Uppbyggda, dämpade skor?!

Ja, behöver vi det?

Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.

Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.

För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.

Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte  frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.

Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.

Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.

Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?

Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.

Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.

Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.

Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.

Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.