Fredagsvila.

Så skönt med en hel dag utan varken löpning eller styrkeövningar. Bara jobb och sen trevligt sällskap framåt kvällen, det finns annat i livet än träning.
Det är lätt att man går upp för mycket i denna omställning, jag har så stora förväntningar dels på lång sikt men även i det lite kortare perspektivet, men det verkar bli lite sämre tider för tillfället.
Därför ska jag nästa vecka försöka med en riktigt lugn vecka. Inget jag provat innan, bara vid förkylningar i så fall.
Mina målsättningar har hela tiden varit att bli lite snabbare, lite till, sedan lite till. Men åren går och sätter sina begränsningar.
Undersökningar visar på minskad muskelmassa varje år med 0,5%. Så mitt fokus måste ställas om annars finns risk för en mental krock, då alla mina träningar inte leder till snabbare tider utan att träningsdosen ökas ytterligare. Frågan är om jag mentalt kan hålla den stigande åldern på avstånd.

Mitt egentliga mål med omställningen var inledningsvis att kunna komma längre än 18 kilometer. Jag är inte riktigt där ännu men jobbar på det, men måste ständigt vara på min vakt så det inte kommer några skador i mina vader. Det är vaderna som varit den största utmaningen. Även vristerna men dom kommer bara när jag vilat och då framförallt på morgnarna. Men i övrigt så brukar det kännas oförskämt bra efter en runda. Bättre än vad det gjorde med det gamla hällandarsteget.

Har inte cyklat något alls sista månaden, drar också ner min kondition, perfekt kompletteringsträning för mig, men nu i november finns ingen möjlighet till cykling i veckorna. Tar en lugn vecka nästa, sedan lägger jag in 3 "hårdare" veckor.

Har inte velat innan men tycker det kan vara värt ett försök för att kroppen ska få återhämta sig lite, vi får se. Alla ändringar tar tid och resultaten kommer inte så snabbt som jag vill. Det är den svåra biten med att hitta ett riktigt bra upplägg.

Distanspass, framfotslöpning, runda 67.

Ännu en lite tyngre runda.

Vet inte om det för att det är november eller vad som gör att det känts så tungt 2 mitt i veckan distanspass i rad? Kan även vara tisdagens intervaller som fortfarande sitter i benen.
Hade VFF idag, var inte så kallt men blåste rejält, kändes på hemvägen då motvinden verkligen drev upp pulsen och ner tempot rejält.
Är långsammare än vad jag var förra året vid samma tid. Hade en period för 1 månad sedan som jag var snabbare än vad jag är idag, runt runda 45-50 ungefär med framfotsomställningens räkning. Men då hade jag inte haft så mycket känningar i vaden innan dess.
För två veckor sedan hade jag åter en rejäl "dragning" i högervaden, som drog ner mig i  en dryg vecka i ett långsammare tempo.
Har även börjat köra intervall sista månaden, en gång i veckan. Möjligt att det i början sätter ner farten för att öka efter ett tag när kroppen börjar svara på dessa intervaller. Har alltid varit en farthöjare med det "gamla" löpsteget. Bör inte vara någon skillnad nu med mellanfotsisättning.
Annars kändes det bra efteråt idag, inte så trött som jag brukar vara efter ett par timmar. Ingen stelhet i vader eller vrister, kommer lagom tills i morgon bitti, då är jag som stelast i vristerna.
Nästa vecka funderar jag på att ta en periodiseringsvilovecka, har jag aldrig gjort innan, förutom vid förkylningar. Får se om kroppen svara positivt på det eller inte?
Blir lugnare rundor, ingen löpning i "det svarta hålet".
Dagens runda

I dag kände jag hur jag föll ihop i hållning när jag blev trött i motvinden, inte bra, hade för långa steg dessutom och kom på mig själv att jag glömde bort allt jag brukar tänka på vad gäller hållning och teknik när jag blir trött. När jag börjar närma mig T2 så slutar hjärnan funka och jag ramlar in i ett överlevnadstillstånd där allt sker från ryggmärgen. Det är då jag märker hur lång tid detta kommer att ta. Tålamod i massor krävs.

Uppbyggda, dämpade skor?!

Ja, behöver vi det?

Jag är 45 år och har i princip hela mitt vuxna liv gått och sprungit omkring i högt uppbyggda skor med alldeles för stor "droppskillnad". Under dessa år har jag haft min beskärda del av ryggproblem och har fortfarande. Inte förrän nu som det börjar gå upp för mig vilken som är den största anledningen till dessa bekymmer.

Löpningen har funnits i mitt liv de senaste 25 åren men mest som ett komplement till cykling och innebandy, när jag för några år sedan tröttnade på innebandyn så växte löpningen till ett allt större intresse. Men jag vill så mycket mer med min löpning än vad jag har förmåga till just nu och framför allt innan jag började min löpstilsomvandling. Vill på sikt springa maraton och även ultralöpning. Men om jag kommer dit återstår att se, men det är mitt långsiktiga mål.

För ett år sedan blev jag så frustrerad när jag försökte förlänga mina längsta pass. Kom 18km som längst innan det började göra alltför ont i höfter och ljumskar även en del känningar i trampdynorna och hälarna. Allt beror inte på de för mycket dämpade skorna för jag har bara det senaste året förstått att det finns mycket att träna på rent teknikmässigt, så om min omställning går bra så går inte allt att tillskriva skorna som jag använder idag. Merrel och VFF.

Min forna löpstil var en extrem hällandarvariant, som tilläts av de väl dämpade skorna, allt gick bra så länge jag höll mig till 10km och kortare men så fort jag försökte öka distansen så blev det stopp och belägg. Jag var länge nöjd med att kunna springa 10km, det räckte. Men allteftersom jag blev mer intresserad av längre distanser så växte  frustrationen över att inte komma längre och det gjorde mig alltmer nyfiken på alternativ.

Jag läste Born to run, men när jag läste den blev jag nyfiken fast inget som jag trodde skulle passa mig, alldeles för extremt för min smak. Men så tidigare i år efter min enda årliga tävling de senaste 5 åren, 1 maj loppet i Växjö, 1 mil. Med min bästa tid någonsin, så förstod jag att om jag ska kunna fortsätta utveckla min löpning så måste det till någon sorts förändring. Jag kunde inte träna mer mängd än jag gjorde under denna vårvintern utan att bli skadad och dra på mig förkylningar, låg på ca: 3-4 mil/vecka. Tränade hela vårvintern varannan dag, fram till loppet. Ett intervallpass och 2 rätt hårda tempopass i veckan, bara högintensiv träning, bra för milen men inte för längre sträckor.

Jag försökte med några långpass strax efter loppet men det funkade inte, men så på en kusinträff så började jag prata med en kille som hade börjat med nytt löpsteg, att landa med foten mer under kroppen, han var i början av sin omställning, men pratade sig varm för den. Men vi kom aldrig in på skor. Han bad mig springa framför honom, bara efter 10-15 steg så konstaterade han att jag var en extrem hällöpare, riktiga älgakliv. Inte bra, sa han. Först blev jag nästan arg, för jag tyckte att min tid i år på Växjöloppet pratade sitt eget språk. Men sen när jag kom hem så hade det såtts ett litet frö i min hällandarhjärna.

Sen kom semestern utan att jag ändrat något, mina kilometertider hade fram till dess blivit sämre då jag efter Växjöloppet brukar sluta med intervallträning under sommaren. Jag hade ingen inspiration heller. Så jag tog beslutet att åtminstone försöka ändra löpstil, första rundan kom jag nästan 6 kilometer, hade mina Adidas zero, vanliga dämpade skor, försökte bara tänka, foten under kroppen, foten under kroppen, ett mantra som verkade funka. För det stramade rätt bra i vaderna, det ökade allteftersom under rundan. Jag har för vana att inte avbryta pass, så varför skulle denna runda vara något undantag?

Men efter 5,5 km började det verkligen smärta rejält och ett par hundra meter senare högg det till rejält, som ett knivhugg rätt in i vaden, all löpning var helt omöjlig efter detta, hade ca:3km hem och det var en kamp att bara gå.

Jag insåg inte då att detta skulle komma att bli en lång resa med massor av bakslag. Men nu efter 4 månader. Fortfarande en novis och med mycket jobb kvar känner jag ändå att det finns ett ljus i tunneln.

Jag blir allt mer övertygad om att vi får våra kroppar fördärvade med alla dessa dämpade och för högt uppbyggda skor. Kroppen blir lurad, vinklarna i fötterna lite ändrade från vårt ursprungliga sätt att både gå och stå men framför allt springa. Detta leder till onda ryggar och andra problem som kostar samhället massor med resurser. Människor lider i onödan.

Jag har själv haft och har fortfarande ryggproblem, arbetsskorna jag använt har genom åren blivit alltmer uppbyggda i hälen och mer dämpade, mina kollegor har nästan alla mer eller mindre problem med sina ryggar. Det går självklart inte att tillskriva skorna hela skulden, men jag tror ändå att det är där det börjar. För om vi redan vid fötterna ändrar våra naturliga vinklar så fortplantar det sedan sig igenom hela kroppen så småningom.

Jag är 45 år och har först nu börjat ändra, det kanske är för sent för min del, det återstår att se. Men jag vill verkligen tro på detta och det känns bättre efter 4 månader, visst är det dagar som fortfarande är fulla med bakslag och värk i ryggen men med massor av träning och tålamod kommer det en dag då jag återfått mina ursprungliga vinklar.

Dagen efter intervallträning.

I dag var det en seg morgon och förmiddag, stiger upp 5:20 på vardagarna och sedan jag började med mitt nya löparliv med mellanfotslöpning och 0-dropps skor så har dom första stegen varit dom värsta och segaste. Inget undantag idag heller, är stel i vristerna framför allt, speciellt stel om jag kört tufft dagen innan.
Nu i slutet på november så lider vi nog alla av sömnbrist särskilt väl känns det om man tränat lite hårdare dagen innan. Brukar hjälpa med kaffe och lite lugn och ro fast denna morgon ville inte stelheten och tröttheten ge med sig förrän framåt lunchtid. Det är sådan morgnar som denna som jag ibland undrar vad jag håller på med, är det rätt väg?
Men som med allt annat här i livet så tar det tid med förändringar, tror jag hade kunnat lyckats mycket bättre med alla ändringar jag gjort i livet om jag haft mer tålamod.
Jag är som en riskkapitalist, vill se snabba resultat så fort jag ändrar något i mitt liv, när resultaten uteblir i det korta perspektivet så ger jag upp med förevändningen att det gjorde ingen skillnad mot innan. Faller in i gamla mönster och går miste om alla saker som hade kunnat bli så bra.
Det är nog första gången som jag haft sådant tålamod som jag har nu, med löpningen. Vissa dagar när vaderna sätter i gång med sina protester efter 4 månaders omställning är det tufft, men på något sätt är det som att nu är det försent att vända om.
Som att sätta sig i en båt för att lämna en strand för en annan som man hört är bättre, men man vet inte säkert att det är så. Man ror i väg och stöter på hinder men fortsätter ändå, till slut har man kommit så långt att vända tillbaka är inget alternativ.
 Så känns det för mig nu mitt i min omställning till ett liv i 0-droppsskor och mellanfotslöpning. Det blir som ett livsprojekt. Jag tror på detta på lång sikt och att det kommer att göra att jag kan få ett långt löparliv utan så mycket skador, jag har även stora förhoppningar om att mina ryggproblem kommer att reduceras.
Fast dagar som denna med stelhet i både vader, vrist och rygg är jag förstås lite missmodig, men bara jag får återhämta mig någon dag så tar vi nya tag i morgon och springer ett lite lugnare distanspass.

Intervaller, Runda 66, med Merrel. 4*1400 meter.

Hela dagen har jag gått och både längtat och våndats över dessa intervaller jag körde idag. Det är någon blandning mellan förtjusning och avsmak. För jag vet att det kommer att göra ont och att jag nästan vill spy i slutet på en del av intervallerna. Men känslan efteråt är underbar. Endorfinerna flödar fritt ett par  timmar och det känns nästan som ett alkoholrus.
Jag springer dessa för mig långa intervallerna på ett elljusspår mitt i Alvesta. 1400 meter, småkuperat. Varje varv börjar med en lätt utförsbacke men sedan går det sakta uppför till rundans högsta punkt efter ca:400meter. Sedan en lätt utförsbacke för att avslutas med ett svagt motlut sista 150 meterna. En hel del tvära svängar också.
Det som är så svårt med dessa för mig långa intervaller är att hitta rätt utgångsfart. Idag lyckades jag bäst på den sista som också blev den snabbaste, trots att jag sista 3-400 meterna fick känningar i vänstervaden. På de tre första blev det för snabbt i början vilket gör att när jag kommer till högsta punkten är alldeles för trött, det tar sedan för lång tid att återhämta sig till resten av varvet. Men den sista öppnade jag 5-6 sekunder långsammare första 400 men ändå blev den snabbare än dom andra. För här hade jag fortfarande lite krafter kvar när jag nådde toppen.
Det som är intressant med det är att ett lopp är likadant, man tjänar nästan alltid på att öppna lugnt, men hur lätt är det när man ser alla andra rusa iväg. Tror att jag varenda Växjölopp jag sprungit har öppnat alldeles för snabbt.

Dagens intervallpass

Hade mina Merrel-skor idag, tyckte det var lite kallt för VFF, Kändes bra men tror jag landade lite mer på häl idag, men blev väldigt stel i vaderna i slutet. Kan berott på att jag spände mig lite mer än jag gör med VFF. Men det blev aldrig något hugg utan det bara stramade lite.
Tog det väldigt lugnt på hemjoggen, men å andra sidan så fanns det ändå inga krafter kvar.

Var försiktiga om ni vill byta löpstil. Prova med stigar

Jag var inte försiktig vid omställningen, åtminstone inte inledningsvis. Men om jag kan få i alla fall en person att läsa och följa dessa enkla råd så är det en framgång för mig och den personen.

Jag provade efter att ha läst en del på internet om hur viktigt det var att landa med foten mer under kroppen istället för som jag och huvudelen av alla löpare landa med foten långt framför kroppen och med hälen först.

Första rundan hade jag mina Adidas Zero, jag fokuserade verkligen på att landa under kroppen, inte så svårt att ställa om mentalt för mig, kände redan efter någon kilometer hur det började strama i vaderna, men det tog jag ingen speciell notis om. Jag fortsatte men med allt stramare vader, efter 5-6 kilometer gjorde det riktigt ont men jag hade mer än 5 kilometer hem. Strax efter det kom det ett hugg som gjorde att jag definitivt stannade, det var som om någon kört in en kniv i vaden och vridit om. Det fanns inte en möjlighet att fortsätta. Det var med stora besvärligheter jag haltade hem gåendes. Har i princip aldrig varit skadad innan, kan inte minnas att jag avbrutit någon löprunda innan. Men nu var det ett faktum.

Detta var dagen innan vi skulle iväg på en veckas semester till Dalarna, inte så smart kanske, men jag hade ju inte en aning om att det skulle kunna bli sådana problem. Jag brukar springa varannan dag men nu blev det 4-5 dagars uppehåll. När vi var på resan så funderade jag inte så mycket mer på framfotslöpning, jag sprang en runda i Leksand, 8-9 kilometer i väldigt lugnt tempo och med min "gamla" löpstil. Det vill säga extrem hällandning. Det stramade i vaderna men släppte efter några kilometer.

Väl hemma från resan så köpte jag mig ett par nya skor. "Merrel trail glove" Helt utan dämpning, noll dropp mellan häl och framfot. 4mm tjock sula. Nu skulle omställningen börja på allvar. Semestern var i sin inledning, nu hade jag tid med träning så mycket jag orkade.

Jag gav mig ut på en ny runda med mina nya skor, tror jag kom 1km ungefär, sedan stramade det ordentligt, vis av mitt hugg i vaden någon dryg vecka tidigare så avbröt jag omedelbart. Det var inte så kul.

Det blev ett råläsande på internet efter personer som redan gjort omställningen och överallt var det samma varningar, ta det lugnt. Var försiktig och börja med små steg. Ta på odämpade skor i slutet på rundan. Bara någon kilometer i början.

Det var då jag förstod att detta kommer att ta tid, lång tid. Jag som har så förtvivlat dåligt tålamod.

Jag började med olika övningar för att stärka vaderna, men inte lätt när det är en kronisk smärta/känningar, men jag ville göra detta och jag ville göra det fullt ut.

Jag har inte blandat med dämpade skor utan kört på rent med odämpade, om det är rätt eller inte tror jag är väldigt individuellt och från vilken bakgrund man kommer ifrån. Jag var ändå en van löpare men med ett extremt hällandarsteg. 20 år i väldämpade skor sätter sina spår.

Nu var jag helt plötsligt nere på 1-2 km rundor, sen kom smärtan i vaderna, jag var ändå försiktig tog allt kortare steg och tyckte att jag smög fram men efter dessa få kilometer var det stopp.

För att inte tappa för mycket konditon så cyklade jag mycket under tiden, det var inga problem trots allt, helt andra muskler som är aktiva då, så på det sättet höll jag konditionen på en hyfsad nivå.

Efter 10-15 rundor med en dags mellanrum började jag märka små framsteg, nu kom jag 2-3 kilometer innan smärtan slog till. I början sprang jag på bana för att hela tiden ha närma till cykeln så jag kunde komma hem smidigt om/när vaderna krånglade.

Jag vill mer och letade mig till elljusspåren igen, första rundan där kom jag hela 5 kilometer utan att behöva bryta, tror det var runda 20 någonting ca: 3-4 veckor efter jag började omställningen, kändes otroligt skönt, nu äntligen var smärtorna över.

Två dagar senare var det dags för nästa runda, tänkte ta 5 kilometer igen, men redan efter 1 kilometer kom det lite känningar, efter 1,5, gjorde det så ont att jag fick avbryta. Det var en hemsk känsla. Jag satte mig på en sten i närheten och funderade på om det inte var dags att avbryta den här dumma satsningen. Det var bara att inse att det inte skulle funka. Jag hade över en kilometer till bilen och kände mig pigg i kroppen för övrigt och hade varit så inställd på att verkligen få ta i igen. Men det gick inte via löpning i dag heller.

När jag kommit en bit på spåret, gåendes, så fick jag syn på en stig vid sidan om elljusspåret. Den tillhörde en vandringsled som sträcker sig runt östra Alvesta. Den besvärligaste sträckan, nästan 3 kilometer med rötter och stenar helt utan ordning och reda. huller om buller dök det upp nya rötter och vassa stenar, stigen slingrar sig hit och dit, med mängder med över 90 grader tvära svängar. Jag hade för något år sedan försökt springa där men hade förbannat stigen och dess sträckning, hur kunde man dra en vandringsled här? Nästan omöjligt att gå. Resten av leden är på cykelvägar och genom parkområden och elljusspår. lättlöpt och fint. Men denna sträckan förstörde all löpning, helt omöjligt att hålla uppe farten här.

Men i vilket fall som helst, eftersom jag inte kunde springa mer för den dagen så kunde jag åtminstone gå en promenad på stigen, för jag hade gått om tid och det var ett strålande väder. Stigen sträcker sig utmed sjön Spånen, underbar skogskänsla om man inte behöver springa där. Jag hade energi kvar i kroppen och jag började sakta ta små trippande steg. Till min stora förvåning så kändes det inget i vaderna. Jag kunde öka tempot men stegen var extremt korta, frekvensen desto högre och jag blev andfådd och snart kom dom första svettdropparna. Det kändes helt fantastiskt att kunna springa utan smärta. Med korta steg mellan rötter och stenar, fötterna på ett naturligt sätt landande rakt under kroppen. Sedan den dagen försöker jag kontinuerligt lägga in denna form av löpning. Det är jobbigt trots lågt tempo, jag kan inte springa fortare än 6min/km här men det känns snabbare än så och jag tror det är extremt nyttig träning för omställningslöpare. Det stärker både fotleder och vader.

Så tack vare en skada så kom detta till mig och blev min räddning för en fortsatt satsning på mellanfotslandning.

Mina olika skor.

Här är min skor, använder bara VFF och Merrel idag.
Båda paren helt odämpade. Började min omställning med Merrel trail glove. Men dessa gick sönder i skarven mellan sula och ovandel så under tiden som jag fick dom lagade så köpte jag Vibram five fingers, dessa har jag använt de sista månaderna, bara när jag kör mina stiglöpningspass som jag använder Merrelskorna idag.

När jag springer på stigarna med mycket rötter och stenar känns det bättre med riktiga skor än så länge, det är så förtvivlat lätt att slå i tårna med VFF och det kan förstöra en hel runda. Är dock lite besviken på VFF, har tvättat dom 3 gånger i maskin, för när man springer utan strumpor i skorna börjar det efter ett tag att lukta.

 

 

Men efter den senaste tvätten så märkte jag att den ena skon har gått sönder limmet har släppt från lilltån och stortån. Har tvättat i 60 grader och vill varna för det, möjligt att det är värmen som förstört dom.

De enda problem jag haft med mina VFF är att det skaver på "pekfingertån" i högerskon. Jag brukar sätta plåster inför de lite längre rundorna det lindrar en del. Annars har jag inget att klaga på. Inga skoskav i hälen eller liknande som man kan få med traditionella dämpade skor.

 

Ovan bild på mina sista dämpade skor, Adidas Zero. Med dessa sprang jag mitt bästa Växjölopp hittills 10km på 38:40. 2013. Men med hälisättning. Använder inte dessa alls numer, då jag är rädd att kroppen ska känna igen skorna och utan mitt medgivande återgå till hällandning.

Varför jag gör denna ändring och en liten bakgrund om mig.

Vi har alla våra sätt att ändra och anpassa oss till tillvaron.
Min löparbakgrund är inte alls imponerande eller märkvärdig på något sätt men eftersom jag verkligen tror på detta med det "naturliga steget" och att springa som "ett barn" eller som vi en gång gjorde helt utan skor. Jag märker nu efter snart 4 månader att jag ändå trots alla bakslag är något på spåret som i sina bästa stunder känns helt rätt.

Känns lite som att sätta sig i en båt för att ro från en strand till en annan utan att veta var den stranden man ska till verkligen finns någonstans, man vet att den måste finnas men inte hur långt borta eller om den är bättre än den man lämnade men känslan att den är det finns där i all fall. Jag går mycket efter mina känslor när det gäller det mesta här i livet, både på gott och ont.

Jag har sprungit hela livet, vem har inte det? Som barn ute på fotbollsplaner och landhockeybanor. Vi sprang med odämpade skor, för något annat fanns inte, har mycket svårt att tro att jag var en hällöpare då. Höll på med fotboll tills 15år-åldern. Sen kom några år med nästan ingen löpning eller väldigt lite i alla fall.
 Efter Gymnasiet så kom lumpen, där väcktes nog mitt löpintresse första gången på riktigt. Där fick vi verkligen springa både länge, mycket och bitvis hårt. Jag gillade inte lumpen men löpningen i lumpen gillade jag. Vi fick varsitt par "Lejon" utkvitterade, det enda vi fick behålla i persedelväg efter lumpen, dessa var inte speciellt dämpade vad jag minns men skorna finn inte kvar så jag kan inte verifiera att det var så. Jag gjorde lumpen 88-89, så kanske om det finns någon läsare till detta kan berätta om hur dämpade de var?

Men som sagt, vi sprang, både hit och dit, jag sprang även på kvällarna ibland, helt frivilligt, bara för att jag tyckte det roligt. Jag var extremt smal då och har sedan dess inte varit så lätt i kroppen som jag var då. Sen när det närmade sig utryckning framåt våren så var det dags för en tävling, vi skulle i plutonen springa en mil. Vi var väl ett trettiotal som skulle springa. Jag och två-tre andra tog täten och halvvägs in i loppet var vi bara två kvar i täten, när vi kom till en lång uppförsbacke så provade jag att trycka till lite, och till min stora förvåning så hängde den andra killen inte med. Jag sprang ensam de sista kilometerna mot mål och kom först i mål på tiden 40:06. Den enda löptävling jag vunnit. En härlig känsla och något jag vill tillbaka till rent känslomässigt.

Sen slutade lumpen och då drog jag ner rejält på löpningen igen, jag gillade innebandy så jag spelade det och sprang bara någon gång i veckan och då korta sträckor aldrig över 5kilometer, mest för att hålla mig något så när konditionsstark till innebandyn. Under alla åren som förlupit har löpning sett ut sådan, aldrig över 5 kilometer.

Men så började jag bli sämre på innebandy och märkte att jag inte längre kunde mäta mig med de yngre på samma sätt. Började lite tafatt springa lite mer men hade svårt för att springa längre än 7-8 kilometer, ett par gånger i veckan, men så ställde jag upp till Växjöloppet, 10km,  2009, 41 år gammal. Första löptävlingen på 20 år. Kom i mål helt slut och med en jätteblåsa på höger bakre trampdyna, kunde inte sätta ner hälen på 2 veckor. Hade tiden 42:43. Samtidigt hade jag börjat cykla lite så efter denna skräckupplevelse la jag åter löpningen på hyllan. Jag hade då ett par extremt dämpade Nikeskor. säkert ett dropp på 15mm.

Innbandyn fanns fortfarande kvar och jag sprang mina 5 kilometersrundor, fast någon gång i veckan la jag in ett lite längre pass, 8-9 kilometer. Så när Växjöloppet 2010 kom så hade jag blivit lite mer tränad och fick en tid på 41:16, och jag var inte helt utmattad. Sen följde åter en sommar med bara cykel. Löpningen var fortfarande ett komplement till cyklingen och innebandyn.

Skaffade mig en Garmin 305 och den gjorde att jag tog i lite mer, började även under den hösten med intervaller, körde lite olika men mycket 4*400 och senare under våren 2011, körde jag 6*1000meter. Tränade betydligt mer och höll mig frisk, sprang 2 tempopass i veckan på 10 kilometer, med hög puls hela tiden. Var i princip helst slut efter en sådan mil, sedan hade jag även ett intervallpass i veckan hela våren. Så ungefär 3 mil i veckan sprang jag under hela våren 2011, Växjöloppet kom och jag fick tiden 39:59. Helt slut i mål och jag tror aldrig jag har pressat mig så hårt någon gång tidigare. Men ingen löpskolning eller tanke på steg eller liknande. Hade fortfarande hårt dämpade skor.

Det året låg fokus istället på  cykelresa, hade planerat länge och väl, på midsommardagen kom jag iväg.   Här är den resan i en annan blogg

Jag vet att jag nu var en utpräglad hällöpare, mina kompisar kommenterade alltid att dom kände igen mig på långt håll när jag kom springande. Det kunde ofta låta som följer.
Jag såg att det var du Nisse, på långt håll, du har sådana älgakliv.
Så nog var jag en extrem hällöpare. Fast jag visste då inte om att det fanns några alternativ.

Sen året som följde körde jag på i samma stil men utan intervaller på hösten, började må lite dåligt den vinter mentalt, fick en släng av en depression. Försökte nu lite längre sträckor, men fick efter 15 kilometer ont lite överallt i kroppen, det var något som inte stämde, men jag kunde inte lista ut vad det var som inte stämde. Jag fick inga skador som gjorde att jag blev tvungen att hålla upp med löpningen men att jag fick sådan besvär redan efter 15 kilometer gjorde att jag undvek de sträckorna och höll mig till mina 10 kilometer. Men motivationen fanns inte där riktigt. Så 2012 fick jag en tid i Växjöloppet på 41:23. Inte helt slut men några kilo tyngre detta året men ungefär lika bra tränad som året innan, rent konditionsmässigt.

Tränade mycket cykling och löpning kombinerat hela sommaren 2012, i augusti gjorde jag en omläggning av kosten, slutade i princip med allt vitt socker, endast en chokladbit på kvällen, det håller jag fortfarande fast vid, jag gick rätt snabbt ner ett par kilo, från en redan rätt låg nivå, låg på ca:77kg kom ner till runt 73-74kg. Tränade bra hela hösten och la för första gången in intervaller även på hösten var framförallt september-oktober, sen slutade jag under november-december. I november 2012 var jag riktigt snabb för att vara mig, minns en runda på 7,5km, där hade jag en kilometertid på 3,48. Det var en sådan runda då det kändes som om man hade vingar. Det var ett par veckor efter sista intervallpasset. Brukar köra ett intervallpass i veckan.

Tränade på bra under vintern och körde konstant från Januari till April 2013, en dag i veckan med 6*1000m intervaller. låg som bäst på 3,40/km någon gång i april. Sprang övriga rundor lite lugnare denna våren strax över min T1, 151 bpm. Sprang varann dag hela våren, tror jag hade någon vecka med förkylning under våren. Växjöloppet 1maj 10km, blev mitt hittills snabbaste. 38:40. Men förutsättningarna var perfekta. lagom varmt 15grader, inte mycket vind, dessutom så fick jag genom hela loppet en perfekt rygg, en stor bredaxlad kille som jag kunde "gömma" mig bakom. Det var någon kilometer mitt i loppet som jag var framför honom. När det var 4 kilometer kvar var jag riktigt trött och han sprang om mig, det blev snabbt en lucka och jag brottades med tankar om jag skulle försöka hänga på honom eller inte. Långt inne någonstans hämtade jag kraft, gick på illrött någon kilometer för att täppa till. När det var 2 kilometer kvar så kändes det lite bättre. Sista kilometern går på ren vilja och kommer i mål helt slut och konstaterar snart att jag fått en kanontid. Sådan härlig känsla. Träna ett helt år för ett lopp, och allt stämmer på tävlingsdagen, så lite som behövs för att omkullkasta alla förväntningar, en förkylning eller snedsteg dagarna innan eller dåligt väder, håll. Ja listan på ursäkter finner ingen bortre gräns. Men just denna dag 2013 1 maj, då stämde allt för mig.

Efter loppet kom några kompisar fram och gratulerade mig.
Vilken tid, du blir ju inte yngre heller? Vad ska du göra nu, blir inte lätt att toppa detta? Sa dom.
Hade aldrig tänkt på det sättet, men nu slog det mig. Skulle jag förbättra denna tid krävdes det rejäla insatser träningsmässigt, framför allt med mina problem så fort jag försökt öka dosen. Hällandartekniken sliter enormt, men det visste jag inte då. Jag visste att längre än 18 kilometer har jag aldrig sprungit. Aldrig studerat teknik, bara sprungit på, men nu förstod jag att det behövdes lite mer ansträngningar.

På en kusinträff någon månad senare, kom jag i lag och pratade med en och han visste att jag sprang och att jag fått en bra tid i årets lopp. Men han var nyfiken på mitt löpsteg. Jag visade honom.
Oj, sa han en extrem hällandningsteknik.
Själv har jag lagt om och märker vissa förbättringar sa han, men han hade inte bytt till odämpade skor, bara teknik.

Då såddes ett frö i mig och någon månad senare, dagen innan första semesterdagen, beslöt jag mig för att pröva. Hade mina Adidas Zero, som jag sprungit i de senaste 8-9 månaderna, kände rätt snabbt hur det stramade i vaderna, men fortsatte, det blev bara värre men nu hade jag kommit cirka 6 kilometer och hade bara 4-5 kilometer kvar hem. Bryter aldrig några rundor, tänkte jag. Men bara sekunden efter var det som om någon kört in en kniv i högervaden och sedan vridit om. Det tog tvärstopp. Kunde inte springa en meter till, efter att hämtat andan ett par minuter så haltade jag gåendes hem.

Dagen innan vi skulle åka till Leksand, en vecka, inte så smart. Under Leksands veckan sprang jag en runda, sista rundan med hällandning, skulle det visa sig. När vi kom så tänkte jag verkligen ge detta ett försök, köpte mig ett par Merrel trail glove, 4mm sula, 0mm dropp.

Här är ett av dom första försöken med mellanfotslandning

Sedan dess har det varit många avbrutna rundor, den kortaste tror jag bara var 500 meter innan vaderna gjorde sig påminda, men det jag lärde mig av hugget från första försöket, det var att avbryta om smärtor kom. det svåra är att avgöra själva känslan, kommer det släppa eller inte den första stramheten som kan komma efter ett par hundra meter, det brukar det oftast göra. Dom gångerna jag fått problem har inte varit lätta som sagt var att avgöra skillnaden. Måste varje person själv avgöra. Jag tror dock att jag tillhör kategorin mest utpräglade hällöpare så om jag kan klara omställningen så bör de flesta fixa det. Men det krävs stort tålamod och kompletteringsträning när det går som tyngst med löpning.

Första inlägget. Från hällöpning till mellanfotslöpning. Löprunda 64.

Mitt i omställningen

Det är mörkt och tungt med löpningen nu i november. Två rundor i rad som jag inte fått tillräckligt med kraft i löpningen.
Trodde att jag passerat alla besvär men så i förra veckan så kom det ett nytt "hugg" i vaden, återigen högervaden som krånglade. Efter det har det varit lite över en vecka med lite försiktigare löpning. Idag hade jag en runda på 13km utan besvär, så det var skönt. Men som sagt inte den rätta kraften.
Hade visserligen tänkt att ta det lugnt idag och min puls låg strax under T1, prattempo. Men trots det så kändes det inte så lätt som det brukar göra dessa rundor.

Dagens runda

Började min omställning i mitten på juli, har sedan dess inte använt dämpade skor i min löpning. Det har varit en lång resa och många är gångerna då jag starkt ifrågasatt mitt beslut att ändra "löpstil". Fyra månader har gått nu och vissa gånger och mitt i några rundor kan jag känna ett härligt flyt i löpningen och mina steg är korta och frekvensen hög, säkert lite över 180bpm när det går som snabbast. Men det känns inte så avslappnat som jag önskat.

Att jag med mitt dåliga tålamod överhuvudtaget inte gett upp är en gåta för mig själv, men jag ser ändå på lång sikt att detta kan ta min löpning till en lite bättre och högre nivå än vad jag haft de sista åren.