Blev ett annorlunda och lite besvärligt pass i snöfall. Hade velat springa ett långpass idag. Tanken var 4 varv på "cykelvägsrundan" i västra Alvesta, en flack bana. Men efter 3 varv så kände jag allt mer i vänstervaden. Så jag vågade inte ett varv till. Men innan jag kom iväg hade jag en svår inre kamp, skulle jag springa ute, i det här vädret? Snöfall och lite halvslaskigt underlag, när det finns löpband? Men på lördagarna är banden på gymmet ofta upptagna. Och det är så tråkigt att invänta att dom ska bli lediga. Samtidigt är det karaktärsdanande att genomföra ett pass i lte besvärligare väder.
Dagens runda
Det blev till att ge sig ut, bitvis var det surrealistisk känsla, ungefär som det kan bli i slutet på ett 10 km lopp. Man är knappt medveten vad man håller på med. Men då är det tröttheten som är orsaken, idag var det den obefintliga sikten i motvinden när snön slog mot ansiktet och glasögonen. Med den nya löpstilen är det viktigt att hålla en stolt och rak hållning. Men när snön och motvinden ligger på som mest är det svårt att inte krypa ihop och falla ner med både knopp och kropp.
Hade Asics Kayno. Det funkade fint och jag halkade inte någonting trots att det snöade hela passet. Det låg nog mellan 2-3 cm snö när jag började och var nog mellan 7-8 cm i slutet. Men tyckte att jag hade bra grepp hela tiden. Det var första gången jag sprang i så mycket snö med det nya löpsteget. Blir mycket bättre och säkrare när foten hamnar under kroppen i stället för framför som den gjorde innan. I dag blev det ett naturligt kort steg för att undvika att halka. Fast jag sprang med lite högre fart då på hällandartiden och då kunde vara riktigt svårt bitvis när det var halt och besvärligt. Varje steg så halkade man till. I dag provade jag aldrig att dra upp tempot men som sagt i denna farten så kändes det stabilt. Får se hur det blir om jag kör ett lite snabbare pass under dessa lite besvärligare förutsättningar.
Hade problem med sikten, glasögonen immade igen fullständigt och i motvinden så slog snön in mot glasögonen trots att jag hade keps på mig. Brukar ha linser om det är dåligt väder men missade det idag. Men som väl var så var det inte så många andra som hunnit gå på cykelbanorna så det var lätt att springa ändå. Blev mjukt och fint i landningen med all snö. I slutet när jag kom in i en tunnel där det var barmark så kände man verkligen vilken skillnad det är. Det var så hårt och stumt mot bar asfalt.
Vaden bråkade lite mer än väntat, trodde att jag var redo för två mil nu men det är jag inte. I går körde jag rodd och crosstrainer som vanligt. 175+180 watt i 20+20 minuter. Gjorde även en del hoppövningar med förhoppningen att det ska stärka mig lite i min löpning. Har missat det säkert i mer än ett halvår nu. I bland bara glömmer jag bort att det gäller att göra sina styrkeövningar, men man läser ständigt om nya övningar som är bra för än det ena än det andra och rätt vad det är så faller de lite äldre övningarna i glömska till förmån för de nya. Brukar köra en del hoppövningar annars. Inför Växjöloppet 2013 körde jag en variant som säkert var bra, det var att hoppa från ben till ben i sidled och samtidigt framåt. Ungefär som en långfärdsskridskoåkare fast i stället för att glida så hoppar man alltså. Det var den enda typ av "löpskolning" jag körde det året och det funkade bra. Med den övningen så tränar man både spänst och rörlighet i ben och höfter.
Ja det finns oceaner av olika sätt att utveckla sin löpning på, men tror att den största motståndaren är tålamodet. För man vill ha snabb förändring och utveckling. Men det går inte att snabbt ändra på löpstil och styrka i olika kroppsdelar. Allt tar tid och när det inte har hänt något på ett par veckor så är det lätt att förkasta en idé och ge sig på nästa bara för att man inte har tålamod att invänta resultatet av det man nyss gjort. Särskilt i dagens enorma utbud av information om tips på hur man ska göra.
lördag 10 januari 2015
torsdag 8 januari 2015
Tröskelpass 10 km i 4:24 tempo, Spånenmilen, framfotsrunda 249.
Blev ett lite lägre tempo än vad känslan var. Efter 2 km lite lugnare inledning så var känslan att jag fick lite bättre fart under resten av rundan, runt 4:10-4:15 tempo. Men det blev 4:24 i medel.
Mörkret påverkar den känslan mycket. Men det är lite motigt att se tiden rusa iväg åt "fel" håll.
Dagens runda 3 grader, lite lätt smådugg, höstkänsla, inte så mycket vind.
Hade lätta skor, Asics Ds racer. Det var mjukt och lite smorigt i spåret. Tjälen har släppt nu. Men tycker ändå att jag fick bra grepp och kände inte att det påverkade så mycket negativt på fartkänslan. Hade lite molande i vänsterhälen bitvis men kändes bättre än väntat. Sista kilometern kändes det lite i vänstervaden/hälsenan. Fick kämpa på bra sista 2 kilometerna.
Har kört på rätt hårt med träningen annars ett tag, så det är kanske dags att lätta lite på den, har dock inte blivit så mycket löpning som jag velat fast ersatt det med mycket alternativ träning istället. Märker att jag på detta kuperade spåret har svårt i uppförsbackarna, jag får för tillfället sänka farten mer än tidigare för att inte ta helt slut. Så det behövs mer träning i sådan här terräng.
I tisdags kväll blev det rodd + cykel, dubbelpass således eftersom jag sprang på förmiddagen. Kändes helt okej. 175 watt i 20 minuter + 215 på cykeln i 30 minuter.
I går efter årets första jobbdag blev det rodd+CT. som vanligt 175+ 180 watt, kändes lite segt, särskilt rodden. Körde lite ben och hoppövningar efteråt. Det var länge sedan jag körde hoppövningar.
Idag har jag ändå känt mig pigg i kroppen och benen, så jag såg fram mot kvällens runda, som ändå kändes bra i kroppen och jag hade 4-taktsandning hela vägen, förutom i sista uppförsbacken och efterföljande utförslöpa, där gick jag över i 3-takt.
Mörkret påverkar den känslan mycket. Men det är lite motigt att se tiden rusa iväg åt "fel" håll.
Dagens runda 3 grader, lite lätt smådugg, höstkänsla, inte så mycket vind.
Hade lätta skor, Asics Ds racer. Det var mjukt och lite smorigt i spåret. Tjälen har släppt nu. Men tycker ändå att jag fick bra grepp och kände inte att det påverkade så mycket negativt på fartkänslan. Hade lite molande i vänsterhälen bitvis men kändes bättre än väntat. Sista kilometern kändes det lite i vänstervaden/hälsenan. Fick kämpa på bra sista 2 kilometerna.
Har kört på rätt hårt med träningen annars ett tag, så det är kanske dags att lätta lite på den, har dock inte blivit så mycket löpning som jag velat fast ersatt det med mycket alternativ träning istället. Märker att jag på detta kuperade spåret har svårt i uppförsbackarna, jag får för tillfället sänka farten mer än tidigare för att inte ta helt slut. Så det behövs mer träning i sådan här terräng.
I tisdags kväll blev det rodd + cykel, dubbelpass således eftersom jag sprang på förmiddagen. Kändes helt okej. 175 watt i 20 minuter + 215 på cykeln i 30 minuter.
I går efter årets första jobbdag blev det rodd+CT. som vanligt 175+ 180 watt, kändes lite segt, särskilt rodden. Körde lite ben och hoppövningar efteråt. Det var länge sedan jag körde hoppövningar.
Idag har jag ändå känt mig pigg i kroppen och benen, så jag såg fram mot kvällens runda, som ändå kändes bra i kroppen och jag hade 4-taktsandning hela vägen, förutom i sista uppförsbacken och efterföljande utförslöpa, där gick jag över i 3-takt.
tisdag 6 januari 2015
Blandpass + lite backintervaller. Framfotsrunda 248
Blev ett lite annorlunda och oväntat pass. Jag var väldigt noga med uppvärmningen idag. Tog mig 10 minuter med lite lugn jogg och diverse uppmjukningsövningar innan jag startade dagens pass. Hade egentligen inga jätteförhoppningar på att kunna genomföra hela rundan, eftersom jag fick avbryta förra passet, efter lite känningar i vänstervaden/hälsenan.
Jag körde först 2 varv i Spånens rätt kuperade 2,3 km slinga. Hade Asics Kayano 20, för att köra så dämpat som möjligt. Det blev runt 4:25 tempo på dessa 2 första varv. Kändes väldigt stumt och tungt i benen. Var lite för hög fart. Hade 4-taktsandning efter 1 kilometer och sedan behöll jag den andningen hela vägen in. Eftersom det är så kuperat blir dock både puls och andning väldigt ojämn om man håller samma tempo. Andra varvet så stramade det lite i vänstervaden/hälsenan men inga hugg eller speciellt mycket stramande. Men skorna kändes tunga och jag hade med mig Asics Ds racer i bilen.
Efter lite velande så bytte jag ändå skor, var lite orolig att jag skulle få ont i vaden, men ville ändå testa dessa lite. det funkade helt okej. det stramade lite men blev inte sämre än vad det var med de tunga skorna. Tog en lugn kilometer i 4:30 tempo ungefär. Sen kom jag till rundans längsta och jämnaste backe.
Denna backe är 350 meter lång och höjdskillnaden är 13 meter. Allt enligt Garminklockan. Den börjar med väldigt svag lutning de första 150 meterna sedan följer 100 lite brantare meter för att avsluta de sista 100 meterna rätt brant. Tycker det funkar bra med backar som inte är för branta för då blir löpsteget alldeles för lidande. Den första intervallen tog jag det lite lugnt, då jag inte sprungit backintervaller på väldigt länge. Den blev i 4:00 tempo i snitt. Hade rätt låg puls inledningsvis på denna så jag kom inte in i 4-taktsandning förrän efter 150 meter, sedan blev det 4-takt ända tills det var 50 meter kvar, då gick jag över i 3-takt. Men det blev lite okontrollerat och det är svårt när pulsen och andning rusar brant uppåt, både av farten och den tilltagande lutningen.
På den 2:a öppnade jag lite hårdare och hade på förhand bestämt mig att bara köra 10 utandningar på respektive fot i 4-taktsandning och därefter gå över i 3-takt de sista 150 brantaste och jobbigaste meterna. Det funkade helt okej. Den blev i ungefär 3:45 tempo totalt, 1 minut och 20 sekunder. Jag var dock helt slut upp på toppen och fick ta 20 sekunders ståvila med händerna på knäna innan jag lufsade ner för backen igen.
På den 3:e körde jag samma upplägg, drog iväg nästan direkt efter nerjoggen. Tycker det är bra om pulsen inte går ner under 100 slag mellan intervallerna, nerjoggen tog ändå 1:45 ungefär.
Denna kändes också kontrollerad men blev lite "gungig" på något sätt i 3-taktsandningen. Kändes som hela kroppen bytte fot vid utandningarna. Kändes inte riktigt naturligt. Det är svårt att få till jämnheten när det är så korta intervaller och när det brantar till i slutet då man redan är trött.
Dagens pass
Nöjde mig med 3 stycken backintervaller, dels för att det var rejält jobbigt, dels för att jag inte ville riskera att få ont i vaden/hälsenan. Så det blev ett lugnt varv till efter dessa backintervaller, totalt lite över 10 km i dag. Asics Ds racer skorna är helt underbara att springa i. Så lätta och fina, känslan av lätthet blir ännu mer tydlig efter att ha inlett med nästan 5 km i Asics Kayano. Fast till de lite lugnare långpassen ska jag ha Kaynoskorna.
Är väldigt glad över att jag kunde genomföra hela passet. Kände mig lite tung i benen dock. Hoppas att det är den rätt kuperad banan som gör att känslan blir sådan? Det är konstigt att det vissa gånger funkar att springa trots att jag bara två dagar tidigare avbröt ett pass. Kanske var det för att jag avbröt omedelbart? I vilket fall som helst så var det en befriande känsla att kunna springa hela rundan i dag igen.
I söndags kväll körde jag rodd+ cykel 20 minuter/175watt samt 30 minuter/215 watt 100 i snittkadens på cykeln.
I går blev det nästan 2 timmars promenad i skogen på förmiddagen, letade efter lite nya stigar. På kvällen blev ett segt gympass, väldigt tung känsla. Vet inte om 2 timmarspromenaden tog så hårt?
Blev 20 minuter 175 watt på rodden och 180 watt i 20 minuter på Crosstrainern. Därefter körde jag 2 stycken sekvenser i höjdhopparmattan. först 5 minuter med låga knälyft. Därefter 3 minuter med höga lyft.
Jag körde först 2 varv i Spånens rätt kuperade 2,3 km slinga. Hade Asics Kayano 20, för att köra så dämpat som möjligt. Det blev runt 4:25 tempo på dessa 2 första varv. Kändes väldigt stumt och tungt i benen. Var lite för hög fart. Hade 4-taktsandning efter 1 kilometer och sedan behöll jag den andningen hela vägen in. Eftersom det är så kuperat blir dock både puls och andning väldigt ojämn om man håller samma tempo. Andra varvet så stramade det lite i vänstervaden/hälsenan men inga hugg eller speciellt mycket stramande. Men skorna kändes tunga och jag hade med mig Asics Ds racer i bilen.
Efter lite velande så bytte jag ändå skor, var lite orolig att jag skulle få ont i vaden, men ville ändå testa dessa lite. det funkade helt okej. det stramade lite men blev inte sämre än vad det var med de tunga skorna. Tog en lugn kilometer i 4:30 tempo ungefär. Sen kom jag till rundans längsta och jämnaste backe.
Denna backe är 350 meter lång och höjdskillnaden är 13 meter. Allt enligt Garminklockan. Den börjar med väldigt svag lutning de första 150 meterna sedan följer 100 lite brantare meter för att avsluta de sista 100 meterna rätt brant. Tycker det funkar bra med backar som inte är för branta för då blir löpsteget alldeles för lidande. Den första intervallen tog jag det lite lugnt, då jag inte sprungit backintervaller på väldigt länge. Den blev i 4:00 tempo i snitt. Hade rätt låg puls inledningsvis på denna så jag kom inte in i 4-taktsandning förrän efter 150 meter, sedan blev det 4-takt ända tills det var 50 meter kvar, då gick jag över i 3-takt. Men det blev lite okontrollerat och det är svårt när pulsen och andning rusar brant uppåt, både av farten och den tilltagande lutningen.
På den 2:a öppnade jag lite hårdare och hade på förhand bestämt mig att bara köra 10 utandningar på respektive fot i 4-taktsandning och därefter gå över i 3-takt de sista 150 brantaste och jobbigaste meterna. Det funkade helt okej. Den blev i ungefär 3:45 tempo totalt, 1 minut och 20 sekunder. Jag var dock helt slut upp på toppen och fick ta 20 sekunders ståvila med händerna på knäna innan jag lufsade ner för backen igen.
På den 3:e körde jag samma upplägg, drog iväg nästan direkt efter nerjoggen. Tycker det är bra om pulsen inte går ner under 100 slag mellan intervallerna, nerjoggen tog ändå 1:45 ungefär.
Denna kändes också kontrollerad men blev lite "gungig" på något sätt i 3-taktsandningen. Kändes som hela kroppen bytte fot vid utandningarna. Kändes inte riktigt naturligt. Det är svårt att få till jämnheten när det är så korta intervaller och när det brantar till i slutet då man redan är trött.
Dagens pass
Nöjde mig med 3 stycken backintervaller, dels för att det var rejält jobbigt, dels för att jag inte ville riskera att få ont i vaden/hälsenan. Så det blev ett lugnt varv till efter dessa backintervaller, totalt lite över 10 km i dag. Asics Ds racer skorna är helt underbara att springa i. Så lätta och fina, känslan av lätthet blir ännu mer tydlig efter att ha inlett med nästan 5 km i Asics Kayano. Fast till de lite lugnare långpassen ska jag ha Kaynoskorna.
Är väldigt glad över att jag kunde genomföra hela passet. Kände mig lite tung i benen dock. Hoppas att det är den rätt kuperad banan som gör att känslan blir sådan? Det är konstigt att det vissa gånger funkar att springa trots att jag bara två dagar tidigare avbröt ett pass. Kanske var det för att jag avbröt omedelbart? I vilket fall som helst så var det en befriande känsla att kunna springa hela rundan i dag igen.
I söndags kväll körde jag rodd+ cykel 20 minuter/175watt samt 30 minuter/215 watt 100 i snittkadens på cykeln.
I går blev det nästan 2 timmars promenad i skogen på förmiddagen, letade efter lite nya stigar. På kvällen blev ett segt gympass, väldigt tung känsla. Vet inte om 2 timmarspromenaden tog så hårt?
Blev 20 minuter 175 watt på rodden och 180 watt i 20 minuter på Crosstrainern. Därefter körde jag 2 stycken sekvenser i höjdhopparmattan. först 5 minuter med låga knälyft. Därefter 3 minuter med höga lyft.
 |
| Lite bilder från stigarna jag springer på. |
söndag 4 januari 2015
Avbrutet långpass, framfotsrunda 247.
Det verkar vara svårt för mig att få till ett långpass nuförtiden. Det är över en månad sedan sist. I dag kändes det bra fram till knappt 12 km, men sedan var det stopp.
Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.
Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.
I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.
Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.
Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.
Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.
Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.
Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.
Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.
Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.
Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.
Dagens avbrutna långpass
Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.
Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.
I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.
Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.
Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.
Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.
Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.
Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.
 |
| "Tvättbrädebackar" |
Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.
Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.
 |
| Vy över sjön Spånen när jag i eftermiddag promenerade sträckan jag sprang i förmiddags. |
Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.
Dagens avbrutna långpass
lördag 3 januari 2015
Stiglöpning, framfotsrunda 246.
Blev ett lugnt pass idag, återhämtningspass, jag körde dubbelpass i går. Det blev 55 minuter på motionscykel på kvällen i går, det var lite svårt att komma igång med cykelpasset. Efter 10-15 minuter så släppte det en hel del. Började med 20 minuter i 200 watt, ca:95 i kadens. Därefter 225 watt, ca:105 i kadens och avslutade med 15 minuter i 200 watt, ca:95 i kadens. Det var meningen med 20 minuter även på den sista men det började krampa i fötter och vader en hel del. Då började jag verkligen känna mig sliten. Såg ingen anledning att plåga mig igenom dom 5 sista minuterna.
Dagens stiglöpning Cirka 5 km, 32 minuter.
Sov åter lite oroligt i natt men var ändå hyfsat pigg i benen och kroppen i övrigt när jag drog i gång dagens stiglöpning. Klockan skenar som vanligt iväg första kilometern vad gäller pulsmätningen. Men jag kom på mig själv några gånger med att dra upp intensiteten lite för högt. För mig är en bra grundpuls mellan 135-140 slag då jag kör stiglöpning, då kommer jag in i ett fint flyt. I dag var det viktigt att det gick lugnt och stilla. dels för att vara ett återhämtande pass, dels för att åter försöka bygga upp lite bättre styrka i fotlederna. De 2 första kilometerna var relativt lättlöpta, men på hemvändan tog jag en annan lite besvärligare stig, där man nästan är tvungen att gå bitvis för det är så mycket stenar i stora samlingar på några partier. Hade tänkt mig dagens runda 2 varv, men kände att kroppen inte var redo för det idag. Så för att få ihop åtminstone 30 minuter så tog jag en vända rätt ut i skogen för att se om jag kunde hitta någon ny stig. Men det fanns ingen som var tillräckligt intressant för framtida stiglöpningsrundor. Kändes lite stumt och stelt i vänster vad och häl i slutet och efter passet. Hade tänkt att försöka mig på ett lugnt långpass i morgon.
Stigarna var mjuka och fina igen, all tjäle har försvunnit. Isen ligger dock kvar på sjön Spånen, fast med ett tunt lager vatten på. Kan bli "dubbelis" av det nu när det åter ska frysa på lite. Inga nya nerfallna träd i sikte heller. Fast stigarna jag springer på ligger lite i lä för de elaka västvindarna som brukar vara standard vid stormarna som drar över vårt land med allt tätare mellanrum.
Dagens stiglöpning Cirka 5 km, 32 minuter.
Sov åter lite oroligt i natt men var ändå hyfsat pigg i benen och kroppen i övrigt när jag drog i gång dagens stiglöpning. Klockan skenar som vanligt iväg första kilometern vad gäller pulsmätningen. Men jag kom på mig själv några gånger med att dra upp intensiteten lite för högt. För mig är en bra grundpuls mellan 135-140 slag då jag kör stiglöpning, då kommer jag in i ett fint flyt. I dag var det viktigt att det gick lugnt och stilla. dels för att vara ett återhämtande pass, dels för att åter försöka bygga upp lite bättre styrka i fotlederna. De 2 första kilometerna var relativt lättlöpta, men på hemvändan tog jag en annan lite besvärligare stig, där man nästan är tvungen att gå bitvis för det är så mycket stenar i stora samlingar på några partier. Hade tänkt mig dagens runda 2 varv, men kände att kroppen inte var redo för det idag. Så för att få ihop åtminstone 30 minuter så tog jag en vända rätt ut i skogen för att se om jag kunde hitta någon ny stig. Men det fanns ingen som var tillräckligt intressant för framtida stiglöpningsrundor. Kändes lite stumt och stelt i vänster vad och häl i slutet och efter passet. Hade tänkt att försöka mig på ett lugnt långpass i morgon.
Stigarna var mjuka och fina igen, all tjäle har försvunnit. Isen ligger dock kvar på sjön Spånen, fast med ett tunt lager vatten på. Kan bli "dubbelis" av det nu när det åter ska frysa på lite. Inga nya nerfallna träd i sikte heller. Fast stigarna jag springer på ligger lite i lä för de elaka västvindarna som brukar vara standard vid stormarna som drar över vårt land med allt tätare mellanrum.
fredag 2 januari 2015
Tröskel + intervallpass på löpband, framfotsrunda 245.
Hade först tänkt mig lyktstolpsintervaller uppe vid Spånen, men tyckte att det blåste för mycket för att vara ute i skogen. Det fick bli löpband istället, blev lite för tidigt redan vid 08:40 var jag på gymmet. Det finns 5 löpband men bara 3 som är bra och som jag brukar köra snabbare pass på. Det är så drygt om man ska behöva vänta på att banden ska bli lediga och på förmiddagarna brukar det vara bra tryck på gymmet.
Men kände att kroppen inte var riktigt vaken och inte mer än knappt 1 timme sedan jag åt frukost.
Visste inte riktigt vad jag skulle köra, hade på kvällen innan kört rodd och CT som vanligt, 190+180 watt, 20+20 minuter, även 10 minuters höjdhopparmatta samt en hel del mag och benövningar, så jag var lite sliten. Men bestämde mig till slut för tröskelpass i 60 minuter. Men efter 20 minuter började jag förhandla med mig själv. Kände mig sliten och ville inte ta ut mig fullständigt så tidigt på morronen. Så det blev 30 minuter med 14 km/h med 2% lutning, Körde med 4-taktsandning hela passet. Men tyckte inte jag blev så trött konditionsmässigt idag utan mer en seg känsla i benen i stället. Pulsen var ändå över 160 efter 30 minuter.Brukar bli lite högre ju tidigare jag börjar passen. Efter lite paus så tänkte jag mig lite intervaller istället.
Dagens pass
Ställde bandet på 17 km/h men helt utan lutning, hade precis kommit igång med den första men efter 1 minut så stannade bandet. Sladden lossnade. Ändå tyckte jag att jag var mjuk och fin i steget. Men det är jag nog inte riktigt, för detta händer mig titt som tätt. Fick en ofrivillig paus men kände efter bara 1 minut att det var tuffare än väntat. Drog igång bandet igen och gjorde ett nytt försök.
Det blev 4 minuter och en slutpuls på 171, det är högt för mig. (Har träningsmax på 175). Fick slita ont de sista 2 minuterna. Redan efter 1 minut gick jag över till 3-takts andning. Det kändes trots att det var så jobbigt ändå kontrollerat på något sätt. 3 och 4-takts-andningen hjälper mig att få en bra rytm och sedan är det bara att köra på. Efter 3 steg så andas jag ut på högerfoten, 3 steg till, sedan utandning på vänsterfoten. Det blir som ett mantra som hjälper till att ändra fokus från att det är så jobbigt till att hålla räkningen. Det blir lite uthärdligare. Men som jag sagt innan. Det funkar perfekt på löpband, men utomhus är det mycket svårare att få till jämnheten. Det är så mycket annat som påverkar.
