Ja, det är en konstig tid vi lever i. Väldigt dystert och mörkt runt om i världen. Vädret har dock varit fantastiskt.
Ja, världen är i gungning och vi vet inte hur det ska gå med allt. Vi får vänta och se och hoppas på det bästa. På ett eller annat sätt kommer det gå över, det är bara att hoppas att inte fler människor ska behöva bli offer för alla kulor och bomber som faller över Ukraina.
Söndagen 27 februari. Ännu en vacker dag, solen sken hela dagen. På förmiddagen blev det en cykelrunda runt Södra Bergundasjön. Tog en del avstickare för att se mig omkring. Det var väldigt mycket folk ute runt sjön. Inte så konstigt med tanke på det vackra vädret. Runt 5-6 plusgrader framåt dagen. D har varit förkyld sedan i fredagskväll. Det visade sig vara covid, hon testade positivt nu på kvällen. På eftermiddagen åkte jag hem. Körde till skogen som ligger vid en av topparna vid Gåvetorpsbacken. Det ändras mycket på några år, träd växer upp, men framför allt huggs det ner och dör en del. Tror mycket blev förstört vid torkan 2018, i alla fall så här på en bergsknalle, där det är grunt ner till berget. Senare på kvällen cyklade jag till Spånen och där blev det sedan cirka 40 minuter löp-styrka. Kändes bättre än väntat i benen, även om benen inte var pigga så var det inte lika stelt som det kan vara annars. Trots att jag körde på ett rätt hårt pass i går. Kriget i Ukraina pågår för fullt och det pratas massor från alla ledare runt om i världen och det är väldigt dystert och skrämmande allt som händer.
Måndagen 28 februari. En dimmig morron och -5. Senare på dagen soligt. Inventering idag, det blev väldigt kallt om fingrarna, till slut så fryser man i hela kroppen. Hade nog lite för lite kläder på mig. Det tog 1h och 45 minuter. Vi var inte så många idag, 7 stycken. Vid perfekta förhållanden så har det gått på under timmen, men då fordras det 12 personer. Annars rätt lugnt. Med allt som sker runt om i världen så blir det dystert och olustigt. Dessutom kom FN med en dyster klimatrapport, det görs för lite och för sent. Men på nått sätt kommer det annars så viktiga budskapet i skymundan med tanke på kriget i Ukraina. På kvällen cykel upp till Spånen och en km-lång promenad utmed sjön innan det var dags för träning på gymmet, blev cirka 50 minuters bål och överkroppsstyrka. Kändes okej. Under eftermiddagen och kvällen kände jag att det var nått på gång i kroppen, kliade i halsen och lite allmän kymig och olustig känsla men jag frös inte, så troligtvis ingen feber då. D blev dålig i fredags.
Tisdagen 1 mars. En kall och klar morron. -4 nu vid 7-tiden på morronen. Var lite svårt att somna igår, med tanke på allt som händer runt om i världen.
Rysshotet har alltid funnits med i våra liv, men inte så påtagligt som nu. Det känns som att precis vad som helst kan hända, finns det någon i Putins närhet som kan prata honom tillrätta? Det verkar som han genom åren odlat en helt annan historiebeskrivning, som om han försöker hitta tillbaka till den känslan som han måste burit på som ung. Då när Warszawa-pakten var som störst och det rådde en sorts terrorbalans mellan öst och väst. När östblocket till slut kollapsade så minskades ryssarna makt och inflytande i världspolitiken. Men de har alltid haft sina kärnvapen som ett yttersta hot. Men de flesta vet om de används så är det slut med mänskligheten, i alla fall som vi känner den.
De fruktansvärda attackerna mot Ukraina fortsätter. Både Kiev och Charkiv är satta under stor press.
Covid-testet var positivt, blev allt svagare under dagen. På morronen kändes det ändå okej och jag hade inga större problem att hålla mig uppe. Men vid tiotiden var den energin slut och resten av dan och kvällen sov jag mest, med uppehåll för lite mat.
Onsdagen 2 mars. En mulen morron och runt nollan. Attackerna mot olika städer i Ukraina har intensifierats och enligt uppgifter attackeras även civila mål. Trump tycker att Putin är en väldigt smart man. Men om man är så smart, varför behöver man då döda så enormt många oskyldiga människor för att nå sina mål här i livet? Kände mig sliten och svag mest hela dagen lite bättre en stund på eftermiddagen, men senare på kvällen blev jag svagare igen.
Torsdagen 3 mars. Soligt på morronen, -4 under natten. Fortsätter med lite feber hit och dit, känner mig svag och matt. Orkar vara uppe den mesta tiden men orkar inte göra något. Ena stunden känns det som det finns lite energi men sedan går det en stund och då har det runnit ur och man känner sig trött och håglös. Sedan allt detta fruktansvärda som utspelar sig i Ukraina, hur är det möjligt 2022 att man ska behöva slå ihjäl andra människor för att få sin vilja fram. Att man ser det som enda lösningen på ett problem man har. Lamslå och slå sönder och samman en hel nation, bara för att de inte vill inordna sig i det ryska gamla, sedan länge försvunna storimperiet. Allt detta kommer till en som en storm genom massmedia, vi matas hela tiden med allt detta elände. I bland blir det för mycket. Men ska man stänga av då? Är det rätt? Kriget försvinner inte bara för att man slutar ta in informationen som når oss. Men samtidigt kan man ändå inte påverka händelserna särskilt mycket. Detta är något som andra med enormt för mycket makt bestämt, enväldigt. Det finns inget folkligt stöd bakom detta enormt meningslösa krig. När något sådant här händer så känns det vardagliga livet vi lever plötsligt så enormt meningslöst på nått sätt. Precis samma liv har man levt i Ukraina, vardagen fanns även i deras liv, även där fanns det helger och högtider i kontrast till vardagen. Men nu, pang bom, så finns inget av det kvar, i ett slag är allt borta nu finns bara mörker, ovisshet, osäkerhet, missmod och förtvivlan.
Här hemma maler livet sakta, när man är lite febrig så blir man väldigt begränsad och ställer inga högre krav, det enda man vill är att det snart ska gå över. Men det går inte jäkta på en virusinfektion, den tar sin tid och det är bara att vänta tills den lämnar kroppen. All träning är inställd, jobb är inställt. Det är bara de allra nödvändigaste sakerna i livet som inte är inställt. På baksidan av huset pågår livet som vanligt. Småfåglarna flyger till och från fågelmatarautomaterna i en aldrig sinande ström, de har även börjat spela sina sånger igen efter en lång vinter. Rätt vad det är så kommer det en ekorre och äter av det som ramlat ner på marken. Han verkar inte lita på situationen, ideligen ställer han sig på bakbenen och spejar oroligt runt omkring sig. Han är aldrig stilla. Så fort han hör eller ser nått misstänkt sticker han in bland buskarna och träden och gömmer sig. Om hotet inte var så allvarligt så kommer han snart tillbaka och avslutar sitt mål. Men de gånger han verkligen känner fara och färde. Ja, då sticker han snabbt upp i ett träd och hoppar sedan från gren till gren uppe i trädens kronor och rätt vad det är så är han 50 meter iväg. I bland dyker det upp rådjur också, precis som ekorren så äter han av det som ramlat ner på marken. Rådjuren är också på ständig vakt, öronen rör på sig hela tiden och minsta misstänksamma ljud eller rörelse föranleder en snabb flykt in i skogen.
Det som är tråkigt här är att den stora riksvägen, V25, går bara 800 meter härifrån, den finns där i bakgrunden som en ständig förorenande faktor, både rent fysiskt men framför allt som buller. Det tystnar aldrig, det går inte att urskilja de olika fordonen, det är en ständig ljudbild som aldrig tystnar eller tar paus. De enda gångerna det bli lite annorlunda ljud är när det kommer en riktigt överlastad lastbil, då blir ljudet än mer påtagligt och stör ut den annars relativt lugna miljön. Man kan tycka att 800 meter med skog skulle räcka för att skydda från denna malande ljudförorening men det verkar inte göra någon skillnad alls. Nu tas det snart beslut på att hugga ner denna skog också. Då blir skyddet minimalt och den relativa ljudnivån kommer troligtvis att öka ännu mer. Inget vi boende bett om, protesterna har varit lönlösa. Politikerna som beslutat detta bor inte här och kommer därmed inte själva att beröras och därför verkar inkomna klagomål inte att tas på allvar.
Är det inte märkligt hur det kan skilja på ett liv och ett annat liv. Här utanför det lite smutsiga köksfönstret går det omkring en liten insekt, knappt synlig för det mänskliga ögat, ändå ett liv som kryper omkring beredd att flyga iväg i vilket ögonblick som helst. Detta lilla insektsliv är precis lika omöjligt för människan att skapa som ett mänskligt liv. Ändå kan det skilja så enormt mycket från ett liv till ett annat i frågan om makt och om hur mycket man kan ändra andras liv. Det är svårt att förstå med vilken rätt vissa människor tycker att man kan bestämma över andra, till och med döda andra människor bara för att deras ledare inte gått nån annan ledare till mötes. Har man väl släckt en annans liv så kan det inte göras ogjort, Och om man inte kan återskapa ett utsläckt liv så har man inte heller rätt släcka det.
Fredagen 4 mars. En kall och klar morron, -6. Känner mig fortfarande lite matt och trött. Det är tydligt att coviden sitter kvar i kroppen, kändes lite bättre i går eftermiddag men på natten har jag svettats igen, som man brukar när man har feber. Kriget fortsätter i oförminskad styrka. I går var Putin framme i tv och talade till ryska folket och sa att kriget går som tänkt! Och i ett telefonsamtal med Macron så var budskapet till väst att Ryssland inte kommer att vika sig, de kommer inte dra tillbaka några styrkor. Det enda lilla positiva i gårdagens rapportering var att de båda sidorna kommit överens om att skapa "humanitära korridorer" där civilbefolkningen ska få möjligheter att undkomma stridigheterna. Det känns surrealistiskt att få mängder med information om detta fruktansvärda krig, samtidigt som man själv är mitt i covid och inte känner igen sig själv. Det är som att kolla på en skrämmande film, där det är dystert och mörkt utan hopp, men den stora skillnaden är att när man stänger av filmen så är eländet slut och man kan trösta sig med att "det var ju bara en film" men nu så har vi hamnat mitt i en verklighet som är som en krigsfilm som inte tar slut och där redan tusentals oskyldiga människor har behövt sätta livet till. Nu är det på riktigt och efter en natts sömn så är det inte borta, tvärtom. Så fort man slår på nyheterna möts man av nya hemskheter och ett enormt lidande, tänk er att ett land som har 4,5 gånger så människor som Sverige är i total ovisshet om morrondagen. Levandes i fullständig skräck om att i vilket ögonblick som helst så kan deras liv vara slut. Till ingen nytta. På ett sätt önskar man bara att Ukraina gav upp, bara för att få ett slut på allt dödande men å andra sidan vad väntar bakom nästan hörn i så fall? Om Putin kan krossa ett så stort land som Ukraina hur lätt som helst, vad är det då som hindrar honom att ge sig på andra nationer som han tycker har närmat sig väst för mycket.
Vad vill Putin? Hur kunde han göra detta? Vad ska hända med världen nu? Finns det en morrondag? Vad gör vi om det kommer ett flyganfall mot Sverige? Om det skulle göra det, vilket syfte skulle det ha? Varför skulle Putin vilja invadera Sverige? Vilket skulle vara det långsiktiga målet med det? Har han inte tillräckligt med problem? Vid en invasion av Sverige så skulle det ju följa med en massa med nya frågor som ska hanteras. Nä, jag har svårt att tro att Putin vill invadera Sverige. Däremot skulle han säkert vilja knäppa till oss på näsan och skrämma upp oss rejält så att vi också ska lida. Det allra värsta är om han blir så pressad och stressad så att han till slut blir så förbannad att han trycker på knappen till kärnvapnen.
Det var den rädslan vi levde med så starkt i mitten på 80-talet. Då var det mitt i det kalla kriget och hotet hängde över oss hela tiden. 1981 gick en rysk ubåt på grund i Karlskrona skärgård, utrustad med kärnvapen. Efter det blev det väldigt oroligt i Sverige, vi visste ju inte säkert med vilket syfte de skickade in ubåtar så djupt in på svenskt vatten. Då var jag tretton år och rädd för det mesta. Det var med stor stress som man ställde sig frågan om vad som skulle hända nästa dag.
Nu känns det likadant, vi vet inte vad Putin går omkring med för tankar i sitt huvud. Vi lever återigen med hot hängande över oss och det är inte upp till oss om vad som ska hända i morron. Vi kan i det korta perspektivet inte göra nånting, bara vänta och se och hoppas på det bästa. Det känns olustigt att återigen vara i denna situationen. det är aldrig bra med en alltför koncentrerad makt. Det gäller både ekonomiskt och politiskt.
Nånstans läste jag att Putin vill återförena Belarus och Ukraina till ett storryssland. Han menar att invånarna i dessa länder, sedan tidigt 1900-tal tillhör ett och samma folk. Men gränser och länder har alltid dragits om ändrats. Putin säger inte exakt vilket år som är hans referensår. Men hans Storryssland är betydligt större än dagens Ryssland.
Men för mig känns allt det här så gammaldags. Det är precis som att gamla tiders ordning ska råda för alltid. Men ju mer världen utvecklas, på gott och ont, så ökar rörligheten bland människor. Då blir gränser på sikt allt mer betydelselösa. Att då till och med vara beredd att döda bara för att ta tillbaka flera hundra år gamla gränser känns väldigt omodernt och förlegat. Mänskligheten har ju redan enorma problem med både överbefolkning, klimat och sjukdomar, samt ett artutdöende av gigantiska mått. Men allt detta ställs på paus, för nu ska det genomföras helt meningslösa krig.
Lördagen 5 mars. -6 grader på morronen. Klar och kall morron. Typiskt väder så här i början på mars. Det känns nästan som en egen årstid, vårvinter. Kalla nätter men otroligt vackra dagar med strålande sol. Ljuset blir väldigt skarpt när det ännu knappt finns några färger i naturen. Det fortsatt gröna gräset brukar under denna perioden bli brunt och blekt av de stora kontrasterna som råder mellan dag och natt vad gäller temperaturer. Blir ingen löpning idag. Fortfarande inte redo för träning än, nu börjar det kännas ett sug, men eftersom jag fortfarande känner mig rätt svag, tidvis under dagen, så är saknaden av träningen inte så svår ännu.
Blev en 3-4 km lång promenad i Bokhultet med lite väldigt lugn jogg ett par hundra meter totalt. Väldigt fint väder, det "sjöng" och levde om i den tunna isen som åter täcker Södra Bergundasjön. Naturen börjar så sakteliga vakna till liv, det är lite pollen på sälgen och det knoppas både här och där men än är det både för tidigt och kallt för den stora delen av växtligheten, men fåglarna sjunger glatt nu. I går kväll hörde jag Koltrastens vackra sång för första gången detta året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar