Blev en rätt så bra runda till slut, har hittat "min" stiglöpningsrunda nu. Den är 5km lång effektivt, men om jag börjar där elljusspåret börjar blir det totalt 6km fast då med 500 meter inledning och avslutning på grus istället.
Skulle sprungit igår egentligen men kände att kroppen behövde lite extra återhämtning, dessutom var det uruselt väder så det beslutet var inte så svårt att ta. Nästan så jag trodde att det var en förkylning på gång också. Då brukar jag ta lite vitlöksklyftor för att mota i grind, för det mesta funkar det. I dag på morgonen kände jag mig lite seg. Men när jag väl bestämt mig för att springa idag så blev jag piggare direkt.
Tror att om jag istället tänkt att; jag kanske ändå håller på att bli förkyld, bättre att stanna hemma idag också, så hade jag sänt iväg denna negativa tanke till min kropp och så hade jag blivit förkyld. Det är bra med en positiv grundsyn på allt här i livet, då blir allt så mycket enklare, MEN.
Bara att jag får kämpa enormt med mina tankar. Känner mig som Sisyfos, han som rullade stenen uppför berget varje dag bara för att nästa dag vara tvungen att börja om igen.
Varje morgon börjar med en kamp om vilken sida som ska vakna först hos mig, ska det bli den negativa eller ska det bli den positiva. Är det en måndag i november så är det alltid den negativa som vinner. Jag vaknar och så är den dagen förstörd. Sen läggs den ena stenen på den andra och till slut är ryggsäcken med det negativa så tung att jag stapplar fram på darriga och svaga ben, och då är det kanske inte mer än förmiddag!
Allt går emot mig, hela världen testar mig med all sin jävelskap. Vill bara gå och gömma mig någonstans och kan inte se en enda människa i ögonen. Dessa dagar är inte så bra men tyvärr är dom det ändå på något sätt.
För då har man en botten, en kontrast. Detta är den mörka sidan. Eftersom man ändå överlevde den dagen så har man sedan en referens och när det kommer ljusare dagar så blir dom väldigt ljusa eftersom dessa dagar ställs mot de mörka. Det är skillnaden på det ljusa och det mörka som är graden av lycka. Så om man aldrig har några dåliga dagar så kan man heller inte ha några bra dagar. Tror livet hade blivit bra mycket tråkigare om man aldrig haft några riktigt dåliga dagar eftersom då blir det heller aldrig några riktigt bra dagar heller, det är skillnaden på dessa som är att leva livet.
Så på något sätt är nyckeln att uthärda dessa dåliga dagar utan att må dåligt, känns som en omöjlig paradox? Men om man kan tänka sig förbi och över berget av problem så blir det lite lättare. Vetskapen om att det finns en topp som snart är passerad gör att det blir lättare. Som en jobbig intervall ungefär, det gör ont men den har en ände. Snart får jag vila.
För att komma ur en dålig dag har motionen varit helt avgörande för mig. Det är då som oket lyfts av och en stunds skingrande av tankarna är vad som behövs för att kunna se sina tidigare oöverstigliga problem som betydligt mindre och lösliga helt plötsligt. Om det mot förmodan inte hjälper så kommer sedan sömnen som en ytterligare hjälp för att se saker från sin rätta sida.
Det är därför som jag är så beroende av min kropp, om den inte funkar som det är tänkt eller om jag är sjuk så blir allt så mycket svårare. Droger funkar inte på mig, jag kan få en enorm kick av alkohol. Men det är en bedräglig flykt från verkligheten, den är så flyktig och kortvarig. Dagen efter så ska priset betalas och då blir det alltid till en alltför hög kostnad.
Det som är svårt för mig är att hitta "rätt" nivå. För samtidigt som det viktigaste är att må bra av sin motion så vill jag även utveckla och förbättra mig, det är det som motiverar mig mest. Fast om jag går för fort fram efter jakten på förbättringar så skadar jag mig och då kommer det en negativ spiral eftersom jag måste göra uppehåll. Så att hitta balansen är det svåra. Samt att se och känna skillnaden på en förmodad skada eller bara en "känning". När jag var yngre så var det aldrig några problem att köra på, var aldrig skadad. Visst hade jag ont efter en del innebandymatcher men det gick alltid snabbt över. Det är först nu när jag de senaste åren allt mer koncentrerat mig på löpning som skador har blivit en ingrediens i träningen. Det är nog kombinationen av enformighet och stigande ålder som lett fram till det. Så nu när jag fortfarande är mitt i mitt omställande av löpsteg så är variationen nyckeln till en skadefri tillvaro.
Dagens runda Körde efter rundan även 70*4 indianhopp. Då kändes inte hälen någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar