Cykeln återfunnen men ändå inte...

Det var meningen att det skulle bli orientering för mig och dottern idag, men hon har fått en förkylning så det var dumt att riskera att hon blev sämre. Själv hade jag kunnat gå men det var så varmt idag och jag kände mig inte på topp mentalt efter en riktigt tung dag.

I bland tar det emot något enormt, idag fick jag besked om saker som ändrar mina närmaste 3-4 veckor enormt och jag får beskedet utan någon som helst diskussion innan. När den första ilskan lagt sig så är det bara, bittert inse att saker som inte går att förändra är det bara att förlika sig med. Det svider och bränner djupt in i märgen men efter ett tag går det över. Men ibland är det så frustrerande att inte kunna bestämma över sitt eget liv.

Så när det bränner både inifrån och i den heta solen utanför så kokar det nästan över i huvudet och att i det tillståndet försöka sig på att orientera är på förhand dömt att misslyckas. Så det fick bli en cykeltur istället. Hade tänkt min favoritrunda på dryga 3 mil. Det är det enda som funkar i motionsväg för min del i denna värmen. Det fläktar skönt på cykeln. Att springa är riktigt tufft för mig om det går över 25 grader.

 När jag kom till badplatsen upp vid Spånen så tittade jag lite slött mot badbryggan 50 meter i från motionsspåret som jag cyklade på. Tyckte att jag såg något bekant men körde vidare, men så några sekunder senare så väcktes min nyfikenhet. Jag stannade, vände och cyklade närmare. Ja, det var min stulna Trekcykel. Det stod 7-8 stycken pojkar/ungdomar i 15- års åldern, nyss uppkomna från badet ett tiotal meter ifrån cykeln. Naiv och lite stressad gick jag fram till dom och frågade om dom visste vem som hade denna cykeln. Jag såg genast att dom blev både irriterade och skärpta av min fråga.

 Nej, vadå menar du? Varför undrar du det?
Cykeln är min, sa jag.
Kan du bevisa det då,  sa en av dom.
Nej, tyvärr. Men den är ändå min. Efter 6 år så känner jag igen min egen cykel.
Men, ta den då? Tror inte någon kommer att försöka ta tillbaka den om du tar den, se en av dom.
Men sen kom det 7-8 till så helt plötsligt var det 15 ungdomar runt mig. Dom började bli än mer irriterade och obekväma med  min närvaro. Det lyste av ilska i en dels ögon, några andra visade samma rädsla som jag.
Jag hade oturligt eller kanske turligt innan jag gav mig iväg på cykelrundan tagit bort husnyckeln från dom övriga nycklarna. Bland dom övriga nycklarna finns även nyckeln till min stulna cykel. Hade jag haft den med mig hade jag kunnat låsa cykeln och därmed bevisa att den var min.
Det fanns mer folk på platsen men alla höll sig på avstånd. Jag hittar inte kvittot heller och hade självklart inte det med mig. Så vad att göra? Situationen kändes inte bra, om jag hade fortsatt hävda min rätt så vet man inte vad som skulle ha hänt. Kanske att någon av dessa adrenalinstinna skulle visa sin manlighet eller tuffhet. Med ett 15-tal i ryggen så skulle jag vara ett lätt byte på väg hem, gåendes med två cyklar. Kanske att dom följt mig hem och sedan tagit en gruvlig hämnd. Kanske i övermod eller ren ilska från någon av dom så hade det kanske dykt upp något tillhygge redan på platsen.
Eftersom jag inte kunde bevisa något så hade jag ingen överhand, jag hade bara min frustrerande vädjan om att bli trodd. Vad bryr sig ett gäng med ungdomar om det. Efter en sysslolös dag så hade säkert ett bråk livat upp stämningen.
Jag valde att lämna platsen, fortsätta min påbörjade runda. Men det blev en avslagen runda, åter så frustrerad över en sak som jag kände mig så maktlös inför. Visst hade jag kunnat ställa till en scen, ringt polisen och kanske fått dom att komma dit, men till vilket pris? Vad hade hänt sedan när jag stött på någon av dessa på stan? Ibland känns det som att det är bättre att låta saker och ting bara vara. För priset för att rättvisa ska skipas kan bli alldeles för högt.
Nu får man aldrig veta vad som skulle ha hänt, det finns ingen alternativ berättelse.

Men nu fick gärningsmannen åtminstone ett ansikte på cykelns rättmätiga ägare. Kanske att samvetet hos denne gnager lite extra ett tag och kan så småningom få honom att inse att det finns en ägare bakom allt han i sitt fortsatta liv tänkt ta utan att fråga. Så på det viset kan det besparats en del framtida stölder.

Det var även roligt att se att cykeln kommit till nytta även om ingen ville kännas vid den när jag ställde min naiva fråga. Det var åtminstone 15 som tyckte att den så pass intressant att dom ville visa att jag inte skulle försöka med några dumheter. Jag har mer cyklar men detta har verkligen varit en trotjänare, nu är den i händerna på någon som inte bryr sig så mycket om den. Kändes vemodigt och lite känslor av skam kom över mig när jag vände min cykel ryggen.

Nu ser jag ännu mer skeptiskt på vissa i samhället. Känns som min integritet har blivit djupt kränkt och som om att jag inte kan vara trygg i min stad där jag både har barn och jobb. Det känns som att Alvesta är på väg in i ett sakta förfall. Som att det står och väger. Samhället är oerhört polariserat och det kan när som helst explodera. Den kommande sommaren med massor av ungdomar i sysslolöshet innebär stora risker för både brott och förstörelse. Att så många lever i hopplöshet och utan vettig sysselsättning är inte bra. Samhället står handfallet och hoppas på det bästa. Men det är en farlig väg att välja. Jag valde själv att gå iväg. Jag erkänner, jag var kanske feg? Men jag vill inte riskera mitt liv för en cykel.

Jag blev rånad och slagen till marken  för snart 2 år sedan och även då valde jag att inte göra motstånd. För, jag kan inte veta vad han som rånade mig hade tänkt göra om jag gjort motstånd. Han måste självklart varit förberedd på det och hade brukat minst så mycket våld som behövts. Kalkylerat riskerna innan han valde mig som offer. Kanske han hade en kniv på sig och om det hade behövts hade han använt den. Så ibland kan det vara bättre att låta saker och ting vara. Det materiella går alltid att återställa men en kropp som våldförs kan få oläkliga skador. Så varför ta risken?


Dagens cykelrunda