Crosstrainer och Spinning.

I dag hade jag bokat ett 30 minuters spinningpass. För att bli tillräckligt trött och hinna med allt annat på kvällen så körde jag först 40 minuter på CT, varav 30 var medelhårt.

Det var svårt med spinningen, hade pulsklockan på mig och kom upp i 135 i medelpuls, inte så högt men ändå blev jag väldigt trött. Det var lite nya ställningar som jag inte var riktigt van vid, särskilt partierna där man stod upp. Så det påverkar att tröttheten blev så hög i förhållande till pulsen.
Det märks att jag är så beroende av mätare och tider i min träning. Blev smått frustrerad av att det inte är mätare på cyklarna, ingenting finns det att jämföra med. Bara gå på ren känsla, det var svårt.
"Vrid upp ett snäpp, och ytterligare ett sa instruktören" Men då vred jag nog lite för mycket så då blev det för tungt. Ovissheten över hur ansträngande det kommer att bli gör att jag inte tar i tillräckligt mycket. För jag vill ju orka hela passet, inte kollapsa på cykeln. Men det är svårt när det inte finns mätare. Dessutom så kan jag inte jämföra och se om jag utvecklas heller. Fast vad jag förstått så är det just det som är tjusningen med spinning, känslan. Det är känslan som är viktig.
Min känsla var efteråt att jag blev rejält trött och att jag förmodligen kommer att få viss träningsvärk i morgon. Framför allt i framsidan av låren.

Fotskadan är konstant, tänker inte ens på löpning längre, fast det var nog en liten överdrift. Men jag har på något sätt förlikat mig med den. Nu får det ta den tid det tar, jag har hittat en acceptabel alternaiv träning som gör att jag förhoppningsvis inte tappar för mycket kondition. Jag till och med längtar till gymmet och alla maskiner där. Det trodde jag aldrig skulle hända mig. Träffar många människor också det är inte fel. Det blir alltid något att tala om och med. Även om det är svårt att prata när man är mitt i en tuff intervall på cykeln eller CT. Fast det verkar en del inte märka. Då får jag verkligen anstränga mig för att både kunna träna och prata samtidigt. Fast det är kanske därför andrar har lätt för att prata eftersom dom vet att jag inte orkar säga emot? Får se hur jag ska lägga upp min träning när jag väl kan börja löpa igen. Kommer att använda mig av gymmet också. Speciellt CT tror jag är ett riktigt bra komplement till löpningen.

Ännu ingen ljusning i sikte.

I går kändes det bra, kunde trycka ifrån utan att det gjorde ont på ovansidan av foten. Men sprang inte utan bara tryckte ifrån när jag gick. Så kom kvällen och jag tog en 5 kilometer lång promenad med mina tjocka Merrellskor. Tycker om dessa, är behagliga att gå i. Under promenaden tog jag korta steg och kände inte mycket i foten. Höll hög frekvens och det flöt på fint. När jag kom hem körde jag lite utfallssteg, fast med skor på för att undvika för mycket vikning av tårna i ytterlägena. Sen framåt 21-tiden så började det kännas igen. Inte smärta men det molade hela tiden.
Blev lite besviken, under natten vaknade jag och det gjorde ont då. Men efter att ha varit på toa så släppte det snabbt och jag kunde somna om. Under dagen idag har det varit ömt igen och bitvis har det kommit som hugg. Så det är helt klart att någon löpning är det inte tal om på ett bra tag till. Det enda positiva med det är att jag fortfarande har känningar i min vänsterhäl. Så förhoppningsvis läker dessa ungefär samtidigt.
Idag blev det rätt tufft på gymmet i stället. CT 40 minuter, varav 20 hårt. 50 minuter på cykel varav 40 hårt. Fick ut min frustration där och särskilt sista 10 minuterna på cykeln var bra. Då låg jag nära min cykelmaxpuls. Det blir som att komma in i en andra eller tredje andning, trötthet försvinner och det enda fokus som finns är klockan. Sakta räknar den ner men jag känner mig inte trött, bara stark och det är enormt härlig känsla som är svår att överträffa. Fast för mig kommer det först efter en bra stunds träning i hyfsat hårt tempo. Och för det mesta kommer känslan inte ändå utan tröttheten sköljer över mig i stället och jag väljer den enkla vägen igen. Har märkt att jag aldrig kommer in i den här känslan på torsdagspassen som är rätt lika tisdagspassen.
Det sätter ner humöret när läkningen går bakåt vissa dagar. Så frustrerande att det går så sakta och veta att dagarna bara rinner iväg. Växjöloppet 1 maj som kändes så avlägset för några veckor sedan känns nu oroväckande nära. Har svårt att se att jag kommer att vara i löpbart skick då, någon upprepning av förra årets fina tid är det inte tal om. Jag kommer inte hinna komma dit. Men det är faktiskt inte viktigt nu. Inte det minsta. Jag vill ju komma längre än så på sikt. Allt har sin tid och de här relativt snabba loppen är kanske ett avslutat kapitel för min del. I alla fall känns det så när det är som dystrast.

4 veckors löpningsuppehåll.

Ja, den metatarsala stressfrakturen på höger pekfingertå har ingen större brådska med att lämna min fot och kropp. Tack vare den har jag fått helt nya träningsvanor. För första gången i mitt liv är jag nu inne på gym och kör kondition, trodde jag aldrig skulle hända. Jag gillar det också, är lättare att pressa sig det där lilla sista som kan vara så avgörande om man ska utveckla och förbättra sin kondition. Men hur dessa pass med crosstrainer och cykel kommer att påverka min löpning är ovisst.

I dag körde jag 40+40 minuter CT + cykel, varav 20 minuter på CT var hårt. Den här maskinen som är en crosstrainer vario blir väldigt hoppig och konstig när man tar i rejält. Idag fick jag lite undrande blickar när jag tog i nästan mitt max de sista minuterna. Hela maskinen skakar och lever så jag tror nästan den ska gå sönder. Möjligt att jag har fel teknik? Men jag drar i alla fall uppmärksamhet till mig. Fast det är inget jag strävar efter. På cykeln körde jag hårt i 30 minuter. Runt 225 i watt i medel under dessa 30 minuter ungefär 110 rpm på pedalerna.

Sen ville jag bara prova löpbandet lite igen. Hade mina gamla Nike med rejält hälstöd. Känns inte så mycket under själva löpningen men det kommer efteråt. Körde bara 2 minuter, var mer än nöjd efter de andra maskinerna. Men det känns väldigt konstigt. Som om jag glömt hur man springer. Vred upp en kort stund till 12km/h men då nästan flög jag av bandet. Hoppas verkligen att det är felkalibrerat men eftersom ett annat band jag provade för några dagar sedan gick lika fort så är det nog inte så. Utomhus är 12km/h inget under normala omständigheter. Vill så gärna komma igång igen innan min kropp glömmer att jag är en löpare i första hand.

Fick underbar fotmassage i går kväll och på förmiddagen av D. I dag höll hon på i över en timme. Helt underbart, känner riktigt hur det flödar positiv energi genom foten då. När jag kör CT så känns det i foten men mer som ett molande och det går att uthärda. Det är möjligt att jag skulle avhålla mig den maskinen och bara köra cykling för att skynda på läkningen? Men då är jag rädda att igångsättningen av löpning blir väldigt svår. CT är betydligt mer löplikt jämfört med cykeln.

Jag har numrerat mina rundor och för 4 veckor sedan fastnade jag på runda 88, det är nästan som om det är en förbannelse med just dom siffrorna, de symboliserar en del negativt genom världshistorien så kanske det var därför som jag också skulle få mig en rejäl tankeställare just efter denna runda. Nu har jag fått en månad att tänka över min omställning. Men jag ser ändå med tillförsikt på framtiden även om jag lever i ovisshet för tillfället.

Crosstrainer + cykel + 3 minuter löpband.

Hade egentligen tänkt hoppa över träning idag då jag körde ett pass i går. Men jag kände mig oförskämt pigg och var sugen på att köra idag igen. Blev ett hyfsat lugnt pass med 40 minuter CT samt 40 minuter cykel i ett lagom hårt tempo, Lite över prattempo i snitt på båda maskinerna.
Efter att jag stretchat så klev jag upp på löpbandet, det gick bättre än väntat men det är med de rätt så hårt dämpade skorna. Steget känns väldigt konstigt och nästan utan riktig styrsel. Som om jag aldrig sprungit innan. Men jag kände inte så mycket över tårna. Men efteråt var det lite ömt. Körde bara några minuter. provade som mest 14 kilometer i timmen, men det är snabbt, förstår inte hur jag sprungit i den farten? Märklig känsla. Men jag ska snart bli kompis med löpbandet också tänkte jag. Köra intervallerna där. Tror det blir bättre disciplin då.
Dagen har varit bra och jag vaknade upp väldigt glad och pigg, det tillhör tyvärr ovanligheterna nuförtiden men när de dagarna kommer tar jag emot dom med stor tacksamhet.

Crosstrainer + cykel. Lite segt.

Ja, idag var det lite segt. Hela dagen har varit seg, bara gått och väntat på att få träna. Inte varit på något vidare humör under dagen. Mycket problem på jobbet. Inte så svåra att lösa men när dom kommer nästan som på ett radband så stjäl det energi och på bara några morrontimmar så är den energin som skulle räcka hela arbetsdagen förbrukad. Ingen ny finns att hämta ut heller. Det är min mentala energi som tar slut ibland. Då blir jag lätt irriterad och grinig.
Visst det är slutet januari och långt till våren, ingen löpning på 3,5 veckor. Aldrig haft ett så långt skadeuppehåll. Har haft uppehåll tidigare men då på frivillig basis. Skadan är så seg att läka. Känner knappt någon skillnad från en dag till en annan. Men det går sakta, sakta och till slut kan jag springa. Provade lite i tisdags på gymmets löpband men det gick inget vidare. Fick ont under och efteråt. I dag brydde jag mig inte om att prova igen.
Det blev ungefär 50 minuter på CT, varav 20 rätt så hårt. Sedan 30 minuter ungefär på cykel varav 20 minuter rätt hårt.
Kände ändå nu någon timme efteråt att passet gav mig lite ny positiv energi. Nu ska jag ta hand om den och vara på ett bra humör resten av kvällen.

Crosstrainer + prov av löpband.

Blev 40 minuter i ett relativt lugnt tempo på CT.
Under dagen på jobbet så provade jag att omedvetet springa då jag försökte att avstyra ett kommande driftstopp. Det var en ryggmärgsreflex. De få gånger jag gjort det under skadan har jag omedelbart avbrutit då hjärnan talat om för kroppen hur ont det gör i foten. Men idag gjorde den inte det, blev inte mer än 10-15 steg men ändå. Det kändes men inte så att det högg till.
Därför var jag sugen på att prova löpbandet på gymmet. Till saken hör att jag aldrig provat löpband innan. Jag hade mina gamla rätt så hårt dämpade löparskor på mig då de har funkat bäst på CT. Jag började sakta att gå sedan ökade jag till 10km/h. Tyckte det gick snabbare än vad jag väntat mig, det kändes lite i foten men inte så mycket. Men steget kändes konstigt och klumpigt. Är ju så van att trycka ifrån. här blir det så märklig känsla när det "räcker" med att lyfta foten.
Körde några minuter bara. Kändes lite i vänsterhälen. Provade att öka till 12km/h, tyckte det gick rejält snabbt nu, konstigt. Ute är det inte alls samma känsla med 12 km/h. Troligtvis bara för att jag är så ovan vid denna form av träning. Ökade även lutningen bara för att se hur det kändes. Men kände lite mer i foten så det var lika bra att avbryta helt. Så 3 minuters löpning.  Kände mig som en fullständig nybörjare och som om kroppen hade svårt att hålla ihop alla delarna. Steget blev någon blandning av mellanfotslandning och hällandning. Men inser att jag får vänta ett tag till innan det blir på riktigt. Känns lite nu efteråt men ändå inte så mycket som jag väntat mig. CT kändes bra för foten, bara små känningar men inget som påverkar. Däremot kändes det att jag kört hårt dagen innan.

Crosstrainer + motioncykel och en stund av flow. 21 dagar utan löpning.

Ännu en dag på gymmet, i bland känns det inget i foten när jag går, men så plötsligt skjuter jag ifrån lite för snabbt eller långt med högerfoten. Då blir jag starkt påmind om att skadan är kvar. Foten är fortfarande lite svullen framåt dagen och kvällen efter dagens belastning.
I dag blev det ett rätt så tufft pass. Maxpuls på över 170 på CT. Över 160 på cykel vilket är väldigt ovanligt. Måste hålla på en bra stund för att komma dit. Blev nästan 1.40 totalt idag. Varav ca: 40-50 minuter rätt hårt. Min Garmin 305 vill inte vara med inomhus längre. Tror den är på väg att dö. Har blivit mer och mer problem med den. Inte ens ett 7 knappstryck hjälper längre. Får se vid nästa utomhusaktivitet.
Det finns vissa stunder vid lång hård körning på cykeln som jag känner att jag kommer in i ett annat steg. Lite högre och lite fortare. Pulsen är väldigt hög och belastning nära max. Då är det precis som om det öppnas en ny kraftkälla och det känns inte jobbigt. Bara en härlig känsla av att jag tar i och kroppens alla delar harmonierar med varandra på något underligt sätt. Inte känt så innan, men kan tänka mig att det är det som kallas för "flow". Men det tar tid att komma dit, över en timme måste jag hålla på, i vilket fall som helst var det en bra känsla. Blir kanske så för att på cykel kan jag hålla konstant fart, puls och tempo som ett mantra. Utomhus går det inte på samma sätt för det är så mycket annat som påverkar, väder, vind, upp och nerförsbackar i en salig blandning. Samt att man hela tiden är medveten om hur långt det är kvar av dagens pass. På en motionscykel är det bara att kliva av, aldrig mer än ett tramptag från att ge upp. På ett paradoxalt sätt gör det att jag kan pressa mig hårdare. När jag är ute på en runda vet jag att krafterna måste räcka hela vägen och då är det så lätt att man sänker farten för att vara säker på att verkligen orka hela distansen.