Blev ett rätt bra pass och jag har tänkt att bara springa lugna pass denna veckan, En "periodiseringsvecka". Har annars blivit så van vid att köra intervall nu i början på veckan att det kändes lite konstigt att inte göra det idag.
Först hade jag tänkt köra ute, men ville gärna prova ett litet tag med VFF, så efter uppvärmning i lågt tempo i 10 minuter så bytte jag skor och körde första kvarten i VFF. Det kändes riktigt bra och hade inga känningar alls. Kändes lätt och bra i steget och ingen stumhet i vaderna. Körde denna kvarten i 5:00 tempo. Hade gärna fortsatt hela passet, men vill inte riskera något.
Bytte till Adidas och körde resten, 45 min, i dessa, också 5:00 tempo. Men redan efter ett par minuter kom en molande känsla i baksidan på vänsterhälen, den kom och försvann i intervaller under resten av passet. Lite märkligt när det kändes så bra i VFF-skorna. Har också känt av stressfrakturen i högerfoten under nästan varje pass, men väldigt svagt som väl är. Andningen kändes bra och jag hade ingen större koll på utandningsfrekvensen, stegfrekvensen låg på mellan 168 till 176 ungefär. Tycker det blir lite lättare att korta in steget på löpbandet, framförallt när det går lite saktare. Hade bandet i 0,5% lutning som vanligt.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera min vänsterhäl, har haft problem nu i nästan exakt ett år. Höll uppe helt med löpningen i 7-8 veckor i vintras när jag hade stressfrakturen i högerfoten. Hade då en förhoppning om att skadan i hälen skull läka, men det gjorde den inte, det har bitvis varit lite bättre men tycker inte det hjälper om jag dragit ner på tempot eller mängden heller. Kör på med negativa tåhävningar både morgon och kväll. Paradoxalt nog så brukar det kännas bättre när jag ökar farten, springer jag 4.10 tempo eller fortare känner jag oftast ingenting. Om det beror på att det blir annat som stjäl uppmärksamheten eller om steget och hållningen blir så pass mycket bättre är svårt att svara på. Känner inga större besvär mellan passen, det enda är att jag är trycköm precis mitt på bakhälen. Har nu kört på varannan dag med löpning hela hösten och det har då hållit sig på en uthärdlig nivå.
Körde ett halvhårt gympass i går med rodd i 21 minuter, 175 watt. därefter 20 minuter med CT i 180 watt. Har medvetet dragit ner watten på roddmaskinen, när jag kör CT i 180 watt får jag ta i rätt bra och svettas rejält sista 10 minuterna, körde även 3*400 höjdhopparmattssteg.
Såg igår på Runners World hemsida en artikel om att snöra skorna på ett annat sätt, att använda det övre hålet också, var en orienterare i somras som tipsade om det också, Provade idag och det kändes bra, foten blev en aning mer fixerad i skon, kanske att det kan hjälpa mig på de längre distanserna också. Har ju sådana problem med strumpornas friktion mot hälen. Konstigt nog alltid efter samma distans, 18-19 kilometer.
Inväntar även ett par Salming Distans, köpte ett par Saucony kinvara 4, med 4mm dropp, men det funkade inte alls med min ömma vänsterhäl. Så jag har inga jätteförhoppningar på att dessa ska hjälpa men tycker ändå det är värt ett försök.
(D, pulsbandet kom idag, tack. Posten och dig kan man lita på. Åt en kycklingbit med mos, nu ikväll. Underbart gott, tack.)
Visar inlägg med etikett vff. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vff. Visa alla inlägg
måndag 3 november 2014
onsdag 15 januari 2014
Googlat om min skada i foten. Förmodligen metatarsal stressfraktur i andra tån.
I dag har jag googlat omkring och det var ingen munter läsning och efter att ha läst på många olika sajter så inser jag att det förmodligen är en "metatarsal stressfraktur" i foten. Drabbar ofta löpare som har längre andra tå än stortå, har jag, som också ökar sin träningsmängd för snabbt. Som springer i stumma skor, gjorde jag.
Om jag har riktig tur är det minst 4 veckors löpvila, om jag har otur, 12 veckors vila från löpning.
Det har gått 10 dagar nu sedan det inträffade och jag kan nästan gå obehindrat men kan inte trycka ifrån med framfoten, då smärtar det. Foten är inte längre svullen och jag har bara haft värk en natt, den första efter skadan.
