Stiglöpning på Hissö 8km, Framfotslöpningsrunda 101.

Blev lite snopet jubileum för mina numrerade framfotlslöpningsrundor. Hade i min slarvighet skrivit runda 98 inte mindre än 2 gånger, så runda hundra blev jag först medveten om att jag genomfört efter att jag gjort den. Men om jag ska vara riktigt ärlig så har jag inte exakt koll. För i början antecknade jag inte och de första 10-15 är jag lite osäker på har försökt räkna bakåt och ligger nog med en 2 rundors felmarginal ungefär.
Idag blev det lite annorlunda löpning, var på Hissö, en bortglömd pärla lite öster om slottruinen Kronoberg en liten bit norr om Växjö. Där på Hissö finns en fin vandringsled runt hela öns ytterkanter. Den är 4 kilometer lång. Bitvis väldigt svårlöpt. Det är massor med tallrötter och stenar som försvårar löpningen.

Dagens stiglöpningsrunda

 Men som stiglöpning och att använda till omställning från häl till mellanfotslandning är det perfekt. För jag tvingas att ta ett kortare steg. Stigen är mjuk och följsam. Mer naturligt kan nog inte löpning bli. Denna ör har månghundraårig historia av olika slags karaktär och ligger vid en plats som folk sedan urminnes tider vistats i. Hela ön är skyddad och det finns inga bostäder mer än 2 hus precis i södra änden av ön. Naturen är storslagen och tallarna är nästan magiska i sina storlekar och krokighet. I hundratals år har de stått emot vindarna från Helgasjön. Det har gjort dom knotiga och krokiga men enormt stabila. Men bäst avnjuts dessa träd och den omgivande sjöutsikten i promenadtakt, för springandes har jag fullt upp med att hålla reda på var mina fötter ska vara. helst mellan rötter och stenar, men under 8 kilometers löpning är det näst intill omöjligt att inte trampa lite snett ibland.

Hissö i sommarskrud.

Har märkt att mina Merrell är helt oslagbara i sådan här terräng. Med vanliga löparskor går det knappt att ta sig fram springandes bland alla dessa rötter, blir enormt ostabilt.
Jag kommer oftast in i ett rätt lågt tempo när jag springer på stigar, runt 5min/km tempo men pulsen blir ändå relativt hög. Stegen är väldigt varierande både i längd och i sidled. Det lite märkliga är att när jag sprungit ett par kilometer på stig och sedan kommer till ett parti med slätlöpning, någon grusväg eller så, då finns det liksom ingen extra växel att lägga i för mig. Kroppen är så inställd på det tempot att om jag försöker trycka till lite så skriker det i hela kroppen. så det blir till att mala på.
Idag blev det cykel hit från Teleborg, närmare 12 kilometer, i skön medvind och lite lätt utför på ditvägen. Det blev värre när jag skulle hem igen, motvind och uppför, dessutom trött efter löpningen. då var det lite tungt måste jag medge. Men totalt sett så var det en mycket bra runda.

Framfotslöpningsrunda 91. En ljusning i sikte.

Var osäker innan rundan hur det skulle kännas och bli, på morgonen hade jag lite känningar i högerfoten efter att ha gjort lite excentriska tåhävningar. Beslöt mig för att ta mina Adidas med ca:10mm häldropp. De skorna jag sprang i innan min omställning till mellanfotslandning. Jag sprang en runda i dessa när jag påbörjade omställningen, då fick jag bryta efter 7 kilometer efter att vaderna tagit helt slut.



Adidas zero



Jag hade tänkt springa endast på stigar idag men märkte att det kändes lite klumpigt med dessa skorna på stigarna, höll på att stuka mig på en rot men kroppen hann att korrigera innan det var ett faktum. Så det blev ungefär 3 kilometer på stig. Hade lite problem i uppförsbackarna då känns skadan i foten fortfarande, och jag kan inte trycka ifrån fullt ut. Vänsterhälen däremot kändes helt okej. Men jag kunde inte hålla full fart på stigarna för jag orkade inte. Flåset finns inte där. Det kändes konstigt att bli för trött. Men är ett tydligt tecken på hur länge sedan det är som jag tagit i fullt ut i ett löparspår.

Stig i Spånenområdet utanför Alvesta.

Så när stiglöpningen var avklarad blev det löpning i motionsspåret som är en blandning av grusväg och bred stig. Rätt så kuperat. Var väldigt fokuserad på landningen, att den blev under kroppen. Det var dessa skorna jag hade som extrem hällöpare så jag var rädd att kroppen skulle känna igen sig och att det åter skulle bli hällandning. Men det känns hyfsat bra med tekniken. Inte så avslappnat som jag vill men fötterna hamnar ändå med mer eller mindre med automatik under kroppen. Men även här blev jag rejält trött och orkade inte riktigt hålla i hela slingan (2,1km). blev rejält trött i låren, utsidan mest som tar slut, har jag aldrig känt innan. Vaderna däremot som jag haft sådana problem med är helt tysta. Men jag saknar kraften i frånskjutet. Det finns inget att trycka ifrån med känns det som. Men efter några rundor till hoppas jag att den återvänder.
Men att skorna skulle kännas så sköna att springa i var inte vad jag väntat mig. Det var som att landa på bomull. Efter över ett halvår i minimalistiska skor så var det kanske inte så konstigt. Men nu får jag ändra min taktik lite. Kommer att variera så mycket det bara går, både med skor och underlag. Det som ändå är det viktigaste är att jag kan bibehålla tekniken som gör att jag får fötterna under kroppen. Hålla upp överkroppen och huvudet. Jag har stora tendenser att falla i hop när pulsen blir för hög. Första varvet när jag tog i rejält hade jag en medelfart på ungefär 4:12/ kilometer.  Framfotlöpningsrunda 91.

            Motionsspåret.

Träning som medicin.

Efter tisdagens pass, som blev lite för tufft för den skadade högerfoten så har det varit två tunga dagar som följt. Det har varit tungt och oinspirerat på jobbet. Tror inte den ömmande foten varit hela orsaken till den känslan men den har säkert bidragit. Särskilt tungt blir det när jag har en svag känsla av att nu är skadan över. För det kändes riktigt bra på löpbandet i tisdags. Visst fanns det lite värk men det var så svagt att det inte störde löpingen på bandet.

Idag så hade jag bestämt att inte springa på något band. Det blev crosstrainer och motionscykel. Ct i 30 minuter varav 8 minuter uppvärming sedan rätt så tufft på level 15 och ungefär 175watt i snitt.
Sedan 45 minuter på cykeln, varav 5 minuter uppvärmning sedan snitt på 210Watt med 100 i kadens. I dessa 40 minuter så la jag in 2 stycken 5 minuters pass med 275 watt. Den sista av dom tog musten ur mig rejält, hade svårt att få ner pulsen efter den 5 minutaren.

 Efter passet fick jag min kick, den slog till tidigt. Redan innan jag klev in i duschen. Det var skönt efter nästan två dagar i ett eländigt tillstånd rent mentalt. Det är i sådana här lägen som jag är så tacksam över att jag har min träning. Utan den vet jag inte om jag suttit här och skrivit något. Den ger så mycket energi och glädje. Särskilt efter de hårdare passen när jag dessutom har haft en vilodag innan ja då kickar det till rejält i hjärnan.

Foten känns bättre i kväll efter att varit försiktig med belastning idag. Det kändes lite i CT men väldigt lite. Däremot när jag skulle tända kvällsbrasan och gick ner på knä och med stöd på tårna då när jag stramade tårna i sina ytterlägen då kändes det igen. Så det blir nog även 6 veckor, minst, innan jag kan springa på riktigt igen. Rundan i måndags kan knappt räknas men jag hade åtminstone ambitionen av att springa då även om jag hade stora besvär. Löpbandet verkar ändå något lindrigare som uppstart. Men väntar tills söndag eller måndag innan jag provar igen. Hoppas tiden tills dess blir en vän till foten.

Merrell Road Glove 2. 4mm sula.

 

Merrell Bare Access 2. 8mm sula

 

Idag kom ytterligare ett par skor, Merrell Road Glove 2. Verkar riktigt sköna. Jag passar på att köpa på mig nu, väldigt billiga för tillfället verkar som om det kommer nya modeller inom kort. Nu bara måste det funka med framfotslöpning i minimalistiska skor. Nu har jag 4 par Merrell med allt från 2 till 8 mm sula. Hade tänkt mig att när jag väl kommer igång med löpningen igen variera rejält ed skorna. Mina VFF kommer jag inledningsvis bara använda på elljusspår och väldigt försiktigt i början. De tjockast Merrellen på asfalt och de mittemellan på band och vid intervaller. Får vi se hur det går. De senaste 2 paren har jag ännu inte hunnit springa i. Likaså mina VFF Spyridon. Det paret kom dagen efter skadan. Men jag är lite orolig för dom då det finns lite vassa kanter i tåfickorna. Men måste testa dom först innan jag dömer ut dom. Problemet är bara att det blir svårt att reklamera när det gått så lång tid. Fick ändå första av dessa utbytta då det var en jättekant på de första jag fick. När det andra paret dök upp så var det bara en liten kant på en tå. Men jag ville inte skicka tillbaka ännu en gång. Kanske visar sig vara dumt och bekvämt. Det får framtiden utvisa. Men i vilket fall som helst nu har jag verkligen skor att vraka och välja mellan.

Crosstrainer och Spinning.

I dag hade jag bokat ett 30 minuters spinningpass. För att bli tillräckligt trött och hinna med allt annat på kvällen så körde jag först 40 minuter på CT, varav 30 var medelhårt.

Det var svårt med spinningen, hade pulsklockan på mig och kom upp i 135 i medelpuls, inte så högt men ändå blev jag väldigt trött. Det var lite nya ställningar som jag inte var riktigt van vid, särskilt partierna där man stod upp. Så det påverkar att tröttheten blev så hög i förhållande till pulsen.
Det märks att jag är så beroende av mätare och tider i min träning. Blev smått frustrerad av att det inte är mätare på cyklarna, ingenting finns det att jämföra med. Bara gå på ren känsla, det var svårt.
"Vrid upp ett snäpp, och ytterligare ett sa instruktören" Men då vred jag nog lite för mycket så då blev det för tungt. Ovissheten över hur ansträngande det kommer att bli gör att jag inte tar i tillräckligt mycket. För jag vill ju orka hela passet, inte kollapsa på cykeln. Men det är svårt när det inte finns mätare. Dessutom så kan jag inte jämföra och se om jag utvecklas heller. Fast vad jag förstått så är det just det som är tjusningen med spinning, känslan. Det är känslan som är viktig.
Min känsla var efteråt att jag blev rejält trött och att jag förmodligen kommer att få viss träningsvärk i morgon. Framför allt i framsidan av låren.

Fotskadan är konstant, tänker inte ens på löpning längre, fast det var nog en liten överdrift. Men jag har på något sätt förlikat mig med den. Nu får det ta den tid det tar, jag har hittat en acceptabel alternaiv träning som gör att jag förhoppningsvis inte tappar för mycket kondition. Jag till och med längtar till gymmet och alla maskiner där. Det trodde jag aldrig skulle hända mig. Träffar många människor också det är inte fel. Det blir alltid något att tala om och med. Även om det är svårt att prata när man är mitt i en tuff intervall på cykeln eller CT. Fast det verkar en del inte märka. Då får jag verkligen anstränga mig för att både kunna träna och prata samtidigt. Fast det är kanske därför andrar har lätt för att prata eftersom dom vet att jag inte orkar säga emot? Får se hur jag ska lägga upp min träning när jag väl kan börja löpa igen. Kommer att använda mig av gymmet också. Speciellt CT tror jag är ett riktigt bra komplement till löpningen.

Ännu en cykelrunda. Hoppas att detta inte blir en cykelblogg!!!

Tredje rundan i rad på cykeln, har inte hänt på 1,5 år. Jag har varit väldigt förskonad från skador vad gäller löpning, den senaste lite längre skadan var när jag sprang Växjöloppet för första gången 2009. En riktig klantig skada. Jag hade för den dagen valt att springa med fotbollstrumpor. Hade då och har fortfarande om än inte så mycket, komplex för mina extremt smala vader. Därför sprang jag med dessa nylonstrumpor. Men redan efter 5 kilometer på min första "tävling" så kände jag hur det började bränna under hälen. Strumporna hade kasat ner en bit och låg och gnodde mot hälen men jag kunde absolut inte stanna för att rätta till, inte en chans. Jag fortsatte med allt större smärta och sista 2 kilometerna på denna 10 kilometerstävling var det riktigt illa. Dels var jag extremt trött, helt fel tränad för ett millopp dels så brann det under vänster häl.
När jag helt slut föll ihop på mållinjen så var jag i spillror. Efter tio minuter kom det funktionärer, förstår inte varför dom lät mig ligga så länge?, Dom bad mig flytta på mig då jag låg i vägen för andra medtävlare. Men det gick inte att resa sig upp, jag var helt utslagen. efter ytterligare 10-15 minuter tillkallades vårdpersonal. Dom formligen släpade mig från målfållan. Gav mig lite vatten och efter 5 minuter började jag komma till sans. Jag tackade för hjälpen och reste mig upp för att gå de knappa 500 meterna till omklädningsrummen. Men när jag skulle sätta ner foten så gick det inte att få ner hälen i marken utan enorm smärta. Jag satte mig ner och tog av skor och strumpor för att undersöka felet. Det var en enorm blåsa över halva hälkudden.
Det tog lite mer än 2 veckor innan jag kunde sätta ner hälen, ytterligarte 1 innan jag kunde springa. Men då hade jag bestämt mig för att aldrig mer springa. så hela sommaren 2009 så cyklade jag istället.
Men denna skadan jag har just nu kommer från överansträngning, sista tiden har jag fått för mig att springa både 2 och 3 dagar i rad. Men eftersom jag dessutom är mitt i en omställning av både löpsteg och till minimalistiska skor så klara min kropp inte riktigt av det upplägget. Förr om åren då jag inte var lika seriös så sprang jag aldrig 2 dagar i rad. Men så var jag heller aldrig skadad. Så det är en svår balansgång. För jag vill ju på sikt bli ännu snabbare, trots en galopperande ålder. Då måste jag på sikt få upp volymen, det räcker inte med 3-4 mil i veckan. Men tålamod, tålamod och sakta ökning av mängd. När jag väl kan börja springa igen så kommer jag åter att tillämpa varannan dag tills jag känner att kroppen är redo för ökning igen.

Dagens cykelrunda.

Ingen bra runda, tåskada, framfotslöpningsrunda 88.

En runda som aldrig skulle sprungits om jag tänkt efter före! Men hur ofta gör man det? Kan bli ett tags uppehåll om det vill sig illa.
Jag hade en sådan perfekt känsla igår och det gick bra då. Hade mina VFF för första gången på länge. I kväll kände jag mig pigg i kroppen även att D och jag gått en lång promenad på förmiddagen. Hade lite känningar i vänster hälsena, men det har jag haft ett tag och det har gått över efter någon kilometers löpning.
Men troligtvis så var mina tår inte riktigt redo för en ny runda i VFF redan idag. Hade även gjort lite nya tåövningar i går så lederna var nog redan tillräckligt ansträngda.
Men eftersom det kändes så bra i går så hade jag tänkt mig en lugn, kort runda ikväll med VFF. Jag startade lugnt och stilla med lite känningar i nedre delen av vänster hälsena men som det brukar så släppte det efter någon kilometer. Så gick det stilla och lugnt och jag kände att det var ett lugnt och bra prattempo. Men så efter 4 kilometer ungefär började jag känna lite på ovansidan av höger fot, strax ovanför tårna, inte mycket. Fortsatte men det ville inte släppa utan det blev snarare lite värre allteftersom. Började hämma mig men jag fortsatte. Efter 5,5 kilometer och med cirka 1,5 kvar så stannade jag för att känna efter lite noggrannare. Kände att det var leden vid "pekfingertån" som var ömmast. Men ville inte börja gå nu eftersom det hade börjat regna, jag fortsatte de sista 1,5km i ett lugnt tempo. Det blev inte värre men smärtan fanns där hela tiden. Hade jag varit lite smartare så skulle jag avbrutit direkt. Men tydligen är det svårt att acceptera att man faktiskt får avbryta rundor. Att jag aldrig lär mig?!
Nu på kvällen gör varje steg ont och det känns inget vidare. Har för mig jag fick någon liknande sträckning på ovansidan av handen för några år sedan, det var väldigt drygt innan det gick över.
En led jag knappt visste att jag hade? Hittills under omställningen har jag inte haft några problem med tårna. Nu är det som det är och bara att vänta ut. En skada kommer aldrig lägligt? Hoppas bara att jag kan lära mig något av detta.
Tycker att när jag i början av omställningen hade sådan enorma problem med vaderna lärde mig och accepterade avbrutna rundor. Men det har gått några månader sedan sista avbrutna rundan så denna gången lyssnade jag inte trots att signalerna var tydliga, tidigt.

Dagens runda

Spånenmilen, Juldagen 2013. Framfotslöpningsrunda 81.

Blev en runda med mycket tid i det svarta hålet. Det svarta hålet är den pulszon som befinner sig strax över gränsen för när du inte längre kan prata obehindrat och 5% till. Enligt boken "Den ultimata löparguiden" så ska man undvika så mycket som möjligt av löpning i den zonen. Antingen ska man träna under den eller över den. Under blir i ett behagligt prattempo, över i ett tempo som motsvarar intervall och den träningen ska endast vara 10% av all träningstid.

Dagens runda

Förr om åren har jag nog legat 85% av träningen i just zonen "Det svarta hålet" En sådan runda som jag gjorde idag är det svårt att undvika eftersom det är så kuperat, för att inte tappa för mycket tempo så blir det att pulsen ökar lite för mycket i uppförsbackarna. I dag blev det dessutom motvind på hemrundan så då blev det extra tufft, var tvungen att sänka farten rejält för att inte bli tvungen att stanna av trötthet, jag märker att över 165 är en gräns som om jag överskrider den mer än 3-4 minuter så tappar jag både hållning och fart. Har haft någon träningsrunda på medelpuls på 161bpm för något år sedan och då går det för fort. Tror den optimala rundan utan att tappa steg och hållning men ändå bibehålla farten är ungefär vid 155-158 bpm i medelpuls.
Har inte hållit min plan med 3 dagars löpning och sen 1 dags vila. Det har blivit varannan dag igen. Ska försöka nu att få upp det dit nu när jag är lite ledig och har mer tid.
Hade de tunna Merrellen idag. Kändes rätt bra i vader och häl, blev lite stum i vaderna men inte så det störde, idag var det orken som försvann efter halva rundan. Doc´k var jag som vanligt väldigt stel på morgonen i mina vrister men känningarna under hälen försvinner allt mer för varje dag.
 Första halvan i medvind men det blev för tuff öppning för att klara samma fart sista halvan i motvinden. Dessutom är det en tuff avslutning på denna rundan de 2 sista kilometerna är det väldigt kuperat och med en lång slakmota på ett 3-400 meter innan rundan avslutas i svagt medlut de sista 400 meterna.

Cykelvägsrundan, 1 varv. Med tunna Merrel trail glove.

Efter gårdagens rätt så tuffa runda och med lite värk i hälen under förmiddagen så hade jag egentligen inga planer på löpning idag, men eftersom jag vill springa på lördag om allt funkar så är det bättre att ta vilodagen på fredag istället. Så det blev en kort relativt lugn runda idag.
 Smörjde in mig med Tigerbalsam på vader och vrister innan jag gav mig iväg. Första kilometern i regn och motvind, stela vader och en lite ömmande vänster häl och ett mörker som inte är av denna värld så var det verkligen inte lätt att hitta inspiration och glädje. Hade satt igång en metronomapp med 180bpm i lurarna. Kom inte upp till 180 märkte jag, men eftersom det var en lugn runda med stela muskler så hade jag nog inte förväntat mig det. Under korta perioder var jag där men då med väldigt korta steg.

Dagens runda

Om jag är något så när utvilad och utan känningar i mina ben så borde det funka att springa i alla fall runt omkring 180. Men det är en bit kvar innan jag är där känns det som.
Det var otroligt mörkt idag, det blev inte bättre av att det regnade och blåste, mina glasögon gjorde ingen nytta. Vart för lat för att byta till linser innan. Detta gjorde att jag inte missade många vattenpölar, den ena lite djupare än den andra. Mina Merrel trail glove är inte speciellt förlåtande och vattentäta. Så över halva rundan var blött i skorna, men inget som besvärade under en så förhållandevis kort runda. Likadant som igår så blev känningar i benen allt lindrigare under det att rundan fortlöpte. Så sista 2-3 kilometerna var inte så jobbiga som jag befarat, men dagenefterlöpning är ovant för mig och speciellt nu när jag är mitt i min omställning. Vet inte om det är rätt att köra på 2 dagar i rad eller om det varit bättre att hålla mig till varannan dag? Finns inga facit.

Backintervaller med Merrel, framfotslöpningsrunda 76

Hade lite beslutsångest inför dagens träning, kunde inte bestämma mig var eller vilket format det skulle bli idag? Enligt mitt senaste upplägg med 3 dagars löpning och sen en vilodag, så var det dags för intervaller idag. Men kände även idag lite i min vänsterhäl samt liten aning i högervaden så jag ville inte riskera något genom att köra tuffa 6*1000 meter på asfalt.
All snö är borta nu så då öppnar sig återigen möjligheten att köra upp i Spånenområdet med alla dess varierande rundor.Till slut bestämde jag mig för backintervall nära Hanaslövs skidbacke. Jämte Backen finns ett par fina elljusspår med belysning med lagom branta backar som passar för mina backintervaller.

