Ännu ingen ljusning i sikte.

I går kändes det bra, kunde trycka ifrån utan att det gjorde ont på ovansidan av foten. Men sprang inte utan bara tryckte ifrån när jag gick. Så kom kvällen och jag tog en 5 kilometer lång promenad med mina tjocka Merrellskor. Tycker om dessa, är behagliga att gå i. Under promenaden tog jag korta steg och kände inte mycket i foten. Höll hög frekvens och det flöt på fint. När jag kom hem körde jag lite utfallssteg, fast med skor på för att undvika för mycket vikning av tårna i ytterlägena. Sen framåt 21-tiden så började det kännas igen. Inte smärta men det molade hela tiden.
Blev lite besviken, under natten vaknade jag och det gjorde ont då. Men efter att ha varit på toa så släppte det snabbt och jag kunde somna om. Under dagen idag har det varit ömt igen och bitvis har det kommit som hugg. Så det är helt klart att någon löpning är det inte tal om på ett bra tag till. Det enda positiva med det är att jag fortfarande har känningar i min vänsterhäl. Så förhoppningsvis läker dessa ungefär samtidigt.
Idag blev det rätt tufft på gymmet i stället. CT 40 minuter, varav 20 hårt. 50 minuter på cykel varav 40 hårt. Fick ut min frustration där och särskilt sista 10 minuterna på cykeln var bra. Då låg jag nära min cykelmaxpuls. Det blir som att komma in i en andra eller tredje andning, trötthet försvinner och det enda fokus som finns är klockan. Sakta räknar den ner men jag känner mig inte trött, bara stark och det är enormt härlig känsla som är svår att överträffa. Fast för mig kommer det först efter en bra stunds träning i hyfsat hårt tempo. Och för det mesta kommer känslan inte ändå utan tröttheten sköljer över mig i stället och jag väljer den enkla vägen igen. Har märkt att jag aldrig kommer in i den här känslan på torsdagspassen som är rätt lika tisdagspassen.
Det sätter ner humöret när läkningen går bakåt vissa dagar. Så frustrerande att det går så sakta och veta att dagarna bara rinner iväg. Växjöloppet 1 maj som kändes så avlägset för några veckor sedan känns nu oroväckande nära. Har svårt att se att jag kommer att vara i löpbart skick då, någon upprepning av förra årets fina tid är det inte tal om. Jag kommer inte hinna komma dit. Men det är faktiskt inte viktigt nu. Inte det minsta. Jag vill ju komma längre än så på sikt. Allt har sin tid och de här relativt snabba loppen är kanske ett avslutat kapitel för min del. I alla fall känns det så när det är som dystrast.

Crosstrainer och motionscykel.

Blev ett rätt långt pass, lite över 1,5 timmar, bitvis rätt hårt. Började med crosstrainer. Första gången på det lite större gymmet i Alvesta. Där finns det nya typer av crosstrainer, hade lite svårt att hitta bra teknik på dom och när jag ville få upp frekvens så blev det stötigt och lite ryckigt, svänghjulet sitter framtill på dessa. Dom har även gamla med svänghjulet bakåt så får nog bli den typen nästa gång. Men körde kanske lite för länge på crosstrainern för det ömmar lite för mycket över foten nu och jag hade om det inte börjat göra ont kört en stund till på ct.
Det som verkar positivt med ct är att min puls idag var högre än jag får vid hård löpning, idag låg jag flera minuter i rad på en puls på över 170 bpm. Det är väldigt högt för mig Men ändå var jag inte så slut som jag hade varit vid samma puls under löpning. Den pulsen kan jag bara klara en väldigt liten stund när jag löper, oftast i sista minuten vid en avslutande spurt.
Ändå känner jag att min teknik på ct är väldigt bristfällig, bara kört 4 gånger hittills.
Efter det så blev det en stund på cykeln, fick även upp pulsen på den rejält idag, låg på 160 ett tag när det var som jobbigast.
På cykeln kör jag med rätt lågt motstånd men en väldigt hög frekvens, under den jobbiga delen idag var jag uppe på mellan 115-120 varv/minut. Blir så när man har rätt så svaga ben i förhållande till kondition.
Jag har aldrig varit mycket för inomhusträning vad gäller kondition men den här perioden har jag blivit glatt överraskad. Det är mycket folk runt omkring för omväxlings skull. När jag springer är jag alltid ensam, ytterst sällan jag stöter på någon i spåren runt om i Alvesta. Nu har jag dessutom löst årskort via jobbet så om inte annat måste jag gå dit för att få valuta för satsade pengar, dessutom är jag en tvättäkta smålänning.

Cykling i löparspåren.

Det gäller att passa på när helgen kommer, så skönt med utomhusaktiviteter i dagsljus. I dag var det cykling som gällde, först hade jag tänkt ta min vanliga 3 milsrunda men då det är så öppet på flera ställen så tog jag bort det alternativet eftersom det blåste rejält. Blir så lätt nedkyld då och valde istället att cykla i Spånenområdet. I samma spår som jag brukar springa, fick i hop 3 mil till slut.
En av rundorna där är bara 2 kilometer och det var en del hundägare i dag som var måttligt roade åt mig som cyklade varv på varv och störde dom, men där är inget cykelförbud och mycket skog som skyddar mot den snåla ostliga vinden som blåste idag. Blev varierad cykling då växlarna frusit fast och bara en fungerade så det blev till att ställa sig upp i uppförsbackarna, när allt är som det ska med cykeln blir det ofta mer monotont när kadensen är konstant och jag kan sitta ner nästan överallt. Så för löpningens skull är det nog bättre när jag är tvungen att ställa mig upp på pedalerna.

Det känns allt bättre nu när jag cyklar, två veckors cykling har tagit mig tillbaka till ungefär den nivån jag hade för 1,5 år sedan kan jag tänka mig. I går på gymmet hade jag 215 Watt i snitt med samma puls, 142. Cyklade i nästan 15 minuter med det snittet då hade jag ändå kört 40 minuter på crosstrainern innan, varav 30 minuter rätt hårt. Vet inte om cykeln där på gymmet är kalibrerad men 142 i cykelpuls är på landsväg rätt hård körning och jag kan hålla den pulsen i en timme på cykeln.
Men det känns tyngre på motionscykeln, kanske beror på att watten är konstant medans i verkligheten far den mycket mer upp och ner.
Om jag springer riktigt hårt i 45 minuter har jag en snittpuls på 158-160. Med max på ca:174.

 Men det är inte att förbättra mig på cykeln som har varit målet precis denna vinter. Vill ju utveckla min löpning istället. De förhårdnader som jag fått precis bakom tåfästena på undersidan av foten håller tyvärr på att försvinna. De har kommit som svar på all löpning i minimalistiska skor. Det är sorgligt att se hur fort all den träning försvinner. Det är ingen ljusning i sikte heller. Gör lite ont på ovansidan av foten när jag går och mycket ont om jag försöker trycka ifrån som vid ett löpsteg. I dag var det två veckor sedan skadan kom.

Fortfarande ont i pekfingertåfästet.

Så kom då snön till oss också i södra Sverige. Om jag varit i skick att löpa så hade jag förbannat dess ankomst då det är så jobbigt att slira omkring utan att få riktigt fäste i avstampet. Men jag har inte provat att springa i snömodd med det nya mellanfotslandningssteget. Borde funka bättre än mitt gamla långa hällandarsteg.
Idag hade jag några timmar mitt på dagen då jag inte ens tänkte på min skada, hade inga som helst känningar efter att suttit på möte ett par timmar och sedan gått lite stilla med bra dämpade skor. Plötsligt fick jag för mig att nu är allt över med fotskadan, det var ingen stressfraktur, va skönt. Men när jag sekunden senare tryckte till lite med framfoten så blev jag smärtsamt påmind om dess närvaro.

Det är konstigt, när man är avstängd från något så saknar man det helt plötsligt något enormt. Till och med snöslirslöpning saknar jag, trodde aldrig att det skulle inträffa.
Vaknar varje morgon med en förhoppning om att nu är det läkt, nu är jag smärtfri, men redan efter första steget förstår man att det knappt är någon skillnad mot gårdagen, dagarna går och de flesta tankarna går till foten och dess skada. Inte bra, men sista tiden har det verkligen varit så, kanske ett tecken på att löpningen det senaste året blivit allt viktigare för mig. Alla bloggar som inspirerar, klippen och filmerna på Youtube som också bidrar till drömmar om att någon gång kunna springa långt och länge och komma in i den där berömda zonen då man blir ett med sig själv. Det är dit jag vill, ett projekt intressantare än något. För jag är den som ska styra min egen kropp, det finns ingen över mig som pekar och bestämmer hur jag ska göra det. Jag läser lite där och lite här, försöker plocka russinen ur kakan. Jag utvecklar min alldeles egna stil och teknik som kanske är helt fel och som är en återvändsgränd. Men den vägen är ändå min egen och jag kommer inte att bli bitter eller arg på någon annan människa för jag har valt allt detta själv.

Försöker göra lite styrkeövningar för att stärka upp vader och fötter men de flesta övningarna frestar på för hårt, idag körde jag lite utfallssteg och det gick bra första 20 stegen men sedan kom smärtan över foten igen. Blir lätt lite panikkänsla inombords, jag vet hur tufft det blir att börja om igen när det väl går att springa igen. Hur mycket kommer jag att ha tappat? All träningsvärk, men det svåraste blir ändå att skynda långsamt.
Måste, måste lära mig nu. Bara löpning max varannan dag, det har alltid funkat innan, då har min kropp hunnit återhämta sig tillräckligt mycket, måste bli alternativ träning i stället för att få upp konditionen ytterligare, både crosstrainer och cykel.
Får se hur det blir i helgen med träning men cykling utomhus blir betydligt svårare nu när det vita gjort sin ankomst.

Googlat om min skada i foten. Förmodligen metatarsal stressfraktur i andra tån.

I dag har jag googlat omkring och det var ingen munter läsning och efter att ha läst på många olika sajter så inser jag att det förmodligen är en "metatarsal stressfraktur" i foten. Drabbar ofta löpare som har längre andra tå än stortå, har jag, som också ökar sin träningsmängd för snabbt. Som springer i stumma skor, gjorde jag.
 Om jag har riktig tur är det minst 4 veckors löpvila, om jag har otur, 12 veckors vila från löpning.
Det har gått 10 dagar nu sedan det inträffade och jag kan nästan gå obehindrat men kan inte trycka ifrån med framfoten, då smärtar det. Foten är inte längre svullen och jag har bara haft värk en natt, den första efter skadan.
Som väl är kan jag cykla och med lite besvär även köra på crosstrainer.
Det är bara att försöka smälta och göra det bästa av situationen. Denna omställning har ett högt pris.
Googlade även om känningarna jag haft på vänster utsida häl, men där är det lite mer diffust att avgöra, men allt tyder även där på överansträngning och förmodligen någon sorts inflammation. Det har jag haft över en månad nu. Det var under den ödesdigra perioden med 5dagars löpning i rad som den skadan började.
"To much to soon" Nu är jag en av dom som inte kunde inse det. Hade en alltför bra period i oktober då allt flöt på så bra. Inga känningar då och bra fart och känsla. Gjorde då en för snabb ökning och får nu betala.
Tåskadan är så uppenbar att den skulle komma när jag har facit i hand. Löpning i Merrel vanliga skor i över en månad på raken. På med five fingers på lördagen, sprang 12-13 helt underbara kilometer. Söndagen dagen efter så fick jag för mig att springa 6-7 kilometer till. Det var det stora felet. Efter halva rundan kom känningarna på ovansidan av högerfoten, lite lätt molande men i ökande för varje steg. Efter 1-2 kilometer kände jag att det inte var bra, stannade och kände efter med handen på foten. Men hade 2 kilometer kvar till bilen, tänkte först att jag skulle gå men i ren dumhet och envishet sprang jag sakta, kunde inte trycka ifrån utan fick sänka farten allt mer och till slut landa på utsidan utan att vrida över till insidan av foten de sista 500 meterna. Någonstans i mitt inre skrek någon stanna, stanna och gå sista biten, vad håller du på med! Men i andra örat sa den för dagen vinnande rösten; Fortsätt, det släpper snart, var inte så blödig. Ja om jag bara vetat...
Det är så svårt när man går, eller joggar, baklänges in i framtiden. Hade behövt ögon i nacken denna gången.
Ska verkligen försöka få ut något positivt av detta, inget sker utan mening, Nu  ska jag försöka förstå vad jag ska lära mig av detta.

Ännu en cykelrunda. Hoppas att detta inte blir en cykelblogg!!!

Tredje rundan i rad på cykeln, har inte hänt på 1,5 år. Jag har varit väldigt förskonad från skador vad gäller löpning, den senaste lite längre skadan var när jag sprang Växjöloppet för första gången 2009. En riktig klantig skada. Jag hade för den dagen valt att springa med fotbollstrumpor. Hade då och har fortfarande om än inte så mycket, komplex för mina extremt smala vader. Därför sprang jag med dessa nylonstrumpor. Men redan efter 5 kilometer på min första "tävling" så kände jag hur det började bränna under hälen. Strumporna hade kasat ner en bit och låg och gnodde mot hälen men jag kunde absolut inte stanna för att rätta till, inte en chans. Jag fortsatte med allt större smärta och sista 2 kilometerna på denna 10 kilometerstävling var det riktigt illa. Dels var jag extremt trött, helt fel tränad för ett millopp dels så brann det under vänster häl.
När jag helt slut föll ihop på mållinjen så var jag i spillror. Efter tio minuter kom det funktionärer, förstår inte varför dom lät mig ligga så länge?, Dom bad mig flytta på mig då jag låg i vägen för andra medtävlare. Men det gick inte att resa sig upp, jag var helt utslagen. efter ytterligare 10-15 minuter tillkallades vårdpersonal. Dom formligen släpade mig från målfållan. Gav mig lite vatten och efter 5 minuter började jag komma till sans. Jag tackade för hjälpen och reste mig upp för att gå de knappa 500 meterna till omklädningsrummen. Men när jag skulle sätta ner foten så gick det inte att få ner hälen i marken utan enorm smärta. Jag satte mig ner och tog av skor och strumpor för att undersöka felet. Det var en enorm blåsa över halva hälkudden.
Det tog lite mer än 2 veckor innan jag kunde sätta ner hälen, ytterligarte 1 innan jag kunde springa. Men då hade jag bestämt mig för att aldrig mer springa. så hela sommaren 2009 så cyklade jag istället.
Men denna skadan jag har just nu kommer från överansträngning, sista tiden har jag fått för mig att springa både 2 och 3 dagar i rad. Men eftersom jag dessutom är mitt i en omställning av både löpsteg och till minimalistiska skor så klara min kropp inte riktigt av det upplägget. Förr om åren då jag inte var lika seriös så sprang jag aldrig 2 dagar i rad. Men så var jag heller aldrig skadad. Så det är en svår balansgång. För jag vill ju på sikt bli ännu snabbare, trots en galopperande ålder. Då måste jag på sikt få upp volymen, det räcker inte med 3-4 mil i veckan. Men tålamod, tålamod och sakta ökning av mängd. När jag väl kan börja springa igen så kommer jag åter att tillämpa varannan dag tills jag känner att kroppen är redo för ökning igen.

Dagens cykelrunda.

Fotskada. Höger pekfingertå.

Känns inget vidare i foten idag, vaknade i natt med lite värk och tog en värktablett för att kunna somna om, det lyckades. Har svårt att stödja på foten och under dagen i dag har den svullnat upp ytterligare lite, ungefär som vid en stukning vid vristen.
Men denna typ av skada har jag aldrig innan råkat ut för.
Måste ha varit att jag försökte springa två dagar i rad med VFF, efter mer än en månads frånvaro av dessa skor så blev det lite för mycket för pekfingertån på höger fot. Om det är någon tå som krånglat så är det just denna tå, men mest då i form av lite skavkänslor. Kan minnas att jag i början av omställningen var lite trött i just dessa leder, precis ovanför tåfästena.
Det stora felet jag gjorde igår var att jag inte avbröt rundan. Sprang nästan 3 kilometer trots att det gjorde ont, framförallt efter att jag stannat och verkligen började undersöka skadan närmare när det var 1,5 kilometer kvar. Men envis som jag var och med någon konstig inställning att det är fel att avbryta en tänkt runda, förlängdes återhämtningen av denna skada avsevärt.
Jag var bättre i början på omställningen att lyssna på signalerna, då bröt jag rundor på löpande band och lärde mig övervinna nederlaget i mitt oroliga sinne. Men då var det vaderna som krånglade, eftersom jag avbröt i tid så kunde jag då försiktigt prova igen efter 2-3 dagar. Men nu när foten svullnat upp som den gjort och jag har svårt att gå så kommer det ta minst en vecka innan jag kan springa igen.
Hoppas verkligen att jag genom att skriva ner det nu kommer att dra någon lärdom denna gången och att jag när det händer igen är lyhörd för kroppens varningar när något inte står rätt till under en löprunda.