Exakt en vecka innan 5-års dagen av "någon form av daglig konditionsträning i minst 20 minuter" så gick det inte längre att upprätthålla sviten, det har varit en del hinder genom åren men denna gången blev en förkylning ett hinder som blev för högt. Om jag hade varit tvungen att träna i torsdags för att inte bli uppäten av ett lejon eller liknande så hade jag kanske klarat av det men troligtvis hade jag mått rejält dåligt dagen efter. Jag trodde att jag skulle vara mer besviken när väl denna till slut oundvikliga dag kom men på nått sätt känns det befriande!
Det finns ingen i min omgivning som pressat mig till detta, utan det har helt varit en grej som kommit från mig själv, snarare tvärtom, de har i stället ibland nästan varit irriterade över att jag valt träning i stället för att vara social eller något annat liknande.
Det var nog egentligen runt ett-årsdagen som jag började ta det mer seriöst. Det blev som ett outtalat måste att bibehålla sviten.
Det finns ingen annan att jämföra sig med vad gäller en sådan här "grej" för jag har ju själv definierat var som är minsta möjliga dagliga konditionsträning, jag satte gränsen vid 20 minuter, för mig har det varit en gräns då jag alltid hinner bli svettig, sedan har det varit pass som varit väldigt lugna genom åren då jag inte mått så bra men det har i varje fall alla dagar genomförts och alla gånger har jag blivit åtminstone lite svettig.
Jag tror att kroppen bara mår bra av daglig träning, då får man sin kroppsliga inre dusch och håller systemet så rent det bara går. Att det förr eller senare dyker upp förkylningar eller andra saker som sätter tillfälliga stopp är inget konstigt, det ingår i människans liv. Om man ska leva helt utan att drabbas av förkylningar och liknande så måste man avskärma sig helt och i princip leva helt isolerat från andra människor.
Nu tog denna svit slut och det är dags att gå vidare mot nya outtalade mål, vad de ska handla om vet jag inte än, först vill jag bli frisk från denna kraftiga förkylning och så sakteliga komma igång igen.
För mig är träningen något av det mest centrala i livet, jag behöver det både för kropp och själ.
Under uppväxten så var jag ofta sjuk, jag har gått igenom både lunginflammationer och flertaliga halsflusser genom åren. Dessutom så slarvade jag med penicillinet under dessa perioder så det blev återkommande perioder med sjukdom. Jag var nästintill undernärd när jag var i 15-års åldern och hade ett stort sockerberoende. Tränade en del fotboll och levde ett rörligt liv men var ingen träningsprodukt. Höll aldrig på med löpning under den tiden. Sprang gjorde jag men inte om det inte fanns en boll av något slag inblandad.
Sen när jag gjorde lumpen så blev det lite mer struktur på träningen, mycket löpning i grupp och ändlösa marscher stärkte upp konditionen, att vi jämnt led brist på mat gjorde att man höll låg vikt också.
När det sedan var dags för plutonsmästerskap i 10km löpning framåt slutet av tjänstgöringen så var jag utan att ha en aning om det blivit riktigt bra på att springa. Under det loppet var vi fram till halva loppet 4-5 man som turades om att dra, jag visste att vi skulle springa en mil men hade ingen känsla av hur långt det var eller var kilometer-tider innebar. Det jag minns var att vi sprang på hyfsat hårt men utan att gå på max. Efter ungefär halva loppet kom en cirka 4-500 meter lång uppförsbacke. Jag körde på i vad jag tyckte var lagom tempo uppför backen. När jag vände mig om för se vad de andra höll på med så hade de kroknat allihopa. Därefter sprang jag ensam resten av sträckan. Jag klockades på 40:06. Det var en skön känsla under det loppet, att aldrig känna sig riktigt trött. Den fina känslan har jag bara haft ett fåtal gånger efter det loppet.
För mig har träning och löpning funnits med i livet på helt olika nivåer och ansträngningsgrader. Det var löpningen som tog mig ur en svår psykos och depression 1992, innan jag började springa så hade jag 7-8 månader av tung medicinering som bara drev mig allt djupare ner i depression. Då kom löpningen som en räddande vän och tog mig ur medicinernas träsk.
Jag säger inte att mediciner inte är bra men det beror på när och hur de används. När jag var i den akuta psykosfasen var de livsavgörande för att få min kropp att lugna ner sig efter att ha rusat på högvarv i flera veckor. Men när jag sedan skulle tillbaka till verkligheten så gjorde medicinering allt mindre nytta. Det var först när jag åter började springa som knoppen också ville vara med igen. Då kunde jag riktigt känna hur löpning drog mig upp ur den akuta depressionen som så ofta kommer i spåren av en psykos.
Jag har sedan dess mer eller mindre regelbundet sprungit. Mellan 25-40 års åldern som ett komplement och grundunderlag för innebandyspel. Därefter alltmer seriöst och lite för intensivt. Men mitt löpsteg var inte så bra, landade alldeles för mycket på hälarna och hade svårt att springa mer än 10 km i sträck, sedan kom det smärtor och känningar i framför allt knä.