Som väl är kan jag cykla och med lite besvär även köra på crosstrainer.
Det är bara att försöka smälta och göra det bästa av situationen. Denna omställning har ett högt pris.
Googlade även om känningarna jag haft på vänster utsida häl, men där är det lite mer diffust att avgöra, men allt tyder även där på överansträngning och förmodligen någon sorts inflammation. Det har jag haft över en månad nu. Det var under den ödesdigra perioden med 5dagars löpning i rad som den skadan började.
"To much to soon" Nu är jag en av dom som inte kunde inse det. Hade en alltför bra period i oktober då allt flöt på så bra. Inga känningar då och bra fart och känsla. Gjorde då en för snabb ökning och får nu betala.
Tåskadan är så uppenbar att den skulle komma när jag har facit i hand. Löpning i Merrel vanliga skor i över en månad på raken. På med five fingers på lördagen, sprang 12-13 helt underbara kilometer. Söndagen dagen efter så fick jag för mig att springa 6-7 kilometer till. Det var det stora felet. Efter halva rundan kom känningarna på ovansidan av högerfoten, lite lätt molande men i ökande för varje steg. Efter 1-2 kilometer kände jag att det inte var bra, stannade och kände efter med handen på foten. Men hade 2 kilometer kvar till bilen, tänkte först att jag skulle gå men i ren dumhet och envishet sprang jag sakta, kunde inte trycka ifrån utan fick sänka farten allt mer och till slut landa på utsidan utan att vrida över till insidan av foten de sista 500 meterna. Någonstans i mitt inre skrek någon stanna, stanna och gå sista biten, vad håller du på med! Men i andra örat sa den för dagen vinnande rösten; Fortsätt, det släpper snart, var inte så blödig. Ja om jag bara vetat...
Det är så svårt när man går, eller joggar, baklänges in i framtiden. Hade behövt ögon i nacken denna gången.
Ska verkligen försöka få ut något positivt av detta, inget sker utan mening, Nu ska jag försöka förstå vad jag ska lära mig av detta.
Om jag har riktig tur är det minst 4 veckors löpvila, om jag har otur, 12 veckors vila från löpning.
Det har gått 10 dagar nu sedan det inträffade och jag kan nästan gå obehindrat men kan inte trycka ifrån med framfoten, då smärtar det. Foten är inte längre svullen och jag har bara haft värk en natt, den första efter skadan.
Som väl är kan jag cykla och med lite besvär även köra på crosstrainer.
Det är bara att försöka smälta och göra det bästa av situationen. Denna omställning har ett högt pris.
Googlade även om känningarna jag haft på vänster utsida häl, men där är det lite mer diffust att avgöra, men allt tyder även där på överansträngning och förmodligen någon sorts inflammation. Det har jag haft över en månad nu. Det var under den ödesdigra perioden med 5dagars löpning i rad som den skadan började.
"To much to soon" Nu är jag en av dom som inte kunde inse det. Hade en alltför bra period i oktober då allt flöt på så bra. Inga känningar då och bra fart och känsla. Gjorde då en för snabb ökning och får nu betala.
Tåskadan är så uppenbar att den skulle komma när jag har facit i hand. Löpning i Merrel vanliga skor i över en månad på raken. På med five fingers på lördagen, sprang 12-13 helt underbara kilometer. Söndagen dagen efter så fick jag för mig att springa 6-7 kilometer till. Det var det stora felet. Efter halva rundan kom känningarna på ovansidan av högerfoten, lite lätt molande men i ökande för varje steg. Efter 1-2 kilometer kände jag att det inte var bra, stannade och kände efter med handen på foten. Men hade 2 kilometer kvar till bilen, tänkte först att jag skulle gå men i ren dumhet och envishet sprang jag sakta, kunde inte trycka ifrån utan fick sänka farten allt mer och till slut landa på utsidan utan att vrida över till insidan av foten de sista 500 meterna. Någonstans i mitt inre skrek någon stanna, stanna och gå sista biten, vad håller du på med! Men i andra örat sa den för dagen vinnande rösten; Fortsätt, det släpper snart, var inte så blödig. Ja om jag bara vetat...
Det är så svårt när man går, eller joggar, baklänges in i framtiden. Hade behövt ögon i nacken denna gången.
Ska verkligen försöka få ut något positivt av detta, inget sker utan mening, Nu ska jag försöka förstå vad jag ska lära mig av detta.
måndag 13 januari 2014
Crosstrainer och nya skor
8 dagar utan löpning nu. Har inte varit på gym på åratal, men efter 3 dagar i rad med cykling i dåligt väder och ingen löpning i sikte så var det dags att åter igen pröva.
Har hört så mycket bra om crosstrainer men aldrig provat själv. I dag var det dags för premiären, var lite orolig för foten men det gjorde inte ont, det kändes lite i vissa lägen men jag hade fullt upp med att hålla reda på alla kroppsdelar samtidigt som jag försökte förstå mig på panelen på maskinen. Efter ett tag och lite hjälp från en löpbandskille så fick jag i gång ett program på 10 minuter. Det var märklig känsla och kändes lite konstigt, men pulsen gick snabbt upp till cykelnivå. Brukar ligga cirka 20 slag under när jag cyklar jämfört med löpning vid samma ansträngningsgrad. Jag körde 3 stycken 10minuters pass. Det sista tog jag i rätt så bra i slutet och äntligen fick jag svettas rejält, det var en skön känsla. Pulsen blev också högre än på cykel och denna träningsform är betydligt mer lik löpning jämfört med cykling. Kände mig pigg och glad efteråt.
Så detta var ett bra pass, fast nu på kvällen känner jag mig lite stel i ryggen, hoppas att jag inte tog i för mycket med armarna och att det nu kommer som känningar i en otränad rygg, vi får se i morgon hur det går. Men i vilket fall som helst så gav detta mersmak.
Precis jämte dessa crosstrainers stod 3 löparband, jag blev väldigt sugen men är nog i alla fall en vecka ifrån någon löpning som det känns nu. Men jag ska prova även löpband. Kan tänka mig att det är lite lättare att köra tuffa intervaller på band eftersom man är tvungen att ta i även om man blir trött, annars flyger man av. Får se hur det blir med det.
Men efter att ha läst en hel del bloggar här så är det många som använder löpband, framför allt elitlöpare har inget emot dom. Så helt fel är det nog inte. Jag har alltid sprungit ute men vid snöslask så är det inget vidare att halka runt med uselt fäste och med rädsla att det ska finnas isfläckar täckta av snö som ska stjälpa en.
Fick även mina skor som jag väntat på, det första paret dom skickade åkte i retur eftersom det var en stor söm mitt i en tå. Detta paret har också en liten söm i en tå men jag kommer att prova dessa i alla fall. Orkar inte strula mer nu med att skicka tillbaka ännu en gång. Jag kände i det par jag redan har (VFF Trek sport) och där är också sömmar, fast det har funkat ändå så vi får se. Känns som om det är lite väl bråttom när dom tillverkar skorna. Om det är några problem så är det i tårna har jag märkt, framför allt i övergången mellan sula och överdel. Dessa Spyridon känns lite tightare än mina Treksport, lite mindre i storlekarna men eftersom jag inte sprungit i dom ännu så är det för tidigt att lämna något omdöme, men att bara ha på sig var bekvämt, trots att jag fortfarande har lite ont i min högra pekfingertå. Det är alltid risker med att beställa via nätbutiker men eftersom det är nästan halva priset jämfört med de få affärerna som säljer dessa tåskor så är det ändå värt det.
Har hört så mycket bra om crosstrainer men aldrig provat själv. I dag var det dags för premiären, var lite orolig för foten men det gjorde inte ont, det kändes lite i vissa lägen men jag hade fullt upp med att hålla reda på alla kroppsdelar samtidigt som jag försökte förstå mig på panelen på maskinen. Efter ett tag och lite hjälp från en löpbandskille så fick jag i gång ett program på 10 minuter. Det var märklig känsla och kändes lite konstigt, men pulsen gick snabbt upp till cykelnivå. Brukar ligga cirka 20 slag under när jag cyklar jämfört med löpning vid samma ansträngningsgrad. Jag körde 3 stycken 10minuters pass. Det sista tog jag i rätt så bra i slutet och äntligen fick jag svettas rejält, det var en skön känsla. Pulsen blev också högre än på cykel och denna träningsform är betydligt mer lik löpning jämfört med cykling. Kände mig pigg och glad efteråt.
Så detta var ett bra pass, fast nu på kvällen känner jag mig lite stel i ryggen, hoppas att jag inte tog i för mycket med armarna och att det nu kommer som känningar i en otränad rygg, vi får se i morgon hur det går. Men i vilket fall som helst så gav detta mersmak.
Precis jämte dessa crosstrainers stod 3 löparband, jag blev väldigt sugen men är nog i alla fall en vecka ifrån någon löpning som det känns nu. Men jag ska prova även löpband. Kan tänka mig att det är lite lättare att köra tuffa intervaller på band eftersom man är tvungen att ta i även om man blir trött, annars flyger man av. Får se hur det blir med det.
Men efter att ha läst en hel del bloggar här så är det många som använder löpband, framför allt elitlöpare har inget emot dom. Så helt fel är det nog inte. Jag har alltid sprungit ute men vid snöslask så är det inget vidare att halka runt med uselt fäste och med rädsla att det ska finnas isfläckar täckta av snö som ska stjälpa en.
VFF Spyridon.
Fick även mina skor som jag väntat på, det första paret dom skickade åkte i retur eftersom det var en stor söm mitt i en tå. Detta paret har också en liten söm i en tå men jag kommer att prova dessa i alla fall. Orkar inte strula mer nu med att skicka tillbaka ännu en gång. Jag kände i det par jag redan har (VFF Trek sport) och där är också sömmar, fast det har funkat ändå så vi får se. Känns som om det är lite väl bråttom när dom tillverkar skorna. Om det är några problem så är det i tårna har jag märkt, framför allt i övergången mellan sula och överdel. Dessa Spyridon känns lite tightare än mina Treksport, lite mindre i storlekarna men eftersom jag inte sprungit i dom ännu så är det för tidigt att lämna något omdöme, men att bara ha på sig var bekvämt, trots att jag fortfarande har lite ont i min högra pekfingertå. Det är alltid risker med att beställa via nätbutiker men eftersom det är nästan halva priset jämfört med de få affärerna som säljer dessa tåskor så är det ändå värt det.
torsdag 9 januari 2014
Fortfarande ont i foten, cykling i stället.
Har fram till i eftermiddag inte känt någon förbättring i foten, men nu i eftermiddag känns det ändå som om det vänt. Inte riktigt lika öm på ovansidan av foten. Haltar fortfarande och kan inte sätta ner foten på ett normalt sätt. Men ändå en liten förbättring.
Det sätter ner humöret när jag inte kan springa som vanligt men som tur är för just denna skadan så funkar cykling. Men idag var det inget vidare väder för det. Ösregn och blåst samt kompakt mörker. Jag rustade mig rejält idag, galonbyxor och stora klumpiga gummistövlar förr att jag skulle hålla mig torr om fötterna, det lyckades så där. Blev blöt ändå fast från insidan istället. Körde samma runda som i tisdags, lite långsammare idag, men det kändes som jag tog i mer. Skönt att det går så bra att cykla trots allt så jag får lite konditionsträning.
Nu är kylan på väg ner över landet, kommer det snö också så blir det lite värre att cykla också. Så hoppas att det släpper i foten rätt så snart. Har så svårt för att träna kondition inomhus, varje gång jag provat så brukar jag bli förkyld, fattar inte varför men det är ett faktum. Sist jag provade på inomhus var ett spinningpass för 6-7 år sedan.
Däremot har det funkat med innebandy alla år men det är inte samma som att köra ren kondition. Vill känna den friska luften i lungorna, blir svårt att andas fullt ut inomhus. För mig känns det som om syret inte räcker till.
Har dessutom köpt ett par nya VFF, dagen innan jag skadade mig beställde jag dom. Känns inte lika inspirerande att hämta ut dom nu. Ett par Spyridon. Blir det kallt nu hade jag behövt ett par vinterskodda Lontra också men tycker dom är lite för dyra. Ingen risk att det blir någon prissänkning heller innan det blir vår och man inte behöver dom.
Men efter senaste skadan så får jag ta det lite stilla med VFF, får bli en försiktig tillvänjning när det väl blir dags för löpning igen.
På ett vis så kan denna skadan visa sig vara bra, för nu får övriga leder som varit lite väl hårt belastade också chans att återhämta sig. Särskilt vänster hälsena som känts lite överansträngd, har visat sig som ont under hälen och upp lite på baksidan av hälen. Även varit lite öm om jag tryckt på baksidan av hälen. Men detta uppehåll läker även sådant, så inget ont som inte har något gott med sig. Det är så jag ska se på denna tiden, som en period av läkning av andra överbelastade leder och senor.
Dagens cykelrunda
Det sätter ner humöret när jag inte kan springa som vanligt men som tur är för just denna skadan så funkar cykling. Men idag var det inget vidare väder för det. Ösregn och blåst samt kompakt mörker. Jag rustade mig rejält idag, galonbyxor och stora klumpiga gummistövlar förr att jag skulle hålla mig torr om fötterna, det lyckades så där. Blev blöt ändå fast från insidan istället. Körde samma runda som i tisdags, lite långsammare idag, men det kändes som jag tog i mer. Skönt att det går så bra att cykla trots allt så jag får lite konditionsträning.
Nu är kylan på väg ner över landet, kommer det snö också så blir det lite värre att cykla också. Så hoppas att det släpper i foten rätt så snart. Har så svårt för att träna kondition inomhus, varje gång jag provat så brukar jag bli förkyld, fattar inte varför men det är ett faktum. Sist jag provade på inomhus var ett spinningpass för 6-7 år sedan.
Däremot har det funkat med innebandy alla år men det är inte samma som att köra ren kondition. Vill känna den friska luften i lungorna, blir svårt att andas fullt ut inomhus. För mig känns det som om syret inte räcker till.
Har dessutom köpt ett par nya VFF, dagen innan jag skadade mig beställde jag dom. Känns inte lika inspirerande att hämta ut dom nu. Ett par Spyridon. Blir det kallt nu hade jag behövt ett par vinterskodda Lontra också men tycker dom är lite för dyra. Ingen risk att det blir någon prissänkning heller innan det blir vår och man inte behöver dom.
Men efter senaste skadan så får jag ta det lite stilla med VFF, får bli en försiktig tillvänjning när det väl blir dags för löpning igen.
På ett vis så kan denna skadan visa sig vara bra, för nu får övriga leder som varit lite väl hårt belastade också chans att återhämta sig. Särskilt vänster hälsena som känts lite överansträngd, har visat sig som ont under hälen och upp lite på baksidan av hälen. Även varit lite öm om jag tryckt på baksidan av hälen. Men detta uppehåll läker även sådant, så inget ont som inte har något gott med sig. Det är så jag ska se på denna tiden, som en period av läkning av andra överbelastade leder och senor.
Dagens cykelrunda
måndag 6 januari 2014
Fotskada. Höger pekfingertå.
Känns inget vidare i foten idag, vaknade i natt med lite värk och tog en värktablett för att kunna somna om, det lyckades. Har svårt att stödja på foten och under dagen i dag har den svullnat upp ytterligare lite, ungefär som vid en stukning vid vristen.
Men denna typ av skada har jag aldrig innan råkat ut för.
Måste ha varit att jag försökte springa två dagar i rad med VFF, efter mer än en månads frånvaro av dessa skor så blev det lite för mycket för pekfingertån på höger fot. Om det är någon tå som krånglat så är det just denna tå, men mest då i form av lite skavkänslor. Kan minnas att jag i början av omställningen var lite trött i just dessa leder, precis ovanför tåfästena.
Det stora felet jag gjorde igår var att jag inte avbröt rundan. Sprang nästan 3 kilometer trots att det gjorde ont, framförallt efter att jag stannat och verkligen började undersöka skadan närmare när det var 1,5 kilometer kvar. Men envis som jag var och med någon konstig inställning att det är fel att avbryta en tänkt runda, förlängdes återhämtningen av denna skada avsevärt.
Jag var bättre i början på omställningen att lyssna på signalerna, då bröt jag rundor på löpande band och lärde mig övervinna nederlaget i mitt oroliga sinne. Men då var det vaderna som krånglade, eftersom jag avbröt i tid så kunde jag då försiktigt prova igen efter 2-3 dagar. Men nu när foten svullnat upp som den gjort och jag har svårt att gå så kommer det ta minst en vecka innan jag kan springa igen.
Hoppas verkligen att jag genom att skriva ner det nu kommer att dra någon lärdom denna gången och att jag när det händer igen är lyhörd för kroppens varningar när något inte står rätt till under en löprunda.
Men denna typ av skada har jag aldrig innan råkat ut för.
Måste ha varit att jag försökte springa två dagar i rad med VFF, efter mer än en månads frånvaro av dessa skor så blev det lite för mycket för pekfingertån på höger fot. Om det är någon tå som krånglat så är det just denna tå, men mest då i form av lite skavkänslor. Kan minnas att jag i början av omställningen var lite trött i just dessa leder, precis ovanför tåfästena.
Det stora felet jag gjorde igår var att jag inte avbröt rundan. Sprang nästan 3 kilometer trots att det gjorde ont, framförallt efter att jag stannat och verkligen började undersöka skadan närmare när det var 1,5 kilometer kvar. Men envis som jag var och med någon konstig inställning att det är fel att avbryta en tänkt runda, förlängdes återhämtningen av denna skada avsevärt.
Jag var bättre i början på omställningen att lyssna på signalerna, då bröt jag rundor på löpande band och lärde mig övervinna nederlaget i mitt oroliga sinne. Men då var det vaderna som krånglade, eftersom jag avbröt i tid så kunde jag då försiktigt prova igen efter 2-3 dagar. Men nu när foten svullnat upp som den gjort och jag har svårt att gå så kommer det ta minst en vecka innan jag kan springa igen.
Hoppas verkligen att jag genom att skriva ner det nu kommer att dra någon lärdom denna gången och att jag när det händer igen är lyhörd för kroppens varningar när något inte står rätt till under en löprunda.
lördag 4 januari 2014
Bra runda med VFF Treksport, framfotslöpningsrunda 87.
För första gången på länge så fick jag en bra känsla och kände mig stark hela vägen. Det är en sådan otrolig känsla när det känns som om det finns hur mycket krafter som helst. Vet inte varför men jag har inte använt mina VFF på över en månad. Jag la undan dom när vintern slog till någon vecka i november förra året. Sedan har jag kört med Merrellen i stället.
onsdag 11 december 2013
4:de dagen i rad med löpning, framfotsrunda 73, lugn runda.
Kände mig sliten idag, 4:e dagen i rad med löpning. Idag var det dagen efter intervaller så det var lite tungt i början. Hade för första gången på två veckor mina VFF. Det gjorde att stelheten i vristerna kom fram ännu mer. Första kilometern var väldigt tungt och stelt. Sedan släppte det lite men det blev aldrig någon bekväm löpning och jag undrar om detta är rätt för mig. Att köra med löpning flera dagar i rad? Men om jag ska få upp mina mil/vecka så måste det till sådant.
Vaderna kändes dock bra och låren också. Mest vristerna och en allmän stumhet i kroppen. Det som är bra är att stegen blir naturligt korta.
Rundan var en relativt kort och med ett lugnt tempo. Cirka 6 kilometer lång och jag hade som måla att hålla mig i prattempozonen, tycker jag lyckades med det. men pulsen skenade i början som vanligt. Ska stanna nästa gång och försöka kontrollera med handen mot någon åder. Känns som om det är något fel med klockan.
Dagens runda
Drömmer om stiglöpningar och dess tjusning, löpning på cykelbanor i december i mörker är inte så inspirerande. Man märker hur mörkret och årstiden begränsar möjligheterna. Fast å andra sidan så blir det så mycket bättre när våren väl kommer. Det är bra med internet där man kan följa med runt om i världen på olika löpningar och årstider. Längtan efter ljusare tider är det som driver och inspirerar oss.
Vaderna kändes dock bra och låren också. Mest vristerna och en allmän stumhet i kroppen. Det som är bra är att stegen blir naturligt korta.
Rundan var en relativt kort och med ett lugnt tempo. Cirka 6 kilometer lång och jag hade som måla att hålla mig i prattempozonen, tycker jag lyckades med det. men pulsen skenade i början som vanligt. Ska stanna nästa gång och försöka kontrollera med handen mot någon åder. Känns som om det är något fel med klockan.
Dagens runda
Drömmer om stiglöpningar och dess tjusning, löpning på cykelbanor i december i mörker är inte så inspirerande. Man märker hur mörkret och årstiden begränsar möjligheterna. Fast å andra sidan så blir det så mycket bättre när våren väl kommer. Det är bra med internet där man kan följa med runt om i världen på olika löpningar och årstider. Längtan efter ljusare tider är det som driver och inspirerar oss.
onsdag 27 november 2013
Uppbyggda, dämpade skor?!
Ja, behöver vi det?
Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.
Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.
För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.
Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.
Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.
Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.
Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?
Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.
Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.
Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.
Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.
Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.
Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.
Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.
För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.
Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.
Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.
Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.
Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?
Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.
Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.
Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.
Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.
Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.
Dagen efter intervallträning.
I dag var det en seg morgon och förmiddag, stiger upp 5:20 på vardagarna och sedan jag började med mitt nya löparliv med mellanfotslöpning och 0-dropps skor så har dom första stegen varit dom värsta och segaste. Inget undantag idag heller, är stel i vristerna framför allt, speciellt stel om jag kört tufft dagen innan.
Nu i slutet på november så lider vi nog alla av sömnbrist särskilt väl känns det om man tränat lite hårdare dagen innan. Brukar hjälpa med kaffe och lite lugn och ro fast denna morgon ville inte stelheten och tröttheten ge med sig förrän framåt lunchtid. Det är sådan morgnar som denna som jag ibland undrar vad jag håller på med, är det rätt väg?
Men som med allt annat här i livet så tar det tid med förändringar, tror jag hade kunnat lyckats mycket bättre med alla ändringar jag gjort i livet om jag haft mer tålamod.
Jag är som en riskkapitalist, vill se snabba resultat så fort jag ändrar något i mitt liv, när resultaten uteblir i det korta perspektivet så ger jag upp med förevändningen att det gjorde ingen skillnad mot innan. Faller in i gamla mönster och går miste om alla saker som hade kunnat bli så bra.
Det är nog första gången som jag haft sådant tålamod som jag har nu, med löpningen. Vissa dagar när vaderna sätter i gång med sina protester efter 4 månaders omställning är det tufft, men på något sätt är det som att nu är det försent att vända om.
Som att sätta sig i en båt för att lämna en strand för en annan som man hört är bättre, men man vet inte säkert att det är så. Man ror i väg och stöter på hinder men fortsätter ändå, till slut har man kommit så långt att vända tillbaka är inget alternativ.
Så känns det för mig nu mitt i min omställning till ett liv i 0-droppsskor och mellanfotslöpning. Det blir som ett livsprojekt. Jag tror på detta på lång sikt och att det kommer att göra att jag kan få ett långt löparliv utan så mycket skador, jag har även stora förhoppningar om att mina ryggproblem kommer att reduceras.
Fast dagar som denna med stelhet i både vader, vrist och rygg är jag förstås lite missmodig, men bara jag får återhämta mig någon dag så tar vi nya tag i morgon och springer ett lite lugnare distanspass.
Nu i slutet på november så lider vi nog alla av sömnbrist särskilt väl känns det om man tränat lite hårdare dagen innan. Brukar hjälpa med kaffe och lite lugn och ro fast denna morgon ville inte stelheten och tröttheten ge med sig förrän framåt lunchtid. Det är sådan morgnar som denna som jag ibland undrar vad jag håller på med, är det rätt väg?
Men som med allt annat här i livet så tar det tid med förändringar, tror jag hade kunnat lyckats mycket bättre med alla ändringar jag gjort i livet om jag haft mer tålamod.
Jag är som en riskkapitalist, vill se snabba resultat så fort jag ändrar något i mitt liv, när resultaten uteblir i det korta perspektivet så ger jag upp med förevändningen att det gjorde ingen skillnad mot innan. Faller in i gamla mönster och går miste om alla saker som hade kunnat bli så bra.
Det är nog första gången som jag haft sådant tålamod som jag har nu, med löpningen. Vissa dagar när vaderna sätter i gång med sina protester efter 4 månaders omställning är det tufft, men på något sätt är det som att nu är det försent att vända om.
Som att sätta sig i en båt för att lämna en strand för en annan som man hört är bättre, men man vet inte säkert att det är så. Man ror i väg och stöter på hinder men fortsätter ändå, till slut har man kommit så långt att vända tillbaka är inget alternativ.
Så känns det för mig nu mitt i min omställning till ett liv i 0-droppsskor och mellanfotslöpning. Det blir som ett livsprojekt. Jag tror på detta på lång sikt och att det kommer att göra att jag kan få ett långt löparliv utan så mycket skador, jag har även stora förhoppningar om att mina ryggproblem kommer att reduceras.
Fast dagar som denna med stelhet i både vader, vrist och rygg är jag förstås lite missmodig, men bara jag får återhämta mig någon dag så tar vi nya tag i morgon och springer ett lite lugnare distanspass.
söndag 24 november 2013
Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar
Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.
Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.
Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.
Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.
Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.
Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.
Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.
Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.
Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.
Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.
Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.
För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.
Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.
Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.
Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.
När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.
Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.
Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.
Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.
Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.
Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.
Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.
Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.
Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.
Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.
Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.
Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.
Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.
För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.
Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.
Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.
Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.
När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.
Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.
Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)