Fartlek för första gången, framfotslöpningsrunda 86

Andra dagen i rad med löpning, rätt så besvärsfri från gårdagens löpning i alla fall framåt dagen. Det blev ett rätt så spontant fartlekspass, har aldrig provat innan. I alla fall inte under lite mer strukturerade former. Det blev inte så mycket fart detta passet men ändå tillräckligt för att jag ska känna lite i min vänstra hälsena nu några timmar efter genomförandet.
Jag cyklade upp till Spånenområdet, 5km. Lagom som uppvärmning då det mestadels är uppför. Efter en försiktigt inledning för att känna efter hur nedre delarna av benen kändes så kom den första lilla fartökningen efter 1 kilometer, ungefär 600 meter. Jag glömde dock att "reseta" klockan så jag fick ingen exakt tid men kilometern där fartökningen fanns gick i alla fall på 3:59. Den kändes bra. Men det är inte så konstigt när man är relativt pigg i benen. Dessa 600 meterna var på i princip helt plan mark. Sen kom en stigning så då var ´"leken" över. Kom fram till skidspåret så småningom, då tog jag ett varv där 1250 meter. Med högre fart, 3:55 tempo ungefär. Men den blev för hård för när jag tänkt ta ett lugnare varv efter det hårdare så orkade jag inte direkt utan var tvungen att ta 15 sekunders ståvila innan jag fortsatte. Problemet med varvet är att det avslutas med en lång uppförsbacke så det är lätt att man tar ut sig för mycket. Sen blev det ett par lugna kilometer innan det var dags för 600 meter igen. Samma som dom första 600 meternas fartökning fast nu på hemväg och i lite lätt motvind. Det gick på 3:55 tempo. Inte helt slut efteråt men jag fick sänka rejält för att fixa avslutningen. Totalt blev det lite över 8kilometer. Hade de tunna Merrellen igen.

Dagens runda

 Rätt så omväxlande form av träning men väldigt annorlunda för mig. Springer man som jag gjorde idag så undviker man i alla fall väldigt mycket tid i det "svarta hålet". Något annat som slog mig var att vaderna stramade en del efter första fartökningen, men först i den lugna löpningen som följde efteråt. Likadant med de resterande ökningarna, kände inget i vaderna under de ökningarna. Märkte också hur jag skärpte till mig i övrigt också vad gäller hållning och armföring. Jag springer för tillfället alldeles för lite i snabb fart nu och det är stor skillnad på hur jag har min kroppshållning när det går långsamt eller lite snabbare. När jag är långsammare så tenderar jag att lättare tappa hållning och armföring. När det går snabbare kommer det mer med automatik. Tror fartlek är väldigt nyttig träning. Om jag bättre ska tåla fartökningar i ett lopp är det guld värt med sådan här träning, samtidigt som kroppens muskler inte vet hur rundan kommer att bli. Så variation är nyckeln till bättre resultat.

Annars har jag känt mig på ett bra humör idag, var ledig från jobbet och känner att jag kommit in i den stilla lunken som frånvaro av jobb innebär. Skönt att vara återhämtad från magsjukan också. Så den tunga rundan i går var kanske en bra utrensare av det sista av den. Att det är ett nytt år bidrar också, ut med det gamla och in med nya friska tankar om framtiden. Även om detta framfotslöpningsprojekt inte burit så mycket frukt ännu så ser jag med tillförsikt an på den kommande tiden. Vill springa mer än jag gör för tillfället men vågar inte tänja för mycket på gränserna ännu då en överansträngning kan bli så långvarig. Samtidigt måste jag utmana kroppen för att den ska vänja sig så det är en skör balansgång. Har haft lite tankar på att åter lägga in mer cykling mellan dagarna med löpning. Får se de närmaste veckornas känsla i fötter och vader.

Nyårsdagen och årets första runda, framfotslöpningsrunda 85.

