Varför jag gör denna ändring och en liten bakgrund om mig.

Vi har alla våra sätt att ändra och anpassa oss till tillvaron.
Min löparbakgrund är inte alls imponerande eller märkvärdig på något sätt men eftersom jag verkligen tror på detta med det "naturliga steget" och att springa som "ett barn" eller som vi en gång gjorde helt utan skor. Jag märker nu efter snart 4 månader att jag ändå trots alla bakslag är något på spåret som i sina bästa stunder känns helt rätt.

Känns lite som att sätta sig i en båt för att ro från en strand till en annan utan att veta var den stranden man ska till verkligen finns någonstans, man vet att den måste finnas men inte hur långt borta eller om den är bättre än den man lämnade men känslan att den är det finns där i all fall. Jag går mycket efter mina känslor när det gäller det mesta här i livet, både på gott och ont.

Jag har sprungit hela livet, vem har inte det? Som barn ute på fotbollsplaner och landhockeybanor. Vi sprang med odämpade skor, för något annat fanns inte, har mycket svårt att tro att jag var en hällöpare då. Höll på med fotboll tills 15år-åldern. Sen kom några år med nästan ingen löpning eller väldigt lite i alla fall.
 Efter Gymnasiet så kom lumpen, där väcktes nog mitt löpintresse första gången på riktigt. Där fick vi verkligen springa både länge, mycket och bitvis hårt. Jag gillade inte lumpen men löpningen i lumpen gillade jag. Vi fick varsitt par "Lejon" utkvitterade, det enda vi fick behålla i persedelväg efter lumpen, dessa var inte speciellt dämpade vad jag minns men skorna finn inte kvar så jag kan inte verifiera att det var så. Jag gjorde lumpen 88-89, så kanske om det finns någon läsare till detta kan berätta om hur dämpade de var?

Men som sagt, vi sprang, både hit och dit, jag sprang även på kvällarna ibland, helt frivilligt, bara för att jag tyckte det roligt. Jag var extremt smal då och har sedan dess inte varit så lätt i kroppen som jag var då. Sen när det närmade sig utryckning framåt våren så var det dags för en tävling, vi skulle i plutonen springa en mil. Vi var väl ett trettiotal som skulle springa. Jag och två-tre andra tog täten och halvvägs in i loppet var vi bara två kvar i täten, när vi kom till en lång uppförsbacke så provade jag att trycka till lite, och till min stora förvåning så hängde den andra killen inte med. Jag sprang ensam de sista kilometerna mot mål och kom först i mål på tiden 40:06. Den enda löptävling jag vunnit. En härlig känsla och något jag vill tillbaka till rent känslomässigt.

Sen slutade lumpen och då drog jag ner rejält på löpningen igen, jag gillade innebandy så jag spelade det och sprang bara någon gång i veckan och då korta sträckor aldrig över 5kilometer, mest för att hålla mig något så när konditionsstark till innebandyn. Under alla åren som förlupit har löpning sett ut sådan, aldrig över 5 kilometer.

Men så började jag bli sämre på innebandy och märkte att jag inte längre kunde mäta mig med de yngre på samma sätt. Började lite tafatt springa lite mer men hade svårt för att springa längre än 7-8 kilometer, ett par gånger i veckan, men så ställde jag upp till Växjöloppet, 10km,  2009, 41 år gammal. Första löptävlingen på 20 år. Kom i mål helt slut och med en jätteblåsa på höger bakre trampdyna, kunde inte sätta ner hälen på 2 veckor. Hade tiden 42:43. Samtidigt hade jag börjat cykla lite så efter denna skräckupplevelse la jag åter löpningen på hyllan. Jag hade då ett par extremt dämpade Nikeskor. säkert ett dropp på 15mm.

Innbandyn fanns fortfarande kvar och jag sprang mina 5 kilometersrundor, fast någon gång i veckan la jag in ett lite längre pass, 8-9 kilometer. Så när Växjöloppet 2010 kom så hade jag blivit lite mer tränad och fick en tid på 41:16, och jag var inte helt utmattad. Sen följde åter en sommar med bara cykel. Löpningen var fortfarande ett komplement till cyklingen och innebandyn.

Skaffade mig en Garmin 305 och den gjorde att jag tog i lite mer, började även under den hösten med intervaller, körde lite olika men mycket 4*400 och senare under våren 2011, körde jag 6*1000meter. Tränade betydligt mer och höll mig frisk, sprang 2 tempopass i veckan på 10 kilometer, med hög puls hela tiden. Var i princip helst slut efter en sådan mil, sedan hade jag även ett intervallpass i veckan hela våren. Så ungefär 3 mil i veckan sprang jag under hela våren 2011, Växjöloppet kom och jag fick tiden 39:59. Helt slut i mål och jag tror aldrig jag har pressat mig så hårt någon gång tidigare. Men ingen löpskolning eller tanke på steg eller liknande. Hade fortfarande hårt dämpade skor.

Det året låg fokus istället på  cykelresa, hade planerat länge och väl, på midsommardagen kom jag iväg.   Här är den resan i en annan blogg

Jag vet att jag nu var en utpräglad hällöpare, mina kompisar kommenterade alltid att dom kände igen mig på långt håll när jag kom springande. Det kunde ofta låta som följer.
Jag såg att det var du Nisse, på långt håll, du har sådana älgakliv.
Så nog var jag en extrem hällöpare. Fast jag visste då inte om att det fanns några alternativ.

Sen året som följde körde jag på i samma stil men utan intervaller på hösten, började må lite dåligt den vinter mentalt, fick en släng av en depression. Försökte nu lite längre sträckor, men fick efter 15 kilometer ont lite överallt i kroppen, det var något som inte stämde, men jag kunde inte lista ut vad det var som inte stämde. Jag fick inga skador som gjorde att jag blev tvungen att hålla upp med löpningen men att jag fick sådan besvär redan efter 15 kilometer gjorde att jag undvek de sträckorna och höll mig till mina 10 kilometer. Men motivationen fanns inte där riktigt. Så 2012 fick jag en tid i Växjöloppet på 41:23. Inte helt slut men några kilo tyngre detta året men ungefär lika bra tränad som året innan, rent konditionsmässigt.

Tränade mycket cykling och löpning kombinerat hela sommaren 2012, i augusti gjorde jag en omläggning av kosten, slutade i princip med allt vitt socker, endast en chokladbit på kvällen, det håller jag fortfarande fast vid, jag gick rätt snabbt ner ett par kilo, från en redan rätt låg nivå, låg på ca:77kg kom ner till runt 73-74kg. Tränade bra hela hösten och la för första gången in intervaller även på hösten var framförallt september-oktober, sen slutade jag under november-december. I november 2012 var jag riktigt snabb för att vara mig, minns en runda på 7,5km, där hade jag en kilometertid på 3,48. Det var en sådan runda då det kändes som om man hade vingar. Det var ett par veckor efter sista intervallpasset. Brukar köra ett intervallpass i veckan.

Tränade på bra under vintern och körde konstant från Januari till April 2013, en dag i veckan med 6*1000m intervaller. låg som bäst på 3,40/km någon gång i april. Sprang övriga rundor lite lugnare denna våren strax över min T1, 151 bpm. Sprang varann dag hela våren, tror jag hade någon vecka med förkylning under våren. Växjöloppet 1maj 10km, blev mitt hittills snabbaste. 38:40. Men förutsättningarna var perfekta. lagom varmt 15grader, inte mycket vind, dessutom så fick jag genom hela loppet en perfekt rygg, en stor bredaxlad kille som jag kunde "gömma" mig bakom. Det var någon kilometer mitt i loppet som jag var framför honom. När det var 4 kilometer kvar var jag riktigt trött och han sprang om mig, det blev snabbt en lucka och jag brottades med tankar om jag skulle försöka hänga på honom eller inte. Långt inne någonstans hämtade jag kraft, gick på illrött någon kilometer för att täppa till. När det var 2 kilometer kvar så kändes det lite bättre. Sista kilometern går på ren vilja och kommer i mål helt slut och konstaterar snart att jag fått en kanontid. Sådan härlig känsla. Träna ett helt år för ett lopp, och allt stämmer på tävlingsdagen, så lite som behövs för att omkullkasta alla förväntningar, en förkylning eller snedsteg dagarna innan eller dåligt väder, håll. Ja listan på ursäkter finner ingen bortre gräns. Men just denna dag 2013 1 maj, då stämde allt för mig.

Efter loppet kom några kompisar fram och gratulerade mig.
Vilken tid, du blir ju inte yngre heller? Vad ska du göra nu, blir inte lätt att toppa detta? Sa dom.
Hade aldrig tänkt på det sättet, men nu slog det mig. Skulle jag förbättra denna tid krävdes det rejäla insatser träningsmässigt, framför allt med mina problem så fort jag försökt öka dosen. Hällandartekniken sliter enormt, men det visste jag inte då. Jag visste att längre än 18 kilometer har jag aldrig sprungit. Aldrig studerat teknik, bara sprungit på, men nu förstod jag att det behövdes lite mer ansträngningar.

På en kusinträff någon månad senare, kom jag i lag och pratade med en och han visste att jag sprang och att jag fått en bra tid i årets lopp. Men han var nyfiken på mitt löpsteg. Jag visade honom.
Oj, sa han en extrem hällandningsteknik.
Själv har jag lagt om och märker vissa förbättringar sa han, men han hade inte bytt till odämpade skor, bara teknik.

Då såddes ett frö i mig och någon månad senare, dagen innan första semesterdagen, beslöt jag mig för att pröva. Hade mina Adidas Zero, som jag sprungit i de senaste 8-9 månaderna, kände rätt snabbt hur det stramade i vaderna, men fortsatte, det blev bara värre men nu hade jag kommit cirka 6 kilometer och hade bara 4-5 kilometer kvar hem. Bryter aldrig några rundor, tänkte jag. Men bara sekunden efter var det som om någon kört in en kniv i högervaden och sedan vridit om. Det tog tvärstopp. Kunde inte springa en meter till, efter att hämtat andan ett par minuter så haltade jag gåendes hem.

Dagen innan vi skulle åka till Leksand, en vecka, inte så smart. Under Leksands veckan sprang jag en runda, sista rundan med hällandning, skulle det visa sig. När vi kom så tänkte jag verkligen ge detta ett försök, köpte mig ett par Merrel trail glove, 4mm sula, 0mm dropp.

Här är ett av dom första försöken med mellanfotslandning

Sedan dess har det varit många avbrutna rundor, den kortaste tror jag bara var 500 meter innan vaderna gjorde sig påminda, men det jag lärde mig av hugget från första försöket, det var att avbryta om smärtor kom. det svåra är att avgöra själva känslan, kommer det släppa eller inte den första stramheten som kan komma efter ett par hundra meter, det brukar det oftast göra. Dom gångerna jag fått problem har inte varit lätta som sagt var att avgöra skillnaden. Måste varje person själv avgöra. Jag tror dock att jag tillhör kategorin mest utpräglade hällöpare så om jag kan klara omställningen så bör de flesta fixa det. Men det krävs stort tålamod och kompletteringsträning när det går som tyngst med löpning.