Fortfarande ont i pekfingertåfästet.

Så kom då snön till oss också i södra Sverige. Om jag varit i skick att löpa så hade jag förbannat dess ankomst då det är så jobbigt att slira omkring utan att få riktigt fäste i avstampet. Men jag har inte provat att springa i snömodd med det nya mellanfotslandningssteget. Borde funka bättre än mitt gamla långa hällandarsteg.
Idag hade jag några timmar mitt på dagen då jag inte ens tänkte på min skada, hade inga som helst känningar efter att suttit på möte ett par timmar och sedan gått lite stilla med bra dämpade skor. Plötsligt fick jag för mig att nu är allt över med fotskadan, det var ingen stressfraktur, va skönt. Men när jag sekunden senare tryckte till lite med framfoten så blev jag smärtsamt påmind om dess närvaro.

Det är konstigt, när man är avstängd från något så saknar man det helt plötsligt något enormt. Till och med snöslirslöpning saknar jag, trodde aldrig att det skulle inträffa.
Vaknar varje morgon med en förhoppning om att nu är det läkt, nu är jag smärtfri, men redan efter första steget förstår man att det knappt är någon skillnad mot gårdagen, dagarna går och de flesta tankarna går till foten och dess skada. Inte bra, men sista tiden har det verkligen varit så, kanske ett tecken på att löpningen det senaste året blivit allt viktigare för mig. Alla bloggar som inspirerar, klippen och filmerna på Youtube som också bidrar till drömmar om att någon gång kunna springa långt och länge och komma in i den där berömda zonen då man blir ett med sig själv. Det är dit jag vill, ett projekt intressantare än något. För jag är den som ska styra min egen kropp, det finns ingen över mig som pekar och bestämmer hur jag ska göra det. Jag läser lite där och lite här, försöker plocka russinen ur kakan. Jag utvecklar min alldeles egna stil och teknik som kanske är helt fel och som är en återvändsgränd. Men den vägen är ändå min egen och jag kommer inte att bli bitter eller arg på någon annan människa för jag har valt allt detta själv.

Försöker göra lite styrkeövningar för att stärka upp vader och fötter men de flesta övningarna frestar på för hårt, idag körde jag lite utfallssteg och det gick bra första 20 stegen men sedan kom smärtan över foten igen. Blir lätt lite panikkänsla inombords, jag vet hur tufft det blir att börja om igen när det väl går att springa igen. Hur mycket kommer jag att ha tappat? All träningsvärk, men det svåraste blir ändå att skynda långsamt.
Måste, måste lära mig nu. Bara löpning max varannan dag, det har alltid funkat innan, då har min kropp hunnit återhämta sig tillräckligt mycket, måste bli alternativ träning i stället för att få upp konditionen ytterligare, både crosstrainer och cykel.
Får se hur det blir i helgen med träning men cykling utomhus blir betydligt svårare nu när det vita gjort sin ankomst.