Efter 3-4 minuter gå + joggvila drog jag ännu en 4 minutare. Blev liknande utfall och känsla. 170 i slutpuls och samma andningsmönster som den första.
Det som känns allra bäst i dessa farter är löpsteg och hållning. Det blir så fint flyt och alla kroppsdelar kommer i synk på något sätt. Man måste helt enkelt skärpa sig på alla punkter för att klara av intervaller i dessa farter.
Sedan tyckte jag att det fick räcka. Kände mig sliten och 39 minuters rätt så hård löpning så tidigt på dagen känns rätt rejält i kroppen. Hade mina Asics ds racer, kändes väldigt lätta och fina hela passet, kände inte mycket i hälen, men lite i högerfoten, där jag hade stressfrakturen för ett år sedan, men bara ett svagt molande.
Körde sedan 3*5 minuter lugn löpning i höjdhopparmatta. Pulsen blir inte hög här utan kör dessa för att träna upp höfterna lite, när jag kör dessa lite lägre knälyften så ligger pulsen runt 130.
Helt ölfritt i går, men hade svårt att somna, kom ur rytmen vid nyårsafton, jag är alldeles för känslig när det gäller att rubba sömnmönster. Vid omställning till vintertid brukar jag få problem i 2-3 veckor med störd sömn. Inte mycket att göra åt och om man missar ett par nätter här och där påverkar inte så mycket. Speciellt inte som nu då det blivit bra sömn under rätt så lång tid då jag har varit julledig.
Men kände att kroppen inte var riktigt vaken och inte mer än knappt 1 timme sedan jag åt frukost.
Visste inte riktigt vad jag skulle köra, hade på kvällen innan kört rodd och CT som vanligt, 190+180 watt, 20+20 minuter, även 10 minuters höjdhopparmatta samt en hel del mag och benövningar, så jag var lite sliten. Men bestämde mig till slut för tröskelpass i 60 minuter. Men efter 20 minuter började jag förhandla med mig själv. Kände mig sliten och ville inte ta ut mig fullständigt så tidigt på morronen. Så det blev 30 minuter med 14 km/h med 2% lutning, Körde med 4-taktsandning hela passet. Men tyckte inte jag blev så trött konditionsmässigt idag utan mer en seg känsla i benen i stället. Pulsen var ändå över 160 efter 30 minuter.Brukar bli lite högre ju tidigare jag börjar passen. Efter lite paus så tänkte jag mig lite intervaller istället.
Dagens pass
Ställde bandet på 17 km/h men helt utan lutning, hade precis kommit igång med den första men efter 1 minut så stannade bandet. Sladden lossnade. Ändå tyckte jag att jag var mjuk och fin i steget. Men det är jag nog inte riktigt, för detta händer mig titt som tätt. Fick en ofrivillig paus men kände efter bara 1 minut att det var tuffare än väntat. Drog igång bandet igen och gjorde ett nytt försök.
Det blev 4 minuter och en slutpuls på 171, det är högt för mig. (Har träningsmax på 175). Fick slita ont de sista 2 minuterna. Redan efter 1 minut gick jag över till 3-takts andning. Det kändes trots att det var så jobbigt ändå kontrollerat på något sätt. 3 och 4-takts-andningen hjälper mig att få en bra rytm och sedan är det bara att köra på. Efter 3 steg så andas jag ut på högerfoten, 3 steg till, sedan utandning på vänsterfoten. Det blir som ett mantra som hjälper till att ändra fokus från att det är så jobbigt till att hålla räkningen. Det blir lite uthärdligare. Men som jag sagt innan. Det funkar perfekt på löpband, men utomhus är det mycket svårare att få till jämnheten. Det är så mycket annat som påverkar.
Efter 3-4 minuter gå + joggvila drog jag ännu en 4 minutare. Blev liknande utfall och känsla. 170 i slutpuls och samma andningsmönster som den första.
Det som känns allra bäst i dessa farter är löpsteg och hållning. Det blir så fint flyt och alla kroppsdelar kommer i synk på något sätt. Man måste helt enkelt skärpa sig på alla punkter för att klara av intervaller i dessa farter.
Sedan tyckte jag att det fick räcka. Kände mig sliten och 39 minuters rätt så hård löpning så tidigt på dagen känns rätt rejält i kroppen. Hade mina Asics ds racer, kändes väldigt lätta och fina hela passet, kände inte mycket i hälen, men lite i högerfoten, där jag hade stressfrakturen för ett år sedan, men bara ett svagt molande.
Körde sedan 3*5 minuter lugn löpning i höjdhopparmatta. Pulsen blir inte hög här utan kör dessa för att träna upp höfterna lite, när jag kör dessa lite lägre knälyften så ligger pulsen runt 130.
Helt ölfritt i går, men hade svårt att somna, kom ur rytmen vid nyårsafton, jag är alldeles för känslig när det gäller att rubba sömnmönster. Vid omställning till vintertid brukar jag få problem i 2-3 veckor med störd sömn. Inte mycket att göra åt och om man missar ett par nätter här och där påverkar inte så mycket. Speciellt inte som nu då det blivit bra sömn under rätt så lång tid då jag har varit julledig.
torsdag 1 januari 2015
Sammanfattning 2014
2014, ja, vad hände med löpningen och min utveckling av en för mig bättre och på sikt hållbar löpstil?
Redan i november 2013 fick jag problem med vänsterhälen, en efterhängsen skada som jag fortfarande dras med. Jag kan springa ändå och 7-8 veckors löpvila p.g.a en stressfraktur i högerfoten tidigt i januari läkte inte skadan i vänsterhälen.
Jag har aldrig innan kollat hur många mil jag sprungit under ett år, men ser att många är noga med det, så jag kontrollerade via Garminsidan som jag laddar upp passen på för att se på statistiken. 2014 har jag inte loggat alla passen då en del körts på löpband, men jag har försökt uppskatta så gott det går.
2014 blev det runt 170 mil på 160 pass. Kollade även bakåt några år.
2013 blev det runt 142 mil på 138 pass.
2012 blev det runt 118 mil på 133 pass.
2011 blev det runt 75 mil på 97 pass.
Jag hade lite större ambitioner för 2014 inför året men eftersom jag fick stressfrakturen i högerfoten tidigt i januari så fick jag ett annat fokus. Under vårvintern blev målet och ambitionen att kunna springa Växjöloppet, 10 km, 1 maj under 40 minuter. Det var lite stressande att jag inte kom igång med löpningen förrän i slutet av februari och jag körde mycket alternativt i stället. När väl löpningen kom igång igen så blev det väldigt mycket kvalitetspass. Nästan alla pass var backintervall (6*500 meter) eller (6*1000m banintervall) samt tempopass på runt 10 km i kuperad terräng, dessa tempopass låg på ungefär 4:15-4:20 tempo. Körde löpning varannan dag. Hade problem med min vänsterhäl hela denna perioden innan Växjöloppet. Det påverkade inte löpningen så mycket fast i uppförsbackarna så störde det lite och det blev inte det rätta frånskjutet med vänsterfoten. Körde ett testpass någon vecka innan loppet och kom på 3:52 tempo över 7,5 flacka kilometer. Så det kändes ändå bra rent konditionsmässigt inför loppet. Hade lite velande över vilka skor jag skulle ha under loppet, men till slut så bestämde jag mig för VFF.
Det blev 2 tävlingar i år. Växjöloppet 1 maj, för 6:e året i rad. Inte min bästa tid, men det bästa loppet rent genomförandemässigt. Sprang det loppet i VFF, kändes helt magiskt de första 5 km. Väldigt kontrollerat. Växjöloppet 2014 10km, 39:06.
Sedan under sommaren och hösten började jag på med att försöka få koll på andningen. Håller fortfarande på med att hitta former för det och tycker att jag kommit en bit på den vägen.
Musikmilen 2014 10km 39:01 sprang jag med den andningstekniken. Till detta lopp försökte jag inte toppa formen speciellt mycket. Jag gick ner en aning i träningsmängd sista veckan.
När jag summerar löpmängden hamnar den runt 170 mil för 2014, Har inte 100% koll då jag sprungit en del pass på löpband utan klocka men på ett ungefär 170 mil, det är en rätt så bra ökning jämfört med 2013 då jag sprang ungefär 140 mil. Men jag hade velat springa mer än så här men skador och rädsla inför att råka ut för nya skador har gjort mig försiktig.
Det är frustrerande att inte kunna springa så mycket som man vill. Förr om åren fanns inte viljan eller motivationen till löpning, men då var jag aldrig skadad. Nu när jag börjar bli lite äldre finns motivationen till utveckling men i stället så säger kroppen ifrån om det blir för mycket. Det svåra är att hitta balansen mellan både träningsformer och olika sorts pass samt skoval och underlag för löprundorna. Har blivit väldigt lyhörd på kroppens signaler, kanske lite väl lyhörd?
På sikt är jag övertygad om att omställning av löpsteg samt andningstekniken kommer göra mig till en både snabbare och uthålligare löpare. Fast jag måste kryssa med stor noggrannhet mellan alla hinder som dyker upp. Det är väldigt kul att träna och jag mår bra av träningen. Att kunna mäta och jämföra är viktigt för mig. Inte för att mäta mig mot andra utan främst för att kunna följa min egen utveckling. Det går inte spikrakt uppför längre, jag har ju dessutom åldern att ta hänsyn till numera. Men det är också en faktor som gör att jag måste skärpa till mig och bli noggrann. Något som jag slarvat med är mat och dryck. Där finns en del att göra och hämta in. Jag är 5-6 kilo för tung. Men det är svårt att avstå både choklad och öl för att komma ner i rätt vikt. Där någonstans går gränsen mentalt för vad jag klarar. Fast jag har ändå som målsättning att kunna få ner vikten en aning under kommande vår.
Redan i november 2013 fick jag problem med vänsterhälen, en efterhängsen skada som jag fortfarande dras med. Jag kan springa ändå och 7-8 veckors löpvila p.g.a en stressfraktur i högerfoten tidigt i januari läkte inte skadan i vänsterhälen.
Jag har aldrig innan kollat hur många mil jag sprungit under ett år, men ser att många är noga med det, så jag kontrollerade via Garminsidan som jag laddar upp passen på för att se på statistiken. 2014 har jag inte loggat alla passen då en del körts på löpband, men jag har försökt uppskatta så gott det går.
2014 blev det runt 170 mil på 160 pass. Kollade även bakåt några år.
2013 blev det runt 142 mil på 138 pass.
2012 blev det runt 118 mil på 133 pass.
2011 blev det runt 75 mil på 97 pass.
Jag hade lite större ambitioner för 2014 inför året men eftersom jag fick stressfrakturen i högerfoten tidigt i januari så fick jag ett annat fokus. Under vårvintern blev målet och ambitionen att kunna springa Växjöloppet, 10 km, 1 maj under 40 minuter. Det var lite stressande att jag inte kom igång med löpningen förrän i slutet av februari och jag körde mycket alternativt i stället. När väl löpningen kom igång igen så blev det väldigt mycket kvalitetspass. Nästan alla pass var backintervall (6*500 meter) eller (6*1000m banintervall) samt tempopass på runt 10 km i kuperad terräng, dessa tempopass låg på ungefär 4:15-4:20 tempo. Körde löpning varannan dag. Hade problem med min vänsterhäl hela denna perioden innan Växjöloppet. Det påverkade inte löpningen så mycket fast i uppförsbackarna så störde det lite och det blev inte det rätta frånskjutet med vänsterfoten. Körde ett testpass någon vecka innan loppet och kom på 3:52 tempo över 7,5 flacka kilometer. Så det kändes ändå bra rent konditionsmässigt inför loppet. Hade lite velande över vilka skor jag skulle ha under loppet, men till slut så bestämde jag mig för VFF.
Det blev 2 tävlingar i år. Växjöloppet 1 maj, för 6:e året i rad. Inte min bästa tid, men det bästa loppet rent genomförandemässigt. Sprang det loppet i VFF, kändes helt magiskt de första 5 km. Väldigt kontrollerat. Växjöloppet 2014 10km, 39:06.
 |
| 200 meter innan målgång på Växjöloppet 2014, det är jag i vit tröja. Detta är den fasen av loppet då det gör som mest ont. Men samtidigt en underbar känsla då jag vet att snart får jag vila. |
Sedan under sommaren och hösten började jag på med att försöka få koll på andningen. Håller fortfarande på med att hitta former för det och tycker att jag kommit en bit på den vägen.
Musikmilen 2014 10km 39:01 sprang jag med den andningstekniken. Till detta lopp försökte jag inte toppa formen speciellt mycket. Jag gick ner en aning i träningsmängd sista veckan.
När jag summerar löpmängden hamnar den runt 170 mil för 2014, Har inte 100% koll då jag sprungit en del pass på löpband utan klocka men på ett ungefär 170 mil, det är en rätt så bra ökning jämfört med 2013 då jag sprang ungefär 140 mil. Men jag hade velat springa mer än så här men skador och rädsla inför att råka ut för nya skador har gjort mig försiktig.
Det är frustrerande att inte kunna springa så mycket som man vill. Förr om åren fanns inte viljan eller motivationen till löpning, men då var jag aldrig skadad. Nu när jag börjar bli lite äldre finns motivationen till utveckling men i stället så säger kroppen ifrån om det blir för mycket. Det svåra är att hitta balansen mellan både träningsformer och olika sorts pass samt skoval och underlag för löprundorna. Har blivit väldigt lyhörd på kroppens signaler, kanske lite väl lyhörd?
På sikt är jag övertygad om att omställning av löpsteg samt andningstekniken kommer göra mig till en både snabbare och uthålligare löpare. Fast jag måste kryssa med stor noggrannhet mellan alla hinder som dyker upp. Det är väldigt kul att träna och jag mår bra av träningen. Att kunna mäta och jämföra är viktigt för mig. Inte för att mäta mig mot andra utan främst för att kunna följa min egen utveckling. Det går inte spikrakt uppför längre, jag har ju dessutom åldern att ta hänsyn till numera. Men det är också en faktor som gör att jag måste skärpa till mig och bli noggrann. Något som jag slarvat med är mat och dryck. Där finns en del att göra och hämta in. Jag är 5-6 kilo för tung. Men det är svårt att avstå både choklad och öl för att komma ner i rätt vikt. Där någonstans går gränsen mentalt för vad jag klarar. Fast jag har ändå som målsättning att kunna få ner vikten en aning under kommande vår.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)