Spånen 8,5 kilometers tempolöpning, framfotslöpningsrunda 100.

Var som vanligt lite velig inför torsdagslöpningen, kände mig lite sliten och var tyvärr lite öm i vänsterhälen, nu lite på insidan. Cyklade upp till Spånen och sen blev det först ett varv med uppvärmning i ett lugnt tempo. Efter det åkte överdragskläderna av och det blev årets första runda i kortbyxor och t-shirt. Det var en skön känsla. Hade mina Merrell trail glove 2.
Blev en tuff inledning fartmässigt, som jag absolut var tvungen att sänka efter ett varv. låg på 4 minuters tempo. Det finns inte en chans just nu, särskilt inte på denna rätt så kuperade runda. Hittade en bra tempo senare som var ungefär 4:15. Det lyckades jag hålla resten av distansen. Totalt blev det 8,5 kilometers tempolöpning. Hade tyvärr ont i vänsterhälen hela rundan. Men det var konstant molande. Blev inte värre som väl var. Men jag blir lite hämmad av det i uppförsbackarna, måste korta steget en aning för att minska på obehagskänslorna. Tappade hållningen när pulsen blev alltför hög. Men jag försökte korrigera så ofta som möjligt och märkligt nog kändes det sista varvet bäst rent teknikmässigt. Men hade sänkt farten lite till då, bara för att fokusera på tekniken i första hand.

Dagens runda

Nu när jag kör varannan dag med löpning så har jag inte tålamod med dom lugna rundorna. Har blivit ett intervallpass, ett tempopass och ett lite mellanmjölks distanspass. Tror jag kör på detta koncept ett tag nu. Behöver eventuellt köra med dämpade skor på det lite längre distanspasset för att spara hälen. Springer inget på asfalt nu. Bara bana eller elljusspår.

Idag efter rundan hörde jag koltrasten, så underbar känsla, en mojnande ljum vind i en vacker solnedgång med koltrasten spelande sina vackra melodier precis efter ett avslutat, tufft tempopass. Då fylls jag med ödmjukhet för allt det vackra i livet. Dagarna må vara fyllda med bekymmer men så kommer kvällen med sin träning och befrielse från alla tunga tankar. I skimret av den lugna solnedgången en vårkväll blir allt enkelt igen och livet blir åter en gåva som jag så ofta glömmer bort i den larmande vardagen.