Dagens intervaller.

Så det fick bli cykel dit, 8 kilometer enkel resa, brukar ta lite drygt 20 minuter ungefär beror på vindarna. I dag blåste det en rätt så frisk sydväst, så det gick lätt i uppförsbackarna mot skidbacken.
Intervallerna körde jag på ett nytt ställe, det visade sig att dom var 500 meter långa med en rätt så jämn och inte alltför brant stigning. Jag tycker att jag får ut mest om det inte är för brant, då blir det lättare att bibehålla en bra teknik. Den senaste tiden har jag lärt mig att korta ner stegen rejält och det är stor skillnad när man ska uppför en backe med sådan teknik, blir ett helt annat flyt, ungefär samma frekvens som på platten men med mycket kortare steg. Det blir ett fint flyt och jag blir inte alls så trött som innan då jag attackerade alldeles för hårt, vilket i sin tur ledde till böjd överkropp och ännu större svårigheter med att få tillräckligt med syre till kroppen. Så det blev 6 sådana intervaller med bara ett 15-tal sekunders vila på toppen för att sedan köra lugnt nerför backen igen, hade mellan 125-140 sekunder/ intervall uppför och ungefär 150 nerför. Blev ungefär 4:15/kilometer upp och 4:30/kilometer ner. Väl nere vilade jag tills pulsen var  på 100 bpm, cirka 15 sekunder där också. Tycker att det blir fint flyt då om jag inte låter den sjunka mer. Men jag hade god hjälp av vinden idag, det var nog därför det gick så förhållandevis lätt, det visar sig nästa gång, var säkert 7-8 månader sedan jag körde backintervaller. Kände en liten aning i högervaden men inget som påverkade löpningen eller känts något efteråt. Vänsterhälen kändes det knappt något i, så det var skönt. Underlaget var förlåtande då det regnat en hel del sista tiden. Sammantaget med cykling så kändes detta som ett riktigt bra pass.

Söndag kväll ett nytt litet bakslag.

I går sprang jag runda 75 i min framfotslöpningsomställning. Hade tänk springa idag också, en kortare runda men kände att det gjorde ont i vänster häl när jag satte ner foten, endast då. Känner inget om jag inte belastar foten.

Kändes rätt bra under gårdagens runda, hade mina tunna merrell trail glove. Inga problem med vaderna men som sagt kände lite i hälen redan då. Blev lite över 12 kilometer i går i rätt så kuperade terräng.   Lördagens löprunda

Blev som sagt ännu ett litet bakslag, idag under vår långa söndagspromenad mötte vi massor med löpare, blev så otroligt sugen men har blivit allt försiktigare med löpning om jag har lite känningar, om det är rätt eller inte får man aldrig reda på.

Nu har det snart gått 5 månader sedan jag började med min omställning, snart är det kanske läge att bli lite nervös över om detta verkligen är rätt? Men jag hade en riktigt bra period i oktober då jag inte hade så mycket känningar och dessutom var rätt snabb. Vill dit igen men får skynda långsamt.

Hade tänkt mig följande upplägg närmsta tiden. 3 dagar med löpning, efter det 1 dags vila och coreträning. Första dagen ett distanspass lite tuffare löpning lite över prattempo, sedan en lugn dag, därefter någon form av intervall eller fartlek. Då blir det variation och lite mer mängd. Men det första 3-dagars passet sprack rätt omgående. Distanspasset gick bra men denna söndagens lugna runda fick jag avstå på grund av känningar i hälen. Hoppas kunna genomföra intervaller i morgon.

Framfotslöpningsrunda 71, isigt.

En lugn återhämtningsrunda efter gårdagens medeltuffa milrunda. I morse tänkte jag att ikväll hoppar jag över löpningen, kände mig så stel i vristerna. Det har jag gjort under hela denna omställning, en kvart ungefär varje morgon innan det släpper. Särskilt dagen efter löpning. Efter det nästan en vecka långa uppehållet försvann dom besvären på några dagar.

Idag var det isigt, strax under nollan, inget vidare underlag med andra ord. Men tack vare det isiga underlaget blev stegen naturligt väldigt korta och tempot var förhållandevis lågt, andningen kändes väldigt kontrollerad och jag var noga med att inte någon gång under rundan ta i för mycket. Detta skulle vara en lugnare runda mellan två lite tuffare.
Dagens runda

Har aldrig kört min träning på detta sättet innan, har inte funnits några så här lugna rundor innan. Varannan dag, hårt, har varit melodin tidigare. Men det är en otroligt skön känsla när det går lite lugnare.
Brukar inte få några kickar längre efter träningen men idag boostade det till rejält efteråt, var länge sedan jag var så glad en måndag.
Som sagt löpningen kändes riktigt bra idag, korta fina steg lugn andning och inga vadkänningar heller, hade mina 6mm Merrell, så det kanske bidrog, imorgon blir det dom tunna Merrellen.

Hoppas att kunna köra på några dagar i rad i fortsättningen, att kroppen ska hålla bättre med det skonsammare mellanfotssteget. det återstår att se, blir ett test denna vecka om allt flyter på.

Distanspass, framfotslöpning, runda 67.

Ännu en lite tyngre runda.

Vet inte om det för att det är november eller vad som gör att det känts så tungt 2 mitt i veckan distanspass i rad? Kan även vara tisdagens intervaller som fortfarande sitter i benen.
Hade VFF idag, var inte så kallt men blåste rejält, kändes på hemvägen då motvinden verkligen drev upp pulsen och ner tempot rejält.
Är långsammare än vad jag var förra året vid samma tid. Hade en period för 1 månad sedan som jag var snabbare än vad jag är idag, runt runda 45-50 ungefär med framfotsomställningens räkning. Men då hade jag inte haft så mycket känningar i vaden innan dess.
För två veckor sedan hade jag åter en rejäl "dragning" i högervaden, som drog ner mig i  en dryg vecka i ett långsammare tempo.
Har även börjat köra intervall sista månaden, en gång i veckan. Möjligt att det i början sätter ner farten för att öka efter ett tag när kroppen börjar svara på dessa intervaller. Har alltid varit en farthöjare med det "gamla" löpsteget. Bör inte vara någon skillnad nu med mellanfotsisättning.
Annars kändes det bra efteråt idag, inte så trött som jag brukar vara efter ett par timmar. Ingen stelhet i vader eller vrister, kommer lagom tills i morgon bitti, då är jag som stelast i vristerna.
Nästa vecka funderar jag på att ta en periodiseringsvilovecka, har jag aldrig gjort innan, förutom vid förkylningar. Får se om kroppen svara positivt på det eller inte?
Blir lugnare rundor, ingen löpning i "det svarta hålet".
Dagens runda

I dag kände jag hur jag föll ihop i hållning när jag blev trött i motvinden, inte bra, hade för långa steg dessutom och kom på mig själv att jag glömde bort allt jag brukar tänka på vad gäller hållning och teknik när jag blir trött. När jag börjar närma mig T2 så slutar hjärnan funka och jag ramlar in i ett överlevnadstillstånd där allt sker från ryggmärgen. Det är då jag märker hur lång tid detta kommer att ta. Tålamod i massor krävs.

Uppbyggda, dämpade skor?!

Ja, behöver vi det?

Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.

Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.

För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.

Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte  frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.

Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.

Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.

Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?

Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.

Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.

Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.

Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.

Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.

Dagen efter intervallträning.

I dag var det en seg morgon och förmiddag, stiger upp 5:20 på vardagarna och sedan jag började med mitt nya löparliv med mellanfotslöpning och 0-dropps skor så har dom första stegen varit dom värsta och segaste. Inget undantag idag heller, är stel i vristerna framför allt, speciellt stel om jag kört tufft dagen innan.
Nu i slutet på november så lider vi nog alla av sömnbrist särskilt väl känns det om man tränat lite hårdare dagen innan. Brukar hjälpa med kaffe och lite lugn och ro fast denna morgon ville inte stelheten och tröttheten ge med sig förrän framåt lunchtid. Det är sådan morgnar som denna som jag ibland undrar vad jag håller på med, är det rätt väg?
Men som med allt annat här i livet så tar det tid med förändringar, tror jag hade kunnat lyckats mycket bättre med alla ändringar jag gjort i livet om jag haft mer tålamod.
Jag är som en riskkapitalist, vill se snabba resultat så fort jag ändrar något i mitt liv, när resultaten uteblir i det korta perspektivet så ger jag upp med förevändningen att det gjorde ingen skillnad mot innan. Faller in i gamla mönster och går miste om alla saker som hade kunnat bli så bra.
Det är nog första gången som jag haft sådant tålamod som jag har nu, med löpningen. Vissa dagar när vaderna sätter i gång med sina protester efter 4 månaders omställning är det tufft, men på något sätt är det som att nu är det försent att vända om.
Som att sätta sig i en båt för att lämna en strand för en annan som man hört är bättre, men man vet inte säkert att det är så. Man ror i väg och stöter på hinder men fortsätter ändå, till slut har man kommit så långt att vända tillbaka är inget alternativ.
 Så känns det för mig nu mitt i min omställning till ett liv i 0-droppsskor och mellanfotslöpning. Det blir som ett livsprojekt. Jag tror på detta på lång sikt och att det kommer att göra att jag kan få ett långt löparliv utan så mycket skador, jag har även stora förhoppningar om att mina ryggproblem kommer att reduceras.
Fast dagar som denna med stelhet i både vader, vrist och rygg är jag förstås lite missmodig, men bara jag får återhämta mig någon dag så tar vi nya tag i morgon och springer ett lite lugnare distanspass.

Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar

Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.

Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.

Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.

Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.

Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.

Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.

Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.

Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.

Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.

Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.

Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.

För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.

Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.

Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.

Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.

När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.

Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.

Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.

Mina olika skor.

Här är min skor, använder bara VFF och Merrel idag.
Båda paren helt odämpade. Började min omställning med Merrel trail glove. Men dessa gick sönder i skarven mellan sula och ovandel så under tiden som jag fick dom lagade så köpte jag Vibram five fingers, dessa har jag använt de sista månaderna, bara när jag kör mina stiglöpningspass som jag använder Merrelskorna idag.

När jag springer på stigarna med mycket rötter och stenar känns det bättre med riktiga skor än så länge, det är så förtvivlat lätt att slå i tårna med VFF och det kan förstöra en hel runda. Är dock lite besviken på VFF, har tvättat dom 3 gånger i maskin, för när man springer utan strumpor i skorna börjar det efter ett tag att lukta.

 

 

Men efter den senaste tvätten så märkte jag att den ena skon har gått sönder limmet har släppt från lilltån och stortån. Har tvättat i 60 grader och vill varna för det, möjligt att det är värmen som förstört dom.

De enda problem jag haft med mina VFF är att det skaver på "pekfingertån" i högerskon. Jag brukar sätta plåster inför de lite längre rundorna det lindrar en del. Annars har jag inget att klaga på. Inga skoskav i hälen eller liknande som man kan få med traditionella dämpade skor.

 

Ovan bild på mina sista dämpade skor, Adidas Zero. Med dessa sprang jag mitt bästa Växjölopp hittills 10km på 38:40. 2013. Men med hälisättning. Använder inte dessa alls numer, då jag är rädd att kroppen ska känna igen skorna och utan mitt medgivande återgå till hällandning.

Första inlägget. Från hällöpning till mellanfotslöpning. Löprunda 64.

Mitt i omställningen

Det är mörkt och tungt med löpningen nu i november. Två rundor i rad som jag inte fått tillräckligt med kraft i löpningen.
Trodde att jag passerat alla besvär men så i förra veckan så kom det ett nytt "hugg" i vaden, återigen högervaden som krånglade. Efter det har det varit lite över en vecka med lite försiktigare löpning. Idag hade jag en runda på 13km utan besvär, så det var skönt. Men som sagt inte den rätta kraften.
Hade visserligen tänkt att ta det lugnt idag och min puls låg strax under T1, prattempo. Men trots det så kändes det inte så lätt som det brukar göra dessa rundor.

Dagens runda

Började min omställning i mitten på juli, har sedan dess inte använt dämpade skor i min löpning. Det har varit en lång resa och många är gångerna då jag starkt ifrågasatt mitt beslut att ändra "löpstil". Fyra månader har gått nu och vissa gånger och mitt i några rundor kan jag känna ett härligt flyt i löpningen och mina steg är korta och frekvensen hög, säkert lite över 180bpm när det går som snabbast. Men det känns inte så avslappnat som jag önskat.

Att jag med mitt dåliga tålamod överhuvudtaget inte gett upp är en gåta för mig själv, men jag ser ändå på lång sikt att detta kan ta min löpning till en lite bättre och högre nivå än vad jag haft de sista åren.