Stiglöpning, 6km. Framfotsrunda 321.

9 dagars uppehåll från löpningen blev det denna gången. Tyvärr så räcker det inte om jag ska bli helt fri från känningar i fotleder och hälar, samt baksidan av vänsterlår/skinka, det var just den "skadan" som fick mig att ta detta uppehållet. Känner ändå att det funkar att springa, så om det inte blir värre än vad det är nu så kommer jag åter att försiktigt trappa upp löpningen, köra varannan dag under semestern med stiglöpning, i ett lugnt tempo och i stället variera längden på passen, eventuellt lägga in små fartdelar mitt i stiglöpningspassen, det finns en del grusvägar i anslutning till stigarna som kan vara lämpliga för det.

Dagens stiglöpning.

Passet idag var lugnt, hade en medelpuls på 130 slag. Det kändes som sagt var molande i baksidan på vänsterlåret/skinkan. Samt att det efterhand åter började strama i vänsterhälen. Fast jag blev inte speciellt trött under passet. Tidigare när jag inte sprungit stiglöpning på länge har jag snabbt blivit väldigt trött och i slutet tappat all energi och hållning. Bitvis kändes det väldigt bra i benen också. Nu några timmar efteråt stramar det i både lår och häl. Fast det var rätt väntat. Ändå skönt att vara i gång med löpningen igen.


Det är med blandade känslor jag konstaterar att det är svårt att veta om och hur kroppen läker sig. Något jag märkt sedan jag passerade 45-årsstrecket är att allt tar längre tid. Framför allt att läka skador i ben och fötter. När jag höll på med innebandy och golf som intensivast mellan 30-40-års åldern så var man ofta illa tilltygad och hade väldigt ont efter matcher eller när man kört 2 golfrundor på en och samma dag i tryckande värme, men dagen efter var besvären oftast borta och det var bara att köra på igen.

Det är inte så svårt att hålla uppe från löpningen när det blir definitiva skador, som när jag bröt lilltån förra sommaren eller fick stressfrakturen i foten förra vintern, då gör det så ont att det är helt omöjligt att springa. Men när det är mer molande som det varit med vaderna och baksidan på vänsterhälen då är det betydligt svårare att veta vad som är rätt, vila eller köra på?

Vill inte ta 2 månaders uppehåll nu på sommaren när det är så fint att springa, ljust om kvällarna och varmt så att man slipper massa tunga kläder. Nej, det är i så fall bättre att vänta till hösten, oktober, november även december om det behövs. Då är det ändå mörkt och bistert ute, inte så svårt att köra alternativt träning den tiden på året.

Jaja, det är tråkigt att behöva skriva om dessa ständiga skador och känningar. Vill ju helst berätta om fantastiska tempopass, långa hårda backintervaller i rekordfarter. Tävlingar med ny personliga rekord. Men det blir inte alltid som man tänkt sig här i livet. Fast jag är ändå hoppfull inför framtiden, för jag känner inne i djupet av mig själv att bitarna till slut ska falla på plats och att löpningen ska bli så underbar som den kan vara när allt stämmer.

Jag har en mental bild i mitt huvud som jag brukar tänka på när det går tungt och det är förra årets första 5 km på Växjöloppet, sprang strax under 4.00 tempo och det kändes som jag flög fram, helt utan ansträngning. Det är den lättheten som jag kände då som jag vill återskapa. Förr eller senare kommer den dagen tillbaka.

I går blev det 2 cykelpass i den tryckande värmen, runt 30 grader. Blev 2 lugna pass, det sista var transportcykling hem från Växjö till Alvesta. Blev dock en farthöjning på andra halvan efter att ilskna bromsar ville åt mitt blod. Dom är snabbare än vad man kan tro och jag fick ta i bra för att undkomma blodsugarna.

Söndag förmiddag med Mountainbiken.
Transportcykling på söndag eftermiddag, med Hybriden.