4 pass löpning, varav 2 med fart.

Ja, så har snart ännu en vecka passerat i våra liv, det går snabbt men dagar kan ändå vara dryga, en paradoxal känsla. Det är oftast måndagen och tisdagen som är så svåra att hantera för min del. Det är verkligen veckans uppförsbacke. På måndagen går det inte ens att förstå att backen har en topp som till slut kommer att passeras. Motståndet rent psykiskt kan vara monumentalt. Från onsdagen och till nu idag har det i alla fall släppt rejält och det har varit bra och välbehövligt för ett slitet psyke.
Idag blev det en väldigt trevlig runda tillsammans med Eric, tiden bara flög i väg runt södra Bergundasjön. Sedan var det bra känsla i benen runt Växjösjön, trots att det var lördag och det brukar gå lite trögare då.

Tonen under måndagen och tisdagen är lite väl negativ, ändå har jag censurerat mig själv. Vill inte lämna ut allt till internet. Ändå vill jag vara så ärlig som möjligt i denna numera dagboksliknande blogg. Men precis som en lök som har många lager så har vi människor det också och det är svårt att öppna upp de inre lagren, särskilt på nätet där vem som helst kan läsa, även om denna bloggen är en av Sveriges minsta. Är nog svårt att hitta någon med färre läsare. Syftet med den har varit att dela med mig om löpningens olika vedermödor, men under tidens gång har det även blivit en del annat. får se framöver om jag vågar släppa ut några ytterligare lager. Det måste även finnas tid, vilket är en stor bristvara för tillfället.

Gallring uppe i det vackra Spånen, tas det för hårt?

Söndagen 6 september. En lugn söndag med de vanliga rutinerna, vädret blandat, solsken varvat med regn mellan 15-18 grader. På kvällen blev det löpning i Växjö, första 3 km med D. Hade de nya Saucony Speed skorna. Sköna skor. Lite stel i vänster-hälen, annars rätt okej. 10 km totalt, cirka 5:45-tempo, mp 115.
Därefter cirka 16 minuters löpstyrka på rätt trötta ben.
På kvällen ett intressant samtal mellan två författare på vänsterkanten, väldigt dyster bild om framtiden de målade upp. "Efter 2020 - vårt framtida liv på planeten, Jesper Weitz och Jonathan Jeppsson. Inget direkt nytt som kom upp, mer än att Jeppsson menade att hoppet redan var ute. Att vi ska kunna få tillbaka planeten som den en gång var är för sent enligt honom.

Måndagen 7 september. Man märker så tydligt och med så osviklig upprepning att denna värld inte funkar längre. Allt sedan vi lärde oss att bränna kol så har vi fått det allt bättre men till nu har vi inte behövt betala något för det. Ungefär som USA håller på med sin ekonomi för tillfället. Detta ständiga lånandet av framtiden. Denna starka tro på att det är kapitalismen som är svaret på allt. Det funkade de första 50-60 åren men sedan har vårt brännande blivit allt för stort. Nu är vi uppe i sådana volymer att det numera är bortom mänsklig kontroll. Effekterna börjar märkas alltmer och det finns numer inget hopp. Tänk om vi lyssnat mer på de kloka redan i mitten på 1800-talet. Hade vi då kunnat få en annan utveckling? Ja, det får vi aldrig veta.
På mitt jobb råder samma stress och press om att producera mer allt snabbare för att om inte vi gör det så gör någon annan det. Det finns inget alternativ. Vinsterna kommer inte tillbaka till den förstörda miljön. De skarpaste hjärnorna jobbar inte med och för klimatet. De jobbar för kapitalet. Deras uppgifter är att lura de ekonomiska systemens gränser och regler som samhället satt upp. Deras arbetsgivare är de mest välbärgade på denna jord, så vill dom att det fortsatt ska vara och då blir det svårt med ett nytt se att se på saker och ting
De enda som kan räddas oss från en katastrof är de allra rikaste och staterna där det råder diktatur. Det måste till systemomvandlande förändringar och det låter sig inte göras i en demokratiskt vald regering. Det måste fattas väldigt obekväma beslut och då finns det inte en chans att folket kommer fortsätta rösta på det partiet som försöker att genomföra saker som är enbart för klimatets bästa.
Pandemin har ändå visat att det går att genomföra starka begränsningar i det som förstör vårt klimat men att få folk att inse att miljön också står inför samma katastrof som pandemins effekter verkar inte vara möjligt. Klimatets försämringar går så långsamt i relation till saker som vi är vana att se som kriser. Vi har svårt att se faran när det går långsamt.
Hos oss är det nya produktionsrekord nästan varje vecka, lite mer, lite fortare. Finns det någon övre gräns?  Är det värt det? Det sorgliga är att hela samhället ser likadant ut, en ständig jakt på att effektivisera verksamheterna, det är också så djupt rotat i det mänskliga Dna:t.
 När man ser alla negativa konsekvenser både för klimat och miljö som all produktionsindustri håller på med, blir man ledsen? Frågan, är detta verkligen rätt sätt att göra saker på?
Kan man till exempel bedriva skogsbruk på ett annat sätt? Det är bara några få, små partier, på vänsterkanten som tycker det. Enligt högern så skyddas det i dag alldeles för mycket skog och vi borde ta ut betydligt mer virke från skogarna. Samt plantera mer produktionsskog, såsom gran-plantage och där det inte går så får det bli tall. Mångfalden får förpassas till djurparker och ställen där det ändå inte växer så fort.
På kvällen blev det till gymmet och först 1 km rodd ,185 i medelwatt, var tydligen en hel del frustration inne i kroppen idag. Därefter cirka 40 minuters bål och överkroppsstyrka.

Tisdagen 8 september. Sov okej fram till 04:30, sedan var det svårt att somna om. Den moraliska inre striden är svår och utdragen. Den tröttar ut mig, som väl är så kunde jag sansa mig och framåt lunch kom den stora tröttheten som en befriare från det tungsinta. Som "The Dude" i Big Lebowski skulle sagt. You have to abide. På nått sätt så fogar man sig och inväntar nya krafter. Inget har förändrats i sak, men jag måste fortfarande ha mitt levebröd, har inte riktigt än lyxen att göra som mitt inre vill. Men...
Man avundas de ungas energi och nästan naiva inställning, så rena och oförstörda av livet. Man känner igen sig från de första åren i arbetslivet, när man inte kunde se strukturerna. Så synd att vi senare i livet, efter alla besvikelser och svek lätt hamnar i dåliga tankebanor.
På kvällen till Växjö. Blev ett distanspass, precis som på lördagarna. Runt södra Bergundasjön, sedan Växjösjön. hade de nya Saucony Speed-skorna. Lite stum i vänsterhälen första km, sedan släppte det men kände att det stramade i baksidorna av låren efter 3-4 km och sedan resten av passet. Troligen skorna som har lite lägre dropp. Men annars kändes det bra i mitten av passet. Det kändes rätt lätt, men när jag ökade farten lite vid Växjösjön så svarade det inte riktigt som väntat, det blev tungt och rätt jobbigt. det var blåsigt från väst idag, annars sol och runt 18 grader.  Distans Växjö, 15,33km, 4:22-tempo, 144 mp.
Onsdagen 9 september. Sov dåligt, det ringde från jobbet vid 22:30, hade precis somnat. Svarade inte då jag visste att det var något svårlösligt, men hade väldigt svårt att somna efter det. Förr om åren kunde det ringa var och varannan kväll, även senare än så här. Då klarade jag av lite bättre men nu har jag svårt med det. Brukar sova med telefonen i köket, men i natt var jag i Växjö, och har då telefonen som väckarklocka. Det var segt på morronen, men sen blev det bättre efter någon liter kaffe.
På jobbet hade vi möte, ett lite försiktigt möte om framtiden, kanske att det kan bli ett annat typ av jobb, vi får se vad det landar nånstans. Fick i alla fall lufta mitt missnöje med dagens situation, Hoppas att det händer något nu.
Torsdagen 10 september. En vacker dag, runt 18 grader och solsken. Äntligen en lite roligare dag på jobbet. E och jag försökte resonera oss fram till ett sätt att få sorteringsmaskinen att sortera lite bättre på en av våra produkter. Efter att ha analyserat de bortsorterade bitarna så kom vi på ett sätt att få de felaktigt sorterade bitarna att komma på rätt ställe. ändringarna i sorteringsmaskinen är gjorda, nu får vi invänta till nästa gång dessa ska hyvlas och se om ändringarna fungerar. Det kräver mycket tankeverksamhet, och när man inte är van vid det så tröttar det ut hjärnan. Problemet för mig är att det fortsätter att snurra på ett bra tag efter jobbets slut. Väger olika möjligheter och funderar på olika sätt att lösa problem som kan dyka upp om ändringarna inte funkar. Allt blir så teoretiskt och abstrakt. Men när och om det lyckas så blir man alltid lika glad.
På kvällen, blev det backintervaller, kändes helt okej även om det var lite segt att få igång kroppen, tog nästan två set med intervaller innan jag var varm. Hade Nike-skorna. Inte så snabbt ändå idag, men bättre känsla i baksidan av låren och inte så sliten i slutet på passet.
Korta backintervaller Växjö, 10,21 km, 4:45-tempo, 140mp,
På kvällen blev det ett avsnitt av "Simma lugnt Larry". En osympatisk men väldigt rolig karaktär han spelar. Tyvärr känner jag igen mig i stora delar av honom.
Fredagen 11 september. Min lillebrors födelsedag idag. En lätt mulen dag, runt 17-18 grader. Har tydligen kommit i ett tillfälligt, kreativt flyt på jobbet. Kom på ytterligare saker som förfinar sorteringen. Gjorde ändringarna idag, men det kommer dröja några dagar innan man ser de eventuella effekterna. När jag precis var färdigt med denna ändring så kom jag på ännu en ändring som också kommer att förbättra sorteringen. Fast hann inte med att skapa upp reglerna för den. Det är kul när idéerna kläcks. Men det suger ut tid och kraft från hjärnan, sedan blir allt annat lidande, för när man väl är inne i bubblan med att skapa dessa förändringar så försvinner allt annat under tiden. Hela kvällen i går så funderade jag på det här och sent i går kväll kom jag på hur man eventuellt skulle kunna göra.
Det är ett av mina "tics" När jag väl funderar på ett problem, som jag borde kunna lösa, så har jag väldigt svårt att släppa det innan jag hittat en lösning, och när det är för svårt för mig så tar det lång tid innan jag ger upp och då är jag ofta helt slut i huvudet och får svårt att sova. Sedan kan det ta några dagar innan allt är som vanligt igen. Så det är både lockande och enerverande på en och samma gång. Man vet att det kommer bli en skakig resa men om man kommer ut på den positiva sidan så blir det trots allt en bra känsla.

På kvällen såg vi "It takes Two" från 1995. Med Kirstie Alley. Helt okej, typisk 90-talare, med ett positivt och glatt anslag. 

Lördagen 12 september. En mulen morron runt 14 grader när E och jag började dagens runda. Han bestämde tempot under delen runt S Bergundasjön. Blev runt 5:30-tempo, det var perfekt för mig också. För det blev pigga ben runt de avslutande km runt Växjösjön. Hade Saucony Speed- skorna. Väldigt sköna idag. Kände verkligen att jag fick bra hjälp under fartdelen.
Distans Växjö, delvis med E. 15,55km 5:05-tempo, 125 mp.