Orientering, Spånen. Framfotslöpningsrunda 126

Blev en annorlunda runda. Värmde upp min onda häl under nästan 2,5km motionsspårlöpning. Sedan var det dags för Alvesta SOK:s tisdagsträning. Det var förberrett med 3 olika banor, det blev mellanbanan för mig. Svårare än så fixar jag inte ännu. Då går det mest på stigar fast några av kontrollerna låg vid sidan av ute i skogen. Stigarna är välkända för mig så där var det inga större problem. Men vid några tillfällen fick jag för mig att gena genom skog och då kom jag bort mig rätt rejält. Jag hittade alla 14 kontrollerna men vid 2 av dom fick jag leta rejält.
Hade en ny sorts kompass men hade inte riktigt kläm på den innan dagens träning. Vet hur jag ska passa kartan, då blir det ungefär rätt, men inne i skogen funkar det inte med nästan rätt. Så där har jag en del att lära mig.
Men efter träningen fick jag goda råd av en rutinerad och snäll ledare som tog sig tid, så nu är det bara att träna på. Det är väldigt kul när det funkar och man hittar kontrollerna men när man missar och inte riktigt vet hur fel man är då är det frustrerande. Men dagens sträcka var perfekt för mig, en blandning av stigar och fri skogslöpning.
Kan inte alla tecken ännu och måste bli noggrannare på att läsa kartan. Har alldeles för bråttom nu så det blir en hel del fel. Var dock tvungen efter knappt halva sträckan ge mig ut i ett kärr. Den kontrollen var inte snällt satt. Resten av sträckan i dyngsura skor. Men tänkte inte på det under själva löpningen. Ville springa själv för att lära mig men tack vare det gjorde jag två grova fel då jag trodde att jag hade en bra alternativ lösning i stället för stigarna men båda gångerna kom jag fel och genvägen blev en rejäl senväg.
 Jag har många svårigheter att kämpa mig förbi i denna sport, ett av alla bekymmer är avståndsuppskattning, när jag tycker att jag sprungit 200 meter har jag ofta bara sprungit lite drygt 100 meter. Speciellt i fri skog måste man veta lite bättre både steglängd och hålla lite koll, men när man är ovan är det så många tankar som svävar runt så man kommer av sig.
 Det är små marginaler i orientering. Där i består det svåra, att välja och värdera vägval. För en som mig som aldrig gjort detta innan är det den stora utmaningen tillsammans med att vara noggrann i kartläsningen och att vara mer noggrann i kompassriktning. Just nu ser jag bara de grova dragen. Men får ge det lite tid. En dag i veckan kan vara lagom tillsvidare. Hade mina gula Merrell trail Glove, lite hala bitvis. Märker att de rutinerade orienterarna har någon dubb eller spik i metall.
Dagens runda

Det blev 6 kilometers tempolöpning. Framfotlöpningsrunda 97.

Kände mig lite sliten och slö samt trött nu på eftermiddagen strax innan jobbet nådde sin ände framåt 4-tiden. Bytte om snabbt och tog cykeln till Spånenområdet, 5 km iväg.
Kunde inte bestämma mig hur jag skulle springa idag. Hade planer så sent som förra veckan att köra minst ett stigpass i veckan. Men jag har kanske lite planer på att försöka komma i form till Växjöloppet 1 maj, milen. Men eftersom jag absolut inte vågar springa två dagar i rad på ett bra tag ännu så passar inte stiglöpning in riktigt nu.

Måste köra minst ett intervallpass, minst ett tempopass. Samt ett lite längre. Men för tillfället har jag inte kört något längre distanspass i år. Så får se hur det ska gå. Ingen asfaltslöpning heller, vågar inte för den ömma hälens skull. Så det blir en kamp mot klockan om jag ska hinna komma i hyfsad form. Känns som om jag behövt minst en månad till.

Men jag ska inte rusa på något denna gången, måste lyssna på kroppen nu och om jag kör varannan dag känner jag hittills i alla fall att jag hinner återhämta mig på ett hyfsat sätt.
Så idag blev det den kuperade 2 kilometersslingan i Spånen. Inte många flacka meter där, men heller inte något riktigt brant, så hela rundan är löpvänlig om man bara har orken och förstånd att ta det lite lugnare i uppförsbackarna.

Första varvet tog jag som uppvärmning och höll ungefär 5min/km tempo. Fick som vanligt känningar i vänsterhälen efter 500 meter höll i sig till 1 kilometer ungefär. Då är det ömt och jag kan inte skjuta ifrån på ett bra sätt i avstampet. Efter 1 kilometer stannade jag för att sträcka ut lite, bara några sekunder. Sen efter hundra meter till släppte det allt mer. Samma procedur varje gång. Men det är lurigt för rätt vad det är så kan det kanske gå åt andra hållet och man blir skadad igen. När jag närmade mig slutet på uppvärmningen hade jag ännu inte bestämt mig.

Men sen satte jag ändå lite fart och tryckte ifrån. Tänkte att jag måste utmana kroppen lite. Det blev rätt bra fart men det gick lite för fort för efter 3 kilometer så var jag tvungen att sakta ner lite, låg på rött och orkade inte trycka ifrån i uppförsbackarna. Det blev 3 varv till slut, först hade jag tänkt mig 4 men kände inför sista att hälen började göra sig påmind, även vaderna en liten aning så jag stannade efter 3 rundor. lite drygt 6 kilometer i ett för mig högt tempo och med hög puls. Jag märker att jag är långt ifrån toppform. För efter 4 kilometer tryter orken och jag måste sänka farten för att orka. Blev nog ungefär 4:15 tempo över 6 kilometer.

Dagens runda

Men det som var skönt var att jag bitvis tyckte att det kändes bra i avstampet, framför allt nerför hade jag bra flyt och märker att tekniken med att landa mer under kroppen med fötterna verkligen gör nytta. Blir helt annan fart. Problemet är bara att springer man på nästan max utför så hinner inte pulsen går ner tills det planar ut och backarna efteråt blir mer eller mindre som en vägg. Så det är en fin balansgång. Hade under dessa 6 kilometer en medelpuls på 158. Det är högt för mig och jag ligger nära max då. Under riktigt bra förhållande och toppform kan jag hålla mig på den pulsen under en mil. Men idag räckte det till 6 kilometer. Hade mina Merrell road glove 8mm sula 0mm dropp. När jag blir trött glömmer jag tekniken så över 160 i puls är kontraproduktivt då faller jag i hop i både hållning och sjunker igenom ännu mer i höften. Det är mitt stora bekymmer just nu. Att springa med mer aktiva höfter. Inte lätt. Men får ta en tekniksak i taget känner jag.

Framfotslöpningsrunda 95, Bokhultet Växjö.

Visste inte riktigt innan rundan hur och var jag skulle springa. Men det blev Bokhultet i Växjö. På mjuka och för fötterna följsamma stigar och motionsspår. Det är en underbar miljö och med Bergundasjön som kuliss i den orörda bokskogen. Det blev nästan 5 kilometer åt ena hållet innan jag pausade ett par minuter och tog samma väg tillbaka.
 Jag hade lite känningar i högerfoten sedan den rätt tuffa stiglöpningen i torsdags. Annars brukar jag börja springa direkt från D:s lägenhet men idag vågade jag inte eftersom det är lite drygt en kilometers asfaltslöpning till spåret. Så jag gick i stället.
Började i ett lugnt tempo första 2 kilometerna strax över 4:30. Sen ökade jag ett litet tag men fick rätt snabbt sänka eftersom jag blev rejält trött, blev en bit över 4:20 tempo totalt, fast då hade jag 3-4 minuters paus efter halva sträckan. Hade mina Merrel road glove 2.

Dagens runda i Bokhultet.

Det kändes en del i vänsterhälen men det släppte alltmer under rundan. Foten var som vanligt den sista tiden, med på ett molande sätt och lite mer i uppförsbackarna. Försökte fokusera på hållning och steg, men tror jag hade lite för dålig frekvens samt för lång steglängd. Blir lätt så när det är mjukt och följsamt underlag. I dag kändes det inte riktigt lika tungt som dom övriga gångerna sedan omstarten men jag är långt ifrån formen som jag skulle vilja ha vid denna tiden på året. Har ännu inte kört något intervallpass efter skadeuppehållet.
det som bekymrade mig lite var att högerfoten smärtade precis efter att jag slutat springa. Det höll i sig ett par timmar sen släppte det som väl var, är fortfarande lite öm i vänsterhälen, men det är som det varit nu ett bra tag.

Framfotslöpningsrunda 89. Spånen, frustration.

Det blev inte riktigt som väntat. Tyvärr, besvikelsen är stor. Men vad annat kunde jag väntat mig?
Efter gårdagens test på löpband så hade jag lite förväntningar på detta test.
Tog cykeln upp till Spånenområdet, där finns det riktigt fina stigar som gör att steglängden blir naturligt kort, underlaget är mjukt.

Merrell Trail glove ascend goretex

Hade mina tjocka Merrell, 8mm sula, men inget dropp. Tog det väldigt försiktigt första hundra meterna. Sen ökade jag en aning till kanske 5min/km tempo. Det går lite nerför i början så då flöt det på hyfsat. Efter 400 meter ungefär började vänsterhälen göra sig påmind. Som den brukar och även gjorde innan jag fick skadan i högerfoten, men den brukar släppa efter någon kilometer. Efter 500 meter kom första uppförsbacken, då märktes hälen rejält och även foten nu. det gick inte att trycka ifrån med någon av fötterna. Fick ta så korta steg så det kändes som om jag gick. Denna lilla stigrunda är 800 meter ungefär. Efter dessa 800 meter hade jag rejält ont i vänsterhälen. Men så fort jag stannade så släppte det. Högerfoten kändes men inte värre än ett svagt molande.
Tänkte ge upp men tänkte att jag kunde prova lite till på en ännu mer lättlöpt stig. Bara 250 meter lång. Tog det lugnt och kände att hälen släppte precis som den brukar göra. Tog i lite mer på vissa ställen men då kom smärtan i högerfoten tillbaka. Tog några vändor till och vänsterhälens inledande smärta försvann helt. Men däremot kändes det allt mer på ovansidan av högerfoten, där den metatarsala stressfrakturen härjat de sista 5 veckorna. Nu någon timme efteråt så känns det i högerfoten men inget i hälen. Totalt blev det 2,17 kilometer i ett 5:51 tempo.

Ja det känns som om jag är gjord av glas. Så svag i löpningen har jag aldrig känt mig. Helt utan kraft i fråntrampet, speciellt i motlut. Det var kanske dumt att prova men jag ville bara känna mig för lite, trodde inte att det skulle kännas så här mycket. Framför allt inte i vänsterhälen. Ja, nu dröjer det ett tag till. Är svårt med motivationen nu. Både löpning och jobb är svårt för tillfället. Då är det lätt att man deppar ihop. Men får försöka fortsätta med min alternativa träning på gymmet.
Möjligt att jag får ge upp denna satsning nu. Är rädd att jag förstör mig helt till slut. Jag tror på detta med framfotslöpning men jag är kanske för gammal för att klara en så stor omställning som det är för kroppen. Som en helt ny sport. Särskilt med tanke på att jag har varit en av de extremaste hällöpare som funnits.
Tvivlet växer för varje dag. Men får ge det någon chans till innan jag ger upp.

Så gick ännu en natt.....

Tisdag morgon, kändes okej i hälen under kvällen och jag är inte mer stel än vanligt nu på morgonen dagen efter. Så den smärtan som kom så intensivt ett hundratal meter i går var ytterst märklig, eftersom den gick över så fort, även under själva löptestet i går.
Men foten har känts i natt, en molande känsla över foten lite högre upp än vanligt.

Känslan var annars bra igår, så skönt att komma ut i skogen igen, hittade en ny stig igår som jag ska undersöka vidare, det svåra med stigar efter Gudrun 2005 är att det helt plötslig kommer ett snårigt ogenomträngbart slyhygge och stigen försvinner. Så det blir inget flyt i löpningen. Men det är bara att leta vidare. För vid stiglöpning är löpkänslan som bäst. Då jobbar hela kroppen tillsammans och känslan av trötthet blir svagare då så mycket av koncentrationen går åt till att sätta ner fötterna på rätt ställe mellan rötter och stenar. Nu har fåglarna också åter börjat vakna till liv efter en kort vinter och då tänds ytterligare en dimension i den överväldigande känslan. Som sagt det var ingen bra känsla i går men det är bara att försöka bita ihop ett tag till på gymmet.

Cykel och nytt test av löpband.

I dag blev det nästan 2 timmars motionscykel i ett behagligt tempo, ungefär 110bpm i snitt. Ca:165 watt på denna cykel. Gjorde 2 stycken höjningar till lite över 260 watt, 5 minuter vardera. I slutet på passet. Då kändes det direkt i låren. Men eftersom jag bestämt i förväg att det skulle bli 5 minuter och inte under 250 watt under dessa, så var det bara att köra på, pulsen flög upp rejält, särskilt under sista 5 minutersintervallen, nästan 170 bpm. Det är väldigt nära max för mig på cykel.

Sedan provade jag löpbandet, men kände redan efter 20 sekunder i 10km/h fart att detta går inte så länge, vred upp till 14 km/h bara för att känna känslan. Det var springbart men eftersom foten direkt gjorde sig påmind avbröt jag efter en halvminut. Det är nedslående. Har känt mig starkare i foten idag men så fort det kommer till löpning så funkar det inte.

Hade tänkt mig prova på lite försiktig stiglöpning i helgen, har en fin liten runda som nog är rätt snöfri nu, men efter detta försöket så skjuter jag nog upp den ytterligare en helg.

Lugnt distanspass, framfotslöpningsrunda 84.

Söndag och idag var det dag för en ny tredagarsperiod med löpning. När jag skulle gå ner för trapporna idag var det rejält stelt i vristerna, trots frånvaro av löpning igår. Varje morgon känns det i vristerna de första 10 minuterna. Var bara under det veckolånga uppehållet som dom besvären försvann i min omställning. Hade vilodag igår. Behövlig, var dessutom ute i går och åt en bit mat på restaurang med D och kompisar jag inte träffat på väldigt länge. Vi hade mer eller mindre bestämt innan att vi bara skulle vara med på restaurangen D och jag men vi fortsatte även till den efterföljande puben. Blev nog en 5-6 öl under kvällen, det kändes i morse. Det är konstigt men jag tror aldrig jag vaknat upp efter en festkväll och tänkt följande: Att jag inte drack en öl till? Har aldrig hänt att jag varit missnöjd med att alkoholkonsumtionen varit för låg kvällen innan när man vaknar upp dagen efter.
Vi steg inte upp förrän nio, blev sen frukost och lite halvbråttom ut på vår söndagspromenad. Ett varv runt Bergundasjön, ca:12 kilometer. Underbar natur och omgivning, det tar lite över 2 timmar att gå rundan. En av mina absoluta favoritrundor vad gäller löpning också.

Dagens runda

Så någon timme efter vi kommit hem och ätit en lätt lunch så bestämde jag mig för att springa samma runda. Men var lite orolig då jag under slutet av promenaden känt lite lätt smärta från bakre delen av vänster häl. Smorde in mig med tigerbalsam på både häl och vader. Hade mina tunna Merrell idag. Nu var det länge sedan jag sprang med VFF men dessa har lika tunn sula (4mm) så jag tror inte det spelar någon större roll, I dag var det egentligen meningen att det skulle bli lite snabbare runda men jag kände snabbt att det fick bli en lugn runda. Både promenaden innan och utekvällen i går omöjliggjorde snabbare tempo. Skulle hälen hålla? Den första kilometern var inget vidare, det gjorde ont vid varje nedslag. Men jag tänkte att måste låta det gå någon kilometer innan jag eventuellt avbryter rundan. Men efter 1,5 kilometer ungefär så släppte det  i hälen. Jag låg i ett prattempo hela rundan och det kändes bra men jag hade inte klarat av en hård runda idag. Får se om jag kan ta den imorgon istället om det är bättre i hälen. Problemen jag hade förra veckan med lite känningar under främre delen av vänster hältrampdyna har försvunnit.
Under hela denna period med omställningen har jag haft väldigt många olika problem, knappt aldrig samma problem på respektive vänster eller höger ben samtidigt, det brukar vara någon eller några veckors fördröjning. Lite över 5 månader nu. Hur lång tid kommer det att ta innan jag är smärtfri dagen efter en löprunda? Det går inte en dag utan att man tvivlar på denna omställning, framtiden får utvisa om det var rätt eller inte.

Backintervaller, framfotslöpningsrunda 83.

Sitter här på lördagsmorgonen och känner mig sliten och stel i både rygg men framförallt vristerna, igår var det 3:de dagen i rad med löpning. Kände mig pigg innan och eftersom detta blev en kvällsrunda så var det 1,5 dygn mellan aktiviteterna, så kroppen fick lite extra vila.
Cyklade dit i ett lugnt tempo, men är ändå bra uppvärmning, det tar ungefär 20 minuter och det är en höjdskillnad på 50meter och cirka 8 kilometer till detta friluftsområde. Jag springer backintervallerna i ett elljusspår intill själva skidbacken, det är inte lika brant där och man kan ha ett bra flyt i löpningen, blir det för brant så tycker jag att det blir för dålig kvalité på själva löpningen för det blir ett mellanting mellan löpning och gång. Jag värmde upp först ett varv på den relativt flacka motionsslingan på 1200 meter. Det var rejält stelt i vristerna, hade inte känt något under dagen när jag gått omkring hemma i huset. Men så fort jag började springa så kändes det ordentligt. Så stegen blev extremt korta. Så det var med lite oro jag tog mig an den första intervallen, öppnade försiktigt och det kändes inte så mycket i vrister och vader. Märker nu med det "nya" löpsteget och de minimalistiska skorna att det känns mycket lättare i uppförsbackarna. Framför allt att jag nu kortar ner steget rejält, ungefär som om jag cyklar och lägger i en lättare växel när jag kommer in i en uppförsbacke. Jag försöker precis som i cykling att hålla samma frekvens uppför som nerför. Tror att det faktiskt blir lite högre frekvens uppför, men stegen är rejält korta då. Samtidigt försöker jag att hålla överkroppen uppe och blicken fokuserar upp mot krönet på backen, jag hjälper till med armarna och tar i överdrivet mycket med dom, känns som om det hjälper också. Innan när jag sprang i en backe, tappade jag rejält eftersom jag hade mitt långa löpsteg och blev trött snabbare och överkroppen kroknade alltmer och blicken ner på fötterna, inte tillräckligt med syre till den "stängda" bröstkorgen. Tror jag var ungefär på samma nivå konditionsmässigt som då för några år sedan när jag körde backe. Men känner nu att det finns går fortare att återhämta sig uppe på krönet. Så det är mycket teknik i backlöpning.     Dagens runda


 Precis intill elljusspåren finns det en skidbacke med lift, en av de sydligaste i Sverige. Hanaslöv heter området.
För några år sedan körde jag lite löpträning i skidbacken men det var plågsamt och extremt jobbigt. Kommer så väl i håg första gången, tänkte att det kan väl inte vara så märkvärdigt och körde på som om det var vilken liten backe som helst.
Backen är 500 meter lång och har en fallhöjd på 70 meter.
Den är i 3 etapper, planar ut lite efter varje. På dessa utplanande sträckor är det knappt någon lutning så man lurar sig lite på fallhöjden, för den sista branten är väldigt brant.
I alla fall, glad i hågen tog jag mig an backen, men redan i slutet på första branten kände jag hur andningen var extremt ansträngd. I mitten på den andra branten så var jag helt slut och kollapsade på stället. Jag tog först igen mig genom att sätta handflatorna mot knäna men den återhämtningen dög inte jag fick lägga mig på alla fyra ett tag. Backen hade besegrat mig hur lätt som helst. Moloken och besviken lufsade jag ner från backen och tog cykeln hem. På denna tiden löpte jag bara 5 kilometersrundor 2 gånger i veckan och hade löpningen som ett komplement till cykling och innebandy. Det dröjde ett tag innan jag gav mig på den igen, men jag hade lärt mig att det gäller att disponera krafterna rätt och gången efter gick det bättre, är bara tveksam till om det ger något som löpträning eftersom det blir en blandning mellan joggning och promenadtempo? Men ska ge mig på den igen vid något tillfälle nu när jag har ett kortare steg.

Stiglöpning Spånen, framfotslöpningsrunda 82

Det var ett tag sedan jag sprang denna form av löpning. Blev en ny bekantskap i slutet på sommaren när jag hade stora problem med mina ömmande vader. Av en ren händelse kom jag in på denna stig som är 4 kilometer lång med mycket besvärlig terräng bitvis, både hala tallrötter och vassa små stenar i ett småkuperat område med en enormt fin sjöutsikt. Stigen är en del av Spånenleden som är en 11 kilometer lång promenadrunda i östra Alvesta. Det är 4 kilometer med gammal stig resten av Spånenleden är mestadels cykelvägar inne i Alvesta samhälle.

Dagens runda

Tempot är väldigt lågt mellan 5-6 min/kilometer. Men eftersom stigen gör väldigt tvära krökar med bara någon meters mellanrum där det är som snirkligast, så tror jag inte gps:n registrerar riktigt rätt längd. I vilket fall som helst så är det en härlig form av omväxling i löpning, jag tror det är riktigt bra att varva med en sådan här runda någon gång i veckan. Helt andra muskler som får jobba. Stegen blir extremt korta bitvis. Pulsen är rätt hög men om jag går ut för hårt första halvan så tar jag i princip helt slut sista 2 kilometerna. Det är så mycket höga lyft på fötterna så det är enormt tröttande i höftmuskulaturen.
Koncentrationen måste vara på högsta nivå hela tiden så att man ser var man sätter ner fötterna någonstans. Fantastiskt hur kroppen trots allt hinner registrera alla hinder som så snabbt dyker upp och att fötterna hinner anpassa sig och ta det ännu lite kortare steget för att undvika att snubbla, stiga snett eller på någon riktigt vass sten som om man trampade på den skulle skära sig igenom sulan. Känslan blir att det går snabbt eftersom allt kommer så nära så trots den modesta farten så är känslan så härlig.
Jag kan bara varmt rekommendera denna form av löpning, om inte annat så som komplementträning.
I en perfekt värld med oceaner av tid och framför allt kraft så skulle jag vilja ha denna stiglöpning som ett varannandags inslag. I ett inte alltför högt tempo, igår låg jag på ungefär 140bpm i snitt. Men var trots den relativt låga medelpulsen helt slut efteråt. Nu var detta i och för sig första gången på över en månad.
Kände stelhet både i vader, vrist. I vristerna släppte det nästan direkt när jag kom in på själva stigen, vaderna var stela lite längre men det besvärade inte mig. Däremot var jag lite stel i kroppen som helhet, detta var trots allt dagen efter ett rätt hårt pass så inte så konstigt om kroppen inte ännu återhämtat sig helt.
Hade de tunna Merrellen idag, dessa är perfekta på stiglöpning, När jag sprang här med VFF så var det mycket vanligare att jag stötte i tårna, så här i denna extremt besvärliga terräng passar det bättre med Merrell.

Spånenmilen, Juldagen 2013. Framfotslöpningsrunda 81.

Blev en runda med mycket tid i det svarta hålet. Det svarta hålet är den pulszon som befinner sig strax över gränsen för när du inte längre kan prata obehindrat och 5% till. Enligt boken "Den ultimata löparguiden" så ska man undvika så mycket som möjligt av löpning i den zonen. Antingen ska man träna under den eller över den. Under blir i ett behagligt prattempo, över i ett tempo som motsvarar intervall och den träningen ska endast vara 10% av all träningstid.

Dagens runda

Förr om åren har jag nog legat 85% av träningen i just zonen "Det svarta hålet" En sådan runda som jag gjorde idag är det svårt att undvika eftersom det är så kuperat, för att inte tappa för mycket tempo så blir det att pulsen ökar lite för mycket i uppförsbackarna. I dag blev det dessutom motvind på hemrundan så då blev det extra tufft, var tvungen att sänka farten rejält för att inte bli tvungen att stanna av trötthet, jag märker att över 165 är en gräns som om jag överskrider den mer än 3-4 minuter så tappar jag både hållning och fart. Har haft någon träningsrunda på medelpuls på 161bpm för något år sedan och då går det för fort. Tror den optimala rundan utan att tappa steg och hållning men ändå bibehålla farten är ungefär vid 155-158 bpm i medelpuls.
Har inte hållit min plan med 3 dagars löpning och sen 1 dags vila. Det har blivit varannan dag igen. Ska försöka nu att få upp det dit nu när jag är lite ledig och har mer tid.
Hade de tunna Merrellen idag. Kändes rätt bra i vader och häl, blev lite stum i vaderna men inte så det störde, idag var det orken som försvann efter halva rundan. Doc´k var jag som vanligt väldigt stel på morgonen i mina vrister men känningarna under hälen försvinner allt mer för varje dag.
 Första halvan i medvind men det blev för tuff öppning för att klara samma fart sista halvan i motvinden. Dessutom är det en tuff avslutning på denna rundan de 2 sista kilometerna är det väldigt kuperat och med en lång slakmota på ett 3-400 meter innan rundan avslutas i svagt medlut de sista 400 meterna.

Cykelvägsrundan, 1 varv. Med tunna Merrel trail glove.

Efter gårdagens rätt så tuffa runda och med lite värk i hälen under förmiddagen så hade jag egentligen inga planer på löpning idag, men eftersom jag vill springa på lördag om allt funkar så är det bättre att ta vilodagen på fredag istället. Så det blev en kort relativt lugn runda idag.
 Smörjde in mig med Tigerbalsam på vader och vrister innan jag gav mig iväg. Första kilometern i regn och motvind, stela vader och en lite ömmande vänster häl och ett mörker som inte är av denna värld så var det verkligen inte lätt att hitta inspiration och glädje. Hade satt igång en metronomapp med 180bpm i lurarna. Kom inte upp till 180 märkte jag, men eftersom det var en lugn runda med stela muskler så hade jag nog inte förväntat mig det. Under korta perioder var jag där men då med väldigt korta steg.

Dagens runda

Om jag är något så när utvilad och utan känningar i mina ben så borde det funka att springa i alla fall runt omkring 180. Men det är en bit kvar innan jag är där känns det som.
Det var otroligt mörkt idag, det blev inte bättre av att det regnade och blåste, mina glasögon gjorde ingen nytta. Vart för lat för att byta till linser innan. Detta gjorde att jag inte missade många vattenpölar, den ena lite djupare än den andra. Mina Merrel trail glove är inte speciellt förlåtande och vattentäta. Så över halva rundan var blött i skorna, men inget som besvärade under en så förhållandevis kort runda. Likadant som igår så blev känningar i benen allt lindrigare under det att rundan fortlöpte. Så sista 2-3 kilometerna var inte så jobbiga som jag befarat, men dagenefterlöpning är ovant för mig och speciellt nu när jag är mitt i min omställning. Vet inte om det är rätt att köra på 2 dagar i rad eller om det varit bättre att hålla mig till varannan dag? Finns inga facit.

5:e dagen i rad med löpning, framfotsrunda 74.

Hade mina tjockmerrell idag också, fegade ur lite då jag kände mig rejält stel i vristerna under morgonen och förmiddagen, släppte dock under eftermiddagen och hade inga större krämpor inför dagens pass. Hade tänkt mig ett lite tuffare distanspass på 10km men det blev inte så snabbt som jag tänkt mig. Men någonstans därinne fanns nog ett rätt stort tvivel till några snabba tider idag.
Började lugnt, hade tänkt mig 2 kilometer i lugnt uppvärmningstempo, tittade på klockan efter 500 meter. Samma sak idag igen, pulsen hade skenat till 170, fast jag var knappt andfådd, men idag var jag förberedd så stannade omedelbart och la pekfingret mot halspulsådern, räknade under 15 sekunder, 30 slag, 120/minut. Som jag också tyckte att det kändes som. Förstår inte varför? Finns det någon som mot all förmodan läser detta och har varit med om samma sak? Att under den första kilometern så skenar klockans pulsmätning? Jag har en Garmin 305.

Dagens runda

I alla fall så efter dom 2 första kilometerna så kände jag hur sliten jag var efter 5 dagars löpning. Stum i hela kroppen, ingen värk men stel och stum, lite energilös. Jag bestämde mig rätt snabbt att lägga mig en nivå lägre under rundan, det blev lite under prattempo. Men det var ingen skön känsla, jag blev inte så andfådd men så märklig känsla att inte ha någon energi för att trycka på lite och få upp pulsen, fanns inte, efter lite över 6 kilometer i 4:30 fart ungefär var jag nära att stanna, kände mig helt slut på kraft. men sänkte lite under någon kilometer och kom till slut ut från elljusspåret in mot dom avslutande 4 kilometerna i Alvestas tätort på asfalt och lite mindre kuperad terräng. Allt folk som var runt omkring gjorde att jag skärpte till mig en aning, sträckte på mig och försökte tänka på tekniken, hade totalt glömt bort den på spåret. Då gick det lite lättare, men sen när jag skulle avsluta rundan genom industriområdet så kom tröttheten igen, då var det 3 kilometer kvar, en sista liten uppförsbacke och jag hade sedan resten av rundan med vinden i ryggen. När jag passerat krönet på kullen och efter ett par hundra meter ytterligare återfått andningen på en jämn nivå och med 2 kilometer kvar så hände det något. Då började så sakteliga energin återvända.

Jag trappade succesivt upp tempot och avslutade den sista kilometern på strax över 4 tempo. Hade en skön känsla helt plötsligt och för första gången på hela denna 5-dagrs perioden kände jag att det fanns lite tryck i frånskjutet. Otroligt att det kan bli så, troligtvis mentalt befriande att bara ha en kilometer kvar på en annars sällsynt plågsam runda.

Efteråt kändes det bättre än väntat, inte ont i vaderna eller någon annanstans heller. lite stel och stum i vristerna men det är allt. Jag får säga som en del hockeytränare brukar göra efter en riktigt skitmatch. Resultatet blev 1-10, med periodsiffrorna 0-5,0-5,1-0.  Jag vi vann i alla fall sista perioden och det är den känslan vi tar med oss från denna matchen. Likaså gör jag och då lämnar den mig med ett positivt intryck trots allt. Så även om jag gjort en tung period nu så är jag nöjd med att inte fått några skador och hoppas att detta ger resultat så småningom. Det är det som är så svårt med upplägg inom konditionsidrotter, det tar sådan tid innan resultaten visar sig. Jag är visserligen 45 år nu, men har ändå som ambition att fortfarande kunna bli lite bättre.

6 x 1000m Intervaller, tungt pass. Framfotslöpningsrunda 72.

Hela dagen har jag gruvat och tänkt på kvällens pass som nu är genomfört, brukar alltid vara värre innan än efteråt men idag var det tungt även under själva passet. Har inte kört några tuffa löpningspass på 2 veckor nu. Så det var med en chock kroppen fick den första intervallen, den blev som så många gånger förr alldeles för tuff med en alltför tuff öppning, som sedan fick betalas de sista 500 meterna. Hållningen försvann all världens väg och steget försämrades. Andningen blev för ojämn och okontrollerad. När den var klar så var det tungt att stå inför 5 likadana. Men alla jämna intervaller blev kontrollerade. Lite mer nerför än de udda och lite lätt fin medvind i slutet.

Dagens intervallrunda

Jag kör dessa 1000 meterintervallerna på cykelväg, 1 km åt ena hållet, sedan någon/några minuters ståvila, därefter samma väg tillbaka. Det svåra med 1000 meters intervaller tycker jag är att hitta rätt öppningsfart, vill inte att jag ska ta slut efter 500 meter men samtidigt får det inte bli för lugnt för då ger det inget. men dom snabbaste är nästan alltid dom där jag "vågar" hålla igen i början. Idag blev den första 3.35 och var inte alls bra, för hård öppning och jag tappade både steg och hållning efter 500 meter, blev en rejäl plåga sista 500 meterna. de övriga blev lite lugnare och bättre, runt 3:45 ungefär.

3:de dagen i rad med löpning, vet inte om det hänt innan, vaderna och benen kändes bra. så det var skönt. Men jag har varit trött och slö hela dagen, känt mig såsig och lite sömnig, först efter lunch som jag piggnade till lite. Men det är klart vädret och mörkret just nu inbjuder inte till glädjetjut och energi precis. Det blir spännande att se hur kroppen reagerar på detta för mig tuffa intervallpass. gjorde även 4*70 indianhopp efter intervallerna

Hade dåligt koll på steglängden mitt upp i all trötthet, men möjligt att det blev lite långa steg, hade mina "tjockmerrell" så dom är lite mer förlåtande. Tog dom för allt slask som fortfarande ligger kvar, så tråkigt med dom andra skorna om man blir genomsur direkt på inledningen av en runda, men nästa runda ska jag ha de lite tunnare skorna igen. Verkar som om det veckolånga uppehållet varit bra för mina vader, har inte känt något på dessa tre rundor, var lite orolig inför dagens intervall, för då tänjs allt ut lite extra när man verkligen tar i under en längre tid.

Söndagsrunda med mina gula Merrelskor.

Hade lite ångest inför dagens runda, den första lite längre på en vecka, sprang i torsdag men bara 5 kilometer i ett lugnt tempo.

Idag ville jag åter upp över milen, men fortfarande lugnt, T1 var målet, precis på gränsen för att kunna prata. Visste dock inte vilka skor jag skulle ha? VFF var uteslutet. Termometern visad på -7 grader vid 10-tiden när jag gav mig av. Det stod mellan mina två olika par Merrel. Trail Glove 4mm sula eller  Merrel trail 6mm med Goretex 

Dessa har jag bara använt på jobb och som vanlig fritidssko innan. Har inte känts som äkta minimalistiskt löpande med dessa då de har så förhållandevis tjock sula.

Här är dom, fanns ingen annan färg, nu tror jag det finns både blåa och svarta.

 

Men i alla fall dessa är otroligt sköna att gå i och jag är riktigt nöjd med dessa, och nej, jag är inte sponsrad av Merrel, tyvärr får jag säga då jag gärna hade varit en ambassadör för dessa skor.

 

Jag började  Dagens runda i ett lugnt tempo, pulsen rusade som vanligt första kilometern men som jag sagt tidigare, det måste vara något fel på klockan. Jag sprang på som planerat och det kändes bra, inga känningar i vaden, jag var extra nog med att verkligen sätta ner foten under kroppen idag, för jag hade rejält dämpade skor mot vad jag brukar ha, vill ju inte få kroppen att tro att hälen ska i först igen. Kändes som om tekniken fanns där som den skulle.

Kom till första riktigt branta backen, pulsen skenade iväg lite men det fick vara så, sprang på och när det var cirka, 3 kilometer kvar hade jag bra koll på pulsen och låg strax över prattempo. Men så fick jag se en annan löpare och då sprack alla innan rundan bestämda planer på ett alltigenom jämnt pass. Det blev en kilometer med högt tempo och pulsen var hög nu 160-165, nära mitt träningsmax och jag fick kämpa för att inte falla i hop med hållningen, brukar jag göra om jag blir för trött. När löparen jag jagat plötsligt vände och kom emot mig så var den haren borta, jag försökte utan vidare lyckat resultat åter få ner pulsen de återstående knappa 2 kilometerna. Sänkte farten igen, rejält men pulsen hade bestämt sig för att inte följa med lika snabbt, men till slut sänkte den sig till 157-160. Mitt svarta hål och där jag inte ska vara enligt en träningsbok jag har.

 

 

4:de "vilodagen" i min periodiseringsstrategi.

Blev en cykelrunda i Alvesta med min vardagscykel 5varv mitt i Alvesta, på cykelvägarna, snittade runt 25km/h. Var lite småhalt så jag fick ta det försiktigt i kurvorna.
Kändes bra och kunde ta i bra under åtminstone 4 varv innan tröttheten kom sista varvet. Känns bra i benen nu efter 4 dagars löpvila.   Dagens cykelrunda

Blir spännande att se hur kroppen reagerar, får se om det blir löprunda på fredag eller inte? Vi får se, men jag är lite småsugen nu. Hoppas att benen svarar bra och att jag klarar mig från problem i vaderna.
Funderar på ett par VFF Lontra, men är lite tveksam eftersom mina andra VFF, Treksport efter 2 månader redan börjat släppa i skarven, troligtvis för att jag tvättat dom i 60 grader. Har tänkt ta dom med för att reklamera dom i Växjö till helgen, får se hur jag gör.

 

Har släppt i skarven mellan tårna och överdelen. Så tvätta aldrig i 60 grader.

Men nu när det börjar bli kallt så blir det problem med dom tunna Treksport, har sprungit i ner till 0:an med dom men då var det precis på gränsen att jag inte frös om tårna.
Annars får det blir Merrelskorna i vinter, då funkar det med strumpor och säkerligen inga problem ner till 10 minusgrader, kallare än så undviker jag att springa i.

Uppbyggda, dämpade skor?!

Ja, behöver vi det?

Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.

Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.

För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.

Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte  frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.

Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.

Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.

Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?

Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.

Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.

Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.

Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.

Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.

Intervaller, Runda 66, med Merrel. 4*1400 meter.

Hela dagen har jag gått och både längtat och våndats över dessa intervaller jag körde idag. Det är någon blandning mellan förtjusning och avsmak. För jag vet att det kommer att göra ont och att jag nästan vill spy i slutet på en del av intervallerna. Men känslan efteråt är underbar. Endorfinerna flödar fritt ett par  timmar och det känns nästan som ett alkoholrus.
Jag springer dessa för mig långa intervallerna på ett elljusspår mitt i Alvesta. 1400 meter, småkuperat. Varje varv börjar med en lätt utförsbacke men sedan går det sakta uppför till rundans högsta punkt efter ca:400meter. Sedan en lätt utförsbacke för att avslutas med ett svagt motlut sista 150 meterna. En hel del tvära svängar också.
Det som är så svårt med dessa för mig långa intervaller är att hitta rätt utgångsfart. Idag lyckades jag bäst på den sista som också blev den snabbaste, trots att jag sista 3-400 meterna fick känningar i vänstervaden. På de tre första blev det för snabbt i början vilket gör att när jag kommer till högsta punkten är alldeles för trött, det tar sedan för lång tid att återhämta sig till resten av varvet. Men den sista öppnade jag 5-6 sekunder långsammare första 400 men ändå blev den snabbare än dom andra. För här hade jag fortfarande lite krafter kvar när jag nådde toppen.
Det som är intressant med det är att ett lopp är likadant, man tjänar nästan alltid på att öppna lugnt, men hur lätt är det när man ser alla andra rusa iväg. Tror att jag varenda Växjölopp jag sprungit har öppnat alldeles för snabbt.

Dagens intervallpass

Hade mina Merrel-skor idag, tyckte det var lite kallt för VFF, Kändes bra men tror jag landade lite mer på häl idag, men blev väldigt stel i vaderna i slutet. Kan berott på att jag spände mig lite mer än jag gör med VFF. Men det blev aldrig något hugg utan det bara stramade lite.
Tog det väldigt lugnt på hemjoggen, men å andra sidan så fanns det ändå inga krafter kvar.

Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar

Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.

Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.

Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.

Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.

Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.

Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.

Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.

Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.

Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.

Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.

Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.

För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.

Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.

Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.

Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.

När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.

Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.

Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.

Mina olika skor.

Här är min skor, använder bara VFF och Merrel idag.
Båda paren helt odämpade. Började min omställning med Merrel trail glove. Men dessa gick sönder i skarven mellan sula och ovandel så under tiden som jag fick dom lagade så köpte jag Vibram five fingers, dessa har jag använt de sista månaderna, bara när jag kör mina stiglöpningspass som jag använder Merrelskorna idag.

När jag springer på stigarna med mycket rötter och stenar känns det bättre med riktiga skor än så länge, det är så förtvivlat lätt att slå i tårna med VFF och det kan förstöra en hel runda. Är dock lite besviken på VFF, har tvättat dom 3 gånger i maskin, för när man springer utan strumpor i skorna börjar det efter ett tag att lukta.

 

 

Men efter den senaste tvätten så märkte jag att den ena skon har gått sönder limmet har släppt från lilltån och stortån. Har tvättat i 60 grader och vill varna för det, möjligt att det är värmen som förstört dom.

De enda problem jag haft med mina VFF är att det skaver på "pekfingertån" i högerskon. Jag brukar sätta plåster inför de lite längre rundorna det lindrar en del. Annars har jag inget att klaga på. Inga skoskav i hälen eller liknande som man kan få med traditionella dämpade skor.

 

Ovan bild på mina sista dämpade skor, Adidas Zero. Med dessa sprang jag mitt bästa Växjölopp hittills 10km på 38:40. 2013. Men med hälisättning. Använder inte dessa alls numer, då jag är rädd att kroppen ska känna igen skorna och utan mitt medgivande återgå till hällandning.