Hela dagen har jag gått och både längtat och våndats över dessa intervaller jag körde idag. Det är någon blandning mellan förtjusning och avsmak. För jag vet att det kommer att göra ont och att jag nästan vill spy i slutet på en del av intervallerna. Men känslan efteråt är underbar. Endorfinerna flödar fritt ett par timmar och det känns nästan som ett alkoholrus.
Jag springer dessa för mig långa intervallerna på ett elljusspår mitt i Alvesta. 1400 meter, småkuperat. Varje varv börjar med en lätt utförsbacke men sedan går det sakta uppför till rundans högsta punkt efter ca:400meter. Sedan en lätt utförsbacke för att avslutas med ett svagt motlut sista 150 meterna. En hel del tvära svängar också.
Det som är så svårt med dessa för mig långa intervaller är att hitta rätt utgångsfart. Idag lyckades jag bäst på den sista som också blev den snabbaste, trots att jag sista 3-400 meterna fick känningar i vänstervaden. På de tre första blev det för snabbt i början vilket gör att när jag kommer till högsta punkten är alldeles för trött, det tar sedan för lång tid att återhämta sig till resten av varvet. Men den sista öppnade jag 5-6 sekunder långsammare första 400 men ändå blev den snabbare än dom andra. För här hade jag fortfarande lite krafter kvar när jag nådde toppen.
Det som är intressant med det är att ett lopp är likadant, man tjänar nästan alltid på att öppna lugnt, men hur lätt är det när man ser alla andra rusa iväg. Tror att jag varenda Växjölopp jag sprungit har öppnat alldeles för snabbt.
Dagens intervallpass
Hade mina Merrel-skor idag, tyckte det var lite kallt för VFF, Kändes bra men tror jag landade lite mer på häl idag, men blev väldigt stel i vaderna i slutet. Kan berott på att jag spände mig lite mer än jag gör med VFF. Men det blev aldrig något hugg utan det bara stramade lite.
Tog det väldigt lugnt på hemjoggen, men å andra sidan så fanns det ändå inga krafter kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar