Stiglöpning, Hissö. Med VFF Spyridon. framfotslöpningsrunda 128

Blev en relativt lugn runda, stiglöpning på Hissö innebär väldigt korta steg och att man är observant med var man sätter ner sina fötter. Men som tur är sköter hjärnan och kroppen det galant med automatik, i alla fall så länge man inte blir för trött. I dag blev det en runda med låg medelpuls och ett lagom stiglöpningstempo, underbart väder och bedårande omgivning. Sjöutsikt i princip hela tiden. Men för att hinna njuta av utsikten fullt ut så ska man gå istället för att springa.
Fast om man går i tankar om att förändra sitt löpsteg och/eller börja springa med fivefingers eller andra minimalistiska skor så är denna typ av terräng helt perfekt. Med alla dessa rötter så måste steget kortas ner och man behöver inte "tvinga" hjärnan för det sker automatiskt.

Hissö.
 

Lördagens runda på Hissö


Igår kom jag in i ett behagligt tempo och för några minuter på andra varvet så försvann alla tankar på gårdagen eller morgondagen, bekymmer försvann kvar fanns bara en vilja om en ljus framtid. Goda tankar om allt och alla. Jag kom på mig själv och då försvann det och jag var åter i "verkligheten". Jag tror om man springer i sådan här terräng i ett lagom tempo, knappt under prattempo, då finns det utrymme för kontemplativa tankar, för hjärnan är fullt upptagen med att hjälpa kroppen med att manövrera alla små hinder som dyker upp, så då frigörs utrymme i andra delar av hjärnan så att vi tillåts lyfta upp det innersta till ytan för skärskådning. det går inte tvinga sig till detta tillstånd, det bara händer, precis som man inte kan tvinga sig till sömnen. I dessa bra tankar höll jag på med helt andra saker än vad jag gör idag. Mitt huvudsakliga jobb var att leta upp stigar för den stora allmänheten där vi sedan kunde springa i lagom långa slingor. Att få vara med att röja upp där det behövs och fixa till så att där det nu var svårt att ta sig fram göra det mer tillgängligt. Sådan projekt borde kommunerna stå bakom. Det finns gott om outnyttjad arbetskraft och man skulle få många positiva effekter. Dels skapar det både arbete och motion för dom som gör stigarna sen all bra hälsoeffekt som följer med användandet av desamma.

Stiglöpning på Hissö 8km, Framfotslöpningsrunda 101.

Blev lite snopet jubileum för mina numrerade framfotlslöpningsrundor. Hade i min slarvighet skrivit runda 98 inte mindre än 2 gånger, så runda hundra blev jag först medveten om att jag genomfört efter att jag gjort den. Men om jag ska vara riktigt ärlig så har jag inte exakt koll. För i början antecknade jag inte och de första 10-15 är jag lite osäker på har försökt räkna bakåt och ligger nog med en 2 rundors felmarginal ungefär.
Idag blev det lite annorlunda löpning, var på Hissö, en bortglömd pärla lite öster om slottruinen Kronoberg en liten bit norr om Växjö. Där på Hissö finns en fin vandringsled runt hela öns ytterkanter. Den är 4 kilometer lång. Bitvis väldigt svårlöpt. Det är massor med tallrötter och stenar som försvårar löpningen.

Dagens stiglöpningsrunda

 Men som stiglöpning och att använda till omställning från häl till mellanfotslandning är det perfekt. För jag tvingas att ta ett kortare steg. Stigen är mjuk och följsam. Mer naturligt kan nog inte löpning bli. Denna ör har månghundraårig historia av olika slags karaktär och ligger vid en plats som folk sedan urminnes tider vistats i. Hela ön är skyddad och det finns inga bostäder mer än 2 hus precis i södra änden av ön. Naturen är storslagen och tallarna är nästan magiska i sina storlekar och krokighet. I hundratals år har de stått emot vindarna från Helgasjön. Det har gjort dom knotiga och krokiga men enormt stabila. Men bäst avnjuts dessa träd och den omgivande sjöutsikten i promenadtakt, för springandes har jag fullt upp med att hålla reda på var mina fötter ska vara. helst mellan rötter och stenar, men under 8 kilometers löpning är det näst intill omöjligt att inte trampa lite snett ibland.

Hissö i sommarskrud.

Har märkt att mina Merrell är helt oslagbara i sådan här terräng. Med vanliga löparskor går det knappt att ta sig fram springandes bland alla dessa rötter, blir enormt ostabilt.
Jag kommer oftast in i ett rätt lågt tempo när jag springer på stigar, runt 5min/km tempo men pulsen blir ändå relativt hög. Stegen är väldigt varierande både i längd och i sidled. Det lite märkliga är att när jag sprungit ett par kilometer på stig och sedan kommer till ett parti med slätlöpning, någon grusväg eller så, då finns det liksom ingen extra växel att lägga i för mig. Kroppen är så inställd på det tempot att om jag försöker trycka till lite så skriker det i hela kroppen. så det blir till att mala på.
Idag blev det cykel hit från Teleborg, närmare 12 kilometer, i skön medvind och lite lätt utför på ditvägen. Det blev värre när jag skulle hem igen, motvind och uppför, dessutom trött efter löpningen. då var det lite tungt måste jag medge. Men totalt sett så var det en mycket bra runda.