Kändes bra i dag, särskilt dom 4 första intervallerna. Kom upp bra i steget och kände att det fanns kraft i benen i småbackarna mitt på intervallsträckan. Denna gången drog jag ett sträck 20 meter innan km-markeringen. Eftersom klockan mätte 20 meter för kort på samtliga intervaller förra gången. Men denna gången mätte den längre på lite mer än hälften av intervallerna. 2 av dom blev exakt 1000 meter men 4 av dom blev 1020+1030 meter ungefär. Kollade på senaste gången jag körde detta pass, 13 januari i år. Var ungefär 8-10 sekunder snabbare i dag, samt med kortare vila mellan, men då hade jag precis dragit igång med utomhusintervaller för denna säsongen.
Tror det kan vara så att klockan har problem med att det är så pass småkuperat att den inte hinner uppdatera höjdskillnaderna. Därmed mäter den kortare än vad det egentligen är. På bana mäter den alltid för långt. Men där är det precis tvärtom, där visar klockan att det är höjdskillnad trots att det är helt platt. Ja, det är i och för sig mer av akademiskt intresse men när man kör 1000 meters intervaller så är det alltid bra att veta att det är rätt sträcka. Kan i och för sig se till att alltid lägga på 20 meter när jag kör dessa kuperade intervaller. Så får jag till slut en referens till andra pass på samma bansträckning.
Gick i 10 minuter som uppvärmning, därefter ungefär 1,5 km jogg till startplatsen för intervallerna. Hade tänkt mig gåvila mellan intervallerna, blev lite ojämn vila dock, ungefär 1 minut efter dom udda och nästan 2 minuter efter dom jämna, kan vara så att de jämna är lite mer uppför, därför som det tog lite längre tid att få ner pulsen. Körde på med 3 taktsandning och de första 500 meterna på varje intervall var allt under full kontroll, men därefter kommer tröttheten och steget och hållningen faller ihop en aning, men idag sänkte jag farten lite i stället för att kunna bibehålla hyfsat steg och hållning. Det märktes också på pulsen som låg på en rätt hög men framförallt på en stabil nivå hela intervallen.
Det blev 3.40+3.45+3:42+3:42+3:45+3:49 på de 6 intervallerna. Det var lite snabbare än sist. Det känns som att styrketräning gjort lite nytta för jag har inte känt så här bra kraft i steget tidigare pass i denna terrängen.
Vaden är dock inte bra, kände av den både på uppvärmningen och efter passet, men däremot inget under intervallerna. Hade mina Adidas idag.
Dagens kuperade intervaller
Annars har jag idag känt mig lite mer omotiverad än vanligt, har känt en längtan att ge mig ut på cykeln igen som jag gjorde för snart 3 år sedan, det rycker och drar i hela själen, men det blir som vanligt till att lägga band på sig och foga in sig i ledet och vara en plikttrogen medborgare. Särskilt mycket drar det när jag står framför en av dom stora Sverigekartorna på jobbet. Tänk vad många platser, bara i Sverige, som jag aldrig varit på? Och det är ju nu man ska passa på, när det är grönt och frodigt på alla håll och kanter. Njuta av den vackra svenska naturen. Men det blir inte tid, först när semestern så småningom kommer, men då har prakten redan börjat falna och allt är på väg att vissna bort. Fram till midsommar sjunger fåglarna sen blir det allt tystare för varje dag som går, även blommor och träd får en annan grön lyster som inte är riktigt densamma. Tror vi skulle må bra av att vara lediga hela juni, juli och augusti. Då hade resten av året blivit lättare också. Om det är något land i världen som skulle ha råd att införa det så är det Sverige. Men innan vi är där hinner det rinna mycket vatten under alla broar i Sverige.
I går körde jag rodd i ungefär 215 watt i knappa 20 minuter, därefter både överkroppsövningar, mag och ben samt höftövningar, tar nästan 2 timmar. Lite för lång tid, men det är svårt att få till all träning som man vill och behöver. Får se om det går att plocka bort vissa moment eller minska på upprepningarna.
Visar inlägg med etikett vadproblem. hälseneproblem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vadproblem. hälseneproblem. Visa alla inlägg
måndag 8 juni 2015
lördag 6 juni 2015
Långpass 19 km, inkl. 4,5km. Framfotsrunda 313
Körde återigen detta passet som jag kört minst 5-6 gånger detta året, har blivit lite av ett referenspass. De 4 sista gångerna har tiden under fartdelen varit helt identisk i medelfart. 3:52, känslan har dock varit varierande, en del gånger har det känts som 3:40 i snitt, någon gång som 4:00 i snitt. Det varierar lite i km-tiderna beroende på i vilken riktning vinden blåser. Det blev samma tid idag, igen, exakt 1023 sekunder över 4,41 km. Helt otroligt.
Dagens pass
Det var dock med en dålig känsla jag inledde dagens pass, återigen är det min vänstervad som inte riktigt vill vara med. Under de första 500 meterna på väg till startplatsen joggade jag väldigt lugnt. Redan då stramade och sträckte i baksidan, precis i hälsenans förlängning. Var nästan så jag tänkte avbryta. För hur skulle det gå att köra 19 km om det känns så här innan jag ens startat?
Men fortsatte ändå och efter ytterligare 500 meter är jag framme vid Växjö BK:s gamla fotbollsplan, som är startplatsen för dess pass. Värmde upp i ungefär 5 minuter, som jag brukar. Med lite olika fotövningar.
Därefter drog jag iväg, vädret väldigt skönt, ca:17-18 grader, lite svagt soldis. En otrolig grönska, nästan som att springa i en djungel där det är som mest träd och buskar. Det stramade åter i vaden, men nu lite mer på utsidan, var som värst efter 2-3 km, sen allt svagare och vid cirka 7-8 km försvann det nästan helt. Det flöt på bra, men efter 10 km ungefär, så blev jag lite trött i höft och lår, precis innan farthöjningen, inte så bra. Men det brukar vara så, precis som om kroppen känner på sig att det ska bli jobbigt ett tag framöver och försöker få till en lugnare del.
Hade medvind i inledningen av fartökningen. Kändes lätt och fint. Fick nästan hålla igen lite, för jag visste att det skulle bli tungt vid simhallen och 2 km därefter. Både lite motvind samt småkuperat och en alltmer tilltagande trötthet. De 2 första km gick i 3:49+3:50 ungefär, den 3:e i 4:01, den var tung. Den 4:e i 3:56 tempo, sedan hade jag medvind de sista 400 meterna och då gav jag allt, det blev 3:35 tempo på den. Det såg ut som det brukar göra, kanske att jag tog i lite mer denna gången jämfört med de 2 gångerna dessförinnan. Medelpulsen var något högre i dag, 162 jämfört med 158 de andra gångerna. Men allt är väldigt marginellt. Veckan har varit lite lugnare än vanligt, backtempo i tisdags och lugn 16 km distans i torsdags. I går körde cirka 25 km tandemcykling med dottern i ett lugnt tempo, därefter blev det lite överkroppsövningar samt höftövningar på gymmet.
Får se hur jag ska göra framöver, om jag ska ta uppehåll eller inte. I dag under fartdelen kändes det bra, känner mig stark och det känns inget i varken vader eller fötter, men det brukar det inte göra, stelhet och molande känslor i vader och fötter kommer före och efter passen. Samt i de lägre farterna. Men det funkar inte att köra i tröskelfart hela tiden.
Kör nog på så länge som det inte blir värre, sen kanske att semesterns lite lugnare dagar gör att man kan återhämta sig lite bättre och få kroppen att läka i hop lite bättre. Men det är en månad kvar tills den börjar.
Dagens pass
Det var dock med en dålig känsla jag inledde dagens pass, återigen är det min vänstervad som inte riktigt vill vara med. Under de första 500 meterna på väg till startplatsen joggade jag väldigt lugnt. Redan då stramade och sträckte i baksidan, precis i hälsenans förlängning. Var nästan så jag tänkte avbryta. För hur skulle det gå att köra 19 km om det känns så här innan jag ens startat?
Men fortsatte ändå och efter ytterligare 500 meter är jag framme vid Växjö BK:s gamla fotbollsplan, som är startplatsen för dess pass. Värmde upp i ungefär 5 minuter, som jag brukar. Med lite olika fotövningar.
Därefter drog jag iväg, vädret väldigt skönt, ca:17-18 grader, lite svagt soldis. En otrolig grönska, nästan som att springa i en djungel där det är som mest träd och buskar. Det stramade åter i vaden, men nu lite mer på utsidan, var som värst efter 2-3 km, sen allt svagare och vid cirka 7-8 km försvann det nästan helt. Det flöt på bra, men efter 10 km ungefär, så blev jag lite trött i höft och lår, precis innan farthöjningen, inte så bra. Men det brukar vara så, precis som om kroppen känner på sig att det ska bli jobbigt ett tag framöver och försöker få till en lugnare del.
Hade medvind i inledningen av fartökningen. Kändes lätt och fint. Fick nästan hålla igen lite, för jag visste att det skulle bli tungt vid simhallen och 2 km därefter. Både lite motvind samt småkuperat och en alltmer tilltagande trötthet. De 2 första km gick i 3:49+3:50 ungefär, den 3:e i 4:01, den var tung. Den 4:e i 3:56 tempo, sedan hade jag medvind de sista 400 meterna och då gav jag allt, det blev 3:35 tempo på den. Det såg ut som det brukar göra, kanske att jag tog i lite mer denna gången jämfört med de 2 gångerna dessförinnan. Medelpulsen var något högre i dag, 162 jämfört med 158 de andra gångerna. Men allt är väldigt marginellt. Veckan har varit lite lugnare än vanligt, backtempo i tisdags och lugn 16 km distans i torsdags. I går körde cirka 25 km tandemcykling med dottern i ett lugnt tempo, därefter blev det lite överkroppsövningar samt höftövningar på gymmet.
Får se hur jag ska göra framöver, om jag ska ta uppehåll eller inte. I dag under fartdelen kändes det bra, känner mig stark och det känns inget i varken vader eller fötter, men det brukar det inte göra, stelhet och molande känslor i vader och fötter kommer före och efter passen. Samt i de lägre farterna. Men det funkar inte att köra i tröskelfart hela tiden.
Kör nog på så länge som det inte blir värre, sen kanske att semesterns lite lugnare dagar gör att man kan återhämta sig lite bättre och få kroppen att läka i hop lite bättre. Men det är en månad kvar tills den börjar.
lördag 10 januari 2015
Distanspass i snöfall, 14,5 km. 4:55 tempo. Framfotsrunda 250.
Blev ett annorlunda och lite besvärligt pass i snöfall. Hade velat springa ett långpass idag. Tanken var 4 varv på "cykelvägsrundan" i västra Alvesta, en flack bana. Men efter 3 varv så kände jag allt mer i vänstervaden. Så jag vågade inte ett varv till. Men innan jag kom iväg hade jag en svår inre kamp, skulle jag springa ute, i det här vädret? Snöfall och lite halvslaskigt underlag, när det finns löpband? Men på lördagarna är banden på gymmet ofta upptagna. Och det är så tråkigt att invänta att dom ska bli lediga. Samtidigt är det karaktärsdanande att genomföra ett pass i lte besvärligare väder.
Dagens runda
Det blev till att ge sig ut, bitvis var det surrealistisk känsla, ungefär som det kan bli i slutet på ett 10 km lopp. Man är knappt medveten vad man håller på med. Men då är det tröttheten som är orsaken, idag var det den obefintliga sikten i motvinden när snön slog mot ansiktet och glasögonen. Med den nya löpstilen är det viktigt att hålla en stolt och rak hållning. Men när snön och motvinden ligger på som mest är det svårt att inte krypa ihop och falla ner med både knopp och kropp.
Hade Asics Kayno. Det funkade fint och jag halkade inte någonting trots att det snöade hela passet. Det låg nog mellan 2-3 cm snö när jag började och var nog mellan 7-8 cm i slutet. Men tyckte att jag hade bra grepp hela tiden. Det var första gången jag sprang i så mycket snö med det nya löpsteget. Blir mycket bättre och säkrare när foten hamnar under kroppen i stället för framför som den gjorde innan. I dag blev det ett naturligt kort steg för att undvika att halka. Fast jag sprang med lite högre fart då på hällandartiden och då kunde vara riktigt svårt bitvis när det var halt och besvärligt. Varje steg så halkade man till. I dag provade jag aldrig att dra upp tempot men som sagt i denna farten så kändes det stabilt. Får se hur det blir om jag kör ett lite snabbare pass under dessa lite besvärligare förutsättningar.
Hade problem med sikten, glasögonen immade igen fullständigt och i motvinden så slog snön in mot glasögonen trots att jag hade keps på mig. Brukar ha linser om det är dåligt väder men missade det idag. Men som väl var så var det inte så många andra som hunnit gå på cykelbanorna så det var lätt att springa ändå. Blev mjukt och fint i landningen med all snö. I slutet när jag kom in i en tunnel där det var barmark så kände man verkligen vilken skillnad det är. Det var så hårt och stumt mot bar asfalt.
Vaden bråkade lite mer än väntat, trodde att jag var redo för två mil nu men det är jag inte. I går körde jag rodd och crosstrainer som vanligt. 175+180 watt i 20+20 minuter. Gjorde även en del hoppövningar med förhoppningen att det ska stärka mig lite i min löpning. Har missat det säkert i mer än ett halvår nu. I bland bara glömmer jag bort att det gäller att göra sina styrkeövningar, men man läser ständigt om nya övningar som är bra för än det ena än det andra och rätt vad det är så faller de lite äldre övningarna i glömska till förmån för de nya. Brukar köra en del hoppövningar annars. Inför Växjöloppet 2013 körde jag en variant som säkert var bra, det var att hoppa från ben till ben i sidled och samtidigt framåt. Ungefär som en långfärdsskridskoåkare fast i stället för att glida så hoppar man alltså. Det var den enda typ av "löpskolning" jag körde det året och det funkade bra. Med den övningen så tränar man både spänst och rörlighet i ben och höfter.
Ja det finns oceaner av olika sätt att utveckla sin löpning på, men tror att den största motståndaren är tålamodet. För man vill ha snabb förändring och utveckling. Men det går inte att snabbt ändra på löpstil och styrka i olika kroppsdelar. Allt tar tid och när det inte har hänt något på ett par veckor så är det lätt att förkasta en idé och ge sig på nästa bara för att man inte har tålamod att invänta resultatet av det man nyss gjort. Särskilt i dagens enorma utbud av information om tips på hur man ska göra.
Dagens runda
Det blev till att ge sig ut, bitvis var det surrealistisk känsla, ungefär som det kan bli i slutet på ett 10 km lopp. Man är knappt medveten vad man håller på med. Men då är det tröttheten som är orsaken, idag var det den obefintliga sikten i motvinden när snön slog mot ansiktet och glasögonen. Med den nya löpstilen är det viktigt att hålla en stolt och rak hållning. Men när snön och motvinden ligger på som mest är det svårt att inte krypa ihop och falla ner med både knopp och kropp.
Hade Asics Kayno. Det funkade fint och jag halkade inte någonting trots att det snöade hela passet. Det låg nog mellan 2-3 cm snö när jag började och var nog mellan 7-8 cm i slutet. Men tyckte att jag hade bra grepp hela tiden. Det var första gången jag sprang i så mycket snö med det nya löpsteget. Blir mycket bättre och säkrare när foten hamnar under kroppen i stället för framför som den gjorde innan. I dag blev det ett naturligt kort steg för att undvika att halka. Fast jag sprang med lite högre fart då på hällandartiden och då kunde vara riktigt svårt bitvis när det var halt och besvärligt. Varje steg så halkade man till. I dag provade jag aldrig att dra upp tempot men som sagt i denna farten så kändes det stabilt. Får se hur det blir om jag kör ett lite snabbare pass under dessa lite besvärligare förutsättningar.
Hade problem med sikten, glasögonen immade igen fullständigt och i motvinden så slog snön in mot glasögonen trots att jag hade keps på mig. Brukar ha linser om det är dåligt väder men missade det idag. Men som väl var så var det inte så många andra som hunnit gå på cykelbanorna så det var lätt att springa ändå. Blev mjukt och fint i landningen med all snö. I slutet när jag kom in i en tunnel där det var barmark så kände man verkligen vilken skillnad det är. Det var så hårt och stumt mot bar asfalt.
Vaden bråkade lite mer än väntat, trodde att jag var redo för två mil nu men det är jag inte. I går körde jag rodd och crosstrainer som vanligt. 175+180 watt i 20+20 minuter. Gjorde även en del hoppövningar med förhoppningen att det ska stärka mig lite i min löpning. Har missat det säkert i mer än ett halvår nu. I bland bara glömmer jag bort att det gäller att göra sina styrkeövningar, men man läser ständigt om nya övningar som är bra för än det ena än det andra och rätt vad det är så faller de lite äldre övningarna i glömska till förmån för de nya. Brukar köra en del hoppövningar annars. Inför Växjöloppet 2013 körde jag en variant som säkert var bra, det var att hoppa från ben till ben i sidled och samtidigt framåt. Ungefär som en långfärdsskridskoåkare fast i stället för att glida så hoppar man alltså. Det var den enda typ av "löpskolning" jag körde det året och det funkade bra. Med den övningen så tränar man både spänst och rörlighet i ben och höfter.
Ja det finns oceaner av olika sätt att utveckla sin löpning på, men tror att den största motståndaren är tålamodet. För man vill ha snabb förändring och utveckling. Men det går inte att snabbt ändra på löpstil och styrka i olika kroppsdelar. Allt tar tid och när det inte har hänt något på ett par veckor så är det lätt att förkasta en idé och ge sig på nästa bara för att man inte har tålamod att invänta resultatet av det man nyss gjort. Särskilt i dagens enorma utbud av information om tips på hur man ska göra.
torsdag 8 januari 2015
Tröskelpass 10 km i 4:24 tempo, Spånenmilen, framfotsrunda 249.
Blev ett lite lägre tempo än vad känslan var. Efter 2 km lite lugnare inledning så var känslan att jag fick lite bättre fart under resten av rundan, runt 4:10-4:15 tempo. Men det blev 4:24 i medel.
Mörkret påverkar den känslan mycket. Men det är lite motigt att se tiden rusa iväg åt "fel" håll.
Dagens runda 3 grader, lite lätt smådugg, höstkänsla, inte så mycket vind.
Hade lätta skor, Asics Ds racer. Det var mjukt och lite smorigt i spåret. Tjälen har släppt nu. Men tycker ändå att jag fick bra grepp och kände inte att det påverkade så mycket negativt på fartkänslan. Hade lite molande i vänsterhälen bitvis men kändes bättre än väntat. Sista kilometern kändes det lite i vänstervaden/hälsenan. Fick kämpa på bra sista 2 kilometerna.
Har kört på rätt hårt med träningen annars ett tag, så det är kanske dags att lätta lite på den, har dock inte blivit så mycket löpning som jag velat fast ersatt det med mycket alternativ träning istället. Märker att jag på detta kuperade spåret har svårt i uppförsbackarna, jag får för tillfället sänka farten mer än tidigare för att inte ta helt slut. Så det behövs mer träning i sådan här terräng.
I tisdags kväll blev det rodd + cykel, dubbelpass således eftersom jag sprang på förmiddagen. Kändes helt okej. 175 watt i 20 minuter + 215 på cykeln i 30 minuter.
I går efter årets första jobbdag blev det rodd+CT. som vanligt 175+ 180 watt, kändes lite segt, särskilt rodden. Körde lite ben och hoppövningar efteråt. Det var länge sedan jag körde hoppövningar.
Idag har jag ändå känt mig pigg i kroppen och benen, så jag såg fram mot kvällens runda, som ändå kändes bra i kroppen och jag hade 4-taktsandning hela vägen, förutom i sista uppförsbacken och efterföljande utförslöpa, där gick jag över i 3-takt.
Mörkret påverkar den känslan mycket. Men det är lite motigt att se tiden rusa iväg åt "fel" håll.
Dagens runda 3 grader, lite lätt smådugg, höstkänsla, inte så mycket vind.
Hade lätta skor, Asics Ds racer. Det var mjukt och lite smorigt i spåret. Tjälen har släppt nu. Men tycker ändå att jag fick bra grepp och kände inte att det påverkade så mycket negativt på fartkänslan. Hade lite molande i vänsterhälen bitvis men kändes bättre än väntat. Sista kilometern kändes det lite i vänstervaden/hälsenan. Fick kämpa på bra sista 2 kilometerna.
Har kört på rätt hårt med träningen annars ett tag, så det är kanske dags att lätta lite på den, har dock inte blivit så mycket löpning som jag velat fast ersatt det med mycket alternativ träning istället. Märker att jag på detta kuperade spåret har svårt i uppförsbackarna, jag får för tillfället sänka farten mer än tidigare för att inte ta helt slut. Så det behövs mer träning i sådan här terräng.
I tisdags kväll blev det rodd + cykel, dubbelpass således eftersom jag sprang på förmiddagen. Kändes helt okej. 175 watt i 20 minuter + 215 på cykeln i 30 minuter.
I går efter årets första jobbdag blev det rodd+CT. som vanligt 175+ 180 watt, kändes lite segt, särskilt rodden. Körde lite ben och hoppövningar efteråt. Det var länge sedan jag körde hoppövningar.
Idag har jag ändå känt mig pigg i kroppen och benen, så jag såg fram mot kvällens runda, som ändå kändes bra i kroppen och jag hade 4-taktsandning hela vägen, förutom i sista uppförsbacken och efterföljande utförslöpa, där gick jag över i 3-takt.
söndag 4 januari 2015
Avbrutet långpass, framfotsrunda 247.
Det verkar vara svårt för mig att få till ett långpass nuförtiden. Det är över en månad sedan sist. I dag kändes det bra fram till knappt 12 km, men sedan var det stopp.
Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.
Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.
I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.
Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.
Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.
Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.
Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.
Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.
Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.
Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.
Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.
Dagens avbrutna långpass
Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.
Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.
I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.
Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.
Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.
Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.
Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.
Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.
 |
| "Tvättbrädebackar" |
Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.
Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.
 |
| Vy över sjön Spånen när jag i eftermiddag promenerade sträckan jag sprang i förmiddags. |
Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.
Dagens avbrutna långpass
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)