Googlat om min skada i foten. Förmodligen metatarsal stressfraktur i andra tån.

I dag har jag googlat omkring och det var ingen munter läsning och efter att ha läst på många olika sajter så inser jag att det förmodligen är en "metatarsal stressfraktur" i foten. Drabbar ofta löpare som har längre andra tå än stortå, har jag, som också ökar sin träningsmängd för snabbt. Som springer i stumma skor, gjorde jag.
 Om jag har riktig tur är det minst 4 veckors löpvila, om jag har otur, 12 veckors vila från löpning.
Det har gått 10 dagar nu sedan det inträffade och jag kan nästan gå obehindrat men kan inte trycka ifrån med framfoten, då smärtar det. Foten är inte längre svullen och jag har bara haft värk en natt, den första efter skadan.
Som väl är kan jag cykla och med lite besvär även köra på crosstrainer.
Det är bara att försöka smälta och göra det bästa av situationen. Denna omställning har ett högt pris.
Googlade även om känningarna jag haft på vänster utsida häl, men där är det lite mer diffust att avgöra, men allt tyder även där på överansträngning och förmodligen någon sorts inflammation. Det har jag haft över en månad nu. Det var under den ödesdigra perioden med 5dagars löpning i rad som den skadan började.
"To much to soon" Nu är jag en av dom som inte kunde inse det. Hade en alltför bra period i oktober då allt flöt på så bra. Inga känningar då och bra fart och känsla. Gjorde då en för snabb ökning och får nu betala.
Tåskadan är så uppenbar att den skulle komma när jag har facit i hand. Löpning i Merrel vanliga skor i över en månad på raken. På med five fingers på lördagen, sprang 12-13 helt underbara kilometer. Söndagen dagen efter så fick jag för mig att springa 6-7 kilometer till. Det var det stora felet. Efter halva rundan kom känningarna på ovansidan av högerfoten, lite lätt molande men i ökande för varje steg. Efter 1-2 kilometer kände jag att det inte var bra, stannade och kände efter med handen på foten. Men hade 2 kilometer kvar till bilen, tänkte först att jag skulle gå men i ren dumhet och envishet sprang jag sakta, kunde inte trycka ifrån utan fick sänka farten allt mer och till slut landa på utsidan utan att vrida över till insidan av foten de sista 500 meterna. Någonstans i mitt inre skrek någon stanna, stanna och gå sista biten, vad håller du på med! Men i andra örat sa den för dagen vinnande rösten; Fortsätt, det släpper snart, var inte så blödig. Ja om jag bara vetat...
Det är så svårt när man går, eller joggar, baklänges in i framtiden. Hade behövt ögon i nacken denna gången.
Ska verkligen försöka få ut något positivt av detta, inget sker utan mening, Nu  ska jag försöka förstå vad jag ska lära mig av detta.