Vaknade med lite låg energi idag. Kände med en gång att det inte heller idag var någon nämnvärd förbättring i baksidan på vänstra låret. Under frukosten kommer åter tankarna på att ge upp löpningen, åtminstone för ett bra tag framöver. För att om möjligt helt läka de skador och känningar som uppkommit via löpningen de senaste åren. Trots att det inte borde vara något svårt beslut så är det ändå något inom mig som inte vill göra på det viset. En ständig kamp mellan de båda sidorna.
För mig är tider och resultat alltmer av underordnad betydelse. Det är klart att jag fortfarande vill utvecklas, men inte till vilket pris som helst. Det känns betydligt viktigare att kunna springa om 10 år än att slå några personliga rekord till kostnaden av att dra på sig så svåra skador att det aldrig mer går att springa. Det är därför jag inte vill ge mig på en mara utan att verkligen vara 100% i form och helt skadefri. Det är så många som fördärvar sig på sådan utmaningar och som sen får ge upp hela löparkarriären. För mig är det inte värt det. Det som är så svårt när det kommer till löparskador är att veta när är det bara en liten känning som går över utan att göra ett uppehåll, när är det något som måste vilas bort genom total avhållsamhet av löpning? Vi är alla individuella och när det för någon måste vilas bort så kan det för någon annan gå över genom att dra ner på volym eller hårdhet i passen.
För min del så är löpningen den träningsform som annars passar min kropp allra bäst, tycker att jag får ut mest av min ansträngning där. Samt när väl kroppen harmonierar med löpningen så finns det inget som slår löpningen rent känslomässigt. Kicken jag får efter ett tufft pass går inte att uppnå genom någon annan träningsform. Det är underbart. Det är den effektivaste träningsformen, behövs nästan dubbelt så lång tid på cykeln för att få ut samma effekt av träningen. Samt att jag med cykeln har väldigt svårt att motivera mig till att köra på med samma höga puls som jag gör när jag springer.
Resan med att ställa om från hällandning till att landa mer på mellanfoten är och har varit en väldigt lång process så här långt, 2 år nu. Jag har lärt mig väldigt mycket på vägen, vet i teorin hur jag ska springa, men är inte riktigt där i praktiken ännu, även om jag är på rätt väg. Jag har gjort misstag på vägen, det största misstaget var att efter en väldigt bra period efter några månader öka mängden alldeles för mycket och när jag trots känningar och varningssignaler från kroppen inte lyssnade utan körde på tills det blev riktiga skador till slut. Det är dessa som fortfarande finns kvar som ett bakgrundsbrus och som ligger och skvalpar samt med jämna mellanrum gör sig påmint om jag ökar på mängden eller belastar för hårt på vissa pass.
Det sista halvåret har jag börjat med en del styrketräning för att stärka upp där jag har varit för svag, särskilt höft och bål. Kör även mycket alternativ träning, roddmaskin och crosstrainer samt cykel. För att hålla uppe en bra grundkondition. Jag har genom vilopulsen fått kvitto på att konditionen är väldigt bra. Men som sagt de muskler, senor och ligament som är viktigta för löpningen är inte riktigt i fas med konditionen.
Dagens stiglöpning. Blev ett lite annorlunda pass, de första 5 km i ett lugnt tempo. Därefter ökade jag farten rätt rejält sista 3 km. Höll mig på tröskelpuls 150-158, slag idag. Ett tempo jag klarar i max 40-50 minuter ungefär, i alla fall på stiglöpning. Jag kan köra på med lite hårdare puls under längre tid på jämnare underlag. Det är det som skiljer stiglöpning från vanlig löpning. Under fartökningen idag kändes det helt okej. Förra året när jag körde 8 km stiglöpning blev jag mycket tröttare på slutet av passen än vad jag blev idag. Tror att jag är lite starkare i bål och höft nu. Det har haft en positiv inverkan på orken. Fick en bra kick efter passet idag. Det var länge sedan jag tog i lite hårdare på ett löppass. Det är som sagt var den känslan som är den bästa med just löpning.
I måndags kväll blev det Crosstrainer i 30 minuter, på nivå 16. Kände mig lite sliten, ökade till nivå 20 under 3 minuter, men hade ingen energi för att köra på längre än så just då. Därefter överkroppsövningar samt höftövningar.
I går blev det blåbärsplockning i två omgångar, cykel till skogen, sammanlagt 20 km, fast så lugnt att man inte kan räkna det som träning. På kvällen körde jag roddmaskin, 207 watt, 5km, runt 20 minuter. Kändes bättre än väntat. Därefter höjdhopparmattslöpning, 2*5 minuter.
Skadeläget: Ja, ingen nämnvärd förbättring i vänsterlårets baksida. Gör mest ont när jag i sittande ställning böjer mig framåt, då stramar det rejält. Känns även i slutet på roddpassen. Under löpningen känns det svagt molande hela tiden, men blir inte värre under passens gång.
Vänsterhälen, tyvärr tillbaka till samma nivå som innan det tio dagar långa upphållet från löpning. I dag var det åter en molande känsla under hela stiglöpningspasset. Kändes även strax efter uppstigandet i dag. Kör på med negativa tåhävningar som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar