Första intervallpasset sedan skadan, Tror det är första intervallpasset för i år. Kände mig seg innan jag bytte om efter jobbet. För att komma till denna för mig perfekta backen måste jag cykla lite över 7 kilometer, en bra uppvärmning, det är mest uppför dessutom vilket är skönt när jag ska hem efter passet. Cyklingen brukar ta lite över 20 minuter.
Backen ligger i Hanaslövområdet. En lite drygt 500 meter lång backe som tyvärr mitt i planar ut 100 meter ungefär och blir helt flack. Så den inleds med 200 meter uppför sedan en utplattning för att avslutas med 200 meter rätt brant. Den är skön att springa, om nu intervaller kan vara sköna?
Men jag tycker om backintervaller, för dom är så intensiva och brutala på det viset att man hinner inte lida så mycket, för när det börjar göra ont så är dom nästan slut. Det brukar ta mellan 2:05-2:15 för mig att utföra dom. Jag joggar tillbaka lite långsammare än jag springer intervallerna. Väl nere i botten väntar jag tills pulsen kommer ner till 100. Brukar ta mellan 10-25 sekunder ungefär. Så det blir ett intensivt pass fast det gör aldrig riktigt ont som de andra intervallerna jag brukar köra. 6*1000 meter. Dessa tar nästan dubbelt så långt tid, visserligen på flack bana men dom gör riktigt ont sista 200 meterna.
Hade mina Merrell road glove, 8mm sula med 0mm dropp. Försökte tänka på tekniken men när tröttheten sätter in försvinner tankarna på det och allt fokus går till att hitta rätt fart och ansträngning.
Dagens runda
Annars var jag lite orolig inför passet. Hur skulle foten och vänsterhälen reagera på lite tuffare utmaningar? Uppvärmningsvarvet på lite drygt 1 kilometer kändes allt annat än bra, stel i vänstervristen och allmänt kort och stötigt steg utan flyt. Som om jag inte sprungit på flera år.
Men efter första intervallen släppte det totalt, en så skön känsla. Tog det lite lugnt första intervallen för att känna efter. Men kroppen svarade bra och adrenalinet flödade till. Sen gick 2:an och 3:an av bara farten men i ett lite tillbakahållet tempo. 4.an tog jag i rejält och fick rätt hög puls på toppen. Men priset blev lite högre för jag fick allt mer känningar i vänster hälsena och häl. Så 5:an blev lugnare men kändes ändå bra.
6:an hade nog blivit lugn om jag i spåret inte mött en kompis och hans flickkompis. Helt otroligt, mitt ute i skogen dyker han upp mitt i min sista intervall. Jag sa hej medan han såg på mig lite klentroget, han ville kanske prata lite men jag ville absolut inte avbryta intervallen. Men jag jäktade på den istället och tog ingen vila på toppen. Så jag hann i fatt honom och kunde åtminstone säga hej på ett lite trevligare sätt.
Passet var över förväntan och glädjen inom mig var stor efteråt. Foten kändes knappt något bara i de absolut brantaste partierna. Hälen besvärade mer men ändå på ett kontrollerat sätt.
Jag har de senaste åren allt mer börjat gilla intervallerna. de är inte så jobbiga nu som för några år sedan när jag började på med dom. Men tror jag gör dom lite bättre nu. För i början tog jag ut mig alldeles för mycket och hade nästan spykänsla vid slutet av varje. Nu är jag lugnare och tror och hoppas att dom ändå gör lika mycket nytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar