Längsta löpningen hittills. Framfotsrunda 79. Med "Tjockmerrell"

I går lördag sprang jag från Alvesta till Växjö, den längsta rundan hittills. 21,7 kilometer blev det. Var tveksam först för jag hade lite ont i vänsterhälen på morgonen, som jag haft den sista veckan, samt att det stramade lite i högervaden. Att då fresta kroppen med 21,7 kilometer kändes inte så vettigt?

Lördagens runda

Vädret var så där, det blåste rätt bra men det skulle bli medvind så det var positivt, ett konstant regnande också, men som väl var så slutade det strax efter att jag börjat springa.
Men efter en del vånda så blev det så ändå, jag laddade upp med en regnjacka som verkligen var tät, med den skulle jag inte bli blöt i alla fall utvändigt, satte på mig vätskebältet och hade min "tjockmerrell" denna dagen. Hade även extra vadvärmare under mina byxor. Lite nötter och russin i fall det skulle komma någon riktig dipp energimässigt.
Inledningsvis tog jag det väldigt lugnt, kändes i hälen, varje steg, men inte smärta direkt utan mer lite obekvämt. Högervaden gjorde sig inte påmind. Men var lite allmänt stel i kroppen i början. Jag tog korta steg och försökte tänka på tekniken så mycket som möjligt. Rätt så snabbt märkte jag att jag hade för mycket kläder på mig. Redan efter 1 kilometer så blev jag varm under min täta regnjacka. Stannade efter några kilometer och tog av mig tröjan under och band den runt magen. Men redan efter några kilometer till så blev det en obekväm känsla med jackans luva som slog mot ryggen varje steg. Då tog jag av mig jackan istället och satte på mig tröjan igen, det regnade inte längre så det var perfekt byte. Mitt vätskebälte är också värdelöst, det vill inte vara på plats utan glider runt och vill hamna med flaskorna fram på magen hela tiden, irriterande. Tog bort flaskorna och höll dom i händerna i stället. Det blev bättre.
Det släppte i hälen efter några kilometer och det var en skön känsla, hade ingen värk någonstans under den kommande milen. Sprang i ett lugnt tempo, lite under prattempo och kilometerna rullade på i ett jämnt tempo, pulsen var relativt låg, mellan 130-140 under första halvan. Efter 16-17 kilometer började det komma känningar i bakre delen av höfterna, ingen smärta, mer stelhet. Det blev lite högre puls och ansträngningsnivån gick upp betydligt sista 6-7 kilometerna.
Ett annat problem var att jag blev väldigt blöt i skorna, särskilt den vänstra av någon konstig anledning. Tror det rann ner från byxorna ner i skon. För dessa ska vara goretex, men det är klart häller man i vatten ovanifrån så hjälper det inte.
Jackan var ett bekymmer, hur jag än försökte knyta den runt magen så kändes det som om den var i vägen.
Men annars var det en underbar känsla att springa till något i stället för att som alltid annars springa en runda. Jag sprang till D och när jag var framme så fick jag ett varmt välkomnande och det var så skönt. Likaså det relativt låga tempot göt att det blir behagligt, man hinner se så mycket mer i förhållande till när jag cyklar samma sträcka. Nu var det i och för sig årets kortaste dag och naturen är väl inte som mest inbjudande denna tiden. Denna sträckan i början på försommaren kommer att bli underbar. Verkligen något att se fram mot.