Distanspass i snöfall, 14,5 km. 4:55 tempo. Framfotsrunda 250.

Blev ett annorlunda och lite besvärligt pass i snöfall. Hade velat springa ett långpass idag. Tanken var 4 varv på "cykelvägsrundan" i västra Alvesta, en flack bana. Men efter 3 varv så kände jag allt mer i vänstervaden. Så jag vågade inte ett varv till. Men innan jag kom iväg hade jag en svår inre kamp, skulle jag springa ute, i det här vädret? Snöfall och lite halvslaskigt underlag, när det finns löpband? Men på lördagarna är banden på gymmet ofta upptagna. Och det är så tråkigt att invänta att dom ska bli lediga. Samtidigt är det karaktärsdanande att genomföra ett pass i lte besvärligare väder.

Dagens runda

Det blev till att ge sig ut,  bitvis var det surrealistisk känsla, ungefär som det kan bli i slutet på ett 10 km lopp. Man är knappt medveten vad man håller på med. Men då är det tröttheten som är orsaken, idag var det den obefintliga sikten i motvinden när snön slog mot ansiktet och glasögonen. Med den nya löpstilen är det viktigt att hålla en stolt och rak hållning. Men när snön och motvinden ligger på som mest är det svårt att inte krypa ihop och falla ner med både knopp och kropp.

Hade Asics Kayno. Det funkade fint och jag halkade inte någonting trots att det snöade hela passet. Det låg nog mellan 2-3 cm snö när jag började och var nog mellan 7-8 cm i slutet. Men tyckte att jag hade bra grepp hela tiden. Det var första gången jag sprang i så mycket snö med det nya löpsteget. Blir mycket bättre och säkrare när foten hamnar under kroppen i stället för framför som den gjorde innan. I dag blev det ett naturligt kort steg för att undvika att halka.  Fast jag sprang med lite högre fart då på hällandartiden och då kunde vara riktigt svårt bitvis när det var halt och besvärligt. Varje steg så halkade man till. I dag provade jag aldrig att dra upp tempot men som sagt i denna farten så kändes det stabilt. Får se hur det blir om jag kör ett lite snabbare pass under dessa lite besvärligare förutsättningar.

Hade problem med sikten, glasögonen immade igen fullständigt och i motvinden så slog snön in mot glasögonen trots att jag hade keps på mig. Brukar ha linser om det är dåligt väder men missade det idag. Men som väl var så var det inte så många andra som hunnit gå på cykelbanorna så det var lätt att springa ändå. Blev mjukt och fint i landningen med all snö. I slutet när jag kom in i en tunnel där det var barmark så kände man verkligen vilken skillnad det är. Det var så hårt och stumt mot bar asfalt.

Vaden bråkade lite mer än väntat, trodde att jag var redo för två mil nu men det är jag inte. I går körde jag rodd och crosstrainer som vanligt. 175+180 watt i 20+20 minuter. Gjorde även en del hoppövningar med förhoppningen att det ska stärka mig lite i min löpning. Har missat det säkert i mer än ett halvår nu. I bland bara glömmer jag bort att det gäller att göra sina styrkeövningar, men man läser ständigt om nya övningar som är bra för än det ena än det andra och rätt vad det är så faller de lite äldre övningarna i glömska till förmån för de nya. Brukar köra en del hoppövningar annars. Inför Växjöloppet 2013 körde jag en variant som säkert var bra, det var att hoppa från ben till ben i sidled och samtidigt framåt. Ungefär som en långfärdsskridskoåkare fast i stället för att glida så hoppar man alltså. Det var den enda typ av "löpskolning" jag körde det året och det funkade bra. Med den övningen så tränar man  både spänst och rörlighet i ben och höfter.

Ja det finns oceaner av olika sätt att utveckla sin löpning på, men tror att den största motståndaren är tålamodet. För man vill ha snabb förändring och utveckling. Men det går inte att snabbt ändra på löpstil och styrka i olika kroppsdelar. Allt tar tid och när det inte har hänt något på ett par veckor så är det lätt att förkasta en idé och ge sig på nästa bara för att man inte har tålamod att invänta resultatet av det man nyss gjort. Särskilt i dagens enorma utbud av information om tips på hur man ska göra.