Börja få rutin på de här stiglöpningsrundorna nu. Blev en lite lugnare runda efter gårdagens intervaller. Kände mig pigg både före och i alla fall inledningen av rundan, hade minst 7-8 slag lägre medelpuls denna rundan än förra och den tog 2 minuter längre tid att genomföra.
Det som är positivt är att jag nu kunnat springa för 5:e dagen i rad, inga längre distanser men ändå. Jag har ju haft som tanke att dessa stiglöpningsrundor på 6 kilometer ska vara återhämtningsrundor och samtidigt bygga upp leder och ligament i fötter och ben. Att köra dessa varannan dag om jag lyckas få till löpning varje dag utan att gå sönder.
Cyklar dit och idag märkte jag för första gången denna sommar att den ökade mängden cykling börja ge lite resultat, Kändes oförskämt lätt att ta mig upp för den rätt långa och branta backen när man kom till den östra delen av Alvesta
Dagens stiglöpning
Hade mina VFF Spryridon, kändes helt okej, lite stel inledningsvis i hälen men under själva rundan kände jag inget, kom tillbaka en svag känning på de avslutande indianhoppen.
Körde som de andra gångerna 4*70 indianhopp. Men idag kom jag inte så långt som förra gången, runt 110-120 meter ungefär. Där kändes det att det varit intervaller igår.
fredag 18 juli 2014
torsdag 17 juli 2014
Banintervaller 6*1000 meter med VFF. Framfotsrunda 161. Samt retat upp en vaktmästare.
Kände en aning i halsen på morgonen, var en rätt intensiv gårdag med både löpning och cykling, samt att det var lite kyligt i natt, kan bli lite sådana känningar då. Men har ändå varit pigg och körde som tänkt intervallpasset idag. Fick riktigt ont i fotsulorna sist när jag körde helt barfota så idag fick det bli med VFF.
Hade även tänkt mig 6 stycken så farten blev med tanke på den rätt så tuffa gårdagen och den lite sega känslan idag lite lägre än de sista gångerna jag kört på bana.
Dagens intervaller
Blev mellan 3:41-3:49 Ungefär. Den första och sista blev 3:41. Låg på lite lägre puls och ansträngning än när jag kört tidigare, ville som sagt inte ta ut mig helt. Vet inte om det är bra att "fega" på detta viset. Men i vilket fall som helst kändes alla utom den sista väldigt kontrollerade och bra i själva löpsteget. Kändes en aning i hälen under uppvärmningen men i intervallerna så var det annat som tog fokus istället. Kände att det var benen som sa ifrån före andningen idag. Så brukar det inte vara, kände lite mjölksyra i den 4:e och 6:e intervallen. Den 6:e körde jag på rejält sista 300 meterna och kom upp i 171 slag i slutet på den. Annars låg jag på 162 ungefär som tak på de övriga, lite lägre som sagt var än vanligt på intervaller. Ungefär den pulsen jag har när jag kör ett hårt tempopass, vilket var länge sedan nu.
Kände mig inte heller så trött och sliten som jag brukar efter 6*1000 meter. Så det återstår se hur det går med återhämtningen denna gången.
Var lite slarvig, som vanligt, och tog cykeln med mig ända in på idrottsplatsen trots att skyltar tydligt säger ifrån att inte göra så, lathet i kombination med att jag glömt nyckel till cykeln bidrog starkt till denna överträdelse. Jag satt och pustade lite i kuren när jag fick se denna bil helt plötsligt komma körandes mot mig, på löparbanorna.Det var anläggningens ena vaktmästare som körde bilen och påminde mig om det olämpliga med att överträda väl skyltade regler vid anläggningens ingång. Han tyckte inte alls att det var märkligt att han själv tog bilen- på löparbanorna - för att tillrättavisa mig för mitt tilltag. Jag hade åtminstone inte ställt cykeln på tartanen, utan istället slitit på asfalten bredvid.
Det är en väldigt fin anläggning vi har mitt i Alvesta, ligger riktigt fint och relativt högt, man slipper svettflugor och mygg här, som man får trängas med i skogen. Men det är inte många som använder löparbanorna spontant. Löpning är inte så stort i Alvesta. Är det någon gång man ser eller möter andra löpare är det i Spånens fritidsområde. Där är det väldigt fint i och för sig, men ibland är det bra att springa på bana, särskilt intervaller tycker jag bli bättre när det går runt. De gånger jag springer 1000 meter på cykelväg fram och tillbaka eller på ett elljusspår blir jobbigare. Det känns lättare mentalt med 1000 meter 2,5 varv än en raksträcka. Som att plågan inte blir lika långvarig. Dessutom helt flackt och om det blåser så jämnar det ut sig bättre med med och motvind jämnt fördelat.
Hade även tänkt mig 6 stycken så farten blev med tanke på den rätt så tuffa gårdagen och den lite sega känslan idag lite lägre än de sista gångerna jag kört på bana.
Dagens intervaller
Blev mellan 3:41-3:49 Ungefär. Den första och sista blev 3:41. Låg på lite lägre puls och ansträngning än när jag kört tidigare, ville som sagt inte ta ut mig helt. Vet inte om det är bra att "fega" på detta viset. Men i vilket fall som helst kändes alla utom den sista väldigt kontrollerade och bra i själva löpsteget. Kändes en aning i hälen under uppvärmningen men i intervallerna så var det annat som tog fokus istället. Kände att det var benen som sa ifrån före andningen idag. Så brukar det inte vara, kände lite mjölksyra i den 4:e och 6:e intervallen. Den 6:e körde jag på rejält sista 300 meterna och kom upp i 171 slag i slutet på den. Annars låg jag på 162 ungefär som tak på de övriga, lite lägre som sagt var än vanligt på intervaller. Ungefär den pulsen jag har när jag kör ett hårt tempopass, vilket var länge sedan nu.
Kände mig inte heller så trött och sliten som jag brukar efter 6*1000 meter. Så det återstår se hur det går med återhämtningen denna gången.
Var lite slarvig, som vanligt, och tog cykeln med mig ända in på idrottsplatsen trots att skyltar tydligt säger ifrån att inte göra så, lathet i kombination med att jag glömt nyckel till cykeln bidrog starkt till denna överträdelse. Jag satt och pustade lite i kuren när jag fick se denna bil helt plötsligt komma körandes mot mig, på löparbanorna.Det var anläggningens ena vaktmästare som körde bilen och påminde mig om det olämpliga med att överträda väl skyltade regler vid anläggningens ingång. Han tyckte inte alls att det var märkligt att han själv tog bilen- på löparbanorna - för att tillrättavisa mig för mitt tilltag. Jag hade åtminstone inte ställt cykeln på tartanen, utan istället slitit på asfalten bredvid.
Det är en väldigt fin anläggning vi har mitt i Alvesta, ligger riktigt fint och relativt högt, man slipper svettflugor och mygg här, som man får trängas med i skogen. Men det är inte många som använder löparbanorna spontant. Löpning är inte så stort i Alvesta. Är det någon gång man ser eller möter andra löpare är det i Spånens fritidsområde. Där är det väldigt fint i och för sig, men ibland är det bra att springa på bana, särskilt intervaller tycker jag bli bättre när det går runt. De gånger jag springer 1000 meter på cykelväg fram och tillbaka eller på ett elljusspår blir jobbigare. Det känns lättare mentalt med 1000 meter 2,5 varv än en raksträcka. Som att plågan inte blir lika långvarig. Dessutom helt flackt och om det blåser så jämnar det ut sig bättre med med och motvind jämnt fördelat.
onsdag 16 juli 2014
Stiglöpning, framfotsrunda 160 + Tandemcylkling. Samt lite "Vackertväderfridagarstankar"
Dagens stiglöpningsrunda.
Dagens Tandemscykling
Blev en bra löprunda, särskilt med tanke på att gårdagens runda fick avbrytas ett par hundra meter från sitt tänkta slut.
I dag hade jag som vanligt, de sista stiglöpningsrundorna, mina VFF Spyridon. Det kändes en aning i hälen i början samt under uppvärmningen men det släppte lite senare. Gick dock ut lite för hårt idag, blev väldigt trött sista kilometern, svettades rätt så rejält också, vilket gjorde att det rann ner svett i ögonen, det svider enormt, så jag beslöt mig för att stanna och torka bort lite av det onda, men precis när jag tänkte tanken så blev jag tvungen att blunda till för det sved så mycket och då slog jag i högertån i en rot. Det kändes inget vidare. När man springer med VFF på dessa stigar så måste det vara full uppmärksamhet på var man ska sätta ner sina fötter. Nu blev det ett ögonblick av lite mörker och då var smällen ett faktum. Men inget som gått sönder men lite svullen blev lilltån. Torkade bort det sista ur ögonen och haltade lite försiktigt igång på den sista kilometern. Hann inte mer än tio meter sen slog jag i vänsterfoten. Det är tydligt att jag inte var riktigt på plats mentalt. Nu haltade jag lika mycket på båda fötterna och därmed så försvann haltandet, fast istället blev det nästan gång den sista biten innan stigen tog slut.
Nu brukar jag köra lite lugnare på stigar, särskilt med VFF, eftersom tårna är så utsatta. Skulle man slå i med full fart så finns risk för långvariga skador. För mig är det inga större problem när jag är pigg, tillfällena när jag slår i tårna är nästan alltid i slutet på rundorna. Särskilt utsatt är jag vid rejäl trötthet. Då finns inte tillräckligt med koncentration.
Men när jag använt Merrellskorna har det varit bättre.
Men nu vill jag få tillfälle att köra på en del rundor med VFF så då finns det inte riktigt tid för Merrell. Om och när jag klara lite längre distanser med VFF på vanliga löprundor så kommer jag säkerligen gå tillbaka till Merrellskorna på stiglöpningspassen, då är tårna betydligt mer skyddade.
Körde även 4*70 indianhopp efter löpningen. På den längsta kom jag 139 meter på den kortaste mäktade jag med 110 meter, är lite osäker på meterna eftersom jag stegade dom. När det blir så långa indianhopp så försvinner det höga knälyftet, vet inte nyttan med det men har fått för mig att de långa indianhoppen är bra för det är mer löplikt.
I eftermiddag så cyklade jag och dottern i till D för att fika lite, blev 47km totalt. Kände riktigt trött sista milen. Men det gick lugnt och stilla. Ett bra lågpulspass. Var perfekt cykelväder, 20 grader ungefär, medvind på invägen till Växjö sedan en alltmer mojnande vind på hemvägen.
Tycker det känns bra med att ha semester samtidigt som man tränar, kroppen får mer tid att återhämta sig när man kan sova lite längre, under arbetsperioderna så blir det för lite sömn och massor med annat som "måste" göras. Det finns inte tillräckligt med energi för min del. Det är synd då det är ungefär 48 sådana veckor och bara 4 semesterveckor om året. Det hade varit bra att jobba mindre, 5-6 timmar om dagen hade räckt. Då hade det funnits mer tid för både träning men framför allt för återhämtning. Men det är inte så samhället tycker att man ska arbeta, det är konstigt att det gått så trögt med att komma under 8 timmar/dag. Vilka krafter är det som vill att vi tvunget ska arbeta 8 timmar om dagen?
Med all denna massiva och växande arbetslöshet, framför allt hos ungdomarna, så borde vi dela på arbetet. Om vi jobbade 5 timmar om dagen så blev 15 timmar mindre i veckan. 37% mindre. Dessa timmar hade vi kunnat ge till våra ungdomar istället som riskera att hamn i ett livslångt elände med arbetslöshet och meninglös tillvaro, dessutom starkt beroende av sina föräldrar.
Vi hade fått sänka vår levnadsstandard en aning men måste vi åka på 3 utlandssemestrar om året? Måste vi byta fullt fungerande bilar och andra tekniska detaljer bara för att alla andra gör det?
Hela samhället har ett feltänk. När krisen 2008 var som värst så stod Reinfeldt på barrikaderna och skrek till oss att: Köp, ni måste konsumera, annars kommer vi aldrig ur denna djupa kris.
Det mesta i livet som verkligen betyder något och som har substans i sig är som väl är trots allt fortfarande billigt och med små medel kan man få ut fantastiskt mycket av sin fritid och det finns ingen anledning att lämna Sverige heller, vi har så mycket vackert och för de flesta av oss ännu helt oupptäckt. Vad slår en svensk sommardag? Att få cykla på en småländsk byväg genom ett sommarlandskap när blommorna är i sin prakt, med alla dessa dofter och fågelkvitter är det bästa som finns. Den bästa tiden är före midsommar men då jobbar nästan alla.
Tycker man skulle införa "vackertväderfridagar" Om det visar sig i prognoserna att mellan 1 Maj-31 Augusti utlovas vackert väder med fint solsken så skulle man få ledigt från arbetet om man ville, dessa dagar kunde sedan betalas tillbaka en regnig novemberlördag eller söndag om det skulle behövas. Kan man i stället komma överens med sin arbetsgivare om ledighet så är det förstås ännu bättre. Dessutom kan man också se det på följande vis. Att i stället för att "plågas" inomhus en vacker sommardag så kan man få sig massor med livgivande energi och stärka både kropp och själ till förmån för arbetsgivaren då det med all sannolikhet skulle leda till minskad sjukfrånvaro när de tunga höstmånaderna kommer. Skulle vara intressant att göra ett sådant projekt. Det skulle förstås vara svårt i alla verksamheter, men eftersom vi ändå har massor med människor som är osysselsatta så skulle det bara vara att anställa en del av dessa så det fanns lite buffert personalmässigt. Jag är helt övertygad om att samhällsekonomiskt så skulle det bli en total succé.
Dagens Tandemscykling
Blev en bra löprunda, särskilt med tanke på att gårdagens runda fick avbrytas ett par hundra meter från sitt tänkta slut.
I dag hade jag som vanligt, de sista stiglöpningsrundorna, mina VFF Spyridon. Det kändes en aning i hälen i början samt under uppvärmningen men det släppte lite senare. Gick dock ut lite för hårt idag, blev väldigt trött sista kilometern, svettades rätt så rejält också, vilket gjorde att det rann ner svett i ögonen, det svider enormt, så jag beslöt mig för att stanna och torka bort lite av det onda, men precis när jag tänkte tanken så blev jag tvungen att blunda till för det sved så mycket och då slog jag i högertån i en rot. Det kändes inget vidare. När man springer med VFF på dessa stigar så måste det vara full uppmärksamhet på var man ska sätta ner sina fötter. Nu blev det ett ögonblick av lite mörker och då var smällen ett faktum. Men inget som gått sönder men lite svullen blev lilltån. Torkade bort det sista ur ögonen och haltade lite försiktigt igång på den sista kilometern. Hann inte mer än tio meter sen slog jag i vänsterfoten. Det är tydligt att jag inte var riktigt på plats mentalt. Nu haltade jag lika mycket på båda fötterna och därmed så försvann haltandet, fast istället blev det nästan gång den sista biten innan stigen tog slut.
Nu brukar jag köra lite lugnare på stigar, särskilt med VFF, eftersom tårna är så utsatta. Skulle man slå i med full fart så finns risk för långvariga skador. För mig är det inga större problem när jag är pigg, tillfällena när jag slår i tårna är nästan alltid i slutet på rundorna. Särskilt utsatt är jag vid rejäl trötthet. Då finns inte tillräckligt med koncentration.
Men när jag använt Merrellskorna har det varit bättre.
Men nu vill jag få tillfälle att köra på en del rundor med VFF så då finns det inte riktigt tid för Merrell. Om och när jag klara lite längre distanser med VFF på vanliga löprundor så kommer jag säkerligen gå tillbaka till Merrellskorna på stiglöpningspassen, då är tårna betydligt mer skyddade.
Körde även 4*70 indianhopp efter löpningen. På den längsta kom jag 139 meter på den kortaste mäktade jag med 110 meter, är lite osäker på meterna eftersom jag stegade dom. När det blir så långa indianhopp så försvinner det höga knälyftet, vet inte nyttan med det men har fått för mig att de långa indianhoppen är bra för det är mer löplikt.
I eftermiddag så cyklade jag och dottern i till D för att fika lite, blev 47km totalt. Kände riktigt trött sista milen. Men det gick lugnt och stilla. Ett bra lågpulspass. Var perfekt cykelväder, 20 grader ungefär, medvind på invägen till Växjö sedan en alltmer mojnande vind på hemvägen.
Tycker det känns bra med att ha semester samtidigt som man tränar, kroppen får mer tid att återhämta sig när man kan sova lite längre, under arbetsperioderna så blir det för lite sömn och massor med annat som "måste" göras. Det finns inte tillräckligt med energi för min del. Det är synd då det är ungefär 48 sådana veckor och bara 4 semesterveckor om året. Det hade varit bra att jobba mindre, 5-6 timmar om dagen hade räckt. Då hade det funnits mer tid för både träning men framför allt för återhämtning. Men det är inte så samhället tycker att man ska arbeta, det är konstigt att det gått så trögt med att komma under 8 timmar/dag. Vilka krafter är det som vill att vi tvunget ska arbeta 8 timmar om dagen?
Med all denna massiva och växande arbetslöshet, framför allt hos ungdomarna, så borde vi dela på arbetet. Om vi jobbade 5 timmar om dagen så blev 15 timmar mindre i veckan. 37% mindre. Dessa timmar hade vi kunnat ge till våra ungdomar istället som riskera att hamn i ett livslångt elände med arbetslöshet och meninglös tillvaro, dessutom starkt beroende av sina föräldrar.
Vi hade fått sänka vår levnadsstandard en aning men måste vi åka på 3 utlandssemestrar om året? Måste vi byta fullt fungerande bilar och andra tekniska detaljer bara för att alla andra gör det?
Hela samhället har ett feltänk. När krisen 2008 var som värst så stod Reinfeldt på barrikaderna och skrek till oss att: Köp, ni måste konsumera, annars kommer vi aldrig ur denna djupa kris.
Det mesta i livet som verkligen betyder något och som har substans i sig är som väl är trots allt fortfarande billigt och med små medel kan man få ut fantastiskt mycket av sin fritid och det finns ingen anledning att lämna Sverige heller, vi har så mycket vackert och för de flesta av oss ännu helt oupptäckt. Vad slår en svensk sommardag? Att få cykla på en småländsk byväg genom ett sommarlandskap när blommorna är i sin prakt, med alla dessa dofter och fågelkvitter är det bästa som finns. Den bästa tiden är före midsommar men då jobbar nästan alla.
Tycker man skulle införa "vackertväderfridagar" Om det visar sig i prognoserna att mellan 1 Maj-31 Augusti utlovas vackert väder med fint solsken så skulle man få ledigt från arbetet om man ville, dessa dagar kunde sedan betalas tillbaka en regnig novemberlördag eller söndag om det skulle behövas. Kan man i stället komma överens med sin arbetsgivare om ledighet så är det förstås ännu bättre. Dessutom kan man också se det på följande vis. Att i stället för att "plågas" inomhus en vacker sommardag så kan man få sig massor med livgivande energi och stärka både kropp och själ till förmån för arbetsgivaren då det med all sannolikhet skulle leda till minskad sjukfrånvaro när de tunga höstmånaderna kommer. Skulle vara intressant att göra ett sådant projekt. Det skulle förstås vara svårt i alla verksamheter, men eftersom vi ändå har massor med människor som är osysselsatta så skulle det bara vara att anställa en del av dessa så det fanns lite buffert personalmässigt. Jag är helt övertygad om att samhällsekonomiskt så skulle det bli en total succé.
tisdag 15 juli 2014
Forsdala-Benestadsrundan, 12km mellandistans. Framfotsrunda 159.
Blev en lugn inledning, kändes lite i baksidan av vänsterhälen första kilometern. Hade mina nya Adidas, som är tänkta till lite längre lugnare distanser. Men i dag fick jag problem, igen med dessa skor. Blir en brännande känsla under främre delen av hälkudden. Svårt under löpningen att avgöra om det beror på yttre faktorer, såsom strumpor som gnider emot eller om det är något med hälsenefästet som spökar. Idag kom det inte på allvar förrän efter 10 kilometer, men med bara 400 meter kvar så avbröt jag. Det hade inte gått att fortsätta längre än så idag.
Blev genast lite orolig om jag dragit på mig en ny sorts skada, hälsporre eller något annat som har med hälsenefästet att göra. Men så fort jag fick av mig skorna så försvann det, lyckligtvis hade det inte heller hunnit bli någon blåsa under hälen.
2009 sprang jag Växjöloppet första gången, med fotbollsstrumpor, det var inte så bra. Efter 5 kilometer började det kännas att strumporna kasade runt i skorna, men jag ville inte stanna, efter 8 kilometer gjorde det rejält ont varje steg. sista kilometern gick på ren vilja, men då gjorde det extremt ont av både trötthet men framför allt under hälen. Då drog jag på mig en jätteblåsa under hälen. Större än en 5 krona. Jag kunde inte sätta ner foten på 2 veckor. Det tog säkert en månad innan jag sprang igen. Har för mig att jag hade ett par Nike då.
Lite märkligt att jag får dessa med problem med dessa skor som är en exakt kopia av dom Adidas jag redan har. Det som skiljer är ett par hundra mil. Men jag har för mig att jag hade lite problem i början även med det paret. men då hade jag en mer utpräglad hällandning och hade jämnt problem med allt för stor friktion mot hälkudden efter 8-9 kilometer.
Dagens runda
Annars kändes det helt okej, blev en rätt lugn runda med 4:30 i snitt. En väldigt flack runda, blir ett fint flyt i ansträngningen då.Tog dock i lite mer i slutet, men sista kilometern gick det inte att koncentrera sig riktigt efter som det brände så mycket under hälen. Det får bli lite invänjning av dessa skor också. Har en massa par nu som jag inte kan använda av olika anledningar. Att hitta rätt skor är inte lätt. Särskilt inte när man dras med efterhängsna småskador.
Blev genast lite orolig om jag dragit på mig en ny sorts skada, hälsporre eller något annat som har med hälsenefästet att göra. Men så fort jag fick av mig skorna så försvann det, lyckligtvis hade det inte heller hunnit bli någon blåsa under hälen.
2009 sprang jag Växjöloppet första gången, med fotbollsstrumpor, det var inte så bra. Efter 5 kilometer började det kännas att strumporna kasade runt i skorna, men jag ville inte stanna, efter 8 kilometer gjorde det rejält ont varje steg. sista kilometern gick på ren vilja, men då gjorde det extremt ont av både trötthet men framför allt under hälen. Då drog jag på mig en jätteblåsa under hälen. Större än en 5 krona. Jag kunde inte sätta ner foten på 2 veckor. Det tog säkert en månad innan jag sprang igen. Har för mig att jag hade ett par Nike då.
Lite märkligt att jag får dessa med problem med dessa skor som är en exakt kopia av dom Adidas jag redan har. Det som skiljer är ett par hundra mil. Men jag har för mig att jag hade lite problem i början även med det paret. men då hade jag en mer utpräglad hällandning och hade jämnt problem med allt för stor friktion mot hälkudden efter 8-9 kilometer.
Dagens runda
Annars kändes det helt okej, blev en rätt lugn runda med 4:30 i snitt. En väldigt flack runda, blir ett fint flyt i ansträngningen då.Tog dock i lite mer i slutet, men sista kilometern gick det inte att koncentrera sig riktigt efter som det brände så mycket under hälen. Det får bli lite invänjning av dessa skor också. Har en massa par nu som jag inte kan använda av olika anledningar. Att hitta rätt skor är inte lätt. Särskilt inte när man dras med efterhängsna småskador.
måndag 14 juli 2014
Stiglöpning med fivefingers, framfotsrunda 158.
Blev en rätt så bra runda till slut, har hittat "min" stiglöpningsrunda nu. Den är 5km lång effektivt, men om jag börjar där elljusspåret börjar blir det totalt 6km fast då med 500 meter inledning och avslutning på grus istället.
Skulle sprungit igår egentligen men kände att kroppen behövde lite extra återhämtning, dessutom var det uruselt väder så det beslutet var inte så svårt att ta. Nästan så jag trodde att det var en förkylning på gång också. Då brukar jag ta lite vitlöksklyftor för att mota i grind, för det mesta funkar det. I dag på morgonen kände jag mig lite seg. Men när jag väl bestämt mig för att springa idag så blev jag piggare direkt.
Tror att om jag istället tänkt att; jag kanske ändå håller på att bli förkyld, bättre att stanna hemma idag också, så hade jag sänt iväg denna negativa tanke till min kropp och så hade jag blivit förkyld. Det är bra med en positiv grundsyn på allt här i livet, då blir allt så mycket enklare, MEN.
Bara att jag får kämpa enormt med mina tankar. Känner mig som Sisyfos, han som rullade stenen uppför berget varje dag bara för att nästa dag vara tvungen att börja om igen.
Varje morgon börjar med en kamp om vilken sida som ska vakna först hos mig, ska det bli den negativa eller ska det bli den positiva. Är det en måndag i november så är det alltid den negativa som vinner. Jag vaknar och så är den dagen förstörd. Sen läggs den ena stenen på den andra och till slut är ryggsäcken med det negativa så tung att jag stapplar fram på darriga och svaga ben, och då är det kanske inte mer än förmiddag!
Allt går emot mig, hela världen testar mig med all sin jävelskap. Vill bara gå och gömma mig någonstans och kan inte se en enda människa i ögonen. Dessa dagar är inte så bra men tyvärr är dom det ändå på något sätt.
För då har man en botten, en kontrast. Detta är den mörka sidan. Eftersom man ändå överlevde den dagen så har man sedan en referens och när det kommer ljusare dagar så blir dom väldigt ljusa eftersom dessa dagar ställs mot de mörka. Det är skillnaden på det ljusa och det mörka som är graden av lycka. Så om man aldrig har några dåliga dagar så kan man heller inte ha några bra dagar. Tror livet hade blivit bra mycket tråkigare om man aldrig haft några riktigt dåliga dagar eftersom då blir det heller aldrig några riktigt bra dagar heller, det är skillnaden på dessa som är att leva livet.
Så på något sätt är nyckeln att uthärda dessa dåliga dagar utan att må dåligt, känns som en omöjlig paradox? Men om man kan tänka sig förbi och över berget av problem så blir det lite lättare. Vetskapen om att det finns en topp som snart är passerad gör att det blir lättare. Som en jobbig intervall ungefär, det gör ont men den har en ände. Snart får jag vila.
För att komma ur en dålig dag har motionen varit helt avgörande för mig. Det är då som oket lyfts av och en stunds skingrande av tankarna är vad som behövs för att kunna se sina tidigare oöverstigliga problem som betydligt mindre och lösliga helt plötsligt. Om det mot förmodan inte hjälper så kommer sedan sömnen som en ytterligare hjälp för att se saker från sin rätta sida.
Det är därför som jag är så beroende av min kropp, om den inte funkar som det är tänkt eller om jag är sjuk så blir allt så mycket svårare. Droger funkar inte på mig, jag kan få en enorm kick av alkohol. Men det är en bedräglig flykt från verkligheten, den är så flyktig och kortvarig. Dagen efter så ska priset betalas och då blir det alltid till en alltför hög kostnad.
Det som är svårt för mig är att hitta "rätt" nivå. För samtidigt som det viktigaste är att må bra av sin motion så vill jag även utveckla och förbättra mig, det är det som motiverar mig mest. Fast om jag går för fort fram efter jakten på förbättringar så skadar jag mig och då kommer det en negativ spiral eftersom jag måste göra uppehåll. Så att hitta balansen är det svåra. Samt att se och känna skillnaden på en förmodad skada eller bara en "känning". När jag var yngre så var det aldrig några problem att köra på, var aldrig skadad. Visst hade jag ont efter en del innebandymatcher men det gick alltid snabbt över. Det är först nu när jag de senaste åren allt mer koncentrerat mig på löpning som skador har blivit en ingrediens i träningen. Det är nog kombinationen av enformighet och stigande ålder som lett fram till det. Så nu när jag fortfarande är mitt i mitt omställande av löpsteg så är variationen nyckeln till en skadefri tillvaro.
Dagens runda Körde efter rundan även 70*4 indianhopp. Då kändes inte hälen någonting.
Skulle sprungit igår egentligen men kände att kroppen behövde lite extra återhämtning, dessutom var det uruselt väder så det beslutet var inte så svårt att ta. Nästan så jag trodde att det var en förkylning på gång också. Då brukar jag ta lite vitlöksklyftor för att mota i grind, för det mesta funkar det. I dag på morgonen kände jag mig lite seg. Men när jag väl bestämt mig för att springa idag så blev jag piggare direkt.
Tror att om jag istället tänkt att; jag kanske ändå håller på att bli förkyld, bättre att stanna hemma idag också, så hade jag sänt iväg denna negativa tanke till min kropp och så hade jag blivit förkyld. Det är bra med en positiv grundsyn på allt här i livet, då blir allt så mycket enklare, MEN.
Bara att jag får kämpa enormt med mina tankar. Känner mig som Sisyfos, han som rullade stenen uppför berget varje dag bara för att nästa dag vara tvungen att börja om igen.
Varje morgon börjar med en kamp om vilken sida som ska vakna först hos mig, ska det bli den negativa eller ska det bli den positiva. Är det en måndag i november så är det alltid den negativa som vinner. Jag vaknar och så är den dagen förstörd. Sen läggs den ena stenen på den andra och till slut är ryggsäcken med det negativa så tung att jag stapplar fram på darriga och svaga ben, och då är det kanske inte mer än förmiddag!
Allt går emot mig, hela världen testar mig med all sin jävelskap. Vill bara gå och gömma mig någonstans och kan inte se en enda människa i ögonen. Dessa dagar är inte så bra men tyvärr är dom det ändå på något sätt.
För då har man en botten, en kontrast. Detta är den mörka sidan. Eftersom man ändå överlevde den dagen så har man sedan en referens och när det kommer ljusare dagar så blir dom väldigt ljusa eftersom dessa dagar ställs mot de mörka. Det är skillnaden på det ljusa och det mörka som är graden av lycka. Så om man aldrig har några dåliga dagar så kan man heller inte ha några bra dagar. Tror livet hade blivit bra mycket tråkigare om man aldrig haft några riktigt dåliga dagar eftersom då blir det heller aldrig några riktigt bra dagar heller, det är skillnaden på dessa som är att leva livet.
Så på något sätt är nyckeln att uthärda dessa dåliga dagar utan att må dåligt, känns som en omöjlig paradox? Men om man kan tänka sig förbi och över berget av problem så blir det lite lättare. Vetskapen om att det finns en topp som snart är passerad gör att det blir lättare. Som en jobbig intervall ungefär, det gör ont men den har en ände. Snart får jag vila.
För att komma ur en dålig dag har motionen varit helt avgörande för mig. Det är då som oket lyfts av och en stunds skingrande av tankarna är vad som behövs för att kunna se sina tidigare oöverstigliga problem som betydligt mindre och lösliga helt plötsligt. Om det mot förmodan inte hjälper så kommer sedan sömnen som en ytterligare hjälp för att se saker från sin rätta sida.
Det är därför som jag är så beroende av min kropp, om den inte funkar som det är tänkt eller om jag är sjuk så blir allt så mycket svårare. Droger funkar inte på mig, jag kan få en enorm kick av alkohol. Men det är en bedräglig flykt från verkligheten, den är så flyktig och kortvarig. Dagen efter så ska priset betalas och då blir det alltid till en alltför hög kostnad.
Det som är svårt för mig är att hitta "rätt" nivå. För samtidigt som det viktigaste är att må bra av sin motion så vill jag även utveckla och förbättra mig, det är det som motiverar mig mest. Fast om jag går för fort fram efter jakten på förbättringar så skadar jag mig och då kommer det en negativ spiral eftersom jag måste göra uppehåll. Så att hitta balansen är det svåra. Samt att se och känna skillnaden på en förmodad skada eller bara en "känning". När jag var yngre så var det aldrig några problem att köra på, var aldrig skadad. Visst hade jag ont efter en del innebandymatcher men det gick alltid snabbt över. Det är först nu när jag de senaste åren allt mer koncentrerat mig på löpning som skador har blivit en ingrediens i träningen. Det är nog kombinationen av enformighet och stigande ålder som lett fram till det. Så nu när jag fortfarande är mitt i mitt omställande av löpsteg så är variationen nyckeln till en skadefri tillvaro.
Dagens runda Körde efter rundan även 70*4 indianhopp. Då kändes inte hälen någonting.
lördag 12 juli 2014
Backintervaller, Hanaslövsbacken. Framfotsrunda 157.
Blev ett annorlunda backintervallpass. Tror inte jag kört några backintervaller sedan innan Växjöloppet i maj. Det har varit lite ömt i hälen och jag har dragit mig för att köra vanliga intervaller. Men så kom jag att tänka på backintervaller i Hanaslöv i stället. Lite mer intensivt, väl framme vid Hanaslöv, efter en 8 kilometer fin cykeltur så ändrade jag mig till att köra i skidbacken i stället.
Det var flera år sedan jag "sprang" där. Minns allra första gången, då sprang jag i samma fart som jag håller på flack terräng, då kom jag knappt en tredjedel av backen innan jag av total trötthet bara föll ihop.
Denna skidbacke är 450 meter lång med en höjdskillnad enligt GPS klockan på cirka 55meter. Det är extremt brant precis innan den tar slut och där går det väldigt sakta, 6:40 tempo höll jag i snitt uppför. Jag körde 4 intervaller uppför, de blev rätt jämna, från 2:52 till 3:00 minuter. Den snabbaste blev lite för tuff, där började jag lite för snabbt i början och fick betala ett högt pris strax innan toppen. Ska försöka köra dessa lite oftare, men det är mentalt jobbigt att köra dessa intervaller och det blir inte så bra löpteknik på dom, men för variationen skull så passar det bra om man kunde få in ett sådant här pass åtminstone en gång varannan vecka. Sen köra "vanliga" backintervaller däremellan. I kombination med flacka 6*1000 meter så skulle det vara perfekt med 2 intevallpass i veckan. Det svåra är dock att få kroppen att gå med på det utan att gå sönder. Nu har jag kört på med löpning 5 av de 6 senaste dagarna. Däremellan en del cykling också. Men tycker att det funkat rätt bra trots allt. Visst har det mestadels varit väldigt lugn löpning, dessutom inga längre sträckor. Jag har försökt att variera så mycket som möjligt både med underlag och tempo. Bara för att få kroppen att hålla för lite intensivare träning ett tag framöver.
När jag kört dom andra backintervallerna i elljusspåret jämte har det varit ungefär 500 meter långt och cirka 20 meters höjdskillnad. Då har jag nästan varit nere i 4km tempo. Så det är stor skillnad. Det är knappt springbart. Blir nästan gång på de brantaste ställena. Men det är annorlunda belastningar på kroppen och framför allt för fötter och ben.
Det svåra är att hitta rätt utgångsfart, blir det för hög öppningsfart så finns det inte en möjlighet att orka hela vägen upp. Det som är bra med denna typen av intervaller är att plågsamheten är relativt kort, tog ungefär 3 minuter att komma upp. Man hinner inte lida så mycket under 3 minuter. Annorlunda muskler som sätts i arbete, får jobba högt upp på fötterna och med extremt korta steg. I slutet är det svårt att inte vika ihop sig och falla i hop med överkroppen. Tröttheten gör att koncentrationen på hållningen försvinner i takt med att orken tryter.
Blir extremt korta steg och man blir tvungen att landa på framfoten, det är bara ett parti i slutet där hela foten sätts ner. Det kändes okej i hälen, tog det lugnt ner i backen, bromsade i stället för att släppa på. Försökte på några ställen trycka på utför men mina VFF funkar inte riktigt bra när det blir så brant. Det känns som om tårna på skorna vill upp i fötterna, klämmer rejält.
Dagens backintervaller.
Hade mina VFF Spyridon, värmde upp ett varv på elljusslingan i mina nya Adidas, resten av passet i VFF. Blev ett bra pass totalt, med lugn transportcykling över 90 minuter träning med varierande ansträngningsnivå.
Det var flera år sedan jag "sprang" där. Minns allra första gången, då sprang jag i samma fart som jag håller på flack terräng, då kom jag knappt en tredjedel av backen innan jag av total trötthet bara föll ihop.
Denna skidbacke är 450 meter lång med en höjdskillnad enligt GPS klockan på cirka 55meter. Det är extremt brant precis innan den tar slut och där går det väldigt sakta, 6:40 tempo höll jag i snitt uppför. Jag körde 4 intervaller uppför, de blev rätt jämna, från 2:52 till 3:00 minuter. Den snabbaste blev lite för tuff, där började jag lite för snabbt i början och fick betala ett högt pris strax innan toppen. Ska försöka köra dessa lite oftare, men det är mentalt jobbigt att köra dessa intervaller och det blir inte så bra löpteknik på dom, men för variationen skull så passar det bra om man kunde få in ett sådant här pass åtminstone en gång varannan vecka. Sen köra "vanliga" backintervaller däremellan. I kombination med flacka 6*1000 meter så skulle det vara perfekt med 2 intevallpass i veckan. Det svåra är dock att få kroppen att gå med på det utan att gå sönder. Nu har jag kört på med löpning 5 av de 6 senaste dagarna. Däremellan en del cykling också. Men tycker att det funkat rätt bra trots allt. Visst har det mestadels varit väldigt lugn löpning, dessutom inga längre sträckor. Jag har försökt att variera så mycket som möjligt både med underlag och tempo. Bara för att få kroppen att hålla för lite intensivare träning ett tag framöver.
 |
| Här är den brantaste delen av backen. |
När jag kört dom andra backintervallerna i elljusspåret jämte har det varit ungefär 500 meter långt och cirka 20 meters höjdskillnad. Då har jag nästan varit nere i 4km tempo. Så det är stor skillnad. Det är knappt springbart. Blir nästan gång på de brantaste ställena. Men det är annorlunda belastningar på kroppen och framför allt för fötter och ben.
Det svåra är att hitta rätt utgångsfart, blir det för hög öppningsfart så finns det inte en möjlighet att orka hela vägen upp. Det som är bra med denna typen av intervaller är att plågsamheten är relativt kort, tog ungefär 3 minuter att komma upp. Man hinner inte lida så mycket under 3 minuter. Annorlunda muskler som sätts i arbete, får jobba högt upp på fötterna och med extremt korta steg. I slutet är det svårt att inte vika ihop sig och falla i hop med överkroppen. Tröttheten gör att koncentrationen på hållningen försvinner i takt med att orken tryter.
Blir extremt korta steg och man blir tvungen att landa på framfoten, det är bara ett parti i slutet där hela foten sätts ner. Det kändes okej i hälen, tog det lugnt ner i backen, bromsade i stället för att släppa på. Försökte på några ställen trycka på utför men mina VFF funkar inte riktigt bra när det blir så brant. Det känns som om tårna på skorna vill upp i fötterna, klämmer rejält.
Dagens backintervaller.
Hade mina VFF Spyridon, värmde upp ett varv på elljusslingan i mina nya Adidas, resten av passet i VFF. Blev ett bra pass totalt, med lugn transportcykling över 90 minuter träning med varierande ansträngningsnivå.
 |
| Här är utsikten från toppen. |
fredag 11 juli 2014
Stiglöpning, med fivefingers, 5km. Framfotsrunda 156
Blev förmiddagslöpning, har ju bestämt mig för att köra dessa stiglöpningspass som återhämtningslöpning. Går allt som jag tänkt mig så ska det vara denna runda varannan dag nu på semestern.
Dagens stiglöpning.
Men efter nästan en veckas semester nu så har jag fortfarande inte kommit ner i varv så pass mycket att jag kan sova lite längre på morgnarna, vaknar alldeles för tidigt. Fast om några dagar hoppas jag att kommit ner så mycket i varv att jag kan få lite mer återhämtningssömn.
Hade lite ont inledningsvis i min vänsterhäl på dagens runda, men det släppte efter någon kilometer, var dock lite trött i ryggen under rundan och blev riktigt trött sista kilometern.
Det var svalare idag och det blåste en svalkande ostlig vind från den kalla sjön, Spånen. Så jämfört med igår så slet inte detta passet lika mycket.
Fivefingers är som sagt var väldigt bra i denna typ av terräng. Dessa rundor ska i första hand inte gå fort utan mer som en styrketräning för fötterna med alla dessa varierande steg och vinklar på fötterna som blir effekten av den extremt varierande underlaget.
Den enda nackdelen med VFF är att det fastnar gräs och framförallt ormbunkar mellan tårna. Men sulan är tillräckligt tjock för att undvika några smärtor från stenar och rötter.
Dagens stiglöpning.
Men efter nästan en veckas semester nu så har jag fortfarande inte kommit ner i varv så pass mycket att jag kan sova lite längre på morgnarna, vaknar alldeles för tidigt. Fast om några dagar hoppas jag att kommit ner så mycket i varv att jag kan få lite mer återhämtningssömn.
Hade lite ont inledningsvis i min vänsterhäl på dagens runda, men det släppte efter någon kilometer, var dock lite trött i ryggen under rundan och blev riktigt trött sista kilometern.
Det var svalare idag och det blåste en svalkande ostlig vind från den kalla sjön, Spånen. Så jämfört med igår så slet inte detta passet lika mycket.
Fivefingers är som sagt var väldigt bra i denna typ av terräng. Dessa rundor ska i första hand inte gå fort utan mer som en styrketräning för fötterna med alla dessa varierande steg och vinklar på fötterna som blir effekten av den extremt varierande underlaget.
Den enda nackdelen med VFF är att det fastnar gräs och framförallt ormbunkar mellan tårna. Men sulan är tillräckligt tjock för att undvika några smärtor från stenar och rötter.
 |
| Här sprang jag idag, fast en lite äldre bild. |
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)