Jag ställde om steget och efter något halvår så satt det i ryggmärgen, men det kostade på för jag fick problem med vaderna. Det var i samma veva som Born to Run kom ut och jag blev helt såld på den idéen. Jag skaffade Five-fingers och platta odämpade skor. Dessa hjälpte till och skyndade på omställningen. Men problemet är att man måste vara väldigt fysiskt stark i underben och fötter för att komma igenom en sådan här omställning. Det var inte jag, mitt stora problem var att jag hade bra kondition och kunde hålla på relativt länge utan att bli trött men eftersom mina ben och fotmuskler för löpning med barfotaskor var kraftigt underutvecklade så blev det nästan med en gång stora problem. Det var mest bristningar i vaderna samt en stressfraktur i en led i mellanfoten som var de största problemen. Sedan tror jag att mina vrister är väldigt mycket stelare än normala människor. Detta beror i sin tur på väldigt mycket stukningar och vrickningar genom åren med innebandy. Så här i backspegelns klara sken så inser jag att det hade behövts betydligt mjukare övergång, samt att mina fötter var för slitna för att kunna klara av så tunna skor som rekommenderades för att få till en bra omställning. Numera springer jag i Adidas Boston skor. En mittemellan dämpad sko som passar mina fötter helt okej. Jag har dock väldig svårt att springa längre än 17-18 km, efter det så kommer det mycket känningar i fötter och vrister. det är något jag får acceptera och så länge jag överhuvudtaget kan springa så är det okej att inte komma längre än så.
Söndagen 20 oktober. Blev en rätt jobbig natt, täppt i svalget och näsan. Under dagen lite bättre men nu lite senare på kvällen så är jag rätt seg igen. På kvällen blev det en löprunda med D, Det var segt i benen och det hade inte gått att springa fortare än vad det blev idag.
5,47km, 6:42-tempo, 109 mp, 49,6/50,4 balans.
Måndagen 21 oktober. Blev en tung förmiddag på jobbet. Kände mig rätt så orkeslös. Förkylningen sitter mest i halsen denna gången, även lätt huvudvärk på förmiddagen. Var nära att gå hem lite innan lunch. Men stannade kvar och efter lunch var det en aning bättre. På kvällen blev det löpning på gymmatta, 4km, 7:49-medeltempo, 110 mp (uppskattad), 149 kadens. Glömde pulsbandet i Växjö, hade det gamla pulsbandet men hade glömt att jag gjorde en systemreset på klockan för ett tag sedan. Så pulsen uppskattad. Kändes segt i benen.
Tisdagen 22 oktober. Nästan samma känsla idag, halsen ännu mer öm och förmiddagarna är tunga. Vaknade många gånger i natt. Någon timme innan jag skulle stiga upp så gick det inte sova mer, täppt i svalg och näsa och det går liksom inte slappna av. Efter jobbet blev det till gymmet med en seg kropp. 4 km löpning på gymmatta, segt i kroppen men benen ändå okej. Pulsen cirka 10-15 slag högre än normalläge vid samma ansträngning. 7:49-tempo, 106mp. 148 kadens.
Onsdagen 23 oktober. Blev en väldigt seg morron, fick vila lite till innan jag kunde få i mig mat och kaffe, sedan piggnade kroppen till en aning. Annars i princip som igår, öm i halsen och emellanåt kommer det lite små hostattacker som river och sliter i halsen. Huvudvärken som fanns på natten och morronen försvann under dagen som den brukar.
På kvällen blev åter ett lugnt pass löpning på gymmatta, 4km, 7:50-tempo, 105 mp, 152 kadens. Kändes som igår, rätt så segt i kroppen men okej i benen.
Torsdagen 24 oktober. Blev ingen träning idag. Sov dåligt och hade huvudvärk hela natten och på morronen kom jag inte upp, utan blev liggandes till runt 15-tiden innan det släppte så mycket så jag kunde få i mig lite mat. Samma känsla som en rejäl bakfylla, som man kunde ha med ojämna mellanrum i de lite yngre årsmodellerna av mig själv. Så det blev ingen träning på kvällen. Skulle nog inte tränat tidigare i veckan heller. Nu får det vänta tills jag känner mig piggare innan det är dags igen.
Fredagen 25 oktober. Åter en rätt tung natt med hosta och huvudvärk. Sovit en del, men sporadiskt och oroligt. Det har ändå varit något av en befriande känsla att sviten av daglig konditionsträning nu är bruten, inget jag ville eller önskade. Men när det till slut inte längre gick utan att verkligen riskera sin långvariga hälsa så är det bara att acceptera. Framöver kommer jag att respektera min kropps signaler mera. Inte ta några risker med onödiga pass när jag är förkyld eller inte tillräckligt återhämtad. Blev inget jobb idag heller, bara någon timme vid datorn hemma för att tillsammans med kollegan fixa till helgens produktion.
Lördagen 26 oktober. En tung morron, täppt och rejäl huvudvärk. Sov ok de första timmarna i natt, sedan har det varit lite sämre, när jag känt mig täppt och med huvudvärk. Känns som om detta kommer ta ett litet tag innan det lämnar kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar