Är det inte konstigt ibland? Vissa dagar går allt som man tänkt sig och det mesta ligger i fas. Tankarna flyger fritt och lätt, även på en annars tråkig vardag. Men så kommer det enorma bakslagsdagar som gör att allt man trott på skakas om i sin grund. Man väck ur sin "lyckoslummer" och inser snabbt att man inte heller denna gång kommer att få uppleva ett längre sammanhängande flyt. Varför är det så? Drar vi oss själva till tvivel och missmod genom våra tankar eller är det ofrånkomligt? Är allt som rör sig här i livet i ständiga vågrörelser? Det kanske inte ens finns nått som rör sig linjärt? Det är bara våra tankar som kan färdas linjärt och uppåt i evighet. Men i verkligheten finns knappt några linjära rörelser, allt går i vågor eller cirkulärt, beroende på storleken av objektet som är i rörelse. det man däremot kan förutse med otrolig exakthet är de verkligt stora objektens rörelse.
För ett tag sedan passerade vi 8 miljarder människor på denna lilla planet. Är det för många? Ja, det beror på hur man ser på det, som vi lever för tillfället så är det definitivt en alldeles för hög siffra. Men vem kan bestämma vilka som ska få leva eller inte? Allt levande vill fortsätta leva och föröka sig, det är liksom den grundläggande lagen i det som är i liv. Människan har inga naturliga fiender längre, inte mer än sig själv. Det kan ironiskt nog bli det som till slut sätter punkt för mänskligheten. för som vi lever och frodas nu så är vi på god väg att inte bara utplåna massor med olika arter utan i förlängningen även oss själva. Vi kan bara hoppas att vi till slut hittar en annan väg, en väg som gör att vi på ett bättre sätt kan leva tillsammans inte bara med varandra utan även alla andra levande varelser på denna planet. Det måste finnas en plats och mening för alla.
 |
| Här är en bra bild på - Troligtvis - Växjös största sammanhängande gräsmatta. Kommer de styrande här att låta gräset växa friare och längre nästa år? Frågan är om de kan tänka ut de själva eller om man ska behöva påminna dem? |
Måndagen 28 november. En mörk och mulen dag. 5 grader som mest. Blev ännu en dag med Vimmerby-Reman. Vi pratade lite med N i dag på morronen för att reda ut hur det funkar med V-kvistarna. Det var bra så att man inte härjar runt hur som helst med de olika inställningarna i maskinen. Resten av dagen gick åt till att fixa till regler och produkter. det blir spännande att följa hur det går med alla dessa olika produkter och längder, det är minst sagt komplext med alla längder också, mycket att ta hänsyn till. Även om jag gjort reglerna själv så är det väldigt lätt att irra bort sig i tankegångarna. Det kan ta flera minuter innan man kommer på hur man hade tänkt i vissa situationer, märkligt.
På kvällen cykel till Spånen, via gymmet. Där blev det sedan en löp-runda, kändes som det gick snabbt idag, Men man blir lurad av det massiva mörkret. Det är konstigt hur det kan upplevas så, kanske för att omgivningens konturer blir så nära inpå, som att man springer i ett mindre rum i förhållande till när det är ljust ute. Men i vilket fall det gick inte så snabbt som jag trott. Annars kändes det bra i ben och fötter, men på den sista "intervallen" tog benen slut och det kändes som det gick rätt tungt.
Löpning/Gång 5/1minut Spånen. 10,37km, 4:48-tempo, 143mp
Tisdagen 29 november. Gissa dagens väder, ja, det var rätt, Mulet hela dagen med lite lätta disduggregninslag, dessa tillfällen med regn lyckades jag pricka in samtliga under dagens lopp. Runt 4 grader. Ja, idag blev det en intensiv förmiddag med alla olika regler och produkter som skulle göras i Vimmerby. 25x125 var i fokus idag. Det kom dessutom igång i verkligheten tidigare än väntat. Tror ändå att det mesta funkat men det är massivt och svårgenomträngligt att se alla saker som är gjort på en gång. Kan tyvärr konstatera att den ibland urusla kapning av VII-sorten fortsätter. Jag vet inte hur man ska komma åt det utan att kapa för mycket i varorna. Men till slut ska väl nån komma på en bra lösning, bara att hoppas att reklamationerna fortsätter att utebli.
På kvällen till gymmet, mörkret hade redan lagt sig utanför. Det är minst 1,5 månader framåt innan det märks att det börja vända. På gymmet blev det sedan cirka 45 minuters bål och överkroppsstyrka, kändes okej i kroppen.
Politiker är fantastiska på att inte svara på frågor, de svarar svepande och undanglidande och vägrar ta ansvar. Allt beror på den tidigare förda politiken och de problemen de fått i sina knän är så stora att det kommer ta väldigt lång tid att lösa, man kan inte begära att de ska kunna lösa nått inom den närmaste mandatperioden!
I kväll var det Liberalernas Mats Perssons tur att i flera minuter inte ge några som helst svar. Frågan var hur regeringen skulle lösa problemen med att barnen i de utsatta områdena var rädda för att gå hem från skolan och att de inte vågar eller får vara ut på aktiviteter på kvällarna på grund av alla skjutningar. Den frågan svarade han inte på, han svarade på helt andra frågor. Trots att barnen enda trygghet är I skolorna så var det inte där han skulle lägga de alltför snålt tilltagna insatserna. Nä, han skulle i stället använda den alltför snåla budgeten till att ordna I skolorna, trots att det är det enda stället i barnens miljö som funkar!? Frågan om hur de skulle fixa miljön runt omkring skolan, den lät han förbli obesvarad. Ja, varför blir man inte förvånad?
Onsdagen 30 november. En mulen och lite småkylig dag, runt 3 grader. I dag var det inventering i Alvesta, det höll på i cirka 90 minuter, men det var längesedan jag frös så här som jag gjorde idag. Det spelar ingen roll hur mycket man klär på sig när själva arbetet består av stå mestadels helt still och bläddra i en pärm fylld med A-4 papper, där ska man sedan leta upp olika paketnummer och sedan bocka av dom med att sätta ett kryss efter paketnummer. Det är omöjligt att bläddra bland dessa papper med vantar. När man väl börjar frysa om fingrarna så går det snabbt till att man får svårt att fokusera på nått annat, än att hur mycket fryser jag egentligen. Det går inte heller att bara gå därifrån, det passar sig inte. Bara härda ut. Arbetet går efterhand väldigt mycket långsammare eftersom nerkylda fingrar blir väldigt klumpiga och själva bläddrandet blir fantastiskt ineffektivt. Men som allt annat så har det en ände. Men det är konstigt hur 90 minuter kan kännas så enormt dryga som de gjorde idag. När man däremot har roligt så hinner man inte blinka förrän det gått 90 minuter. K som var med mig, som brukligt, frös också om fingrarna och han brukar inte klaga i första taget i vanliga fall. Så även om det inte var minusgrader så blir kombinationen av att inte röra sig och den relativa kylan en svår motståndare när det kommer till att hålla värmen.
Annars blev det åter en dag med olika Rema saker i Vimmerby. Pratade en del med N under dagen, men det råder radioskugga i justerverket i Vimmerby. Det är nästan omöjligt att kunna genomföra nått längre samtal utan att det blir tjall på linan.
På kvällen till Spånen via gymmet. Där blev det sedan ett lugnt löppass, Det kändes okej i benen men det fanns ingen kraft till nån fart idag. Annars bra löparväder, runt 2-3 grader. Mörkret stör inte så mycket när man tar det lite lugnare. Kände av baksidorna lit under sista halvan framför allt höger vad. Men det kändes aldrig som det var nån fara för att behöva avbryta passet.
Löpning/Gång Spånen. 6/1min. 10,37km, 5:15 tempo. 130mp
Torsdagen 1 december. Ännu en mulen dag, runt 3 grader. Disduggregn under förmiddagen. På eftermiddagen något torrare luft. Blev en del jobb med Vimmerby under dagen, men blev lite avbrott, möte med C om olika saker som ska göras framöver med Reman.
På kvällen till Växjö, där blev det sedan först löp-styrka därefter lugn distanslöpning i Teleborgsskogen, det blev 4 varv i mörkret. Kände mig lite sliten i benen men det funkade i alla fall hela vägen.
Distans Växjö. 7,93km, 5:13-tempo, 121mp.
Fredagen 2 december. Åter en mulen dag, 2-3 grader. Det blev lite nya produkter till Vimmerbys Rema. Senare på förmiddagen möte med Vimmerby. De tyckte att det blivit rörigt och undrade om det behövde vara så och om det till och med kan bli än rörigare. Det är ju inte meningen att det skulle bli så. Men ser inget annat sätt att på ett kontrollerat sätt få Reman att sortera som en riktigt bra sorterare skulle göra manuellt. Men det är komplext att få till regler och produkter, fast det behövs nog ännu mer om man ska täcka upp alla mänskliga möjligheter. Men får nog lugna ner mig ett tag igen. Är ju ingen mening om det bara blir besvikelse.
När jag kom hem så låg beskedet från kommunen att de inte bryr sig om olika klagomål, det kommer bli en utbyggnad av Orrakullen. Nu är alla möjligheter till överklagande förbrukade, kvar står vi medborgare, överkörda av kommunens tjänstemän och politiker. Självklart bor ingen av dessa högaktade beslutsfattare inom detta område.
Sedan ringde dottern och var förtvivlad, arg och ledsen. Mötet med den offentliga sektorns företrädare, hade blivit inställt, alla berörda förutom dottern visste om detta. Hon fick veta först när hon kom in till stan. Nu har hon ingen aning om hur hon ska gå vidare, fanns inga mer tider detta året.
Psykisk ohälsa är hemskt, jag har gått igenom psykoser och olika depressioner under stor del av de sena tonåren och åren mellan 20-40 var mer eller mindre plågsamma. Jag medicinerade själv under den värsta psykostiden, men så fort jag överlevt den perioden så kände jag att medicinen trubbade av alla känslor, jag blev mer eller mindre en levande död inombords, varken glad eller ledsen, bara ett otroligt jämnmod som till slut blev outhärdligt.
För egen del tror jag inte man kan medicinera sig lycklig. Medicin kan vara helt livsavgörande i akuta situationer och vid traumatiska händelser men på lång sikt finns det ingen psykisk medicin som gör oss människor lyckliga. Det måste komma inifrån på nått sätt, att man känner mening och när jag mår som bäst är när man kan hjälpa nån med något. Det är därför det är så frustrerande när man inte når fram för att hjälpa. Så många försök och små framsteg och förhoppningar som väckts bara för att helt plötsligt vara som utraderade. Men vi går alla omkring och bär på våra problem, vissa saker kan man inte dela med vem som helst. I bland behövs det nån utomstående som kan se med neutrala och ibland klara ögon.
Lördagen 3 december. En mulen morron med ett väldigt tunt frost/snö täcke, inte så det blir vitt på marken men ändå en lite ljusare nyans. Runt 1 grad.
Varför är det så svårt för oss att vi måste ta bättre hand om både varandra och naturen? Jag har tidigare nämnt skogsbolagen, där jag själv är en anställd, snacka om att sitta på 2 stolar! Inte konstigt om man känner sig ambivalent och falsk stor del av tiden. Men till mitt försvar ska sägas att när jag började på sågverket 1987 så fanns det ingen samhällsdebatt om ett förändrat klimat. Det fanns däremot mycket prat om vår miljö. Men det var ingen som tänkte så mycket på det i verkligheten.
Men allteftersom åren rullat på och man själv sett förändringarna till det sämre så har det för mig blivit allt mer uppenbart om att vi på ett väldigt tragiskt sätt är rakt på väg mot en katastrof. Inte bara klimatförändringseffekter som svält, klimatmassflykt av människor, översvämningar, torka och stora skogs och naturbränder. Samtidigt utrotar vi stora delar av insektsfloran som i sin tur påverkar hela ekosystem. Detta har kommit till den stora allmänhetens kännedom. Men vi orkar inte riktigt ta tag i det.
Men vi kan göra saker själva, som att låta gräsmattan växa lite längre, delar av den kan vi låta växa fritt ända till hösten, om man delar upp gräsmattan i olika segment så kan man göra det utan att det ser ovårdat ut. Kommunerna kan sluta motorgräsklippa sina stor gräsytor. Jag har sedan tidigare föreslagit att varje kommun ska ha ett eget litet jordbruk, som låter sina djur beta av gräsytorna. Det finns massor med fina bieffekter av det. Barnen skulle älska att ha olika betande djur omkring sig. Insekter skulle komma till i större utsträckning. Allt detta skulle gå att fixa till på nått år, om den kommunala viljan fanns. Men i Alvesta har det tyvärr tagits steg åt det motsatta hållet. Här vill man fortsätta att expandera industrimarken. Orrakullen 1, som hittills varit ett fiasko, det enda som hänt är att Vida etablerat sig på den enorma ytan som kommunen skogs och naturmångfaldsskövlat för ett tiotal år sedan. Men detta till trots så har man nu beslutat att, till många medborgares stora protester, starta Orrakullen 2 projektet. En lika stor yta, runt 55 hektar fin tallskog, som det första projektet ska nu skövlas och där ska det sedan förberedas för ännu mer industrimark. Vad i h-e tänker de styrande med?! Man blir så förbannad och ledsen att man inte vet var man ska ta vägen med sin ilska.
Varför är det bara pengar och ekonomi som styr denna tragiska värld? Det finns så enormt mycket vackert och fint runt omkring oss, som bara vill leva, precis som vi. Allt som vi har runtomkring oss i vår natur lever och frodas helt utan ekonomi. Däremot så förstörs ovärderlig natur i en oroväckande hög takt för att vi människor vill ha mer ekonomi. Men vad ska vi ha all denna ekonomi till när naturen är försvunnen och förbrukad? När vi bara har enfaldiga granskogsplantage kvar, då kommer även den industriella skogen att på sikt försvinna. För en art kan inte leva helt av egen kraft, det krävs en symbios av olika arter och växter för att det ska bli ett levande ekosystem.
Nästan alla skogsägare är intresserade av jakt, men om vi enbart bedriver granskogsplantage så kommer förutsättningarna för djuren bli ännu sämre än vad de redan är. Redan nu kommer det in rapporter om mindre och färre älgar, det finns allt sämre och mindre bete för dom i våra enfaldiga skogar. Om vi inte tänker oss för och låter alla naturens olika delar få finnas för sin egen skull kommer det leda till katastrofer längre fram. Det är väldigt lätt för människan att utrota en djur eller växtart, men försök att återskapa den? Vi har ingen makt eller kunskap att ens skapa en lite blodsugande mygga eller fästing. På vilket sätt har vi då rätt att sätta oss över alla andra levande saker i vår omgivning?
På förmiddagen blev det ett löppass, mulet och bara nån plusgrad, svaga vindar från nordost. Lite seg känsla i inledning, det har känts som det varit nån förkylning på gång de senaste dagarna, men under andra halvan blev det bättre känsla även om benen inte var jättepigga under de sista kilometernas lilla fartökning. Annars nästintill perfekt luft, friskt och krispigt och lätt att andas när det är dessa temperaturer. Mitt under rundan började det dåna och leva i omgivningarna, de lät som ett jetplan närmade sig på väldigt låg höjd, men det syntes inget. Rätt vad det var blev ljudet allt högre och annorlunda, ett högt vinande och tjutande ljud. Det visade sig vara 3 stora bandvagnar som körde på den smala grusvägen, de kom i hög fart och rev upp gruset ordentligt och stora stenar kom upp i dagen. Till vilken nytta var dessa dieselslukande monster ute på en lördag? Det visade sig vara kommunala insatsstyrkan som övade för att kunna bistå om/när det blir elnätsavstängningar framöver. Då ska dessa bandvagnar kunna komma ut till samhällsviktiga ställen och köra dieseldrivna elverk. Då må de vara förlåtet för denna gång. Men i vilket fall, varför skulle de ut på den fridfulla grusväg att öva?
Löpning/Gång Växjö. 15,4km, 4:54-tempo, 136mp.
Lördag kväll hur underbart är inte det, ett par timmar av lycka, så försvinnande kort men underbart. En stund att njuta av men framförallt att längta till. Det är en av sakerna som ger livet den fina meningen. Allt är inte arbete och möda, för att få föda. I bland behöver man stunder av njutning och avslappning, man vill vara där för evigt och om man kunde så skulle man stanna tiden för denna stunden och känslan.
Söndagen 4 december. Mulet och snålblåst från nordost, ett tunt vitt snötäcke lyste upp den annars lite dystra dagen. Nostalgi kan vara väldigt trevligt att vara i, minnet skalar bort det som var obekvämt och trångt, lyfter fram det varma och sköna. Det blir en skön stund och om man kan vara i det en stund. Det får inte vara för mycket annat som pockar på, söndagar är bra dagar för det. Då finns ingen besvärande vardag med alla måsten som trycker på från alla håll och kanter. Det kan dock bli för mycket av det goda, så som det nästan alltid är med de allra finaste sakerna här i livet. Mycket vill ha mer. Tror att vissa av oss har en gen som gör att vi så lätt överkonsumerar när vi väl kommit i stämning av något nostalgiskt eller börjat äta på nått sött och gott. Eller, rätt vad det är så pockar nått från verkligheten på och småirriterad och besviken måste man lämna den nostalgiska världen, förtrollningen är bruten, man vet inte när det åter ska komma stunder av rätt stämning.
En idé hade varit att återanvända förra årets julkort, att man tippexar de gamla lite försiktigt och sedan skickar tillbaka de kort man fick förra året, då tänker man både på de nära och kära samtidigt som man gör en insats för klimat och miljö, undrar om det kan bli nått på sikt?
På förmiddagen blev det en cykeltur till XXL, skulle leta efter ett par termobyxor, men det fanns inga bra, eller rättare sagt passande både för plånboken och i rent praktiskt syfte. De som var hyfsat bra hade en otrolig prislapp hängande på sig. Kanske att den ändras till det lägre efter jul, i alla fall hoppas jag på det. Det är nog så att man ska köpa vinterkläder på våren och sommarkläder precis när hösten är i antågande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar