Framfotslöpningsrunda 90. Öm, stel och utan kraft i frånskjut

Så nästan 2 veckor efter senaste försöket var det dags igen för ett nytt test. Men det som funkar på löpband går inte i verkligheten. Vet inte vilket som besvärar mest, men jag har problem med båda fötterna. Vänsterhälen och höger framfot på ovansidan strax över tåfästena. Hade mina gula "TjockMerrell". Tog det väldigt lugnt på uppvärmningen men nästan omgående kände jag att det inte gick att skjuta ifrån utan att det gjorde ont. Det är framför allt när det blir motlut som det märks mest. Då måste jag korta steget rejält för att komma upp och framåt. De första 800 meterna idag var på elljusspår och mestadels nerför. Tog dessa som uppvärmning. Sen tog jag den för mig nyfunna stigen på 1,8 kilometer. Det kändes aningen bättre när det blev mjukare underlag och ännu kortare steg. Men så fort det blev motlut kom känningarna och även lite smärta både i hälen och foten. Dagens runda, 4 kilometer i sakta mak

 Hade ett kort parti där det var svagt utför som jag kände att jag sprang annars var det en konstig känsla. Nästan som om jag är rädd för att springa, rädd för smärtan som hela tiden ligger och lurar. Så här länge har jag aldrig innan varit skadad. Känner mig så kraftlös i steget också. För när det inte går att skjuta ifrån så blir hela löpningen rumphuggen.

Efter detta tämligen misslyckade försök till löpning var frustrationen stor. Det blev direkt till gymmet, där körde jag roddmaskin i tio minuter, 150 watt. Sedan blev det 30 minuter på CT också där i 150watt på level 14. Sedan avslutade jag med 3*200 steg i höjdhoppsmatta. Kände mig inte riktigt trött men slutade ändå. Under hela gympasset kände jag inget i varken häl eller fot. Det är tydligt att mina skador är väldigt löprelaterade. Det besynnerliga är att det går så mycket lättare på löpbandet. Jag får fortsätta där minst en vecka till. Nästa helg gör jag ett nytt försök.

Olika GPS distanser Garmin 305 vs Iphone/Funbeat.

Idag körde jag med båda systemen. Till min stora förvåning så skiljde det rejält på de olika systemen
På min Garmin 305 blev 15,09 km på tiden 1,29. På Iphonen med Funbeats app blev 15,70 km på tiden 1,28. 610 meters skillnad. Det är mycket. Men jag ska inte dra för stora växlar på detta än för jag var den mesta tiden i skogen och gjorde många stopp när jag rekade kommande löpstigar. När jag cyklade mitt i Alvesta så var dom exakta i sina längdangivelser. Ska testa igen för att se om det finns mönster. Jag har haft min Garmin på Växjöloppet som är en kontrollmätt bana och då visade den exakt längd båda gångerna jag använt den där. Dagens rekrunda med Garmin 305
Dagens rekrunda med Iphone/Funbeat

Här hade jag tänkt springa i morgon. Jag mätte upp rundan idag och kom till 1,8 kilometer mestadels fin stiglöpning. Ska bli roligt att få testa den med lite löpning. När jag var på väg hem kändes det verkligen som om våren var på gång. Det känns i luften. Men det är alldeles för tidigt. Som vanligt så kommer det säkerligen ett bakslag i mars. Foten känns allt bättre så imorgon ska jag som sagt testa igen. Då är det nog värre med min vänsterhäl, den gör sig mer påmind än högerfoten. Har kört med negativa tåhävningar en vecka nu. När jag läst på olika bloggar så verkar det som om det är bra medicin mot det. Men det kan vara riktigt dryga återhämtningstider på onda hälar och överansträngda vadmuskler som troligtvis ligger i botten för just mina hälproblem. En del menar att det kan ta ett år. Låter otroligt men jag har haft mina besvär i 3-4 månader nu. Men jag har ändå hela tiden kunnat springa utan att det hämmat mig alltför mycket. Det har försvunnit efter någon kilometers löpning och sen inte varit något problem resten av rundan inte ens när jag sprang 21,7 kilometer. Men däremot varje morgon så är jag stel i cirka tio minuter.

Konstig onsdag med stigletning och gymbesök.

Jobbade hemifrån på förmiddagen och skulle efter lunch tillbaka till jobbet, men det blev inte så av olika anledningar. Så efter dessa snabba ändringar tog jag med mig dottern på stigletning i Spånenområdet lite öster om Alvesta i stället. Där finns fortfarande lite vuxen och mogen tallskog kvar. Annars försvann nästan all gammal skog 2005 i Gudrun, i vilket fall som helst är det svårt att hitta några större områden med orörd gammelskog. Överallt dessa ytor med björksly som är omöjliga att gå i ännu värre att försöka springa. Idag hittade vi något som kan bli en runda. Vi fick bryta den en bit då markeringar var försvunna. men efter lite letande så hittade vi åter tråden och stigen. Det kan bli ungefär 2,5-3 kilometer nästan perfekt stiglöpning, bara en kort sträcka på 50 meter ungefär med björksly.

Ungefär så här ser det ut i denna skogen mitt i Småland. En dröm hade varit att försöka få till en stig ända till Växjö, är nog ungefär mellan 1,5- 2 mil fågelvägen. Sen göra en runda av det och vips så har man ett framtida stigmaraton. Det hade varit något för kommunerna Alvesta och Växjö att satsa på istället för att åka på massa resor till Sydafrika som bara kommer en liten del av kommunens invånare till del. Friskvård för alla och ett möjligt framtida storevenemang med ett sådant maraton. Eller enkel resa så blir det en halvmara. Borde gå att fixa för skog saknas inte i alla fall.

Foten har varit lite öm under dagen efter gårdagens löpband, men bara svagt molande, inga problem i natt i alla fall. Men har märkt att jag är trycköm och lite svullen precis under den yttre högra fotknölen. Vet inte varför men kanske en effekt av att jag fått sätta ner högerfoten lite annorlunda under skadeperioden. Vänsterhälen är också trycköm, men det har den varit några månader nu.

Blev 50 minuter på crosstrainern idag, medelwatt på 150, level 14. Sedan 10 minuter ungefär på roddmaskinen, 146 watt i snitt. 2 km.  En lugn dag, ct var ungefär prattempo. Rodden något liknande men jag har fortfarande svårt med tekniken där. Behöver bli lite starkare i armarna.

På jakt efter bra löpstigar.

Nu när ljuset så sakta börjar att återvända på kvällarna efter jobbet så har jag någon dryg timme på mig även på vardagarna för att hitta den optimala stigen för löpning. Jag har en bra stig som är 4 kilometer enkel sträcka men den är bitvis så besvärlig och stenig att det är omöjligt att springa, så det blir lite för dålig rytm. Men den är bra för att stärka alla möjliga sorters löpmuskler i kroppen.

När jag drogs med mina vadbesvär i höstas under de första månaderna av min omställning så var denna stig helt ovärderlig. Där var jag tvungen att korta ner steget på ett naturligt sätt och därmed sparade jag vaderna. Men nu är jag ute efter en stig som samtidigt som den ska vara mjuk och följa naturens ojämnheter så vill jag även att den ska vara möjlig att forcera lite snabbare när det humöret infinner sig. Jag hittade en bra idag, som nästan går runt, bara en kort sträcka som måste löpas 2 gånger för att få ihop ett varv, nästan 2 kilometer lång. Provade även i dag att springa lite på stigen, endast korta sträckor, med promenadskor och jeans samt tjock vinterjacka, men det känns nästan direkt i foten, inte så ont men att det inte är som det ska. Så då är det perfekt med sådana här rundor där jag kan gå i stilla mak för att undersöka möjligheter till framtida löparrundor.

Jag kommer om och när foten blir bra igen att variera min löpning ännu mer. På kort sikt kommer jag att helt undvika asfalt. Mycket stiglöpning för att tvingas till ett kortare steg samt för att spara på vader och fötter innan dom hunnit vänja sig vid det nya steget. Efter den senaste skadan måste jag vara extremt försiktig och lyhörd när kroppen säger ifrån. Men nu längtar jag verkligen, särskilt efter att ha funnit denna fina stig som jag gjorde idag. Den hade en intressant loop som jag inte hann undersöka, mörkret kom snabbare än jag trott. Men i denna tallskog finns det mycket fina förutsättningar för en skonsam löpning framöver.

Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar

Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.

Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.

Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.

Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.

Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.

Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.

Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.

Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.

Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.

Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.

Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.

För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.

Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.

Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.

Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.

När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.

Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.

Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.