Ännu ingen ljusning i sikte.

I går kändes det bra, kunde trycka ifrån utan att det gjorde ont på ovansidan av foten. Men sprang inte utan bara tryckte ifrån när jag gick. Så kom kvällen och jag tog en 5 kilometer lång promenad med mina tjocka Merrellskor. Tycker om dessa, är behagliga att gå i. Under promenaden tog jag korta steg och kände inte mycket i foten. Höll hög frekvens och det flöt på fint. När jag kom hem körde jag lite utfallssteg, fast med skor på för att undvika för mycket vikning av tårna i ytterlägena. Sen framåt 21-tiden så började det kännas igen. Inte smärta men det molade hela tiden.
Blev lite besviken, under natten vaknade jag och det gjorde ont då. Men efter att ha varit på toa så släppte det snabbt och jag kunde somna om. Under dagen idag har det varit ömt igen och bitvis har det kommit som hugg. Så det är helt klart att någon löpning är det inte tal om på ett bra tag till. Det enda positiva med det är att jag fortfarande har känningar i min vänsterhäl. Så förhoppningsvis läker dessa ungefär samtidigt.
Idag blev det rätt tufft på gymmet i stället. CT 40 minuter, varav 20 hårt. 50 minuter på cykel varav 40 hårt. Fick ut min frustration där och särskilt sista 10 minuterna på cykeln var bra. Då låg jag nära min cykelmaxpuls. Det blir som att komma in i en andra eller tredje andning, trötthet försvinner och det enda fokus som finns är klockan. Sakta räknar den ner men jag känner mig inte trött, bara stark och det är enormt härlig känsla som är svår att överträffa. Fast för mig kommer det först efter en bra stunds träning i hyfsat hårt tempo. Och för det mesta kommer känslan inte ändå utan tröttheten sköljer över mig i stället och jag väljer den enkla vägen igen. Har märkt att jag aldrig kommer in i den här känslan på torsdagspassen som är rätt lika tisdagspassen.
Det sätter ner humöret när läkningen går bakåt vissa dagar. Så frustrerande att det går så sakta och veta att dagarna bara rinner iväg. Växjöloppet 1 maj som kändes så avlägset för några veckor sedan känns nu oroväckande nära. Har svårt att se att jag kommer att vara i löpbart skick då, någon upprepning av förra årets fina tid är det inte tal om. Jag kommer inte hinna komma dit. Men det är faktiskt inte viktigt nu. Inte det minsta. Jag vill ju komma längre än så på sikt. Allt har sin tid och de här relativt snabba loppen är kanske ett avslutat kapitel för min del. I alla fall känns det så när det är som dystrast.