dag köra lite försiktigt med vadövningar men ingen löpning förrän tidigast lördag eller söndag denna veckan. Blir spännande att se hur kroppen svarar på det.

Söndagkväll och Löpning i det "svarta hålet"

Har tagit ett för mig drastiskt beslut, ingen löpning på en vecka. Kommer att köra lite cykel istället. Tanken är att mina hårt ansatta vader och vrister ska få sig en rejäl chans till vila och återhämtning. Har kört på sedan i somras med i princip inget uppehåll, 67 rundor hittills med framfotslöpning, varannan dag, någon enstaka gång med 2 dagars uppehåll, men i snitt varannan dag, med allt från 2,5 km till 18,5km rundor men ett snitt på 8-10 km ungefär.
Märker att jag sista månaden tappat i fart och även uthållighet, tror mycket beror på alltför stort fokus på framfotslöpning.
Har inte cyklat en enda runda i November och väldigt sparsamt innan dess med max en 3-milsrunda i veckan. Det var där jag fick flera timmars grundkonditionsträning, jag har inte lyckats ersätta den med löpning på samma sätt. Det får jag resultat på nu en månad senare. Har även haft svårt att motivera mig för dom lite hårdare tempopassen.

Särskilt efter att jag börjat läsa lite löparböcker, den jag tänker på i första hand är boken "Den ultimata löparguiden" Av Sally Edwards, Carl Foster och Roy M. Wallak.
Handlar mycket om pulsbaserad träning, har jag kört en hel del för några år sedan men har tyckt det varit svårt då jag inte riktigt tyckt min maxpuls varit så lätt att få fram. Har två gånger varit uppe i 188 bpm/minut. Båda tillfällena vid upploppet i tävlingar på 10 kilometer. Då har jag tömt mig fullständigt men kan tänka mig att det ändå funnits lite till. Vid träning kommer jag aldrig över 175 även om jag försöker tömma mig helt. Vet inte om adrenalin, nervositet och anspänning som följer med tävling driver upp ytterligare 15 slag. I så fall är det meningslöst att sedan göra program efter maxpuls. För vem kan med säkerhet säga sin maxpuls? När vet man att man är på max? Frågor som är omöjliga att svara på.

Men i denna bok "Den ultimata löparguiden" utgår man från tröskelpuls, den puls du har när du kan prata utan ansträngning, när du kommer över den gränsen och inte längre kan prata obehindrat ja då har du passerat din tröskelpuls, T1 kallar dom den för, sen utgår alla zoner utifrån den i stället. Låter mycket säkrare i mina öron, då kan alla hitta rätt med lätthet. Det som är lite unikt i deras bok, tror jag i alla fall, för det var första gången jag läste detta. Det är att man ska undvika att befinna sig i zonen mellan T1 och T2, dvs mellan 100-105% av din tröskelpuls, för mig innebär det 150-158 slag/minut. Inte så munter läsning för mig om jag tittar bakåt. De flesta lite hårdare tempospassen ligger exakt där för mig, men den träning är värdelös enligt dom, för hård för att kunna bygga upp uthålligheten men för lätt för att kroppen ska bli starkare. Så lite tid som möjligt i den zonen. Jag vet inte om deras koncept passar mig men jag ska ändå ge det en chans. Dom kallar den zonen i mellan T1 och T2 för det svarta hålet.

Lördagens runda  Ett distanspass på 12 kilometer, i 4:30 fart ungefär, försökte ligga under T1 hela rundan, även i uppförsbackarna. Blev lite högt på en del toppar men kändes segt och tungt i dag igen, länge sedan lättheten fanns där nu, har som sagt backat sista månaden.

Fredagsvila.

Så skönt med en hel dag utan varken löpning eller styrkeövningar. Bara jobb och sen trevligt sällskap framåt kvällen, det finns annat i livet än träning.
Det är lätt att man går upp för mycket i denna omställning, jag har så stora förväntningar dels på lång sikt men även i det lite kortare perspektivet, men det verkar bli lite sämre tider för tillfället.
Därför ska jag nästa vecka försöka med en riktigt lugn vecka. Inget jag provat innan, bara vid förkylningar i så fall.
Mina målsättningar har hela tiden varit att bli lite snabbare, lite till, sedan lite till. Men åren går och sätter sina begränsningar.
Undersökningar visar på minskad muskelmassa varje år med 0,5%. Så mitt fokus måste ställas om annars finns risk för en mental krock, då alla mina träningar inte leder till snabbare tider utan att träningsdosen ökas ytterligare. Frågan är om jag mentalt kan hålla den stigande åldern på avstånd.

Mitt egentliga mål med omställningen var inledningsvis att kunna komma längre än 18 kilometer. Jag är inte riktigt där ännu men jobbar på det, men måste ständigt vara på min vakt så det inte kommer några skador i mina vader. Det är vaderna som varit den största utmaningen. Även vristerna men dom kommer bara när jag vilat och då framförallt på morgnarna. Men i övrigt så brukar det kännas oförskämt bra efter en runda. Bättre än vad det gjorde med det gamla hällandarsteget.

Har inte cyklat något alls sista månaden, drar också ner min kondition, perfekt kompletteringsträning för mig, men nu i november finns ingen möjlighet till cykling i veckorna. Tar en lugn vecka nästa, sedan lägger jag in 3 "hårdare" veckor.

Har inte velat innan men tycker det kan vara värt ett försök för att kroppen ska få återhämta sig lite, vi får se. Alla ändringar tar tid och resultaten kommer inte så snabbt som jag vill. Det är den svåra biten med att hitta ett riktigt bra upplägg.

Distanspass, framfotslöpning, runda 67.

Ännu en lite tyngre runda.

Vet inte om det för att det är november eller vad som gör att det känts så tungt 2 mitt i veckan distanspass i rad? Kan även vara tisdagens intervaller som fortfarande sitter i benen.
Hade VFF idag, var inte så kallt men blåste rejält, kändes på hemvägen då motvinden verkligen drev upp pulsen och ner tempot rejält.
Är långsammare än vad jag var förra året vid samma tid. Hade en period för 1 månad sedan som jag var snabbare än vad jag är idag, runt runda 45-50 ungefär med framfotsomställningens räkning. Men då hade jag inte haft så mycket känningar i vaden innan dess.
För två veckor sedan hade jag åter en rejäl "dragning" i högervaden, som drog ner mig i  en dryg vecka i ett långsammare tempo.
Har även börjat köra intervall sista månaden, en gång i veckan. Möjligt att det i början sätter ner farten för att öka efter ett tag när kroppen börjar svara på dessa intervaller. Har alltid varit en farthöjare med det "gamla" löpsteget. Bör inte vara någon skillnad nu med mellanfotsisättning.
Annars kändes det bra efteråt idag, inte så trött som jag brukar vara efter ett par timmar. Ingen stelhet i vader eller vrister, kommer lagom tills i morgon bitti, då är jag som stelast i vristerna.
Nästa vecka funderar jag på att ta en periodiseringsvilovecka, har jag aldrig gjort innan, förutom vid förkylningar. Får se om kroppen svara positivt på det eller inte?
Blir lugnare rundor, ingen löpning i "det svarta hålet".
Dagens runda

I dag kände jag hur jag föll ihop i hållning när jag blev trött i motvinden, inte bra, hade för långa steg dessutom och kom på mig själv att jag glömde bort allt jag brukar tänka på vad gäller hållning och teknik när jag blir trött. När jag börjar närma mig T2 så slutar hjärnan funka och jag ramlar in i ett överlevnadstillstånd där allt sker från ryggmärgen. Det är då jag märker hur lång tid detta kommer att ta. Tålamod i massor krävs.

Uppbyggda, dämpade skor?!

Ja, behöver vi det?

Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.

Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.

För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.

Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte  frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.

Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.

Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.

Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?

Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.

Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.

Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.

Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.

Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.

Dagen efter intervallträning.

I dag var det en seg morgon och förmiddag, stiger upp 5:20 på vardagarna och sedan jag började med mitt nya löparliv med mellanfotslöpning och 0-dropps skor så har dom första stegen varit dom värsta och segaste. Inget undantag idag heller, är stel i vristerna framför allt, speciellt stel om jag kört tufft dagen innan.
Nu i slutet på november så lider vi nog alla av sömnbrist särskilt väl känns det om man tränat lite hårdare dagen innan. Brukar hjälpa med kaffe och lite lugn och ro fast denna morgon ville inte stelheten och tröttheten ge med sig förrän framåt lunchtid. Det är sådan morgnar som denna som jag ibland undrar vad jag håller på med, är det rätt väg?
Men som med allt annat här i livet så tar det tid med förändringar, tror jag hade kunnat lyckats mycket bättre med alla ändringar jag gjort i livet om jag haft mer tålamod.
Jag är som en riskkapitalist, vill se snabba resultat så fort jag ändrar något i mitt liv, när resultaten uteblir i det korta perspektivet så ger jag upp med förevändningen att det gjorde ingen skillnad mot innan. Faller in i gamla mönster och går miste om alla saker som hade kunnat bli så bra.
Det är nog första gången som jag haft sådant tålamod som jag har nu, med löpningen. Vissa dagar när vaderna sätter i gång med sina protester efter 4 månaders omställning är det tufft, men på något sätt är det som att nu är det försent att vända om.
Som att sätta sig i en båt för att lämna en strand för en annan som man hört är bättre, men man vet inte säkert att det är så. Man ror i väg och stöter på hinder men fortsätter ändå, till slut har man kommit så långt att vända tillbaka är inget alternativ.
 Så känns det för mig nu mitt i min omställning till ett liv i 0-droppsskor och mellanfotslöpning. Det blir som ett livsprojekt. Jag tror på detta på lång sikt och att det kommer att göra att jag kan få ett långt löparliv utan så mycket skador, jag har även stora förhoppningar om att mina ryggproblem kommer att reduceras.
Fast dagar som denna med stelhet i både vader, vrist och rygg är jag förstås lite missmodig, men bara jag får återhämta mig någon dag så tar vi nya tag i morgon och springer ett lite lugnare distanspass.

Intervaller, Runda 66, med Merrel. 4*1400 meter.

Hela dagen har jag gått och både längtat och våndats över dessa intervaller jag körde idag. Det är någon blandning mellan förtjusning och avsmak. För jag vet att det kommer att göra ont och att jag nästan vill spy i slutet på en del av intervallerna. Men känslan efteråt är underbar. Endorfinerna flödar fritt ett par  timmar och det känns nästan som ett alkoholrus.
Jag springer dessa för mig långa intervallerna på ett elljusspår mitt i Alvesta. 1400 meter, småkuperat. Varje varv börjar med en lätt utförsbacke men sedan går det sakta uppför till rundans högsta punkt efter ca:400meter. Sedan en lätt utförsbacke för att avslutas med ett svagt motlut sista 150 meterna. En hel del tvära svängar också.
Det som är så svårt med dessa för mig långa intervaller är att hitta rätt utgångsfart. Idag lyckades jag bäst på den sista som också blev den snabbaste, trots att jag sista 3-400 meterna fick känningar i vänstervaden. På de tre första blev det för snabbt i början vilket gör att när jag kommer till högsta punkten är alldeles för trött, det tar sedan för lång tid att återhämta sig till resten av varvet. Men den sista öppnade jag 5-6 sekunder långsammare första 400 men ändå blev den snabbare än dom andra. För här hade jag fortfarande lite krafter kvar när jag nådde toppen.
Det som är intressant med det är att ett lopp är likadant, man tjänar nästan alltid på att öppna lugnt, men hur lätt är det när man ser alla andra rusa iväg. Tror att jag varenda Växjölopp jag sprungit har öppnat alldeles för snabbt.

Dagens intervallpass

Hade mina Merrel-skor idag, tyckte det var lite kallt för VFF, Kändes bra men tror jag landade lite mer på häl idag, men blev väldigt stel i vaderna i slutet. Kan berott på att jag spände mig lite mer än jag gör med VFF. Men det blev aldrig något hugg utan det bara stramade lite.
Tog det väldigt lugnt på hemjoggen, men å andra sidan så fanns det ändå inga krafter kvar.

Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar

Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.

Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.

Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.

Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.

Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.

Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.

Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.

Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.

Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.

Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.

Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.

För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.

Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.

Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.

Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.

När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.

Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.

Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.

Mina olika skor.

Här är min skor, använder bara VFF och Merrel idag.
Båda paren helt odämpade. Började min omställning med Merrel trail glove. Men dessa gick sönder i skarven mellan sula och ovandel så under tiden som jag fick dom lagade så köpte jag Vibram five fingers, dessa har jag använt de sista månaderna, bara när jag kör mina stiglöpningspass som jag använder Merrelskorna idag.

När jag springer på stigarna med mycket rötter och stenar känns det bättre med riktiga skor än så länge, det är så förtvivlat lätt att slå i tårna med VFF och det kan förstöra en hel runda. Är dock lite besviken på VFF, har tvättat dom 3 gånger i maskin, för när man springer utan strumpor i skorna börjar det efter ett tag att lukta.

 

 

Men efter den senaste tvätten så märkte jag att den ena skon har gått sönder limmet har släppt från lilltån och stortån. Har tvättat i 60 grader och vill varna för det, möjligt att det är värmen som förstört dom.

De enda problem jag haft med mina VFF är att det skaver på "pekfingertån" i högerskon. Jag brukar sätta plåster inför de lite längre rundorna det lindrar en del. Annars har jag inget att klaga på. Inga skoskav i hälen eller liknande som man kan få med traditionella dämpade skor.

 

Ovan bild på mina sista dämpade skor, Adidas Zero. Med dessa sprang jag mitt bästa Växjölopp hittills 10km på 38:40. 2013. Men med hälisättning. Använder inte dessa alls numer, då jag är rädd att kroppen ska känna igen skorna och utan mitt medgivande återgå till hällandning.

Varför jag gör denna ändring och en liten bakgrund om mig.

Vi har alla våra sätt att ändra och anpassa oss till tillvaron.
Min löparbakgrund är inte alls imponerande eller märkvärdig på något sätt men eftersom jag verkligen tror på detta med det "naturliga steget" och att springa som "ett barn" eller som vi en gång gjorde helt utan skor. Jag märker nu efter snart 4 månader att jag ändå trots alla bakslag är något på spåret som i sina bästa stunder känns helt rätt.

Känns lite som att sätta sig i en båt för att ro från en strand till en annan utan att veta var den stranden man ska till verkligen finns någonstans, man vet att den måste finnas men inte hur långt borta eller om den är bättre än den man lämnade men känslan att den är det finns där i all fall. Jag går mycket efter mina känslor när det gäller det mesta här i livet, både på gott och ont.

Jag har sprungit hela livet, vem har inte det? Som barn ute på fotbollsplaner och landhockeybanor. Vi sprang med odämpade skor, för något annat fanns inte, har mycket svårt att tro att jag var en hällöpare då. Höll på med fotboll tills 15år-åldern. Sen kom några år med nästan ingen löpning eller väldigt lite i alla fall.
 Efter Gymnasiet så kom lumpen, där väcktes nog mitt löpintresse första gången på riktigt. Där fick vi verkligen springa både länge, mycket och bitvis hårt. Jag gillade inte lumpen men löpningen i lumpen gillade jag. Vi fick varsitt par "Lejon" utkvitterade, det enda vi fick behålla i persedelväg efter lumpen, dessa var inte speciellt dämpade vad jag minns men skorna finn inte kvar så jag kan inte verifiera att det var så. Jag gjorde lumpen 88-89, så kanske om det finns någon läsare till detta kan berätta om hur dämpade de var?

Men som sagt, vi sprang, både hit och dit, jag sprang även på kvällarna ibland, helt frivilligt, bara för att jag tyckte det roligt. Jag var extremt smal då och har sedan dess inte varit så lätt i kroppen som jag var då. Sen när det närmade sig utryckning framåt våren så var det dags för en tävling, vi skulle i plutonen springa en mil. Vi var väl ett trettiotal som skulle springa. Jag och två-tre andra tog täten och halvvägs in i loppet var vi bara två kvar i täten, när vi kom till en lång uppförsbacke så provade jag att trycka till lite, och till min stora förvåning så hängde den andra killen inte med. Jag sprang ensam de sista kilometerna mot mål och kom först i mål på tiden 40:06. Den enda löptävling jag vunnit. En härlig känsla och något jag vill tillbaka till rent känslomässigt.

Sen slutade lumpen och då drog jag ner rejält på löpningen igen, jag gillade innebandy så jag spelade det och sprang bara någon gång i veckan och då korta sträckor aldrig över 5kilometer, mest för att hålla mig något så när konditionsstark till innebandyn. Under alla åren som förlupit har löpning sett ut sådan, aldrig över 5 kilometer.

Men så började jag bli sämre på innebandy och märkte att jag inte längre kunde mäta mig med de yngre på samma sätt. Började lite tafatt springa lite mer men hade svårt för att springa längre än 7-8 kilometer, ett par gånger i veckan, men så ställde jag upp till Växjöloppet, 10km,  2009, 41 år gammal. Första löptävlingen på 20 år. Kom i mål helt slut och med en jätteblåsa på höger bakre trampdyna, kunde inte sätta ner hälen på 2 veckor. Hade tiden 42:43. Samtidigt hade jag börjat cykla lite så efter denna skräckupplevelse la jag åter löpningen på hyllan. Jag hade då ett par extremt dämpade Nikeskor. säkert ett dropp på 15mm.

Innbandyn fanns fortfarande kvar och jag sprang mina 5 kilometersrundor, fast någon gång i veckan la jag in ett lite längre pass, 8-9 kilometer. Så när Växjöloppet 2010 kom så hade jag blivit lite mer tränad och fick en tid på 41:16, och jag var inte helt utmattad. Sen följde åter en sommar med bara cykel. Löpningen var fortfarande ett komplement till cyklingen och innebandyn.

Skaffade mig en Garmin 305 och den gjorde att jag tog i lite mer, började även under den hösten med intervaller, körde lite olika men mycket 4*400 och senare under våren 2011, körde jag 6*1000meter. Tränade betydligt mer och höll mig frisk, sprang 2 tempopass i veckan på 10 kilometer, med hög puls hela tiden. Var i princip helst slut efter en sådan mil, sedan hade jag även ett intervallpass i veckan hela våren. Så ungefär 3 mil i veckan sprang jag under hela våren 2011, Växjöloppet kom och jag fick tiden 39:59. Helt slut i mål och jag tror aldrig jag har pressat mig så hårt någon gång tidigare. Men ingen löpskolning eller tanke på steg eller liknande. Hade fortfarande hårt dämpade skor.

Det året låg fokus istället på  cykelresa, hade planerat länge och väl, på midsommardagen kom jag iväg.   Här är den resan i en annan blogg

Jag vet att jag nu var en utpräglad hällöpare, mina kompisar kommenterade alltid att dom kände igen mig på långt håll när jag kom springande. Det kunde ofta låta som följer.
Jag såg att det var du Nisse, på långt håll, du har sådana älgakliv.
Så nog var jag en extrem hällöpare. Fast jag visste då inte om att det fanns några alternativ.

Sen året som följde körde jag på i samma stil men utan intervaller på hösten, började må lite dåligt den vinter mentalt, fick en släng av en depression. Försökte nu lite längre sträckor, men fick efter 15 kilometer ont lite överallt i kroppen, det var något som inte stämde, men jag kunde inte lista ut vad det var som inte stämde. Jag fick inga skador som gjorde att jag blev tvungen att hålla upp med löpningen men att jag fick sådan besvär redan efter 15 kilometer gjorde att jag undvek de sträckorna och höll mig till mina 10 kilometer. Men motivationen fanns inte där riktigt. Så 2012 fick jag en tid i Växjöloppet på 41:23. Inte helt slut men några kilo tyngre detta året men ungefär lika bra tränad som året innan, rent konditionsmässigt.

Tränade mycket cykling och löpning kombinerat hela sommaren 2012, i augusti gjorde jag en omläggning av kosten, slutade i princip med allt vitt socker, endast en chokladbit på kvällen, det håller jag fortfarande fast vid, jag gick rätt snabbt ner ett par kilo, från en redan rätt låg nivå, låg på ca:77kg kom ner till runt 73-74kg. Tränade bra hela hösten och la för första gången in intervaller även på hösten var framförallt september-oktober, sen slutade jag under november-december. I november 2012 var jag riktigt snabb för att vara mig, minns en runda på 7,5km, där hade jag en kilometertid på 3,48. Det var en sådan runda då det kändes som om man hade vingar. Det var ett par veckor efter sista intervallpasset. Brukar köra ett intervallpass i veckan.

Tränade på bra under vintern och körde konstant från Januari till April 2013, en dag i veckan med 6*1000m intervaller. låg som bäst på 3,40/km någon gång i april. Sprang övriga rundor lite lugnare denna våren strax över min T1, 151 bpm. Sprang varann dag hela våren, tror jag hade någon vecka med förkylning under våren. Växjöloppet 1maj 10km, blev mitt hittills snabbaste. 38:40. Men förutsättningarna var perfekta. lagom varmt 15grader, inte mycket vind, dessutom så fick jag genom hela loppet en perfekt rygg, en stor bredaxlad kille som jag kunde "gömma" mig bakom. Det var någon kilometer mitt i loppet som jag var framför honom. När det var 4 kilometer kvar var jag riktigt trött och han sprang om mig, det blev snabbt en lucka och jag brottades med tankar om jag skulle försöka hänga på honom eller inte. Långt inne någonstans hämtade jag kraft, gick på illrött någon kilometer för att täppa till. När det var 2 kilometer kvar så kändes det lite bättre. Sista kilometern går på ren vilja och kommer i mål helt slut och konstaterar snart att jag fått en kanontid. Sådan härlig känsla. Träna ett helt år för ett lopp, och allt stämmer på tävlingsdagen, så lite som behövs för att omkullkasta alla förväntningar, en förkylning eller snedsteg dagarna innan eller dåligt väder, håll. Ja listan på ursäkter finner ingen bortre gräns. Men just denna dag 2013 1 maj, då stämde allt för mig.

Efter loppet kom några kompisar fram och gratulerade mig.
Vilken tid, du blir ju inte yngre heller? Vad ska du göra nu, blir inte lätt att toppa detta? Sa dom.
Hade aldrig tänkt på det sättet, men nu slog det mig. Skulle jag förbättra denna tid krävdes det rejäla insatser träningsmässigt, framför allt med mina problem så fort jag försökt öka dosen. Hällandartekniken sliter enormt, men det visste jag inte då. Jag visste att längre än 18 kilometer har jag aldrig sprungit. Aldrig studerat teknik, bara sprungit på, men nu förstod jag att det behövdes lite mer ansträngningar.

På en kusinträff någon månad senare, kom jag i lag och pratade med en och han visste att jag sprang och att jag fått en bra tid i årets lopp. Men han var nyfiken på mitt löpsteg. Jag visade honom.
Oj, sa han en extrem hällandningsteknik.
Själv har jag lagt om och märker vissa förbättringar sa han, men han hade inte bytt till odämpade skor, bara teknik.

Då såddes ett frö i mig och någon månad senare, dagen innan första semesterdagen, beslöt jag mig för att pröva. Hade mina Adidas Zero, som jag sprungit i de senaste 8-9 månaderna, kände rätt snabbt hur det stramade i vaderna, men fortsatte, det blev bara värre men nu hade jag kommit cirka 6 kilometer och hade bara 4-5 kilometer kvar hem. Bryter aldrig några rundor, tänkte jag. Men bara sekunden efter var det som om någon kört in en kniv i högervaden och sedan vridit om. Det tog tvärstopp. Kunde inte springa en meter till, efter att hämtat andan ett par minuter så haltade jag gåendes hem.

Dagen innan vi skulle åka till Leksand, en vecka, inte så smart. Under Leksands veckan sprang jag en runda, sista rundan med hällandning, skulle det visa sig. När vi kom så tänkte jag verkligen ge detta ett försök, köpte mig ett par Merrel trail glove, 4mm sula, 0mm dropp.

Här är ett av dom första försöken med mellanfotslandning

Sedan dess har det varit många avbrutna rundor, den kortaste tror jag bara var 500 meter innan vaderna gjorde sig påminda, men det jag lärde mig av hugget från första försöket, det var att avbryta om smärtor kom. det svåra är att avgöra själva känslan, kommer det släppa eller inte den första stramheten som kan komma efter ett par hundra meter, det brukar det oftast göra. Dom gångerna jag fått problem har inte varit lätta som sagt var att avgöra skillnaden. Måste varje person själv avgöra. Jag tror dock att jag tillhör kategorin mest utpräglade hällöpare så om jag kan klara omställningen så bör de flesta fixa det. Men det krävs stort tålamod och kompletteringsträning när det går som tyngst med löpning.

Första inlägget. Från hällöpning till mellanfotslöpning. Löprunda 64.

Mitt i omställningen

Det är mörkt och tungt med löpningen nu i november. Två rundor i rad som jag inte fått tillräckligt med kraft i löpningen.
Trodde att jag passerat alla besvär men så i förra veckan så kom det ett nytt "hugg" i vaden, återigen högervaden som krånglade. Efter det har det varit lite över en vecka med lite försiktigare löpning. Idag hade jag en runda på 13km utan besvär, så det var skönt. Men som sagt inte den rätta kraften.
Hade visserligen tänkt att ta det lugnt idag och min puls låg strax under T1, prattempo. Men trots det så kändes det inte så lätt som det brukar göra dessa rundor.

Dagens runda

Började min omställning i mitten på juli, har sedan dess inte använt dämpade skor i min löpning. Det har varit en lång resa och många är gångerna då jag starkt ifrågasatt mitt beslut att ändra "löpstil". Fyra månader har gått nu och vissa gånger och mitt i några rundor kan jag känna ett härligt flyt i löpningen och mina steg är korta och frekvensen hög, säkert lite över 180bpm när det går som snabbast. Men det känns inte så avslappnat som jag önskat.

Att jag med mitt dåliga tålamod överhuvudtaget inte gett upp är en gåta för mig själv, men jag ser ändå på lång sikt att detta kan ta min löpning till en lite bättre och högre nivå än vad jag haft de sista åren.