2 pass löpning, vadskada. Sista semesterveckan.

Ja, i torsdags orkade inte höger-vaden längre, efter någon/några veckors känningar i vaden så högg det till cirka 700 meter innan den dagens träning skulle avslutas. Men om det inte gått sönder då så hade det inte gått med ordinarie schema för löpning någon längre tid till. Det är svårt när det kommer till vaderna, för det kan ofta kännas lite grann när man springer, utan att det är någon fara eller att det till slut går sönder. Eller så blir det som det blev idag, att det utan förvarning nyper till. Det som kan var ett litet ljus i vad-mörkret är att det verkar som det är soleus som blivit överansträngt, det är en av de lite mindre musklerna i vaden och den brukar inte ta så lång tid att läcka som de större 

Troligtvis uppstod denna skadan av att jag under de första semesterveckorna ökade cyklingen rejält utan att dra ner nämnvärt på löpningen, efter några veckor med det upplägget så ändras till slut benens muskulatur och anpassar sig för att klara av den ökade cykel-belastningen. Det innebär en försvagning av löp-muskulaturen och då är det väldigt lätt att man går över gränsen. I slutet på förra veckan började jag känna av en lite överansträngning i vaden, därefter har det sakta men säkert blivit allt sämre till det "brast" i torsdags, i dag lördag känns det fortfarande en del när jag går, haltar lätt. Någon löpning är inte att tänka på, får starta om när det väl blir dags, varva löpning med gång. 

Vädret har ändå varit rätt okej, lagom varmt för min del. Men det har inte blivit något speciellt gjort denna veckan, mest hit och dit mellan Växjö och Alvesta, det är först nu jag kommit ner i varv rejält. Hade gärna varit ledig ett tag till för att sedan sakta men säkert försöka utröna hur man bäst kan hjälpa framtiden på traven. I djupet inser både jag och säkerligen den större delen av befolkningen att vi måste ändra riktning på vårt leverne. Men det låter sig inte göras utan hjälp av varandra och av myndigheter. Det kommer göra ont och det vill ingen frivilligt gå in i. Men vi måste sakta ner och var mycket mer noga med vår "budget" Varje år orkar jorden producera en viss mängd mat och energi, men vi tar av den lagrade energin fortare och mer än vad jorden hinner återställa, detta överutnyttjande värmer planeten och på sikt är det förödande, men dessa långsamma processer är svåra för oss människor att reagera på vi är skapta för att reagera på direkta hot, som påverkar oss nu, inte på det som påverkar oss om decennier eller generationer bort. Där i ligger dilemmat. Många ser hoten och försöker uppmärksamma den stora massan, men de flesta slår dövörat till och fortsätter leva i förnekelse. Själv är jag inte mycket bättre, för i så fall hade jag valt en annan väg, jag har mina ursäkter, men håller dom för en framtida rättegång där klimatet står som målsägare?    

Men allt som är negativt för klimatet går att ändra på tekniken är här, nu behövs det många modiga beslut och att vi får ledare som har rätt fokus.

Söndagen 1 augusti. En rätt fin söndag, med lite blandad molnighet under dagen, solen bröt igenom vid ett par tillfällen under dagen, runt 18 grader. På förmiddagen blev det kort löpning med D, cirka 2km i lugnt tempo, kände av högervaden en del. Känslan var att det inte hade gått att fortsätta så långt till. Därefter cirka 20 minuter löpstyrka, kändes en del i vaden även på dessa övningarna. 

Man ändrar vanor under semestern, både mat men framförallt hur man tränar och återhämtar sig. De senaste 2-3 veckorna har jag ökat cyklingen rejält samtidigt som jag sprungit nästan som innan. Troligtvis så har kroppen inte hunnit med riktigt. Jag tror att löpnings-mekanismerna i kroppen blir försvagade då kroppen i stället börja bygga upp cyklingsmuskulaturen och då kommer dessa känningar och kanske till och med skador i löpningen. Cyklingen i sig är lindrigare men den är, för mig i alla fall, inte så bra kombination med löpningen. Det är synd för när det väl blir semester är det väldigt skönt och rogivande att cykla, dessutom så hinner man se mycket mer än om man i stället skulle promenera eller springa i stället. 

När man kollar runt på olika sajter så ser man att dom som springer varje dag oftast håller sig helt besvärs och skadefria. Jag har provat att springa varje dag, men känt att det sliter för mycket, att jag inte hinner återhämta mig för att vara pigg till fartpassen. Men kanske ska prova igen? Nu är det sista semesterveckan som börjar, får se hur det kommer funka med vaden. Får dra ner på cyklingen i alla fall. 

På eftermiddagen åkte vi till Naturreservatet i Braås. Det var vackrare än väntat och en väldigt fin lövskog med massor av gamla, stora ekar. Reservatet var för i tiden ett järnbruk, som lades ner i mitten på 1800-talet. 1895 anlades en järnvägsstation vid sjön Örkens södra strand, inne i reservatet. Numera finns inga spår kvar varken bokstavligt eller bildligt av stationen. Samhället Braås växte upp i samband med att stationen byggdes. Vi gick inte hela leden runt reservatet utan nöjdes oss med den öppna delen runt själva gården och sedan ner till sjön. Därefter var tanken att åka till Asa, men vi körde nog lite fel på grusvägarna och vi hamnade till slut i Tolg i stället. Stannade till vid affären i tolg och sedan till den av det mulna vädret folktomma badplatsen. Även om vädret inte inbjöd till bad så är det fortfarande lika vackert, med en fantastisk utsikt över sjön, man ser ända upp till Asa och den stora gården där. 

Måndagen 2 augusti. Efter en tidig morron med regn i Växjö så blev det sedan en dag med blandad molnighet, i bland bröt solen igenom. Runt 20 grader bara svaga vindar från väst. På förmiddagen gick vi till gymmet i Växjö, sedan lite träning där. Men är inte riktigt likadan maskiner som i Alvesta, lite annorlunda mönster i själva rörelserna också, mer runt än rakt när man lufter trycker och drar i de olika redskapen som ska likna de i Alvesta. Allt är nytt och fräscht. Men det är för trångt i mitt tycke och maskinerna står lite huller om buller vad gäller olika kroppsdelar. Magmaskiner är blandade med bröst och rygg-maskiner. Men mest är det nog att allt är nytt för mig och efter ett så vänjer man sig. Kanske hade varit bättre att träna med lösa vikter, då är det likadant överallt, inte så lätt att krångla till det. Sedan ett kort besök i den vackra domkyrkan. Lunch på en restaurang som inte hade så bra organisation, kanske för att det fortfarande är semestertider? Det var bara en i kassan, denna person plockade även fram de olika sakerna man kunde få direkt från disken. I köket var det minst 2 personer som fixade med de olika salladerna som gick att beställa. Vid lunchtid så blir det en hel del folk. Men eftersom det bara var en i kassan så tog det väldigt lång tid. Det var en del som vände och valde andra ställen, maten smakade ändå bra, särskilt efterrätten var god. Sedan gick jag tillbaka, kände av vaden en del men funkade ändå bra att promenera. 

Sedan till Alvesta, ett avsnitt Seinfeld, skrapade och grundmålade ändarna på norrsidan av garaget, annars finns det kanske risk att det också ruttnar i vinter precis som den västra sidan gjort. Men målar inte om den väggen förrän nästa år som det känns nu. 

På kvällen en kort runda med Mbt-cykeln i Alvesta, nästan 10 km. Sedan såg vi på filmen Erin Brockovich, väldigt bra, baserad på verkliga händelser. Men tycker ändå att det stora bolaget som dödat och skadat många människor genom sina utsläpp kom för lätt undan, de kunde betala sig ur sitt felaktiga handlande. 

Tisdagen 3 augusti. En kylig morron, "bara" 6 grader tidig morron. Åkte till jobbet ett par timmar på morronen, tanken var lite längre och sedan löpning till kvällen, men vid 10 tiden blev jag så pass sugen att prova på lite löpning så jag gick hem. Cykel till Virdavallen, lite stram i nedre delen av höger-vaden under uppvärmningen, känns inte längs med utan mer på tvären över vaden. Bytte till Nike-skorna, det funkade bra med dom idag, lite mer dämpning än på Saucony-skorna. Hade ingen aning om vilken typ av pass det skulle bli idag, inledde rätt lugnt sedan blev det med lite mer fart efter någon km, totalt 6km, sedan vilade jag lite och avslutade med 2km nerjogg. Kände av vaden under hela tiden men det blev inte mer under passet, något stramare under nerjoggen. Distans Virdavallen, 6km, 4:03-tempo, 147mp. 

På kvällen en lugn cykelrunda i Växjö, runt Trummen och Växjösjön, en vacker men lite kylig kväll, 18 grader. Rätt mycket folk runt båda sjöarna, det springs och cyklas. Beachvolleybollbanorna nära simhallen var också upptagna. Det spelades tennis och paddel. Cykling Växjö, 9km, 17km/h, 80mp.

Vi såg på filmen Skriet från vildmarken från 2020. Hundarna var skickligt animerade och efter ett tag blev dom nästan verkliga och man kom in i filmen på ett bra sätt. En fin film om att hitta meningen i en tuff och hård värld.

Onsdagen 4 augusti. En rätt vacker dag, i alla fall förmiddagen och första halvan av eftermiddagen, runt 20 grader, således näst intill perfekt väder. Ingen direkt träning under dagen, men i stället rätt mycket promenerande, vi gick till Domkyrkecentrum och åt lunch, väldigt gott och fräscht, till ett väldigt bra pris. Ett väldigt fint ställe och där har man verkligen lyckats att bygga ihop den gamla delen av kyrkans kansli med den nya delen som har restaurang och en liten affär. Finns även en fin liten del av byggnaden som har en läshörna med gamla fåtöljer och en intressant boksamling. Började läsa i en intressant bok av Hyltén-Cavallius, handlade om wärends-bygden och dess ursprungliga ätter och befolkning. Dessutom olika seder och bruk bland ortens befolkning. Det verkade som att det i första hand samlats människor och skapats byar runt de större vattendragen, och söderifrån. Inte så konstigt med tanke på att den första naturkraften människorna tämjde, efter elden, var vattnets kraft. Där det fanns höjdskillnader byggdes sedan kvarnar och järnbruk och sågverk för att ta till vara vattnets kraft. Dessutom mycket bördiga och relativt stenfria marker kring de stora vattnen. Kanske att man dikade ur marker nära vattnen och därmed lättare kunde börja odla upp gamla sjöbottnar. 

Detta var bara för ett hundratals år sedan, otroligt vad utvecklingen gått fort framåt sedan dess. Både med hjälp av elektriciteten, kolet och sedan oljan har det skapats ett enormt energiöverskott. Inte så konstigt om vi sedan överutnyttjat det, särskilt i början då vi var omedvetna om den billiga, lättillgängliga energins alla baksidor. Nu är vi på väg att ändra synen på detta men det är tröga strukturer och det finns fortfarande stora intressen kvar i den fossila energin. Kampen är inledd, men frågan är om den överbefolkade jordens invånare hinner ändra sitt leverne? 

Sedan promenad hem till Teleborg, gick genom Linné-parken, en pärla i väldigt vacker parkmiljö som man oftast inte ens tänker på. Det är synd. Här finns det fantastiska blomsterarrangemang, alla möjliga sorters blommor och växter, med tydliga förklaringar och uppdelningar. Det finns mycket som är vackert och välordnat i Växjö, men tiden tas inte tillräckligt väl om hand för att njuta av dessa av stadens gjorda pärlor. 

Vi målade även om lite staket och bytte ut en gammal dålig bräda. Men behovet av underhåll är stort på dessa byggnader. Men det görs nog inget åt det i år. Det moderata kommunalrådet Oliver behöver ju plocka ut över 100 miljoner ur bolaget även detta år för att täcka kommunens övriga utgifter! Varför går inte pengarna tillbaka till hyresgästerna i första hand? Först ett rejält underhåll på byggnaderna, blir det sedan mer pengar över så är det ju ett tecken på att hyrorna är för höga. Men det kan ju inte en moderat acceptera. Deras främsta uppgift är nu, och som den alltid varit, att suga ut folkets arbete för att dels sko sig själva men också för att det allmännas i första hand ska betalas av de med minst medel. De rika kommer alltid lindrigast undan, så har det alltid varit. Det är därför dom kallas för konservativa, klart att dom vill bevara det gamla. Varför ändra på ett för dom vinnande koncept?  

Torsdagen 5 augusti. En vacker morron, runt 18 grader vid tio-tiden. Tejpade vaden och hoppades på det bästa, lite stram i början men ändå rätt bra känsla, kändes bara svagt under de första 6-7km, sedan stramade det lite mer efter 7,5km, tanken var 2 varv runt Växjösjön, cirka 9km, men efter lite drygt 8km så nöp det till lite mer och det var bara att avbryta. Gick sista biten till cykeln, alltid lika tråkigt när nått går sönder. Direkt så vet man att det kommer dröja månader innan man är tillbaka i samma form som man nu måste lämna. Hade hoppats kunna "springa" igenom denna känning men vad-problem är väldigt svårbedömda, det kan kännas helt okej under många km, men rätt vad det är så nyper det till eller krampar rejält. Då är det bara att genast avbryta och hoppas att man inte dragit sönder för mycket muskelfibrer. Har känt av högervaden i ett par veckor nu, men det har varit diffust och på olika ställen under passen. Efter passen har det inte känts något. Men den senaste veckan har smärtan varit mer exakt och den har legat på tvären över nedersta delen av vadmuskeln. Kändes rätt rejält efter tisdagens pass och har inte riktigt släppt under denna veckan. I eftertankens klara sken så skulle jag inte sprungit idag, kanske vilat en vecka eller så men det är alltid lätt att vara efterklok. Nu gick det inte längre denna gången. Får jag försöka samla ihop tankarna och börja om igen. Det brukar ta några månader innan det går att köra för fullt igen. Distans Växjö, 8,36km, 4:39-tempo, 139mp.

Som löpare har man två olika statusar, antingen kan man springa eller så är man skadad och kan inte springa. När man kan springa ägnar man knappt aldrig en tanke på hur det är att inte kunna springa. Då, när man kan springa är det det självklaraste i hela världen. Allting bara flyter på och man känner hur kroppen harmonierar när man är i riktigt fin form. Det finns även ett gråskaleläge, när man har känningar, då kan en del pass vara fyllda med oro och nästan lite ångest, då man inte vet om det ska funka hela rundan man tänkt sig, eller om man ska bli tvungen att avbryta för att gå in i läget: Skadad löpare. Men när man kommer in i läget skadad löpare gör det ont, delvis i kroppen, var det nu månde vara på den förgängliga delen av oss själva? Men allra mest gör det ont i själen, för nu lever man i stor ovisshet. Kommer jag nånsin kunna springa igen? Om jag mot förmodan kan det i en avlägsen framtid, kommer jag då, mot alla odds kunna komma tillbaka i den strålande form jag var innan jag blev en skadad löpare? Varför, blev jag skadad, jag som tänkt på allt? Varför, varför, vad gjorde jag för fel denna gången. I minnet försöker man på bråkdelen av en sekund -tröstlöst - hitta svaret på den frågan. Man vill fort veta varför? Särskilt om man råkar ut för skador som man sedan tidigare levt igenom. I vilket fall, den första timmen efter den konstaterade skadan är den värsta. Det blir kaos i huvudet, en av sakerna som genom skadan genast upphör att gälla är den att, för tillfället kan man inte kalla sig för löpare. Hur gärna man än vill så kan man inte springa när man är skadad, det är omöjligt att förflytta sig springande. Det är ett faktum som för en löpare är oerhört smärtsamt och svårt att inse. Det behöver gå ett par dygn för att det ska smälta in. Vid uppvaknandet, första morronen efter senaste skadan så är man i sitt inre löpare som vanligt, men när tankeverksamheten kommer igång eller när man sätter sina fötter på golvet och är på väg att ta sina första steg för dagen så inser man snabbt att det är man inte. Även den stunden smärtar i psyket. Hur ska jag nu bli trött, hur ska jag nu få min dagliga träning, när den viktigaste träningsformen inte är tillgänglig, hur länge ska det vara så här? Tänker man uppgivet, efter endast en dag som skadad löpare. Men innerst inne så vet man att det kommer ta minst ett par veckor innan man är tillbaka, i bästa fall. Längre än så vill man inte se. Man vill inte veta i förväg om man ska behöva vänta längre än så. Då är det bättre att leva i okunnighet om skadans allvar. För min del blir det allt som oftast en del bakslag, jag är för ivrig att komma tillbaka och har inte det rätta tålamodet för att vänta ut skadan och för att den ska läka ihop fint och stilla. Oftast börjar jag lite för tidigt och får en förlängd skadeperiod i oönskad belöning. Precis som en fortkörningsbot när man inte ens uppmärksammat sin överträdelse förrän polisen med illa dolt leende vinkar in en till vägkanten för att meddela en om det. Liknelsen kanske haltar en aning, men det gör även rörelseapparaten när man är skadad, så det går på ett ut i skrivande stund, nu är jag trött och vill sova. Hoppas att haltandet är mindre i morron än vad det varit i kväll. 

Fredagen 6 augusti. Så var den här, den sista arbetsfria vardagen på ett bra tag. En sak är säker, det går rätt lätt att vänja sig vid att vara befriad från lönearbete, tror jag skulle klara av en sådan här tillvaro även permanent. Det stora problemet, på sikt i alla fall, skulle vara bristen på likvida medel. I vilket fall, vaden är inte värre skadad än att det går att sova utan problem i alla fall. Det kändes en aning bättre idag, men fortfarande så haltar jag vid gång. Efter en morron med vackert väder och 10 grader som lägst under natten så steg tempen till runt 22 grader vid lunch tid. Men nu vid 12:30 är det mestadels mulet. På förmiddagen cyklade jag först till jobbet. Det har gjorts stora arbeten där under semestern. Det har installerats en stor kvarn, som ska mala ner avkapspluttarna. Den hade provkörts men inte på riktigt ännu. Får vi hoppas att det löser sig till måndag. Det går kanske att fixa till en by-pass lösning men det blir inte helt enkelt då det är väldigt ont om plats till det. I vilket fall det har lagts ner väldigt mycket jobb på detta, bra gjort att få det färdigt i tid. Därefter till gymmet och cirka 50 minuters styrketräning. Kändes bra i kroppen om man då bortser från vaden. Men dagens övningar kunde genomföras utan problem. 

På eftermiddagen åkte vi till Huseby och efter lite fika så blev det sedan promenad-teater. Dom gav "Professorns dilemma" En historisk tillbakablick till mitten på 1860-talet, då Joseph Stephens köpte Huseby Gods. Men tillhörande 6000 hektar mark. Pjäsen handlade mest om Josephs kärleksbekymmer, han ville inte ha godset om han inte fick rätt fru. Det blandades friskt mellan fakta och dikt, precis som det ska för att göra det lite muntert. De sjöngs en hel del också, så man kan nog kalla föreställningen för en musikalisk komedi. Deras sångröster var väldigt imponerande. Där fanns resurser. 

Sedan till Växjö, blev en lite konstig kväll, men det är som det är. Vi kollade sedan på en väldigt bra film, men den var bitvis rätt tung och man led verkligen med Anna Mae, Tina, som blev svårt misshandlad, ett flertal gånger av sin svårt neddrogade man Ike. Där kan verkligen prata om dilemma, inte lätt att bara lämna någon när man samtidigt är beroende och har så mycket att "tacka" någon för samtidigt som man blir svårt slagen.  

Lördagen 7 augusti. En väldigt fin sommardag, helt perfekt väder, mestadels soligt, molnen, höga och fina höll sig i horisonten och skymde bara solen tidvis under dagen, runt 22 grader som varmast, i Grekland är det över 45 grader och det brinner överallt, trots detta ska massor med svenskar dit, hur f-n tänker dom?

 I dag blev det ingen löpning, det var ett tag sedan jag var tvungen att avstå lördags-löpningen. Men nu är skadan ett faktum och jag ska inte klaga, idag kunde jag utan att känna knappt något i vaden, cykla 40km. Så länge man kan köra nån form av alternativ träning så är det ändå okej. I alla fall för ett tag framöver. Förutom vaden så kändes kroppen helt okej under dagens cykling. Det finns väldigt många fina bostäder i Växjö. Framför allt dom som ligger utmed Helgasjön runt om i stan. På de flesta tomterna finns ingen möjlighet för allmänheten att promenera utmed stranden. På den tiden då dessa byggdes fanns nog inte begreppet strandskydd? Tur att inte allt runt sjön är privat i alla fall. Men om Centerns Annie Löf får som hon vill, så kan det bli det i framtiden. Hon vill kraftigt försämra i allemansrätten, hon vill att det i princip ska bli fritt fram att bygga intill strandlinjen och utestänga allmänheten, fy f-n. Fantastiskt vad hon är bra!? Att hon inte skäms, va? 

De sista dagarna av semestern är här och det är med lite ångest man tvingas in i selen igen. På eftermiddagen åkte vi till Åby och där var det gott om plats vid badet. Efter 20 minuter i solen så blev det ett bad, det kändes kallare i vattnet om man jämför med för ett par veckor sedan då det var 30-gradig värmebölja över oss.  

I går revs det upp gamla sår, ibland känns det som att man alltid ska gå på den mörka sidan av vägen, de få gångerna man försöker ta sig in på den andra sidan blir man tydligt och bestämt visad tillbaka där man en gång kommit i från. Det är precis som att det finns dolda, mörka krafter som har sådan otrolig makt över allt och alla. I bland undrar man varför, vad vill detta säga oss, vad är det denna gången som jag åter måste lära mig? Vad är det som saknas? Vad vill dom? Jag har aldrig krävt några pengar eller några andra ägodelar av någon annan människa. Jag har bara försökt förtjäna mitt dagliga bröd så ärligt som jag kunnat, men på nått sätt är det inte tillräckligt. Vad mer behöver dom för att känna sig till freds? 

Dystert, men ibland kan det kännas lite tungt. Nu får vi ta avstamp igen och försöka resa oss igen.