Det blev en tung inledning på det nya året. Efter några dagars uppehåll på grund av magsjuka ett rejält dygn så var det dags för en runda på nyårsdagen. Det var väldigt tungt och jobbigt. Det var troligtvis alldeles för nära inpå frukosten för det kändes som om magen var full med mat.

Nyårsdagens runda

Hade tänkt mig en lite tuffare runda eftersom leder och muskler fått sig lite ofrivillig vila. Men segheten som jag kände i början och som brukar släppa efter ett par kilometer gick inte över, snarare tvärtom fick slita hårt. Pulsen var under prattempo men känslan och vekheten i benen sa något annat. Det gick helt enkelt inte att öka. Jag gjorde något litet försök men kände mig nästa lite illamående av mat och dryck som skvalpade omkring i min mage.
Så årets tyngsta runda är ett faktum likaså årets första. Men känslan var allt annat än bra. Vaderna kändes lite men inte så det påverkade löpningen. Likaså vristerna och hälen. Men som sagt ingen kraft i benen.
Det är det som är så märkligt med löpning, det går nästan aldrig på förhand förutse hur det ska kännas i kroppen under ett pass. Besvikelsen kan blir stor när man inser mitt i ett pass att det inte kommer något "släpp" som gör att det flödar av ny energi. Men det som är positivt är att det förhoppningsvis kommer att kännas bättre under nästa pass.
I dag hade jag de tunna Merrellen

Stiglöpning Spånen, framfotslöpningsrunda 82

Det var ett tag sedan jag sprang denna form av löpning. Blev en ny bekantskap i slutet på sommaren när jag hade stora problem med mina ömmande vader. Av en ren händelse kom jag in på denna stig som är 4 kilometer lång med mycket besvärlig terräng bitvis, både hala tallrötter och vassa små stenar i ett småkuperat område med en enormt fin sjöutsikt. Stigen är en del av Spånenleden som är en 11 kilometer lång promenadrunda i östra Alvesta. Det är 4 kilometer med gammal stig resten av Spånenleden är mestadels cykelvägar inne i Alvesta samhälle.

Dagens runda

Tempot är väldigt lågt mellan 5-6 min/kilometer. Men eftersom stigen gör väldigt tvära krökar med bara någon meters mellanrum där det är som snirkligast, så tror jag inte gps:n registrerar riktigt rätt längd. I vilket fall som helst så är det en härlig form av omväxling i löpning, jag tror det är riktigt bra att varva med en sådan här runda någon gång i veckan. Helt andra muskler som får jobba. Stegen blir extremt korta bitvis. Pulsen är rätt hög men om jag går ut för hårt första halvan så tar jag i princip helt slut sista 2 kilometerna. Det är så mycket höga lyft på fötterna så det är enormt tröttande i höftmuskulaturen.
Koncentrationen måste vara på högsta nivå hela tiden så att man ser var man sätter ner fötterna någonstans. Fantastiskt hur kroppen trots allt hinner registrera alla hinder som så snabbt dyker upp och att fötterna hinner anpassa sig och ta det ännu lite kortare steget för att undvika att snubbla, stiga snett eller på någon riktigt vass sten som om man trampade på den skulle skära sig igenom sulan. Känslan blir att det går snabbt eftersom allt kommer så nära så trots den modesta farten så är känslan så härlig.
Jag kan bara varmt rekommendera denna form av löpning, om inte annat så som komplementträning.
I en perfekt värld med oceaner av tid och framför allt kraft så skulle jag vilja ha denna stiglöpning som ett varannandags inslag. I ett inte alltför högt tempo, igår låg jag på ungefär 140bpm i snitt. Men var trots den relativt låga medelpulsen helt slut efteråt. Nu var detta i och för sig första gången på över en månad.
Kände stelhet både i vader, vrist. I vristerna släppte det nästan direkt när jag kom in på själva stigen, vaderna var stela lite längre men det besvärade inte mig. Däremot var jag lite stel i kroppen som helhet, detta var trots allt dagen efter ett rätt hårt pass så inte så konstigt om kroppen inte ännu återhämtat sig helt.
Hade de tunna Merrellen idag, dessa är perfekta på stiglöpning, När jag sprang här med VFF så var det mycket vanligare att jag stötte i tårna, så här i denna extremt besvärliga terräng passar det bättre med Merrell.

Cykelvägsrundan, 1 varv. Med tunna Merrel trail glove.

Efter gårdagens rätt så tuffa runda och med lite värk i hälen under förmiddagen så hade jag egentligen inga planer på löpning idag, men eftersom jag vill springa på lördag om allt funkar så är det bättre att ta vilodagen på fredag istället. Så det blev en kort relativt lugn runda idag.
 Smörjde in mig med Tigerbalsam på vader och vrister innan jag gav mig iväg. Första kilometern i regn och motvind, stela vader och en lite ömmande vänster häl och ett mörker som inte är av denna värld så var det verkligen inte lätt att hitta inspiration och glädje. Hade satt igång en metronomapp med 180bpm i lurarna. Kom inte upp till 180 märkte jag, men eftersom det var en lugn runda med stela muskler så hade jag nog inte förväntat mig det. Under korta perioder var jag där men då med väldigt korta steg.

Dagens runda

Om jag är något så när utvilad och utan känningar i mina ben så borde det funka att springa i alla fall runt omkring 180. Men det är en bit kvar innan jag är där känns det som.
Det var otroligt mörkt idag, det blev inte bättre av att det regnade och blåste, mina glasögon gjorde ingen nytta. Vart för lat för att byta till linser innan. Detta gjorde att jag inte missade många vattenpölar, den ena lite djupare än den andra. Mina Merrel trail glove är inte speciellt förlåtande och vattentäta. Så över halva rundan var blött i skorna, men inget som besvärade under en så förhållandevis kort runda. Likadant som igår så blev känningar i benen allt lindrigare under det att rundan fortlöpte. Så sista 2-3 kilometerna var inte så jobbiga som jag befarat, men dagenefterlöpning är ovant för mig och speciellt nu när jag är mitt i min omställning. Vet inte om det är rätt att köra på 2 dagar i rad eller om det varit bättre att hålla mig till varannan dag? Finns inga facit.

Hagaparksmilen, 4varv, Med tunnmerrellskorna. Framfotslöpningsrunda 77.

Klockan strulade idag. Men kändes som 4.20-4:30 tempo. En lugn inledning, med stela vrister och lite känningar under vänster häl, släppte inte heller efter någon kilometer men fortsatte ändå, när jag kom in på elljusspåret efter 2 kilometers asfaltslöpning så blev det bättre i hälen, men då under första varvet kom istället lite stramningar i vaderna. Känslan var att det närsomhelst kunde dra till och så var den rundan över. Men det hände inte och efter 5-6 kilometer så släppte det mer och mer, det var en skön känsla de avslutande varven och under hemlöpningen på asfalten.
Får se hur jag gör i morgon, meningen är att det ska vara en lugn återhämtningsrunda men om vader och vrister gör sig alltför påminda under morgondagen så hoppar jag av det.

5:e dagen i rad med löpning, framfotsrunda 74.

Hade mina tjockmerrell idag också, fegade ur lite då jag kände mig rejält stel i vristerna under morgonen och förmiddagen, släppte dock under eftermiddagen och hade inga större krämpor inför dagens pass. Hade tänkt mig ett lite tuffare distanspass på 10km men det blev inte så snabbt som jag tänkt mig. Men någonstans därinne fanns nog ett rätt stort tvivel till några snabba tider idag.
Började lugnt, hade tänkt mig 2 kilometer i lugnt uppvärmningstempo, tittade på klockan efter 500 meter. Samma sak idag igen, pulsen hade skenat till 170, fast jag var knappt andfådd, men idag var jag förberedd så stannade omedelbart och la pekfingret mot halspulsådern, räknade under 15 sekunder, 30 slag, 120/minut. Som jag också tyckte att det kändes som. Förstår inte varför? Finns det någon som mot all förmodan läser detta och har varit med om samma sak? Att under den första kilometern så skenar klockans pulsmätning? Jag har en Garmin 305.

Dagens runda

I alla fall så efter dom 2 första kilometerna så kände jag hur sliten jag var efter 5 dagars löpning. Stum i hela kroppen, ingen värk men stel och stum, lite energilös. Jag bestämde mig rätt snabbt att lägga mig en nivå lägre under rundan, det blev lite under prattempo. Men det var ingen skön känsla, jag blev inte så andfådd men så märklig känsla att inte ha någon energi för att trycka på lite och få upp pulsen, fanns inte, efter lite över 6 kilometer i 4:30 fart ungefär var jag nära att stanna, kände mig helt slut på kraft. men sänkte lite under någon kilometer och kom till slut ut från elljusspåret in mot dom avslutande 4 kilometerna i Alvestas tätort på asfalt och lite mindre kuperad terräng. Allt folk som var runt omkring gjorde att jag skärpte till mig en aning, sträckte på mig och försökte tänka på tekniken, hade totalt glömt bort den på spåret. Då gick det lite lättare, men sen när jag skulle avsluta rundan genom industriområdet så kom tröttheten igen, då var det 3 kilometer kvar, en sista liten uppförsbacke och jag hade sedan resten av rundan med vinden i ryggen. När jag passerat krönet på kullen och efter ett par hundra meter ytterligare återfått andningen på en jämn nivå och med 2 kilometer kvar så hände det något. Då började så sakteliga energin återvända.

Jag trappade succesivt upp tempot och avslutade den sista kilometern på strax över 4 tempo. Hade en skön känsla helt plötsligt och för första gången på hela denna 5-dagrs perioden kände jag att det fanns lite tryck i frånskjutet. Otroligt att det kan bli så, troligtvis mentalt befriande att bara ha en kilometer kvar på en annars sällsynt plågsam runda.

Efteråt kändes det bättre än väntat, inte ont i vaderna eller någon annanstans heller. lite stel och stum i vristerna men det är allt. Jag får säga som en del hockeytränare brukar göra efter en riktigt skitmatch. Resultatet blev 1-10, med periodsiffrorna 0-5,0-5,1-0.  Jag vi vann i alla fall sista perioden och det är den känslan vi tar med oss från denna matchen. Likaså gör jag och då lämnar den mig med ett positivt intryck trots allt. Så även om jag gjort en tung period nu så är jag nöjd med att inte fått några skador och hoppas att detta ger resultat så småningom. Det är det som är så svårt med upplägg inom konditionsidrotter, det tar sådan tid innan resultaten visar sig. Jag är visserligen 45 år nu, men har ändå som ambition att fortfarande kunna bli lite bättre.

6 x 1000m Intervaller, tungt pass. Framfotslöpningsrunda 72.

Hela dagen har jag gruvat och tänkt på kvällens pass som nu är genomfört, brukar alltid vara värre innan än efteråt men idag var det tungt även under själva passet. Har inte kört några tuffa löpningspass på 2 veckor nu. Så det var med en chock kroppen fick den första intervallen, den blev som så många gånger förr alldeles för tuff med en alltför tuff öppning, som sedan fick betalas de sista 500 meterna. Hållningen försvann all världens väg och steget försämrades. Andningen blev för ojämn och okontrollerad. När den var klar så var det tungt att stå inför 5 likadana. Men alla jämna intervaller blev kontrollerade. Lite mer nerför än de udda och lite lätt fin medvind i slutet.

Dagens intervallrunda

Jag kör dessa 1000 meterintervallerna på cykelväg, 1 km åt ena hållet, sedan någon/några minuters ståvila, därefter samma väg tillbaka. Det svåra med 1000 meters intervaller tycker jag är att hitta rätt öppningsfart, vill inte att jag ska ta slut efter 500 meter men samtidigt får det inte bli för lugnt för då ger det inget. men dom snabbaste är nästan alltid dom där jag "vågar" hålla igen i början. Idag blev den första 3.35 och var inte alls bra, för hård öppning och jag tappade både steg och hållning efter 500 meter, blev en rejäl plåga sista 500 meterna. de övriga blev lite lugnare och bättre, runt 3:45 ungefär.

3:de dagen i rad med löpning, vet inte om det hänt innan, vaderna och benen kändes bra. så det var skönt. Men jag har varit trött och slö hela dagen, känt mig såsig och lite sömnig, först efter lunch som jag piggnade till lite. Men det är klart vädret och mörkret just nu inbjuder inte till glädjetjut och energi precis. Det blir spännande att se hur kroppen reagerar på detta för mig tuffa intervallpass. gjorde även 4*70 indianhopp efter intervallerna

Hade dåligt koll på steglängden mitt upp i all trötthet, men möjligt att det blev lite långa steg, hade mina "tjockmerrell" så dom är lite mer förlåtande. Tog dom för allt slask som fortfarande ligger kvar, så tråkigt med dom andra skorna om man blir genomsur direkt på inledningen av en runda, men nästa runda ska jag ha de lite tunnare skorna igen. Verkar som om det veckolånga uppehållet varit bra för mina vader, har inte känt något på dessa tre rundor, var lite orolig inför dagens intervall, för då tänjs allt ut lite extra när man verkligen tar i under en längre tid.

Söndagsrunda med mina gula Merrelskor.

Hade lite ångest inför dagens runda, den första lite längre på en vecka, sprang i torsdag men bara 5 kilometer i ett lugnt tempo.

Idag ville jag åter upp över milen, men fortfarande lugnt, T1 var målet, precis på gränsen för att kunna prata. Visste dock inte vilka skor jag skulle ha? VFF var uteslutet. Termometern visad på -7 grader vid 10-tiden när jag gav mig av. Det stod mellan mina två olika par Merrel. Trail Glove 4mm sula eller  Merrel trail 6mm med Goretex 

Dessa har jag bara använt på jobb och som vanlig fritidssko innan. Har inte känts som äkta minimalistiskt löpande med dessa då de har så förhållandevis tjock sula.

Här är dom, fanns ingen annan färg, nu tror jag det finns både blåa och svarta.

 

Men i alla fall dessa är otroligt sköna att gå i och jag är riktigt nöjd med dessa, och nej, jag är inte sponsrad av Merrel, tyvärr får jag säga då jag gärna hade varit en ambassadör för dessa skor.

 

Jag började  Dagens runda i ett lugnt tempo, pulsen rusade som vanligt första kilometern men som jag sagt tidigare, det måste vara något fel på klockan. Jag sprang på som planerat och det kändes bra, inga känningar i vaden, jag var extra nog med att verkligen sätta ner foten under kroppen idag, för jag hade rejält dämpade skor mot vad jag brukar ha, vill ju inte få kroppen att tro att hälen ska i först igen. Kändes som om tekniken fanns där som den skulle.

Kom till första riktigt branta backen, pulsen skenade iväg lite men det fick vara så, sprang på och när det var cirka, 3 kilometer kvar hade jag bra koll på pulsen och låg strax över prattempo. Men så fick jag se en annan löpare och då sprack alla innan rundan bestämda planer på ett alltigenom jämnt pass. Det blev en kilometer med högt tempo och pulsen var hög nu 160-165, nära mitt träningsmax och jag fick kämpa för att inte falla i hop med hållningen, brukar jag göra om jag blir för trött. När löparen jag jagat plötsligt vände och kom emot mig så var den haren borta, jag försökte utan vidare lyckat resultat åter få ner pulsen de återstående knappa 2 kilometerna. Sänkte farten igen, rejält men pulsen hade bestämt sig för att inte följa med lika snabbt, men till slut sänkte den sig till 157-160. Mitt svarta hål och där jag inte ska vara enligt en träningsbok jag har.

 

 

Ännu en dag utan löpning.

Hade tänkt mig en lite längre runda idag, bara sprungit en runda sedan förra lördagen. Blev ett kort pass i torsdags, kändes i vaderna både under och efter. Men som väl var inget i går. Så det var nog ett bra pass att genomföra åtminstone för muskelminnet. Men som sagt hade tänkt idag, men ska träffa D idag i Växjö. Så det blir ingen löpning, men däremot hade jag tänkt cykla till henne, blir en sträcka på 2,5mil ungefär. Kan vara lite halt men hoppas det ska funka bra.

Hoppas på en runda i morgon i stället, i dagsljus. Känns så befriande att springa när det är ljust ute. I mörkret missar man inte en enda vattenpöl känns det som, oftast hittar man dom i början på rundan så man springer blöt om fötterna resten av rundan. Men å andra sidan så är det oftast inte det som bekymrar mest under en runda.

Det hittills svåraste är tålamodet, jag vill så fort som möjligt tillbaka till min nivå innan omläggningen av nytt löpsteg och skor. Jag var där för någon månad sedan men var nog lite för ivrig med att öka på och det blev ett nytt bakslag. 4,5 månader lite drygt nu. Har sedan dess inte använt dämpade skor vid löpning. Tvivlet är en ständig följeslagare som sår sina korn i mitt huvud. Men än så kan jag mota bort och rensa undan ogräset som kommer upp. Men ännu har plantan jag satte kommit i full blom. Är förhoppningsvis fortfarande i sitt tidiga skede av sin utveckling. Tanken är att bli både lite snabbare men framför allt lite uthålligare. Så jag utan problem kan springa längre sträckor.

I går körde jag lite hopp inomhus, men har svårt att motivera mig fullt ut, testade med pulsbandet på och märkte att pulsen bara var runt 100bpm, lite märkligt, så det är ett bevis på att jag måste ha upp intensiteten rejält om dessa hopp ska göra någon skillnad.

Det blev 4 dagars löpningsuppehåll denna gången.

I dag blev det en kort runda i blåsten, kom hem från jobbet med stor frustration och ville få utlopp för all uppdämd irritation. Hade tänkt vänta tills lördag med löpning men tänkte att en kort lugn runda inte kunde skada så mycket.
Vädret var allt annat än inbjudande, hård blåst med regn och vid vissa stunder lite lätt snöinslag. Det blev 5km i 4:30 fart. Lugnt och kontrollerat, blev lite trött i några uppförsbackar.
Tror det var bra att jag sprang denna korta rundan redan idag, för det stramade på rätt bra, i vaderna, tidigt på denna rundan. För att undvika någon dragning i vaderna denna gång kortade jag stegen rejält sista 2km. Det brukar vara säkert.
Känner nu några timmar senare att det stramar lite fortfarande och om jag väntat till lördag och då istället försökt mig på milen eller längre så hade jag nog fått problem.
Tanken är att köra lite hårdare nästa vecka. Men får se hur det blir med det. Lätt att tappa modet i mörkret.
I dag hade jag mina Merrel, trail glove. För att det var så kallt och blött ute, men dom ger inget skydd mot regn dom heller. Dessutom missade jag en stor vattenpöl så över halva rundan sprang jag med en lite tyngre högerfot.
Det jag är lite orolig för är att jag nu springer rundor med målsättning att undvika "det svarta hålet". Är att jag tappar i fart, men måste försöka ha tålamod med ändringen för det är betydligt behagligare att springa strax under tröskel 1 än över den. Men då måste jag samtidigt ta i lite mer på dom högpulserande passen. Det blir en utmaning.
Dagens runda

Intervaller, Runda 66, med Merrel. 4*1400 meter.

Hela dagen har jag gått och både längtat och våndats över dessa intervaller jag körde idag. Det är någon blandning mellan förtjusning och avsmak. För jag vet att det kommer att göra ont och att jag nästan vill spy i slutet på en del av intervallerna. Men känslan efteråt är underbar. Endorfinerna flödar fritt ett par  timmar och det känns nästan som ett alkoholrus.
Jag springer dessa för mig långa intervallerna på ett elljusspår mitt i Alvesta. 1400 meter, småkuperat. Varje varv börjar med en lätt utförsbacke men sedan går det sakta uppför till rundans högsta punkt efter ca:400meter. Sedan en lätt utförsbacke för att avslutas med ett svagt motlut sista 150 meterna. En hel del tvära svängar också.
Det som är så svårt med dessa för mig långa intervaller är att hitta rätt utgångsfart. Idag lyckades jag bäst på den sista som också blev den snabbaste, trots att jag sista 3-400 meterna fick känningar i vänstervaden. På de tre första blev det för snabbt i början vilket gör att när jag kommer till högsta punkten är alldeles för trött, det tar sedan för lång tid att återhämta sig till resten av varvet. Men den sista öppnade jag 5-6 sekunder långsammare första 400 men ändå blev den snabbare än dom andra. För här hade jag fortfarande lite krafter kvar när jag nådde toppen.
Det som är intressant med det är att ett lopp är likadant, man tjänar nästan alltid på att öppna lugnt, men hur lätt är det när man ser alla andra rusa iväg. Tror att jag varenda Växjölopp jag sprungit har öppnat alldeles för snabbt.

Dagens intervallpass

Hade mina Merrel-skor idag, tyckte det var lite kallt för VFF, Kändes bra men tror jag landade lite mer på häl idag, men blev väldigt stel i vaderna i slutet. Kan berott på att jag spände mig lite mer än jag gör med VFF. Men det blev aldrig något hugg utan det bara stramade lite.
Tog det väldigt lugnt på hemjoggen, men å andra sidan så fanns det ändå inga krafter kvar.

Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar

Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.

Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.

Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.

Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.

Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.

Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.

Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.

Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.

Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.

Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.

Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.

För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.

Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.

Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.

Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.

När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.

Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.

Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.

Mina olika skor.

Här är min skor, använder bara VFF och Merrel idag.
Båda paren helt odämpade. Började min omställning med Merrel trail glove. Men dessa gick sönder i skarven mellan sula och ovandel så under tiden som jag fick dom lagade så köpte jag Vibram five fingers, dessa har jag använt de sista månaderna, bara när jag kör mina stiglöpningspass som jag använder Merrelskorna idag.

När jag springer på stigarna med mycket rötter och stenar känns det bättre med riktiga skor än så länge, det är så förtvivlat lätt att slå i tårna med VFF och det kan förstöra en hel runda. Är dock lite besviken på VFF, har tvättat dom 3 gånger i maskin, för när man springer utan strumpor i skorna börjar det efter ett tag att lukta.

 

 

Men efter den senaste tvätten så märkte jag att den ena skon har gått sönder limmet har släppt från lilltån och stortån. Har tvättat i 60 grader och vill varna för det, möjligt att det är värmen som förstört dom.

De enda problem jag haft med mina VFF är att det skaver på "pekfingertån" i högerskon. Jag brukar sätta plåster inför de lite längre rundorna det lindrar en del. Annars har jag inget att klaga på. Inga skoskav i hälen eller liknande som man kan få med traditionella dämpade skor.

 

Ovan bild på mina sista dämpade skor, Adidas Zero. Med dessa sprang jag mitt bästa Växjölopp hittills 10km på 38:40. 2013. Men med hälisättning. Använder inte dessa alls numer, då jag är rädd att kroppen ska känna igen skorna och utan mitt medgivande återgå till hällandning.