Kuperat 5-varvspass Spånen, 11,5km, 1 varv med VFF. Framfotsrunda 227

Blev ett konstigt svårbenämnt pass. Mellanmjölk brukar en del kalla det när det varken blir tufft eller långsamt. Hade väldigt svårt att bestämma vilket tempo jag skulle hålla, även under själva passet. Att jag skulle köra minst ett varv i VFF-skor hade jag dock på förhand bestämt.
Pulsbandet är återfunnet men i Växjö så jag fick springa utan idag. Det blev andningen som fick styra dagens pass och tempo.

Dagens pass

Den nya belysningen i det lite drygt 2 km långa spåret möjliggör löpning även under den mörka delen av året. Men det är på gränsen att lamporna står lite för långt ifrån varandra, tyvärr. Spåret är väldigt småkuperat, knixigt och småsvänger hela tiden. Då märks det än tydligare när det blir lite för långt mellan lamporna. Det är vissa partier som man inte ser underlaget. Nu är det hyfsat jämnt men efter att de lite större regnen sköljt bort det översta gruslagret kan det bli lite lurigt att springa här. Det är inte så bra om man stiger ner i en liten håla, det skakar till i hela kroppen om man inte är förberedd på ojämnheten. Jag tror att det kunde fixas med lite starkare lampor. Men det är i alla fall bra att det numera finns lyse.

Jag inledde med ett lugnt varv i 5:00 tempo och det kändes segt och obekvämt. Även lite jobbigt. Tyckte inte det borde gjort det. Jag stannade till efter det varvet och körde lite uppmjukningsövningar för mina ömma fötter och fotleder. sen hade jag tänkt mig 2 varv i rad med mina Adidasskor. 4-taktsandning som max. Blev ett snitt på  4.12 under de 2 varven, första varvet lugnt och kontrollerat, andra varvet allt mer ansträngt men ändå kontrollerad 4-taktsandning. Tycker dock det blir lite svårt under ett par hundra meter ungefär på mitten av spåret, där är det 4 småbackar i tät följd som gör att man helt tappar rytmen. Kändes helt okej i fötterna och hälen.

Därefter blev det lite paus i och med att jag bytte skor. VFF, har inte sprungit utomhus med dessa sedan i somras. Så hade inte en aning om hur det skulle kännas. Första hundra meterna kändes fantastiska. Så lätt och fint men den känslan försvann helt. Det blev en stum och lite klumpig känsla, efter 1 km började jag känna lite i högerfotens ovansida. Körde dock på ändå men höll tillbaka lite. När det var ungefär 800 meter kvar så tryckte jag på lite mer och då kändes det genast bättre med steget. Men därefter kom de sista stigningarna så jag orkade inte riktigt bibehålla farten och då blev även löpkänslan sämre. Hade först tänkt 2 varv men vågade inte riktigt. Detta varvet gick i 4:14 ungefär. Känslan inte så lätt som jag väntat mig. VFF ska vara mest till intervaller och snabba tempo. Men måste vänja mig mycket försiktigt nu för att undvika skador. När man är lite mer van är det helt underbar känsla när det flyter på i dessa skor.

Bytte tillbaka till Adidas och tänkte mig ett sista lite lugnare varv. Men det blev det snabbaste av alla. slutade på 4.09 i snitt. Kunde hålla 4-takt nästan hela vägen, sista 200 meterna gled det över i 3-takt. Det var andra löpare jag mötte och kom ifatt som gjorde att jag tryckte på lite extra, svårt att hålla igen då.

Vet inte om dessa pass är så bra ändå, för jag kom mitt emellan i ansträngningen. Kuperingen gör sitt till att det blir en lite orytmisk känsla. Vågar inte riktigt trycka till heller idag, vet inte varför men var inte mentalt inställd på de riktigt höga farterna idag. Sprang ju intervaller i tisdags. Men det är nog ändå bra om jag kan variera mig en del så det inte bara blir slätlöpning på cykelbanorna i västra Alvesta.

Körde ett halvhårt gympass i går, blev 190 i medelwatt på rodden, var en annan kille jämte mig som hetsade upp mig 10 watt. Sedan CT i 180 watt, 20+20 minuter ungefär.

Löpbandsintervaller. Delvis i VFF. Framfotsrunda 210,

Blev nästan en kopia av förra måndagens intervallpass. Kände mig lite seg under dagen och såg inte riktigt fram mot passet, förhandlade med själv om jag inte kunde byta till ett lite lindrigare tempopass i stället, men jag lyckades övertala mig själv till slut att köra intervaller, då det betalar sig någon gång framöver på ett bättre sätt än ett tempopass som så lätt riskerar att bli ett "mittimellanpass".

Värmde upp med Salmingskorna, sen bytte jag till VFF, körde i 0,5% lutning och alla intervaller utom en pågick i 4 minuter, det var 18 km:aren i mitten som jag körde 3 minuter. de två första körde jag med VFF, 15+16 km/h. Sen fick jag lite molande känningar där jag hade stressfrakturen i högerfoten i vintras. Ville så gärna köra på någon till eftersom det var en lätt känsla men vill inte riskera något så jag bytte tillbaka till Salming Race igen. Körde sedan på och den första 17 intervallen gick som planerat och jag kom in i rätt så kontrollerad 3-taktsandning efter lite drygt 2 minuter.
Därefter var det dags för den jobbiga 18 km/h intervallen, blev 3-taktsandning efter 1 minut, denna gången klarade jag med rätt så stort besvär 3 minuter, det kändes inte lika okontrollerat som förra gången men jag hade inte mer än 3 minuter i kroppen idag. Det som var bra var att jag inte blev lika stressad av den relativt höga farten som jag blev förra gången, men andningen kommer aldrig i balans i denna farten, blir allt mer ansträngt och vill inte plana ut som den gör när jag kör i 16 km/h. Hoppas så småningom att jag ska vänja mig ännu lite bättre.
Därefter blev det följande trappa neråt, 17+16+16. Inte samma lätta känsla som förra gången, benen blev rejält stumma efter 18 km:aren. Så fick slita rätt ont på de 3 sista. När jag steg av bandet efter en dryg timme så var det på lite stappliga och ostadiga ben. Var helt slut och hade inte en tanke på att köra i någon höjdhopparmatta. Jag är nöjd med passet och det gick som jag tänkt mig förutom den något tunga känslan på de 3 sista intervallerna. Kände av vänsterhälen lite i början, särskilt på uppvärmningen, släppte sedan allt mer som passet pågick.

I går körde jag ett rätt så lugnt gympass, rodd i 175 watt och CT i ungefär samma. Har tänkt att minska effekten något i rodden till förmån för CT, då den är något mer lik löpningen. Därefter blev det 3*400 steg i höjdhopparmattan.

Fivefingerrunda, framfotsrunda 200. Med nostalgikänlsa.

Blev en runda helt i VFF som sig bör då det var ett litet jubileum, 200 rundor med ett nytt löpsteg. Ännu är jag långt ifrån "omvänd". Det blev 7 kilometer i 4:17 tempo.

Rundan sprangs i väldigt känd terräng för mig. Hagaparken, det närmaste elljusspåret för min del. Spåret är 1,4 kilometer långt ungefär, småkuperat och rätt knixigt. Det var innan stormen Gudrun en riktig trollskog med jättegranar och en trolsk, nästan lite magisk stämning, aldrig någon vind som kom in och störde, träden skyddade från det mesta som naturen hade att bjuda på. Men så kom den fruktansvärda stormen Gudrun 2005 och förstörde allting. Jag minns hur jag dagen efter stormen gick bort till spåret för att se hur många träd jag var tvungen att hoppa över inför nästa runda. Men när jag kom bort till spåret var all skog borta. Det var precis som en jättearm kommit och dragit med sig allt, det som inte slets upp med rötterna knäcktes som tändstickor på mitten. Allt låg huller om buller. Rundan som tar mig 5-6 minuter att springa i ett hyfsat snabbt tempo tog mig den gången över en timme att komma runt, klättrade över rotvältor ibland krypandes under. Det tog fram till våren det året innan dom röjde upp. Lyset kom upp redan samma höst men den fina och nästan magiska stämningen var borta, det var som ett månlandskap och jag har sedan dess aldrig riktigt trivts med att springa här.

Det har dock detta till trots blivit en hel del varv här, innan jag började på med löpning på "allvar" så sprang jag ungefär 2 gånger i veckan under 15 år här, för att hålla uppe snabbheten i innebandyn som var mitt stora intresse mellan 25-40 års åldern. De första 7-8 åren blev det 2 varv. Jag sprang i princip allt vad jag orkade, utan uppvärmning. Efter två varv var jag helt slut och det brukade ta några minuter innan jag kunde cykla hem. Aldrig att jag ändrade tempo eller antal varv, full fart bara. Enkelt men nog inte så effektiv träning. Sen började jag tappa allt mer i innebandymatcherna, kände att min tidigare snabbhet inte längre var så effektiv. Jag ändrade då taktik i min löpning. Det blev i stället 3 varv i spåret, men nu sprang jag först 1,5 varv allt vad jag orkade, sen stannade jag vid en parkbänk och körde upphopp och trappstegsövningar. Sen sprang jag ett varv till, allt vad jag orkade, körde ytterligare upphopp och övningar, se ett halvt varv, allt vad jag orkade. Det hjälpte mig i innebandyn, jag kunde leva ytterligare några år med denna träning. Jag räknade lite grovt på det och det borde bli ungefär 1700 varv genom åren.

I dag la jag 5 varv till här och det blev en känsla av deja vy när jag avslutat rundan, då när man står och tar igen sig några sekunder vid parkbänken, som jag i princip slitit upp genom åren med alla mina upphopp, då stannar tiden lite och i den rätt klara höstluften påminns jag via ljuden runt omkring om dessa gamla tider, hur jag redan då tyckte att dessa stunder i spåret var så skön avkoppling från jobbet som på den tiden stressade mig väldigt mycket, att kunna få komma ifrån en stund och få vara i fred från allt. Bara känna hur min kropp arbetar, hur tröttheten kommer med både svett men framför allt med lugn. Välbefinnandet som sprider sig i kroppen och allt som innan rundan känts så besvärligt, förminskas till den storleken som det bör ha. Cyklar hem med en bra känsla, samma känslor som då för 15-20 år sedan som kom över mig idag. Det är en av dom bästa sakerna med löpning, psyket kommer åter i balans efter en stressig dag.

Dagens VFF-runda.

Dagens runda kändes helt okej, efter ett inledande varv värmde jag upp med lite övningar för mina fötter. Därefter blev det fyra varv till i ett hyfsat lugnt tempo. Hade ett kort steg och andningen låg på kontrollerad 4-takt. Det började strama i vaderna redan på första varvet. den känslan höll i sig hela 7-km rundan men blev inte värre. För mig är dessa VFF-pass väldigt bra för att påminna mig om det korta steget. Det känns som att markkontaktstiden också blir kortare med dessa skor. Allt blir mer noggrant. Hoppas nu kunna köra på lite mer i dessa skor. Det sista varvet tryckte jag på lite extra.

I går körde jag ett rätt tufft gympass, med en seg känsla, hade 175 i medelwatt på rodden. CT som vanligt. Sen körde jag 3*400 löpsteg i höjhopparmatta, men det var extremt jobbigt i går. Fick riktigt mycket mjölksyra då. Så mycket att jag kände mig helt slut resten av kvällen, en märklig känsla. Är inte riktigt säker på om det var dessa steg som gav mig den känslan, men det var tuffare än vad det brukar vara. Under dagen i dag har jag varit lite seg, men fram mot eftermiddagen idag så släppte det allt mer.

Kort fivefingerrunda. Framfotsrunda 196.

Blev en blandad kompott idag. Igår körde jag ett rätt så tufft pass på gymmet med rodd och CT som vanligt. Hade ungefär 170 i medelwatt på rodden, sen som vanligt på CT, men fick ta i bra sista 10 minuterna. Så jag hade inga större förväntningar på dagens runda eftersom det var 3:e dagen i rad med konditionsträning, körde ju ett rätt hårt långpass i lördags.

Dagens runda.

Jag var sugen på att testa VFF igen, Utomhus. Nu har jag hållit på ett tag med olika skor och särskilt i VFF måste jag vara extremt lyhörd på kroppens signaler, framför allt efter ett så långt uppehåll. Över 2 månader sedan jag sprang utomhus i dessa.
Det blev cykel upp till Spånenområdet, cirka 5 km. Bra som uppvärmning. Därefter lite uppvärmnings övningar i VFF. Jag ville inte för långt idag med dessa så det fick bli först ett varv i 2 kilometersslingan. Hade stort fokus på korta steg och att fötterna skulle landa under kroppen, med VFF-skorna kommer det mer eller mindre med automatik. Därför är dom så bra när man ska vänja sig vid att springa med korta steg.
Låg i 4-taktsandning, första varvet väldigt kontrollerat, andra varvet kontrollerat men precis på gränsen till 3-takt, särskilt i uppförsknixarna.
Varvet är väldigt småkuperat så det blir lätt ojämnt i tempo och ansträngningsgrad. Men tycker mig märka att när jag låter andningen styra både tempo och ansträngning så blir det inte alls så jobbigt som det brukar bli i dessa farter. Bytte utandningsfot vart 20:e steg.
Trodde att jag låg på mellan 4:10-4:15 tempo men det blev 4:02 ungefär de 4 första kilometerna. Det var en positiv överraskning.

VFF Spyridon.

Kände att jag inte är van vid dessa skor, främst i fötterna, i mellanfoten där jag landar. Även lite stum i vaderna sista varvet. Så efter 2 varv bytte jag skor och sprang ytterligare 7 km i mina Adidas, i ett lite lugnare tempo. Totalt blev 4:15 tempo över 11 km. Enbart i 4-taktsandning. Bara de sista 100 meterna med VFF som det blev lite ofrivillig 3- taktsandning.

Är väldigt nöjd med känslan idag, visst blev det lite stumt i vaderna men eftersom jag bytte skor drog jag inte på mig någon skada, och kommer fortsätta med den rätt stora mängden alternativa träningen. Vänsterhälen är bättre nu men ännu inte helt läkt. Känner fortfarande att jag är trycköm på baksidan av hälen och stelhet på mornarna.

Löpbandsintervaller i VFF, framfotsrunda 194.

Hade först tänkt köra en runda utomhus med VFF, fast det var regn i luften och mitt i inomhuspasset så började det regna. Värmde upp i tio minuter med Adidas skorna sedan bytte jag till Fivefingers, har inte sprungit i dessa sedan jag bröt lilltån i somras under en stiglöpningsrunda, så det var spännande att få testa igen, de allra bästa och känslomässigt sköna rundorna har kommit i samband med VFF-skor, är en sorts lätt känsla med dessa. Men jag har som sagt var haft mina bekymmer med att få min kropp att acceptera träning i dessa minimalistiska skor. Men med tålamod hoppas jag kunna springa huvuddelen av passen i dessa skor. Växjöloppet i våras sprang jag med VFF och de först 5 kilometerna där,  var det bästa jag upplevt löpningsmässigt.

Hade ett annat löpband än vad jag brukar ha, det finns 3 likadana på gymmet men blir lite osäker efter dagens pass om dom är lika i sina hastigheter vid givet tillfälle. Körde som vanligt med 0,5% lutning. Sedan 4 minuter med 15 km/h. joggvila i 3 minuter sedan 16 km/h samt 17 km/h, efter dessa 3 intervaller började det kännas i baksidan av högerlåret, så då fick det räcka med VFF-skorna. Körde resten i Adidasskorna, i omvänd ordning men i stället för 15km/h på den sista blev det 16 km/h även på den.

Men som sagt, det var lite för lätt känsla idag, ungefär som om detta bandet gick minst 1 km/h saktare än det jag brukar ha. Kan ju vara så att jag har hittat toppformen just nu, men är ändå lite skeptisk. Kom inte ens in i 3-taktsandning på 17 km/h intervallerna. Men nästa gång ska jag ta det andra bandet igen, om det är ledigt eller eventuellt byta om det är ledigt så man kan testa om dom går lika snabbt under samma pass.

Det kändes lite obekvämt i baksidan på höger lår resten av passet, men andningsmässigt kändes det bra, Hade en kontrollerad 4-takts andning hela tiden. VFF-skorna var lätta och det var en skön känsla så länge det varade idag. Det kommer ta lite tid att vänja fötter och leder igen efter så lång tids frånvaro med dessa skor. Känner dock lite i vänsterhälen nu någon timme efter passet.

Hade mycket fokus på frekvens och stegisättning idag, hade 180 steg/ minut när det gick i 15 km/h. Det känns lite lättare att hålla ett kortare steg på löpband. Stegisättningen kändes också bra.
Ett bra pass dock lite lättare än väntat, om det  beror på god form eller långsamt löpband får framtiden utvisa.

Stiglöpning med VFF Spyridon, Lilltå skadad.

Blev en lite annorlunda runda då det varit mycket prat om ormar nu. Tycker inte om ormar. Var dessutom på kusinträff i helgen, där fick jag höra att en bekant nyligen blivit biten av en huggorm. Hon hade känt bettet ungefär som ett getingstick och första dygnet var det inga större problem men efter ett dygn svullnade det upp riktigt rejält. Det blev till akuten och sedan en kur med antibiotika. En del av den sträckan jag brukar springa är rätt så stenrik så för att undvika ormar körde jag en sträcka med mindre stenar, så det blir cirka 1 kilometer enkel väg. Sprang den fram och tillbaka 3 gånger så 6 kilometer ungefär. Men jag borde kanske anat oråd, precis innan jag skulle dra igång kom det en tvestjärt krypandes på min arm, så om inte en tudelad tunga skulle orsaka några bekymmer så kanske det var ett varsel med denna tveeggade stjärt istället. För om inte ormrädslan funnits hos mig så hade jag sprungit mitt vanliga varv och då hade jag inte passerat denna elaka rot 6 gånger. Fast å andra sidan så hade jag förr eller senare förmodligen träffat den ändå.


Dagens stiglöpning.

På den 3:e kilometern slog jag i vänster lilltå riktigt rejält. Det händer var och varannan gång men denna gången känns det inte alls bra efteråt, vid själv islaget gjorde det inte jätteont men resten av rundan var jag försiktigare och om jag tryckte ifrån med yttersidan av vänsterfoten eller landade på yttersidan så gjorde det ont. Men som sagt inte mycket mer ont annars än vad det brukar göra när jag slår i tårna.

Ett par timmar efter islaget.

Ett drygt dygn efter islaget.

Precis när jag kom hem och fick av mig skorna så hade det ännu inte hunnit svullna upp, jag vickade lite på tån i sidled, det kändes väldigt konstigt, precis som om det fanns en led i sidled, jag har aldrig brutit något ben innan, men nu har det nog hänt, den yttersta leden på lilltån. Googlade lite och fann att man inom sjukvården inte gör något åt dessa skador om den inte blivit sned. Den verkar hyfsat rak och jag har svårt för att gå till läkare. Har nu under dagen och kvällen haft den i isförband. Den är svullen men inte mer än att jag fick på mig en trätoffla åtminstone.


VFF är inte optimalt på dessa stigar, det är just dessa saker som är den största risken, att slå i tårna. Annars är dessa skor riktigt sköna på stigar, men det ska vara stigar som inte har så mycket dolda faror som dessa stigar har. Just idag var det en liten dold stubbe under blåbärsris precis i kanten av stigen som orsakade smällen. När denna skada går över så får det bli Merrell härnäst på dessa stigar.

Det finns 5-6 olika riktigt svårupptäckta hinder på denna sträckan. Nu måste jag ta mig tid att sakta gå sträckan med en sprayburk med väderbeständig färg och markera alla hinder som kan orsaka skador. Det är en lite tråkig paradox, jag springer på dessa stigar för att få ett kortare och för kroppen skonsammare steg för att undvika överansträngningsskador men samtidigt utsätter jag mina tår för dessa risker, idag så blev en elak stubbe mitt öde. En stubbe jag lyckats "missa" varenda gång innan. Tror jag löpt just denna delen av stigen minst hundra gånger.

Jag tror  mycket på detta med stiglöpning, det är väldigt bra för att träna upp muskler och leder, jag vill inte sluta med att springa på stigar men i fortsättningen får det bli i Merrellskor, då håller jag ihop tårna bättre och det brukar aldrig vara några problem som liknar dessa. Med fivefingers så spretar tårna till och med mer än om man springer helt barfota.

Annars var det som vanligt lite stelt första kilometern, hälen som vanligt. Men det försvann sedan. Efter islaget av tån var det endast det som fanns i mitt huvud resten av rundan.

Lite bilder från dagens stiglöpning.

Började idag att äta färsk ingefära, får vi se om det kan hjälpa mig med mina harklingar, de sista rundorna i värmen så har det varit extra besvärligt, fast igår under intervallerna var det lugnt, lite märkligt. Men det var skönt för det tar kraft att under löpningen behöva hålla på att harkla sig. Särskilt vid hård ansträngning, då känns det nästan hur farten sjunker en aning för att ha kraft till både löpning och harklingar.

6*1000 meter intervaller med VFF+barfota, framfotsrunda 169.

Blev en lite annorlunda intervallrunda idag. Började med 1200 meter uppvärmning med mina Adidasskor. Sen bytte jag till VFF Spyridon och körde ytterligare ett halvt varv innan intervallerna drog igång. Körde de 3 första som vanligt med 200 meters gåvila mellan dom. Blev 3:34,3:42 och 3:44 på dessa 3 och en tung känsla, fick verkligen kämpa på dessa 3. Efter den tredje tog jag en lite längre paus. Den 4:e intervallen missade jag att logga på klockan, måste tryckt på stoppknappen i stället för resetknappen efter 3:e intervallen. Men den var nog ungefär som den 3:e, runt 3:45. Efter den var jag väldigt trött, hade sedan innan bestämt mig för 6 stycken. Tog längre vila innan jag började med 5:an, samt körde både den och 6:an barfota. Det hjälpte till mentalt för att kunna kämpa på, både på 5:an och 6:an gick jag ut lugnt första 400 meterna. Dessa gick på 3:39 samt 3:37. Men extra lång vila mellan 5:an och 6:an. Kändes som det behövdes i värmen.

Dagens intervaller

Trots löpvila i går så var det segt i benen, fick ingen riktigt bra känsla och intervallerna kändes lite ryckiga och obekväma, kom inte in i något bra och jämnt flyt. Hade lite känningar i hälen under uppvärmningsvarven, men under intervallerna var det en bra känsla förutom i den 4:e intervallen då det började kännas lite stumt i fotlederna. Men på 5:an och 6:an som kördes helt barfota var det en alltigenom bra känsla. Blev inte öm under fotsulorna denna gången, så nästa gång kan jag nog köra 3 stycken helt barfota.

Intervaller är svåra att köra och är mentalt tungt innan och under själva passet. De gånger jag lyckas träffa rätt med utgångsfarten kan dom bli riktigt bra att genomföra och känslan är inte så hemsk som de som blir ryckiga och med för snabb utgångsfart. Men om man ska förbättra sig så finns det inget bättre än intervaller. Har dock alltid kört mina ensamma, är det någon gång man skulle ha nytta av att vara fler så är det under intervaller. Kom i håg när jag i yngre dagar tränade fotboll. Då körde vi olika löpövningar och det var stor skillnad när det blev ett tävlingsmoment med de andra. Det är lättare att ta ut sig då. Nu har jag bara klockan att kämpa mot. Men som idag när det är varmt så är det lätt att växla ner lite för tidigt och för mycket.

Men nu några timmar efteråt är det en skön känsla trots allt. Idag parkerade jag cykeln på anvisad plats. Men det var två löpare på plats när jag kom och dessa hade tagit med sig sina cyklar, in på 6:e banan dessutom. Utanför sekretariatet. Att dom vågade? Men den vaktmästaren som tillrättavisade mig var kanske på semester, jag såg i alla fall inte till honom idag. I vilket fall som helst så är det roligt att det finns en del som utnyttjar våra fina löparbanor.

Blev även lite tandemcykling mitt på dagen, efter lunchen. Det var varmt, vi cyklade cirka 25 kilomter med 17km/h i medelfart, lugnt och stilla men sög ändå musten ur mig och dottern eftersom det var så varmt.
Dagens tandemcykling.

Stiglöpning Spånen, med VFF Spyridon. Framfotsrunda 168

Blev en av de långsammaste stiglöpningsrundorna jag genomfört, har sprungit samma runda nu en hel del gånger och börjar lära mig de olika sluttiderna. 32:43 tog det idag. 5,7km är rundan. Ändå var medelpulsen förhållandevis hög med tanke på den moderata farten, 143 i medelpuls.

Dagens stiglöpning.

Men till mitt försvar, egentligen ett ord jag inte vill använda i detta sammanhang. Vad ska jag försvara? Är det något jag behöver lära mig så är det att ibland ska rundorna vara långsammare än vad de var förra gången utan att det betyder att jag misslyckats eller blivit sämre. Men i alla fall, förutsättningarna var inte optimala inför rundan. Min kropp, och då framför allt min vänsterhäl kändes inte så bra inför rundan. Lite öm hela morgonen. 3 dagars löpning i nästan samma tempo och med samma skor, Adidas Boston, sliter ner mig, det är uppenbart. Jag behöver variationen om jag ska hålla ihop min träning på ett bra sätt.

Det var extremt varmt idag, igen. Det blir en mättad luft i skogen och det känns tungt att andas, mina luftrör besvärade mig även idag, ett evigt harklande trots att jag i början hade en låg ansträngningsnivå. Efter någon kilometer så släppte känningarna i vänsterhälen alltmer. Blev behagligt och jag märkte att det började flyta på fint. Fast idag var jag lite extra mycket på min vakt efter att ha läst i morgontidningen att antalet inkomna patienter till sjukhusen som blivit ormbitna ökat lavinartat i värmen. Där jag springer är det en del partier som verkligen skulle kunna vara perfekta ställen för huggormar. Det kändes som bäst i mitten på rundan, sista delen blev jag rejält trött. Men när jag kom ut på elljusspåret och ungefär 500 meter kvar så tryckte jag på lite hårdare och kom upp lite mer på framfötterna, då kände jag att det finns kraft, trots den sega känslan under själva stiglöpningen.

Efteråt körde jag lite indianhopp, 4*70 som vanligt. Men till min stora förvåningen kändes det riktigt bra och jag hade rejält med kraft och spänst i stegen. Innan har jag som längst kommit 139 meter. Men på den första intervallen idag kom jag 143 meter. Vet inte om det påverkade en aning att det gick förbi lite folk precis i inledningen på den första intervallen, att jag ville göra bra indianhopp när det var lite publik? Det känns för tillfället som om jag har bra kraft i mina muskler men är sliten i leder och senor. Så den dåliga känslan i löpningen som kom i dag, troligtvis brist på återhämtning, står i stark kontrast till Indianhoppen. Men jag tränar ju i första hand löpning, inte indianhopp.

Är lite för tung också för tillfället, det har blivit mycket glass denna semester, samt en hel del pajer. Börjar bli en liten kula på magen. Det är kanske bra, som extra vikt för att träna benmusklerna, men det drar definitivt ner farten. Väger 76 kilo nu. När jag sprang Växjöloppet, 1 maj, låg jag runt 73 kilo. Tror att min absolut optimala vikt för att vara så snabb som möjligt borde vara runt 70 kilo. Men det är svårt att avstå den goda maten, och det är nästan omöjligt att tänka sig ett liv utan lite sötsaker då och då. Men jag måste börja dra ner på glassen så småningom om det inte ska fortsätta med viktökningen.

Vid 12:30 tiden ungefär, så kom det efterlängtade regnet, inte så ofta som man välkomnar regn, men i dag efter över en veckas riktigt hög värme är det skönt. temperaturen var 31,5 på termometern strax innan regnet och åskan bröt ut. Nu vid 13.30 är den nere på 19 grader. En rejäl sänkning och man riktigt känner hur kraften inom en återvänder på ett härligt sätt, när det blir riktigt varmt så är det precis som om kroppen ställer in sig på ett överlevnadsläge och det finns endast energi till det allra nödvändigaste.

Stiglöpning,med VFF Spyridon. Spånen, framfotsrunda 162.

Börja få rutin på de här stiglöpningsrundorna nu. Blev en lite lugnare runda efter gårdagens intervaller. Kände mig pigg både före och i alla fall inledningen av rundan, hade minst 7-8 slag lägre medelpuls denna rundan än förra och den tog 2 minuter längre tid att genomföra.

Det som är positivt är att jag nu kunnat springa för 5:e dagen i rad, inga längre distanser men ändå. Jag har ju haft som tanke att dessa stiglöpningsrundor på 6 kilometer ska vara återhämtningsrundor och samtidigt bygga upp leder och ligament i fötter och ben. Att köra dessa varannan dag om jag lyckas få till löpning varje dag utan att gå sönder.

Cyklar dit och idag märkte jag för första gången denna sommar att den ökade mängden cykling börja ge lite resultat, Kändes oförskämt lätt att ta mig upp för den rätt långa och branta backen när man kom till den östra delen av Alvesta

Dagens stiglöpning

Hade mina VFF Spryridon, kändes helt okej, lite stel inledningsvis i hälen men under själva rundan kände jag inget, kom tillbaka en svag känning på de avslutande indianhoppen.

Körde som de andra gångerna 4*70 indianhopp. Men idag kom jag inte så långt som förra gången, runt 110-120 meter ungefär. Där kändes det att det varit intervaller igår.

Banintervaller 6*1000 meter med VFF. Framfotsrunda 161. Samt retat upp en vaktmästare.

Kände en aning i halsen på morgonen, var en rätt intensiv gårdag med både löpning och cykling, samt att det var lite kyligt i natt, kan bli lite sådana känningar då. Men har ändå varit pigg och körde som tänkt intervallpasset idag. Fick riktigt ont i fotsulorna sist när jag körde helt barfota så idag fick det bli med VFF.
Hade även tänkt mig 6 stycken så farten blev med tanke på den rätt så tuffa gårdagen och den lite sega känslan idag lite lägre än de sista gångerna jag kört på bana.

Dagens intervaller

 Blev mellan 3:41-3:49 Ungefär. Den första och sista blev 3:41. Låg på lite lägre puls och ansträngning än när jag kört tidigare, ville som sagt inte ta ut mig helt. Vet inte om det är bra att "fega" på detta viset. Men i vilket fall som helst kändes alla utom den sista väldigt kontrollerade och bra i själva löpsteget. Kändes en aning i hälen under uppvärmningen men i intervallerna så var det annat som tog fokus istället. Kände att det var benen som sa ifrån före andningen idag. Så brukar det inte vara, kände lite mjölksyra i den 4:e och 6:e intervallen. Den 6:e körde jag på rejält sista 300 meterna och kom upp i 171 slag i slutet på den. Annars låg jag på 162 ungefär som tak på de övriga, lite lägre som sagt var än vanligt på intervaller. Ungefär den pulsen jag har när jag kör ett hårt tempopass, vilket var länge sedan nu.
Kände mig inte heller så trött och sliten som jag brukar efter 6*1000 meter. Så det återstår se hur det går med återhämtningen denna gången.

Var lite slarvig, som vanligt, och tog cykeln med mig ända in på idrottsplatsen trots att skyltar tydligt säger ifrån att inte göra så, lathet i kombination med att jag glömt nyckel till cykeln bidrog starkt till denna överträdelse. Jag satt och pustade lite i kuren när jag fick se denna bil helt plötsligt komma körandes mot mig, på löparbanorna.Det var anläggningens ena vaktmästare som körde bilen och påminde mig om det olämpliga med att överträda väl skyltade regler vid anläggningens ingång. Han tyckte inte alls att det var märkligt att han själv tog bilen- på löparbanorna - för att tillrättavisa mig för mitt tilltag. Jag hade åtminstone inte ställt cykeln på tartanen, utan istället slitit på asfalten bredvid.

Det är en väldigt fin anläggning vi har mitt i Alvesta, ligger riktigt fint och relativt högt, man slipper svettflugor och mygg här, som man får trängas med i skogen. Men det är inte många som använder löparbanorna spontant. Löpning är inte så stort i Alvesta. Är det någon gång man ser eller möter andra löpare är det i Spånens fritidsområde. Där är det väldigt fint i och för sig, men ibland är det bra att springa på bana, särskilt intervaller tycker jag bli bättre när det går runt. De gånger jag springer 1000 meter på cykelväg fram och tillbaka eller på ett elljusspår blir jobbigare. Det känns lättare mentalt med 1000 meter 2,5 varv än en raksträcka. Som att plågan inte blir lika långvarig. Dessutom helt flackt och om det blåser så jämnar det ut sig bättre med med och motvind jämnt fördelat.

Stiglöpning, framfotsrunda 160 + Tandemcylkling. Samt lite "Vackertväderfridagarstankar"

Dagens stiglöpningsrunda.

Dagens Tandemscykling

Blev en bra löprunda, särskilt med tanke på att gårdagens runda fick avbrytas ett par hundra meter från sitt tänkta slut.
I dag hade jag som vanligt, de sista stiglöpningsrundorna, mina VFF Spyridon. Det kändes en aning i hälen i början samt under uppvärmningen men det släppte lite senare. Gick dock ut lite för hårt idag, blev väldigt trött sista kilometern, svettades rätt så rejält också, vilket gjorde att det rann ner svett i ögonen, det svider enormt, så jag beslöt mig för att stanna och torka bort lite av det onda, men precis när jag tänkte tanken så blev jag tvungen att blunda till för det sved så mycket och då slog jag i högertån i en rot. Det kändes inget vidare. När man springer med VFF på dessa stigar så måste det vara full uppmärksamhet på var man ska sätta ner sina fötter. Nu blev det ett ögonblick av lite mörker och då var smällen ett faktum. Men inget som gått sönder men lite svullen blev lilltån. Torkade bort det sista ur ögonen och haltade lite försiktigt igång på den sista kilometern. Hann inte mer än tio meter sen slog jag i vänsterfoten. Det är tydligt att jag inte var riktigt på plats mentalt. Nu haltade jag lika mycket på båda fötterna och därmed så försvann haltandet, fast istället blev det nästan gång den sista biten innan stigen tog slut.

Nu brukar jag köra lite lugnare på stigar, särskilt med VFF, eftersom tårna är så utsatta. Skulle man slå i med full fart så finns risk för långvariga skador. För mig är det inga större problem när jag är pigg, tillfällena när jag slår i tårna är nästan alltid i slutet på rundorna. Särskilt utsatt är jag vid rejäl trötthet. Då finns inte tillräckligt med koncentration.

 Men när jag använt Merrellskorna har det varit bättre.
Men nu vill jag få tillfälle att köra på en del rundor med VFF så då finns det inte riktigt tid för Merrell. Om och när jag klara lite längre distanser med VFF på vanliga löprundor så kommer jag säkerligen gå tillbaka till Merrellskorna på stiglöpningspassen, då är tårna betydligt mer skyddade.

Körde även 4*70 indianhopp efter löpningen. På den längsta kom jag 139 meter på den kortaste mäktade jag med 110 meter, är lite osäker på meterna eftersom jag stegade dom. När det blir så långa indianhopp så försvinner det höga knälyftet, vet inte nyttan med det men har fått för mig att de långa indianhoppen är bra för det är mer löplikt.

I eftermiddag så cyklade jag och dottern i till D för att fika lite, blev 47km totalt. Kände riktigt trött sista milen. Men det gick lugnt och stilla. Ett bra lågpulspass. Var perfekt cykelväder, 20 grader ungefär, medvind på invägen till Växjö sedan en alltmer mojnande vind på hemvägen.

Tycker det känns bra med att ha semester samtidigt som man tränar, kroppen får mer tid att återhämta sig när man kan sova lite längre, under arbetsperioderna så blir det för lite sömn och massor med annat som "måste" göras. Det finns inte tillräckligt med energi för min del. Det är synd då det är ungefär 48 sådana veckor och bara 4 semesterveckor om året. Det hade varit bra att jobba mindre, 5-6 timmar om dagen hade räckt. Då hade det funnits mer tid för både träning men framför allt för återhämtning. Men det är inte så samhället tycker att man ska arbeta, det är konstigt att det gått så trögt med att komma under 8 timmar/dag. Vilka krafter är det som vill att vi tvunget ska arbeta 8 timmar om dagen?
Med all denna massiva och växande arbetslöshet, framför allt hos ungdomarna, så borde vi dela på arbetet. Om vi jobbade 5 timmar om dagen så blev 15 timmar mindre i veckan. 37% mindre. Dessa timmar hade vi kunnat ge till våra ungdomar istället som riskera att hamn i ett livslångt elände med arbetslöshet och meninglös tillvaro, dessutom starkt beroende av sina föräldrar.
Vi hade fått sänka vår levnadsstandard en aning men måste vi åka på 3 utlandssemestrar om året? Måste vi byta fullt fungerande bilar och andra tekniska detaljer bara för att alla andra gör det?
Hela samhället har ett feltänk. När krisen 2008 var som värst så stod Reinfeldt på barrikaderna och skrek till oss att: Köp, ni måste konsumera, annars kommer vi aldrig ur denna djupa kris.
Det mesta i livet som verkligen betyder något och som har substans i sig är som väl är trots allt fortfarande billigt och med små medel kan man få ut fantastiskt mycket av sin fritid och det finns ingen anledning att lämna Sverige heller, vi har så mycket vackert och för de flesta av oss ännu helt oupptäckt. Vad slår en svensk sommardag? Att få cykla på en småländsk byväg genom ett sommarlandskap när blommorna är i sin prakt, med alla dessa dofter och fågelkvitter är det bästa som finns. Den bästa tiden är före midsommar men då jobbar nästan alla.

Tycker man skulle införa "vackertväderfridagar" Om det visar sig i prognoserna att mellan 1 Maj-31 Augusti utlovas vackert väder med fint solsken så skulle man få ledigt från arbetet om man ville, dessa dagar kunde sedan betalas tillbaka en regnig novemberlördag eller söndag om det skulle behövas. Kan man i stället komma överens med sin arbetsgivare om ledighet så är det förstås ännu bättre. Dessutom kan man också se det på följande vis. Att i stället för att "plågas" inomhus en vacker sommardag så kan man få sig massor med livgivande energi och stärka både kropp och själ till förmån för arbetsgivaren då det med all sannolikhet skulle leda till minskad sjukfrånvaro när de tunga höstmånaderna kommer. Skulle vara intressant att göra ett sådant projekt. Det skulle förstås vara svårt i alla verksamheter, men eftersom vi ändå har massor med människor som är osysselsatta så skulle det bara vara att anställa en del av dessa så det fanns lite buffert personalmässigt. Jag är helt övertygad om att samhällsekonomiskt så skulle det bli en total succé.

Stiglöpning med fivefingers, framfotsrunda 158.

Blev en rätt så bra runda till slut, har hittat "min" stiglöpningsrunda nu. Den är 5km lång effektivt, men om jag börjar där elljusspåret börjar blir det totalt 6km fast då med 500 meter inledning och avslutning på grus istället.


Skulle sprungit igår egentligen men kände att kroppen behövde lite extra återhämtning, dessutom var det uruselt väder så det beslutet var inte så svårt att ta. Nästan så jag trodde att det var en förkylning på gång också. Då brukar jag ta lite vitlöksklyftor för att mota i grind, för det mesta funkar det. I dag på morgonen kände jag mig lite seg. Men när jag väl bestämt mig för att springa idag så blev jag piggare direkt.


Tror att om jag istället tänkt att; jag kanske ändå håller på att bli förkyld, bättre att stanna hemma idag också, så hade jag sänt iväg denna negativa tanke till min kropp och så hade jag blivit förkyld. Det är bra med en positiv grundsyn på allt här i livet, då blir allt så mycket enklare, MEN.


Bara att jag får kämpa enormt med mina tankar. Känner mig som Sisyfos, han som rullade stenen uppför berget varje dag bara för att nästa dag vara tvungen att börja om igen.
Varje morgon börjar med en kamp om vilken sida som ska vakna först hos mig, ska det bli den negativa eller ska det bli den positiva. Är det en måndag i november så är det alltid den negativa som vinner. Jag vaknar och så är den dagen förstörd. Sen läggs den ena stenen på den andra och till slut är ryggsäcken med det negativa så tung att jag stapplar fram på darriga och svaga ben, och då är det kanske inte mer än förmiddag!
Allt går emot mig, hela världen testar mig med all sin jävelskap. Vill bara gå och gömma mig någonstans och kan inte se en enda människa i ögonen. Dessa dagar är inte så bra men tyvärr är dom det ändå på något sätt.
 För då har man en botten, en kontrast. Detta är den mörka sidan. Eftersom man ändå överlevde den dagen så har man sedan en referens och när det kommer ljusare dagar så blir dom väldigt ljusa eftersom dessa dagar ställs mot de mörka. Det är skillnaden på det ljusa och det mörka som är graden av lycka. Så om man aldrig har några dåliga dagar så kan man heller inte ha några bra dagar. Tror livet hade blivit bra mycket tråkigare om man aldrig haft några riktigt dåliga dagar eftersom då blir det heller aldrig några riktigt bra dagar heller, det är skillnaden på dessa som är att leva livet.


Så på något sätt är nyckeln att uthärda dessa dåliga dagar utan att må dåligt, känns som en omöjlig paradox? Men om man kan tänka sig förbi och över berget av problem så blir det lite lättare. Vetskapen om att det finns en topp som snart är passerad gör att det blir lättare. Som en jobbig intervall ungefär, det gör ont men den har en ände. Snart får jag vila.


För att komma ur en dålig dag har motionen varit helt avgörande för mig. Det är då som oket lyfts av och en stunds skingrande av tankarna är vad som behövs för att kunna se sina tidigare oöverstigliga problem som betydligt mindre och lösliga helt plötsligt. Om det mot förmodan inte hjälper så kommer sedan sömnen som en ytterligare hjälp för att se saker från sin rätta sida.


Det är därför som jag är så beroende av min kropp, om den inte funkar som det är tänkt eller om jag är sjuk så blir allt så mycket svårare. Droger funkar inte på mig, jag kan få en enorm kick av alkohol. Men det är en bedräglig flykt från verkligheten, den är så flyktig och kortvarig. Dagen efter så ska priset betalas och då blir det alltid till en alltför hög kostnad.


Det som är svårt för mig är att hitta "rätt" nivå. För samtidigt som det viktigaste är att må bra av sin motion så vill jag även utveckla och förbättra mig, det är det som motiverar mig mest. Fast om jag går för fort fram efter jakten på förbättringar så skadar jag mig och då kommer det en negativ spiral eftersom jag måste göra uppehåll. Så att hitta balansen är det svåra. Samt att se och känna skillnaden på en förmodad skada eller bara en "känning". När jag var yngre så var det aldrig några problem att köra på, var aldrig skadad. Visst hade jag ont efter en del innebandymatcher men det gick alltid snabbt över. Det är först nu när jag de senaste åren allt mer koncentrerat mig på löpning som skador har blivit en ingrediens i träningen. Det är nog kombinationen av enformighet och stigande ålder som lett fram till det. Så nu när jag fortfarande är mitt i mitt omställande av löpsteg så är variationen nyckeln till en skadefri tillvaro.
Dagens runda   Körde efter rundan även 70*4 indianhopp. Då kändes inte hälen någonting.

Backintervaller, Hanaslövsbacken. Framfotsrunda 157.

Blev ett annorlunda backintervallpass. Tror inte jag kört några backintervaller sedan innan Växjöloppet i maj. Det har varit lite ömt i hälen och jag har dragit mig för att köra vanliga intervaller. Men så kom jag att tänka på backintervaller i Hanaslöv i stället. Lite mer intensivt, väl framme vid Hanaslöv, efter en 8 kilometer fin cykeltur så ändrade jag mig till att köra i skidbacken i stället.

Det var flera år sedan jag "sprang" där. Minns allra första gången, då sprang jag i samma fart som jag håller på flack terräng, då kom jag knappt en tredjedel av backen innan jag av total trötthet bara föll ihop.

Denna skidbacke är 450 meter lång med en höjdskillnad enligt GPS klockan på cirka 55meter. Det är extremt brant precis innan den tar slut och där går det väldigt sakta, 6:40 tempo höll jag i snitt uppför. Jag körde 4 intervaller uppför, de blev rätt jämna, från 2:52 till 3:00 minuter. Den snabbaste blev lite för tuff, där började jag lite för snabbt i början och fick betala ett högt pris strax innan toppen. Ska försöka köra dessa lite oftare, men det är mentalt jobbigt att köra dessa intervaller och det blir inte så bra löpteknik på dom, men för variationen skull så passar det bra om man kunde få in ett sådant här pass åtminstone en gång varannan vecka. Sen köra "vanliga" backintervaller däremellan. I kombination med flacka 6*1000 meter så skulle det vara perfekt med 2 intevallpass i veckan. Det svåra är dock att få kroppen att gå med på det utan att gå sönder. Nu har jag kört på med löpning 5 av de 6 senaste dagarna. Däremellan en del cykling också. Men tycker att det funkat rätt bra trots allt. Visst har det mestadels varit väldigt lugn löpning, dessutom inga längre sträckor. Jag har försökt att variera så mycket som möjligt både med underlag och tempo. Bara för att få kroppen att hålla för lite intensivare träning ett tag framöver.

Här är den brantaste delen av backen.

När jag kört dom andra backintervallerna i elljusspåret jämte har det varit ungefär 500 meter långt och cirka 20 meters höjdskillnad. Då har jag nästan varit nere i 4km tempo. Så det är stor skillnad. Det är knappt springbart. Blir nästan gång på de brantaste ställena. Men det är annorlunda belastningar på kroppen och framför allt för fötter och ben.

Det svåra är att hitta rätt utgångsfart, blir det för hög öppningsfart så finns det inte en möjlighet att orka hela vägen upp. Det som är bra med denna typen av intervaller är att plågsamheten är relativt kort, tog ungefär 3 minuter att komma upp. Man hinner inte lida så mycket under 3 minuter. Annorlunda muskler som sätts i arbete, får jobba högt upp på fötterna och med extremt korta steg. I slutet är det svårt att inte vika ihop sig och falla i hop med överkroppen. Tröttheten gör att koncentrationen på hållningen försvinner i takt med att orken tryter.

Blir extremt korta steg och man blir tvungen att landa på framfoten, det är bara ett parti i slutet där hela foten sätts ner. Det kändes okej i hälen, tog det lugnt ner i backen, bromsade i stället för att släppa på. Försökte på några ställen trycka på utför men mina VFF funkar inte riktigt bra när det blir så brant. Det känns som om tårna på skorna vill upp i fötterna, klämmer rejält.

Dagens backintervaller.

Hade mina VFF Spyridon, värmde upp ett varv på elljusslingan i mina nya Adidas, resten av passet i VFF. Blev ett bra pass totalt, med lugn transportcykling över 90 minuter träning med varierande ansträngningsnivå.

Här är utsikten från toppen.

Stiglöpning, med fivefingers, 5km. Framfotsrunda 156

Blev förmiddagslöpning, har ju bestämt mig för att köra dessa stiglöpningspass som återhämtningslöpning. Går allt som jag tänkt mig så ska det vara denna runda varannan dag nu på semestern.

Dagens stiglöpning.

Men efter nästan en veckas semester nu så har jag fortfarande inte kommit ner i varv så pass mycket att jag kan sova lite längre på morgnarna, vaknar alldeles för tidigt. Fast om några dagar hoppas jag att kommit ner så mycket i varv att jag kan få lite mer återhämtningssömn.
Hade lite ont inledningsvis i min vänsterhäl på dagens runda, men det släppte efter någon kilometer, var dock lite trött i ryggen under rundan och blev riktigt trött sista kilometern.
Det var svalare idag och det blåste en svalkande ostlig vind från den kalla sjön, Spånen. Så jämfört med igår så slet inte detta passet lika mycket.
Fivefingers är som sagt var väldigt bra i denna typ av terräng. Dessa rundor ska i första hand inte gå fort utan mer som en styrketräning för fötterna med alla dessa varierande steg och vinklar på fötterna som blir effekten av den extremt varierande underlaget.
Den enda nackdelen med VFF är att det fastnar gräs och framförallt ormbunkar mellan tårna. Men sulan är tillräckligt tjock för att undvika några smärtor från stenar och rötter.

Här sprang jag idag, fast en lite äldre bild.

Stiglöpning i fivefingers. Framfotsrunda 152.

Blev en nästan 6 km lång stiglöpningsrunda. Efter att i torsdags åter misströstat efter ett uselt pass, med låg energi och hälkänningar så blev morronens pass en positiv upplevelse. Hade som förra lördagen mina VFF Spyridon på fötterna. Var lite öm och stel i fotleder och vänsterhälen under min knappa tiominutersuppvärmning. Men när jag efter ungefär 500 meters eljusspårslöpning kom in på stigarna så släppte det direkt. Resten av rundan blev väldigt bra, hade på förhand bestämt mig för att ta det lugn men det blev lite väl hög medelpuls.


Dagens runda


Tog ett lite längre stopp halvvägs för blåbärsinventering. Dom är mogna nu men väldigt ojämnt utbud, på vissa ställen är dom både stora och i rejäla mängder medan dom på andra ställen bara några hundra meter bort är nästan helt slut. Tror inte så många varit och plockat ännu men det verkar nästan så.


Blåbärspaj är helt underbart, och det ska helst vara lokalt plockade bär, jag har haft enorma problem med myggen detta året så efter en timmes plockning har bara blivit någon liter så det är ett högt pris man får betala för pajen, men det är kanske därför den blir extra god. Men nu har jag skaffat mig en myggnätshatt, får vi se hur det blir nästa gång.
Fast i dag mötte jag en hel del blåbärsplockare så nu blir det konkurens om bären.

Stiglöpning. Med Fivefingers, Framfotsrunda 148.

Blev ett bra pass, Kändes inget i min häl, inte heller i högerfoten, värmde upp rätt så länge idag, säkert 10 minuter, innan jag började passet. Kan ha bidragit till den positiva känslan under dagens pass.

Dagens runda

Att det kan skilja så pass mycket i känsla ändå det bara gått mindre än ett dygn sedan jag sprang senast? På stigar är VFF klockrena för mig. Blev ett väldigt lugnt stiglöpningspass i dag. Hade krafter kvar när jag var färdig. Men eftersom jag har som tanke att jag ska springa imorgon också så fanns det ingen anledning att pressa kroppen hårdare. Men om det kunde kännas så här bra hela tiden så skulle det inte vara några större problem att öka mängden, det hoppas jag kunna göra framöver.

VFF Spyridon

Dessa skorna hade jag idag, trots att det regnat hela natten och morgonen fick jag bra grepp på stigarna. Steget blir kort och under kroppen på ett naturligt sätt med dessa skor och vid stiglöpning, en perfekt kombination.

Dagens terräng.

Stiglöpning Med VFF Spyridon, framfotsrunda 140.

Blev en betydligt bättre runda än i förgår. Stiglöpning stod på schemat, så som det gjort nu den senaste månaden varje lördag. För första gången på väldigt länge så körde jag med mina VFF Spyridon.
I dag funkade det perfekt, var lite stel i vristerna första kilometern men resten av den 6 km långa rundan var i princip helt utan känningar. Jag blev väldigt trött bitvis. Men det brukar jag bli vid stiglöpning.

En av de få nackdelarna med VFF vid stiglöpning. Saker som fastnar mellan tårna.

Jag märker allt mer att det måste vara så att jag i olika farter i min löpning har olika fotisättningar. Eftersom jag har sådan problem bitvis i vissa skor. I farter saktare än 4:10 så funkar det inte med minimalistiska skor för min del. I alla fall inte just nu. Jag tror även att under en sådan här process, som det är att byta löpstil, så genomgår kroppen men framförallt fötterna olika utvecklingsfaser och efterhand så kommer senor och muskler att vara anpassade fullt ut till det nya steget. Men som det är nu så blir fötter och leder "trötta" vid de lägre farterna i de minimalistiska skorna. Troligtvis landar jag då mer på mellanfoten/hälen och då räcker inte dämpningen till i dessa skorna.

Det är svårt att veta vad som är rätt och fel, när man läser olika bloggar om minimalistisk löpning och skor så är lösningarna lika många som det finns bloggar. Jag tror att vi alla är unika individer och vi är alla i olika faser både vad gäller anpassning och förutsättningar så det finns inte ett sätt som är mer rätt eller fel. Jag har försökt plocka det bästa från många olika experter och sen är det bara att prova. I bland blir det fel men det är kanske just då, när det blir fel som man kommer till insikt om vad som passar just mig. Vissa har klarat omställningen på några månader, medans jag läst om dom som det tagit flera år att ställa om löpstil. Nu har jag snart hållit på i ett år. Det har varit betydligt besvärligare än vad jag kunnat ana. Men jag tror trots alla motgångar att detta är rätt. Om jag räknar bort fötterna så har jag inga känningar alls för tillfället. Tålamod är ordet jag har störst problem med.

I dag gick det dock väldigt bra med VFF Spyridon. Trots låg fart, men stiglöpning är undantaget som bekräftar regeln. Stigar är nästan lika mjuka och följsamma som gräs och det blir ett kort steg med lite högre knälyft än vanligt. Helt andra muskler i fötter och ben som arbetar jämfört med traditionell asfaltslöpning.

Här en av de lite mer besvärliga passagerna för dagen, när det ser ut så här så blir steget och löpningen väldigt variationsrik. Men för att undvika skador i fötterna med löpning i VFF med detta underlaget så är det viktigt att inte pulsen blir alltför hög, för när jag blir lite för trött så minskar koncentrationen och det är väldigt lätt att jag stöter i stenar och rötter med tårna och då är det alldeles för lite skydd i dessa skorna. Men om jag kan ligga strax under min prattempotröskel så funkar det perfekt även med dessa skor.

Så det känns som jag är på väg att hitta rätt med de olika skorna vid olika underlag och tempo på passen. Vid intervaller och snabba, korta tempolopp så kommer jag köra med Salmingskorna. Vid stiglöpning blir det VFF Spyridon och vid de långsammare distanspassen blir det mina Adidas i väntan på de i går beställda Saucony kinvara 4. Det blir spännande att prova dom.

Dagens stiglöpningsrunda

För er som går i tankar på att prova springa med VFF så kan jag verkligen rekommendera just stiglöpning. Då tvingas man till ett kort steg som gör att vaderna blir avlastade, ett perfekt sätt att stärka alla de olika musklerna som inte använts i "vanliga" skor. Det räcker med något pass i veckan, då håller man kroppens muskelminne vid liv.

En tung, smärtsam runda. Samt lite skoanalys Framfotsrunda 139.

Hade innan dagens runda byggt upp förväntningarna, detta skulle bli en härlig mellandistansrunda runt Bergundasjön, en av mina absoluta favoriter. När jag ska springa runt den sjön är det nästan alltid när jag är hos D i Växjö. Ledighet och lätta fina tankar som omger mitt annars lite dystra sinne. Fick för mig i gårkväll att hälen kändes allt bättre och nu var det nog dags att återigen prova mina Salming Race.

Minns första gången jag använde dessa, en helt fantastisk upplevelse, efter att i över en månad sprungit i Merrells 0mm droppskor efter mitt 2 månader långa skadeuppehåll. Så kändes det som jag flög fram. Hade under 4 minuterstempo i över 2 km. Det var en extremt härlig upplevelse. Nu hade jag äntligen hittat rätt sko! Gången efter så var den effekten som bortblåst, det var som vanligt ömt och stelt i vänsterhälen. Det var med enorm besvikelse jag slutförde den rundan. Tror det var i samband med den rundan som jag började springa i mina gamla traditionella Adidasskor.

Sen blev det VFF Spyridon igen och det kändes bra, men jag var rädd att använda dessa för mycket, det var ju i VFF- skor jag drog på mig stressfrakturen i vintras. Så jag varvade VFF med Adidas och Salmingskorna under uppbyggnaden inför Växjöloppet. Det jag märkt med både VFF och Salmingskorna är att dom passar bäst i de lite högre farterna, helst inte saktare än 4:10 tempo för min del. Precis som om att jag då kommer upp tillräckligt högt på framfoten vid landningen, går det saktare gör det nästan omedelbart ont i min vänsterhäl, då landningen säkert blir mer på mellanfot och kanske till och med på hälen.


