3 bra löppass denna veckan. Intervallpasset i tisdags, var tufft. Inte så farligt under passet. Men det tog väldigt lång tid att återhämta sig efter det, kändes som det fortfarande satt kvar i benen under torsdagens distanspass. Det passet blev ett mellanmjölkspass, ingen lätt känsla under det passet.
Dagens pass, blev riktigt tufft, körde i rejält kuperad terräng i Fyllerydsskogen, körde på svartvita slingan, som är 11km lång, efter 1 varv var jag rätt nöjd, men ville ha lite mer distans i benen, så jag körde ett 3/4 varv till. Sista 2 km blev jag helt slut i benen. Det beror troligtvis på ovanan att springa i så pass kuperad terräng. Hade inte så hög fart utan låg på i ett jämnt distanstempo, 4:42. Men när det är upp och ner hela tiden så suger det musten ur kropp och knopp snabbare än väntat.
Möjligt att jag försöker ta en lite lugnare vecka, den som kommer.
Har känts allt bättre i foten även om det inte är helt läkt. Allt kommer från baksidan av högerlåret, I går när jag körde till Växjö kände jag av låret en aning. Sakta, sakta blir det bättre. Efter dagens pass är det åter rätt stramt. Men inte så konstigt med tanke på kuperingen.
Nedan följer den gångna veckans träning.
Söndagen 27/3. Blev ett roddpass på morronen. Körde 5km rodd, snittwatt på runt 170. Lite drygt 21 minuter. Därefter överkroppsövningar, hade lite svårt att hålla samma vikter som vanligt i bröstövningarna, har kört mindre sådant den senaste tiden.
Benövningar efter det, var lite segt i låren efter gårdagens långpass. Resten av dagen blev det rätt lugnt, lite ved att ta hand om och en promenad med dottern. Har känts bättre än väntat i benen efter gårdagens långpass.
Måndagen den 28/3. En ledig måndag, ovanligt men skönt. Blev ett gympass på morronen. Körde Spinningcykel. Totalt 40 minuter. Först 20 minuter på nivå 12, puls mellan, 100-110. Sedan 15 minuter på nivå 14, Ca: 210 watt, 138 i medel, ungefär- sedan 5 minuter på nivå 12. runt 125 i medelpuls. Blev rejält svettig av detta passet. Därefter bålövningar.
Resten av dagen blev i trädgården, mycket med veden, lågintensiv träning, som säkert gör nytta i slutänden.
Tisdagen den 29/3. Har känt lite ångest inför dagens pass, körde samma pass för lite drygt ett år sedan. Jag kommer väl ihåg känslan under det passet och det är nästan som inför ett tandläkarbesök. Man oroar sig inför och det är obehagligt under ingreppet men väldigt skönt och avslappnande efteråt.
Kuperade långintervaller, 3x2,08km.
Till skillnad från alla pass sedan löpuppstarten i december förra året så var detta det första passet utan några egentliga känningar. Väldigt skönt att få känna att det igen, idag var det konditionen som begränsade till 100%.
Det svåra med dessa långa kuperade intervaller är att hitta rätt fart i den sista 400 meter långa slakmotan, den är ungefär 5% i medellutning, men brantar till sig som mest sista 100 meterna. den driver upp pulsen på nära träningsmax och det svårt att bibehålla steg och hållning. På alla 3 intervallerna blev det lite för hårt på toppen av backen.
Tiderna blev bättre än väntat och jag är väldigt nöjd med dagens pass. Det blev följande snitt på de 3 intervallerna. 1:a, 3:46 tempo. 2:a, 3.49 tempo. 3:de, 3:50 tempo. Inför den sista blev det dock extra lång vila, säkert 4 minuter för att hämta mental kraft. Lite bättre tider än förra året. Men det som skiljer från förra året är att jag körde dessa i dag med 2 dagars löpvila och lugna pass de andra dagarna inför detta pass. Förra året på en torsdag med lite slitna ben.
En liten rolig sak var att det skiljde exakt 100 löprundor på dessa 2 identiska pass.
Onsdagen 30/3. Har känt av gårdagens intervaller under dagen, har varit lite segt här och där i kroppen. på kvällen blev det ett gympass, körde rodd, 5km, på lite drygt 21 minuter. hade snittwatt på 170 och medelpuls på strax över 120. Paus var 5:e minut. Kändes helt okej.
Körde därefter mag och överkroppsövningar kändes okej. Även benövningar, körde på rätt höga vikter, i alla fall för att vara dagen efter intervallpass. På bencurlen hade jag 60kg på baksidan och 85kg på framsidan, 3*10 och dessförinnan 2*10 på halva vikten med ett ben i taget.
Torsdagen 31/3. Sov lite sämre i natt, hade svårt att somna och vaknade många gånger under natten, det var ett tag sedan. Jag har sovit väldigt bra de sista åren jämfört med innan då jag nästan varje vecka hade 3-4 dåliga nätter i veckan. Det är en av de stora fördelarna med konditionsträning, den förbättrade sömnen. Har känt mig lite seg under dagen.
Inför kvällens lugna distanspass så kändes det lite i högervristen, men inte som inför förra torsdagspasset, lite svagare idag. Men under löpningen idag kändes det okej. Körde på i ett bekvämt tempo och låg på ungefär 75% av maxpuls i snitt under dagens runda. Medeltempo på 4:36. Körde ett extra varv uppe vid Hanaslöv, för att få lite mer km. Idag blev det 13,5km. Det ligger fortfarande snö i spåret vid Hanaslöv. Men det gick att springa runt de sista resterna av konstsnön. Fast fortfarande mjukt i spåret och det suger fast i steget. Ingen fartökning idag, blev ändå rätt trött de 2 sista km.
Kuperad distans, 13,5km. 4:36 tempo.
Fredagen 1/4. Blev ett roddpass på kvällen, hade som mål att inte överskrida 127 i puls. Blev runt 125 i medelpuls och det kändes bra i benen. Blev 5km med 178 i medelwatt. Tog 21 minuter. Har rätt hög kadens i rodden nuförtiden, även om jag inte har högte medelwatt, nu ligger jag och snittar på 38 drag/minut, den första tiden i denna maskinen låg jag på runt 28 drag/minut.
Därefter överkroppsövningar och bålövningar. Kändes okej.
Har börjat känna av pollen till och från de senaste dagarna, är ju i början på den perioden nu.
Lördagen den 2/4. Blev ett tuffare pass än väntat, trots avsaknad av fartökningar. Sprang i den kuperade terrängen i Fyllerydsskogen. Blev inte så många höjdmeter i Gps-klockan, men den stämmer inte alltid. Sista km är det en riktigt rejäl stigning, men det finns inte en höjdmeter reggad sista km enligt klockan.
Det spelar mindre roll, men det är alltid kul att jämföra pass mot varandra, men denna runda är den överlägset mest kuperade jag sprungit. Sista 2km tog jag helt slut i benen. Hade ingen kraft kvar och hade nog behövt energipåfyllning under dagens pass, hade bara vatten.
Annars kändes det okej i fötter och lår.
Kuperat långpass, 21km, 4:42 tempo
Visar inlägg med etikett kuperat långpass. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kuperat långpass. Visa alla inlägg
lördag 2 april 2016
lördag 14 februari 2015
Kuperat långpass, 21,7 km, 4:35 fart. Framfotsrunda 265
Blev ett bra pass, var lite slirigt bitvis. Kom lite snö igår som nu hade blivit till en tunn ishinna. Ingen farthöjning idag, utan ett rätt jämnt pass fartmässigt. Det blir rätt varierat ändå eftersom det är kuperat, framför allt första 8-9 kilometerna.
Efter att i tisdags och torsdags sprungit på bar asfalt var det lite tråkigt med dagens pass. Nu längtar jag verkligen efter våren och att kunna springa i elljusspåren igen. Fast det känns lite avlägset igen. -3 grader och mulet idag. Det var så tyst, inte ens fåglarna hördes.
Annars så kändes det bra under hela passet, fick aldrig någon större dipp, visst var det lite tufft i de brantaste och längsta backarna. Låg under 4-taktsandning hela rundan, förutom i backarna då det skenade iväg lite. Det är en väldigt vacker runda. Till våren kommer det bli helt underbart att springa här. Särskilt de lite lugnare passen då man hinner och orkar ta in omgivningen.
Dagens långpass
Kändes bra i häl och fötter, lite tung i huvudet efter att det blivit lite för mycket öl i går, eller kanske inte var för mycket men jag tålde det inte så bra som vanligt. Är lite olika för mig, i bland känner jag mig tung i huvudet efter bara en till två öl.
Efter att i tisdags och torsdags sprungit på bar asfalt var det lite tråkigt med dagens pass. Nu längtar jag verkligen efter våren och att kunna springa i elljusspåren igen. Fast det känns lite avlägset igen. -3 grader och mulet idag. Det var så tyst, inte ens fåglarna hördes.
Annars så kändes det bra under hela passet, fick aldrig någon större dipp, visst var det lite tufft i de brantaste och längsta backarna. Låg under 4-taktsandning hela rundan, förutom i backarna då det skenade iväg lite. Det är en väldigt vacker runda. Till våren kommer det bli helt underbart att springa här. Särskilt de lite lugnare passen då man hinner och orkar ta in omgivningen.
Dagens långpass
Kändes bra i häl och fötter, lite tung i huvudet efter att det blivit lite för mycket öl i går, eller kanske inte var för mycket men jag tålde det inte så bra som vanligt. Är lite olika för mig, i bland känner jag mig tung i huvudet efter bara en till två öl.
söndag 4 januari 2015
Avbrutet långpass, framfotsrunda 247.
Det verkar vara svårt för mig att få till ett långpass nuförtiden. Det är över en månad sedan sist. I dag kändes det bra fram till knappt 12 km, men sedan var det stopp.
Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.
Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.
I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.
Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.
Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.
Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.
Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.
Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.
Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.
Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.
Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.
Dagens avbrutna långpass
Vill varna otåliga läsare att detta inlägg blev rätt långt, men ingen tvingar er till att läsa, bara det att när man är frustrerad så finns det så mycket ord som vill ut ur en.
Det var nästan exakt ett år sedan jag fick stressfrakturen i högerfoten, också den kom i samband med lite längre sammanhållen ledighet. Då finns det möjlighet till att öka träningen. Kroppen återhämtar sig på ett bättre sätt. Har känt mig pigg i kroppen hela julledigheten och även kunnat köra dubbla pass vissa dagar, men då har jag varit tvungen att byta träningssätt. allt har rullat på som jag tänkt mig. Men även om musklerna hinner återhämta sig så är det värre med senor och ligament och leder. Det är där det brister för min del. Jag håller på att lära mig den hårda vägen.
I ungdomen var det inga problem att köra på varje dag tills man stupade av trötthet. Minns särskilt på vintrarna när det var en spolad is på grusplanen utanför där vi bodde. Vi var där hela dagarna och spelade bandy och ishockey. Det var först vid 10 på kvällen som vi var tvungna att lufsa hem då vaktmästaren släckte ljuset. När man väl kom hem så var man så trött att man ofta somnade med kläderna på så fort man fått lite mat i sig. Men dagen efter var allt som vanligt igen och man körde på likadant. Så har det varit för mig i princip upp till 40 års-åldern med några mindre skador i rygg och en del stukningar i samband med innebandy som undantag. Men dom skadorna var mer konkreta och gick att härleda orsaken till mycket lättare. Och efter någon veckas vila så var allt som vanligt igen.
Men nu när jag börjat satsa lite mer på löpningen så märker man att det är inte lika tydligt längre och det är svårt att härleda och förstå orsakerna. Det är mycket molande symptom och det kommer och går. Ofta funkar det att springa ändå och när jag fått andra skador under tiden och varit tvungen till lite längre uppehåll med löpningen så har de långvariga lite tystare skadorna/känningarna ändå inte velat gå över. Inte ens när jag hade 6-7 veckors uppehåll. Så det är väldigt svårt att veta om man ska vila sig igenom en känning eller prova att springa sig igenom den.
Jag är snart 47 år och åldern gör att man måste vara noggrannare med allt. Det märkte jag tydligt sista åren med innebandyn. Jag fick jämnt ont i ryggen och var stel och stum efter 15-20 minuter av de passen, blev dessutom allt långsammare. Tappade gnistan för den sporten som legat mig kärast om hjärtat alla åren. Så det var med vemod i sinnet som jag till slut gav upp innebandyn helt. Under tiden hade jag alltmer börjat satsa på löpningen. Men den kom alltid i andra hand. När jag så för 1,5 år sedan bytte teknik i löpningen så började problemen komma. Jag visste att det skulle bli problem men inte så här stora. Fast jag hade egentligen inget alternativ. För jag hade inte kunnat fortsätta med hällandartekniken om jag ville utveckla fart och längd på passen. Jag hade enorma problem att springa längre än 15 km med den tekniken, upp till en mil funkade. Fick ont i knä och höfter av att landa så.
Det finns dom som sagt att det tar upp till 4 år att vänja kroppen vid ett nytt sätt att springa på. Det trodde inte jag på första gången jag läste det. Men jag är nog tvungen att revidera den åsikten. Nu har jag själv hållit på i 18 månader och skador och känningar staplas på varandra. Få är rundorna då jag är helt fri från känningar. Men också få rundor där det ändå inte känns möjligt att springa. Och det är det som gör det så svårt. För när kan man fortsätta? När ska man vila? Vilka pass ska man köra? Vilken distans? Underlag? Skor? Hur mycket alternativ träning? Det finns oändliga möjligheter och kombinationer. Jag har nu 14 olika par skor. Förr om åren har jag alltid slitit ut ett par i taget. Bytt var 3:e år ungefär. Enkelt och okomplicerat. Men som sagt, det går att krångla till och komplicera det mesta här i livet.
Det viktigaste för mig är inte att jag ska bli bättre hela tiden, det viktigaste är ATT kunna träna och ha känslan av att må bra av träningen. det får inte bli ett tvång eller kännas tungt inför eller efter passen. Jag har sedan jag började omställningen sällan känt att det ska bli tungt. Tvärtom, jag har sett fram mot varje pass. Speciellt eftersom jag har så många alternativ att välja på. Men, just därför är det så lätt att det blir för mycket löpning. Jag känner mig pigg i kroppen men leder och senor är inte tillräckligt starka. Därför dessa ständiga bakslag och steg tillbaka.
Att jag fick avbryta dagens pass är inte så konstigt när man tittar i backspegeln. Frågan var väl mer, om när, under dagens pass det skulle ske, inte att det skulle ske. I fredags körde jag tröskel/intervall på löpband, kändes okej. Stiglöpning i går, kändes helt okej, lite stum i benen i slutet. Men körde ändå lite avkortat just därför. I dag kände jag mig pigg inför och tog god tid på mig. Värmde upp ordentligt och var noga med att ha liniment och vadvärmare på mig. Hade Salming Distance i dag. De kändes väldigt bra sist jag körde med dom. Har helt slutat springa asfalt sista tiden. Antingen på band, stig eller elljusspår, gärna kuperat. För att få variation i steg och hållning. I dag hade jag tänkt mig två rundor av Spånenmilen. Det kändes helt okej på första milen, lite svårt med frånskjutet i vänsterbenet i uppförsbackarna. Men så har det varit i över ett år nu. Skorna kändes bra och tempo var 4:42 första milen, något för högt. Hade nog varit bra om det legat på 4:50-5:00 egentligen. Men kuperingen gör att det blir lite svårare att hålla jämnt tempo. Hade egentligen inte ont någonstans och andningen var så lugn att det inte ens blev 4-taktsandning. Stannade till vid bilen efter första varvet. Drack lite vatten och det kändes bra kroppen. Stramade lite i vänsterhälen, men absolut inte mer än det brukar. Så efter någon minut gav jag mig i väg på andra varvet. Kom iväg bra och kände inget speciellt. Men så efter 11,5 km totalt så var det några tvättbrädebackar i rad. Och efter dessa kom det en kraftig känning i vänster hälsena eller vad, ungefär 10 cm ovanför hälen. Som ett hugg ungefär, men det försvann lika snabbt som det kom, bara någon sekund som den flämtade till. Jag blev genast observant och lite modfälld. Det gick ett 50-tal meter till sen kom det igen, samma hugg. Jag stannade direkt. Så fort jag stannade försvann det. Sträckte ut och masserade. Försökte framkalla via stretchning, men det kom inte, bara lite svagt molande. Väntade någon minut till och var rätt uppgiven. Förstod att det inte skulle funka. Men ville ändå göra ett försök. Kom iväg igen, men nu var jag så orolig för att det skulle hugga till så jag sprang och spände mig helat tiden, löpningen var inte avslappnad som den ska vara utan jag var som en spänd fiolsträng. Det började strama lite i vaden/hälsenan. Svårt att härleda exakt. Men inget hugg. Fast redan efter 50 meter så bröt jag. Ingen mening att förstöra sig.
 |
| "Tvättbrädebackar" |
Nu har det hänt ett antal gånger att jag brutit ett pass. Varje gång kommer det först en känsla av panik. Sedan går den över i missmod och ledsamhet. Man känner sig så eländig, på väg, gåendes till bilen eller cykeln. Man försöker hitta orsaker direkt, men när man har så mycket olika alternativ att välja på varför det gick snett just idag så blir det bara ett virrvarr i huvudet. Än den ena orsaken än den andra. Nu fick jag gå en kilometer ungefär, det gjorde inte ont alls att gå, alltid något positivt. Men jag fick åter avbryta ett långpass. Det gjorde mig besviken initialt. Men sedan så lugnade jag ner mig en smula och inser att det är bara att bryta ihop och på bästa sätt analysera i lugn och ro vad som gått fel.
Under första varvet idag, när allt var frid och fröjd, så formulerade jag åter tankar på hur jag ska lägga upp löpningen, jag har gjort det innan, när jag har varit på väg uppåt eller känt att nu är det på rätt väg. Det har gått ut på att jag ska köra på i 3-dagars sjok. Dag 1 ska vara ett tufft intervall eller tempopass. Dag 2 är det mening att jag ska köra stiglöpning, med andra skor och helt annan teknik för att vila "intervallmusklerna". Sedan dag 3 så är det dags för ett lugnt långpass. Därefter en vilodag. Så ska det snurra på i perfekt värld. Tanken är att jag efter känsla sedan ska variera hårdhet och längd på de olika passen. Men i den ordningen i alla fall. Då tycker jag att jag varierar mig så mycket det bara går. Men jag är inte där ännu. Det blir åter till att gå tillbaka till varannandagslöpning, när jag väl kan springa igen.
 |
| Vy över sjön Spånen när jag i eftermiddag promenerade sträckan jag sprang i förmiddags. |
Känner ändå att det inte finns någon väg tillbaka till det gamla löpsteget, jag kan inte gå tillbaka till att börja landa på hälen igen. Jag har försökt någon gång att springa som jag gjorde innan men kroppen har glömt hur man gör. Det är "redan" så djupt inrotat att foten ska landa under kroppen i stället för långt framför så det är svårt även om jag verkligen anstränger mig att göra det.
Dagens avbrutna långpass
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)