Hade ett väldigt ett väldigt fint tempopass på 7.5km 2 veckor innan Växjöloppet. Sprang då med mina Salming Raceskor på 3:50 i medeltempo utan ta ut mig maximalt. Det kändes otroligt bra det passet och det kändes inget i hälen. 2 dagar innan Växjöloppet körde jag 4 stycken 800 meterslopp på elljusspår, 2 varv med Salming 2 varv med VFF Spyridon. Tror det skiljde 2-4 sekunder till Spyridons fördel. Men jag hade en aningen högre medelpuls på de 2 varven, tror jag lite grann, undermedvetet, ville att det skulle gå lite snabbare i dessa. Detta var ett testlopp inför Växjöloppet, Så jag valde Spyridon till Växjöloppet. Det loppet var en av de väldigt sällsynta rundorna helt utan känningar någonstans. dels gick det snabbt för att vara mig, runt 3:55 tempo i snitt. Sen bidrog nog adrenalinkicken till att dämpa övriga känningar, de första 5 kilometerna under Växjöloppet var de bästa kilometerna jag någonsin sprungit, en helt igenom fantastisk känsla av både styrka och snabbhet samtidigt som jag hade full kontroll på både andning och tempo, helt enkelt perfekt.


Första passet efter loppet, blev även det med Spyridon eftersom det var en sådan positiv upplevelse under Växjöloppet, det passet gick i 4:18 tempo och var en dålig upplevelse, med känningar och smärtor. provade ytterligare några rundor men det funkade inte så bra.


Merrellen jag har, 3 olika par, funkar bäst och nästan enbart vid stiglöpning och orientering i helt obanad terräng. Annars är dom obekväma, särskilt dåliga för mig är dom vid farter ungefär runt: 4.20, min prattemponivå.


Mina VFF och Salming Race funkar bäst vid intervaller och riktigt höga farter, då kommer dom verkligen till sin rätt. det fick jag verkligen bekräftat under dagens usla runda. Efter att ha sprungit de sista distanspassen med ytterst få känningar i min vänsterhäl användandes Adidas adidzero Boston 3. Så blev jag stursk och mogen för ett lugnt distanspass med Salmingskorna. Men ack vad det blev dåligt, en av mina botten 5 rundor alla kategorier. Redan efter 1 kilometer kändes det rejält, jag stannade och gjorde olika fotövningar som brukar hjälpa vid dessa besvär. sen drog jag iväg igen och det kändes något bättre de följande 2 kilometerna, hade ungefär 4:20 tempo. Men sen gjorde det alltmer ont i vänsterhälen. Hade även åter känningar i min högerfot, över samma område som jag hade stressfrakturen i vintras, men nu mer över hela framfoten, men mer diffus känning. Ingen smärta. Men i hälen började det övergå från känningar till ren smärta. Men jag fortsatte men nu med sänkt tempo, var nere på 4:30 ungefär. Men det hjälpte inte, efter 10 kilometer var det som värst. Var så försjunken i mina eländestankar att jag sprang fel i Bokhultet, missade en avtagsväg och märkte inget förrän efter 300 meter. då stannade jag och vände sakta om. Nu väldigt modfälld och bekymrad. Ungefär 3 kilometer kvar, jag sänkte ytterligare men det hjälpte inte, märkte att jag nu tappade både hållning och kraft, försökte öka lite men det gick inte, med 1 kilometer kvar och asfaltslöpning kvar, slutade jag att springa och gick istället sista biten.


Det svåra är att veta hur skulle det gått om jag i stället använt mina Adidas? De frågorna får man aldrig svar på. Men jag tycker nog att jag börjar bli väl nojig angående skoval. Förr på hällandningens tid, sprang jag med samma skor hela tiden. Men men, det är bara att försöka vara tålmodig. Det jag lärt mig av dagens misslyckade pass är att vid lägre farter så måste jag ha mina dämpade 10mm droppade Adidasskor, det finns inget alternativ bland min nuvarande skoarsenal i alla fall. Kanske att jag skulle försöka få tag på ett par 5mm droppskor med rejäl dämpning. Salmingskorna har det droppet men saknar i princip dämpning och är väldig smala i sulans mittendel, de känns inte alls stabila i de lite lägre farterna. Men i vaderna känns det inget, bara i hälen. Men som det kändes idag så var det näst intill omöjligt att springa. Tråkigt men ett obevekligt faktum, som smärtar minst lika mycket mentalt som fysiskt.


Det är ett långt äventyr med att byta löpsteg.
Dagens runda

Stiglöpning, Hissö. Med VFF Spyridon. framfotslöpningsrunda 128

Blev en relativt lugn runda, stiglöpning på Hissö innebär väldigt korta steg och att man är observant med var man sätter ner sina fötter. Men som tur är sköter hjärnan och kroppen det galant med automatik, i alla fall så länge man inte blir för trött. I dag blev det en runda med låg medelpuls och ett lagom stiglöpningstempo, underbart väder och bedårande omgivning. Sjöutsikt i princip hela tiden. Men för att hinna njuta av utsikten fullt ut så ska man gå istället för att springa.
Fast om man går i tankar om att förändra sitt löpsteg och/eller börja springa med fivefingers eller andra minimalistiska skor så är denna typ av terräng helt perfekt. Med alla dessa rötter så måste steget kortas ner och man behöver inte "tvinga" hjärnan för det sker automatiskt.

Hissö.
 

Lördagens runda på Hissö


Igår kom jag in i ett behagligt tempo och för några minuter på andra varvet så försvann alla tankar på gårdagen eller morgondagen, bekymmer försvann kvar fanns bara en vilja om en ljus framtid. Goda tankar om allt och alla. Jag kom på mig själv och då försvann det och jag var åter i "verkligheten". Jag tror om man springer i sådan här terräng i ett lagom tempo, knappt under prattempo, då finns det utrymme för kontemplativa tankar, för hjärnan är fullt upptagen med att hjälpa kroppen med att manövrera alla små hinder som dyker upp, så då frigörs utrymme i andra delar av hjärnan så att vi tillåts lyfta upp det innersta till ytan för skärskådning. det går inte tvinga sig till detta tillstånd, det bara händer, precis som man inte kan tvinga sig till sömnen. I dessa bra tankar höll jag på med helt andra saker än vad jag gör idag. Mitt huvudsakliga jobb var att leta upp stigar för den stora allmänheten där vi sedan kunde springa i lagom långa slingor. Att få vara med att röja upp där det behövs och fixa till så att där det nu var svårt att ta sig fram göra det mer tillgängligt. Sådan projekt borde kommunerna stå bakom. Det finns gott om outnyttjad arbetskraft och man skulle få många positiva effekter. Dels skapar det både arbete och motion för dom som gör stigarna sen all bra hälsoeffekt som följer med användandet av desamma.

Stiglöpning, 6 km. Framfotslöpningsrunda 122.

Det var länge sedan jag sprang på stigar, men det är något speciellt med det. Fast jag har ingen större behållning av det, om det som nu, har gått alldeles för lång tid mellan stigpassen. Det blev 6 kilometer idag, det var riktigt slitsamt, trots låg medelpuls så tog jag nästan helt slut i benen. Hälen bekymrade en hel del även högerfoten gjorde sig påmind. 

Det ter sig helt otroligt att jag kunde springa hela Växjöloppet utan något som helst besvär, det får jag vara tacksam för. De två rundorna som följt loppet har inte varit med någon bra känsla. Men jag känner mig pigg i benen efteråt och märker att om jag bara varit starkare i fotleder och fötter så hade detta kunnat bli en rolig sommar på olika tävlingar. Men det blir lätt att motivation och intervaller minskar i takt med känningarna.

Fast stiglöpningen är något som stärker på sikt, i höstas, innan besvären med hälen började hade jag några riktigt starka milrundor i Spånen. Det var efter en period då jag haft minst ett stiglöpningspass i veckan. Nu har jag tid och måste dessutom variera träningen maximalt för att hitta en väg ur hälkänningarna. Annars blir det ett väldigt långt uppehåll som väntar.
Idag hade jag VFF Spyridon, det är nog inte de optimala stiglöparskorna, tror mer på Merrell men ville ändå testa dessa idag.

Här sprang jag idag. En vandringsled utmed Spånens västra strand.



 

Bitvis rätt besvärlig terräng, med en hel del stenar och uppstickande rötter och rotskott som kan orsaka både fall och stukningar, men det är fantastiskt hur huvud och kropp hinner med att korrigera med automatik bland alla faror. Det som är allra bäst för framfotstekniken är att man blir tvingad till korta steg på ett väldigt naturligt sätt. Dessa stigar var räddningen då mina vader krånglade som mest förra sensommaren.     Dagens runda