En väldigt annorlunda och oförglömlig vecka. Den började i moll och lite småstressande eftersom jag på måndagen kände att det var en förkylning på gång. Nej, inte nu, tänkte jag. Med tanke på att det var dotterns studentvecka, och med allt som fortfarande fanns kvar att fixa innan det var dags för den stora dagen. Jaja, bara det stannar vid en förkylning? D hade fått sin lite lättare förkylning förra fredagen, och om jag inte blev sämre än henne så skulle det ändå gå att hantera allt det som stod på schemat. Under D:s inrådan så stannade jag hemma från jobbet under tisdagen, och nu i efterhand så var det förmodligen ett klokt beslut, för då kunde jag sova nån timme längre och kroppen fick den välbehövliga vilan. För på tisdagskvällen kände jag mig betydligt bättre och det var bara på onsdagsförmiddagen som det kändes lite som liknade en lättare förkylning, sedan försvann det under resten av veckan.
Det blev dock ingen träning mellan måndagen och torsdagen. Det var först på fredagen som det blev en cykelrunda och på lördagen körde jag ett bra löppass.
Hela studentdagen blev helt fantastisk, för min del helt perfekt. Det saknades inget och allt gick som det var tänkt, till och med bättre än så. Man blir så tacksam och ödmjuk för alla människor som vill väl och som hjälper till när det behövs en extra hand. Ett stort tack till alla som gjorde dotterns student till den speciella och fantastiska dag som man vill att det ska bli. Ända sedan hennes första skoldag har själva studentdagen legat som ett långt borta satt mål. Det är dit det ska bära om allt går bra. De sista åren har jag tänkt på själva studentmottagningen, hur i hela världen ska det gå till att fixa nått sånt. Särskilt orolig för sådana saker har jag blivit när man varit på andras mottagningar, när man sett hur otroligt fint alla ordnat allt. Långt över min förmåga. Men med D:s hjälp så blev det en väldigt fin mottagning även för oss. Inte så pråligt eller storslaget men det blev ändå fint och alla var nöjda och glada. Tänk att ett par timmars firande ska föranleda så mycket tankeverksamhet. Jag kan inte och vill inte räkna alla timmar som jag tänkt på just denna dagen, men att det utan tvekan är minst ett par hundra timmar det är allt säkert det. Jag märkte tidigt att S har nått speciellt. Hon har mycket potential i sitt medvetande, men det hjälper inte om man inte kan omsätta det i verkligheten eller få det ur sig på nått sätt. De första åren gick bra men redan 4:e klass började det strula, det var stökigt och oroligt i klassen, väldigt dåligt organiserat och läraren verkade inte helt införstådd med att det var jobbigt för S med den stökiga miljön. Det gick så långt att hon lagom till sportlovet i femte klass, efter mycket problem halvannat år, till slut vägrade gå tillbaka. Jag fick hämta hem henne efter en väldigt stökig dag och när jag kom till skolan var det för mig ett fullständigt kaos i klassrummet, men läraren och stödresursen jobbade på som vanligt, för dom var det en helt normal dag, för mig och S var det outhärdligt. Jag hade inte klarat 5 minuter i den miljön.
Då fick S till slut byta skola och i resten av 5 och 6:an gick hon på en väldigt bra ideellt driven skola utanför Moheda. Hela högstadiet gick hon sedan i Moheda, hon ville under inga villkor gå i Alvesta, trots att det är där vi bor. Det får sina konsekvenser, fördelen var att det var en mycket bättre skola i Moheda, men det blir svårt att spontanträffa kompisar om man inte bor på samma ort. Första terminen var väldigt jobbig för henne, det var många gånger som jag fick hämta henne för att hon inte orkade igenom hela dagen, men efter att ha vilat nån dag så fick hon nya krafter och tog sig igenom vecka för vecka. Under 8:an fortsatte det gå trögt. Men med väldigt bra hjälp av sin engelskalärare och en fantastisk rektor och kurator, samt en Bup-kurator ordnades det ett krismöte, där gick vi igenom punkt för punkt, saker som S inte fixade och saker kom upp på bordet och vi gjorde tillsammans en handlingsplan. Bland annat så ordnades det så att hon inte behövde gå ända till centrum i Alvesta för att hoppa på bussen, 2,5km enkel promenad. Bara en sån sak gjorde att hon fick gå upp över en timme tidigare än alla andra. Har man redan andra utmaningar så blir det inte bättre av det. Det ändrades även på andra saker, som idrott och hur hon skulle arbeta i olika grupparbeten och så vidare. Detta enda men så viktiga möte blev helt avgörande för den fortsatta högstadietiden. Både jag och S minns med värme den fantastiske engelskaläraren som verkligen utmanade och stöttade henne under alla dessa åren, utan honom hade det aldrig gått så bra som det till slut gjorde. Det gick så bra att S till och med fick ett stipendium på sin avslutningsdag i nian.
Under gymnasietiden fanns det också dagar med speciella utmaningar, men det var inte som under högstadietiden. Det var dock en tung period i mitten av avslutningsåret, men med hjälp och stöd av skolan så fixade S till slut även det och i vissa ämnen blev det väldigt bra. Ett stort grattis till henne. Nu väntar nya utmaningar och glädjeämnen när hon ska ut i den vuxna verkligheten, men först lite ledighet och vila.
Söndagen 5 juni. En väldigt vacker försommardag, sol från en klarblå himmel hela dagen. 23 grader som varmast. Det blev fortsatt pysslande i trädgården i Växjö. På eftermiddagen till handelsområdet för att köpa lite mer blommor och lite andra småsaker. Där träffade vi B och B, det var ett sammanträffande, träffade deras som igår. Är det inte märkligt hur det kan bli i bland. Det kan gå år mellan gångerna sen, rätt vad det är så träffas man nästan hela familjen inom loppet av två dagar, är det inte konstigt?
Efter att vi varit på inköpsrunda i diverse olika affärer i det strålande solskenet så åkte vi hem via den nya Bäckaslövsesplanaden som efter 2,5 års byggande äntligen blivit färdig. Det är 3 rondeller som saktar ner farten, det finns knappt några anslutande vägar just nu i dessa rondeller, men det är förberedelse inför ännu mer bostäder i Växjö. Denna väg kommer att förenkla när man kommer från motorvägen och ska köra mot Teleborg och lasarettet, det finns en detalj som inte blev så bra, enligt mig. Det är att trafiken från esplanaden som ska söderut till Teleborg, måste in i den enfiliga rondellen. Där är det redan nu köer, det skulle istället blivit en avfart direkt från esplanaden ett par hundra meter innan rondellen direkt in på Söderleden. Det hade inte bara förenklat den passagen, det hade även avlastat den tungt trafikerade söderrondellen.
Efter ytterligare lite trädgårdsarbete blev det en fin cykelrunda runt de tre Växjösjöarna, fantastisk miljö och natur. Det är bara hoppas att det inte byggs sönder i framtiden. Det måste få finnas plats för natur också. Allt måste inte kapitaliseras, kan tänka mig att det finns många, långa, giriga fingrar som vill tjäna pengar på bostäder nära vattnet. Det räcker väl med att de redan har tagit delar av Helgasjöns egentliga allmänna strandgemenskap. Hur kan det var rätt att en person eller familj, ska få stänga ute resten av befolkningen? Vissa saker tillhör alla, naturen och dess fina vattenhål är definitivt några av de saker som det borde vara förbjudet att kapitalisera på.
Måndagen 6 juni. En mulen dag, runt 20 grader och framåt kvällen kom det lite regn. D blev lite förkyld i fredags. I dag började jag också känna så smått, inte så mycket på förmiddagen, var nere till med cykel och kände mig lite svag i benen, men trodde först att det berodde på helgens träning. Men sen på eftermiddagen så kände jag att det var på riktigt. En förkylning som var på gång.
Under eftermiddagen var vi i Linnéparken och kollade på nationaldagsfirandet, Borgmästare Frank, höll tal och delade ut diplom till olika personer runt om i stan som gjort berömvärda insatser i samhället. Det bjöds på sång också. En blåsorkester i bakgrunden som spelade fint. Tolstoy var där och sjöng, en imponerande röst. Sedan var det dags för flaggutdelning till "nya" svenska medborgare. D fick sitt medborgarskap för 2 år sedan men i pandemins spår har det inte varit möjligt att dela ut några flaggor. Så det var säkert mellan 50-100 personer som skulle få sina flaggor. Regnet hängde i luften och i söder kunde man se hur de mörka molnen närmade sig. Men under firandet höll det uppe.
På kvällen åkte jag hem till Alvesta, kände mig inte så pigg och gick och lade mig rätt tidigt.
Tisdagen 7 juni. Mestadels mulet och någon enstaka regnskur från lunch. Runt 20 grader. Stannade hemma och sov lite längre på morronen, kände mig ändå hyfsat pigg under dagen, hade det varit under åren då jag höll på med planering så hade jag definitivt gått till jobbet, men nu är det andra förutsättningar och nu när jag är lite äldre så behöver jag inte suga ut de sista krafterna varje dag. Blev lugnt hemma, lyssnade på radio och rensade ogräs, det var lagom aktivitet denna dagen. Känner mig inte riktigt förkyld men det är nått i kroppen, för så fort man går på lite så märks det att det inte är den rätta kraften i kroppen, träning, framför allt löpning är uteslutet en sådan här dag, förr om åren så tränade jag med förkylning så länge jag var feberfri, men det gör jag inte längre, det brukar bara förlänga förkylningarna.
På kvällen blev det en fin promenad uppe vid Spånen, gick förbi ridstallet sedan ända ut mot den hårt trafikerade väg 25, det är ett ständigt dån av bilar och lastbilar. Oljudet från vägen hörs kilometervis, så var man än befinner sig i Spånenområdet så ligger det som ett störande brus. Kan tänka mig att en människa som levde innan oljerevolutionen hade blivit satt i ett svårt chocktillstånd i detta oväsen, men vi "moderna" människor är impregnerade med det ständiga trafikbruset. det är så starkt så att det ändrat kvittrandet hos mer och mer av Talgoxebeståndet, nu är det högt, irriterande, enstavigt och vasst läte, nästan som Tjii, Tjii, Tjii, detta läte har dom börjat med bara för att bryta igenom bruset som människor och dess görande och handlande skapar. I vilket fall, man går utmed väg 25 ett hundratal meter, faktiskt på Sigfridsleden, som i sin förlängning går genom hela Sverige och ända ner till Spanien, som en del i pilgrimsvandringen som man kan göra om man har tid och lust till det. Ska man gå hela, så krävs det gott om både lust och tid.
Onsdagen 9 juni. En mestadels mulen dag, det kom nån enstaka kort skur också. Runt 17 grader. Var hemma på förmiddagen, kände av förkylning bara lite och då mest precis när jag steg upp. Kan nästan tänka mig att det inte är en "riktig" förkylning utan känner att det är som en förkylningsblåsa i halsen och ibland har jag känt mig som att det är på väg att bryta ut och ibland känner man sig lite hängig bara nån dag eller så. Förhoppningsvis är det så denna gången, nu när det är lite hektiskt både hit och dit denna veckan. Det blev ett möte med jobbet, via teams för min del, skulle vara 30 minuter men det blev över 2 timmar. Efter att i flera dagar tänkt på hur det ska vara på studenten så kändes alla siffror, regler och kolumner plötsligt helt främmande, det tar tid att åter gå in i den siffer-världen. Till slut så lossnade det lite under mötets gång och jag hängde med en del i alla fall. Men det är inte samma att ha möte via en dator, när man inte ser dom andra så är det svårt att veta när man kan prata, det är så otroligt lätt att man går in och avbryter nån annan och så stoppar det upp för ingen av de som tänkt säga nått vet om det är dom som ska prata eller om man ska vänta lite, och så uppstår det ett litet för långt uppehåll, eftersom de flesta inte vill vara den som avbryter. Till slut så kommer det igång igen, men då blir det ofta så att båda eller till och med en tredje person bryter sig in.
På eftermiddagen till Växjö med smörgåstårtorna och några små björkar och lite andra småsaker, och väl där blåste jag och V lite ballonger som sedan delvis sattes upp, vi vet ju inte om det behöver blåsas på nytt under torsdagen. Sedan hämtade jag D och vi hämtade upp lite saker på stan.
Torsdagen 10 juni. Det blev en väldigt fin dag till slut, molnen hängde tunga över Växjö vissa stunder men det kom aldrig något regn. Det var S studentdag idag, en väldigt speciell dag som kommer finnas kvar i oss alla närmast inblandade under resten av våra liv. Förberedelserna har pågått i flera månader om man räknar in de första spadtagen i den ogräsbemängda rabatten tidigt i våras. Sedan har det målats, grävts, skurats, putsats och inhandlats allt från ballonger till parasoll och stolar. Inbjudningar har skickats och en stilla nervositet ligger över arrangemanget under hela tiden. Hur ska det gå? det är så många saker som kan gå fel.
Det är som Studenten det har en likhet med Växjöloppet, varje år vid en exakt, förutbestämd tidpunkt, exakt på sekunden, går startskottet till Växjöloppet precis som när dörrarna öppnas upp och studenterna ska springa ut ur Katedralskolan. Det är en given punkt som inget kan ändra på. Man kan inte skjuta upp just den tidpunkten som en enskild människa, jag kan inte säga till Växjöloppets arrangörer att jag inte känner mig i tillräckligt bra form, tror ni att vi kan vänta ett par veckor till innan starten går, för då kanske jag har kommit i rätt form? Det funkar inte på det viset. Det gör att det blir en stress och press, men också förväntan och längtan, på en och samma gång. Det blir så definitivt ett före och ett efter själva händelsen.
Det som man innan gått och tänkt på och oroats över blir efteråt en liten bagatell, men även om man vet om det innan, att just de här små sakerna som man förbereder och tänker på massor med gånger så kan man inte tänka på samma sätt som man tänker på det efter själva händelsen. Hade man kunnat det så hade mycket negativa tankar sparats till ett annat tillfälle.
Hela denna studentveckan har varit otroligt speciell för min del och även för S och D, som att leva i en film, surrealistiskt, och som att allt var förutbestämt, som att det bara har varit följa med i händelseflödet, den ena saken efter den andra har ramlat på plats i precis rätt tillfälle. Sömnen har varit orolig och knapp den senaste tiden, som väl är så har jag somnat lätt och sovit djupt ett par timmar i alla fall. Men strax efter 3 eller 4 på nätterna så har jag vaknat och sedan har det varit svårt att somna om.
På morronen så satte S och jag oss i bilen och sedan körde vi till Växjö och där skulle S på Champagnefrukost, medan jag skulle hämta tårta och sedan köra till D och sätta upp de sista detaljerna i bostaden och trädgården. Sedan ner till stan igen redan vid 10:30 tiden för att försäkra sig om parkeringsplats. Vädret var då precis lagom varmt, runt 18 grader och solen bröt igenom. Jag gick sedan till Linnéparken och satte mig en stund för att vänta på D och V för en gemensam lunch, redan då kände jag en svag mental trötthet, och då hade dagen knappt börjat! jag gick åter igen, för kanske tusende gången, igenom hur det skulle bli under dagen, i vilken ordning vi skulle göra saker, vad som skulle kunna gå fel, tänk om det börjar regna? Tänk om D stukar foten? Tänk om S dricker för mycket under frukosten och sedan inte orkar hela dagen? Tänk om bilen inte startar? Tänk om batteriet i mobilen tar slut, innan jag tagit kort, tänk om S skylt kollapsar? Tänk om vi kommer för sent till utspringet, dom väntar inte på oss i så fall? Tänk om S inte hittar oss efter utspringet, tänk om kylskåpet skulle gå sönder och all mat bli förstörd. Tänk om, tänk om, tänk om, tänk om, tänk om...... Så skulle hjärnan kunna gå på men det infann sig på nått konstigt sätt ett lugn inom mig igår.
Nu var den stora dagen här och den kommer aldrig att komma tillbaka, vi har gjort allt vi kunnat för att det ska bli så bra som möjligt, tänk i stället på allt det fina och roliga som vi ska få vara med om, en inre glädje infann sig i bröstet och strax efter ringde V och sa att de var på väg. Sedan åt vi en fin lunch i Domkyrkans restaurang, vid 12:40 gick vi sedan upp mot Katedral för att se på när A, S kusin, skulle springa ut. Vi kom lite sent för att få bra platser, men till slut så hittade vi fram till A föräldrar och syskon. Det var en fantastisk upplevelse att få se alla ungdomars glädje när de sprang ut.
Efter det så gick vi ner mot stan igen, det var bara halvannan timme kvar till S utsläpp, så det var inte lönt att åka hem och riskera den fina parkeringsplatsen. Vi stannade åter vid kyrkan och tog en fika och pratade en del om A utspring. Vilket tryck det var, så otroligt mycket glädje i luften hos alla, som ett koncentrat som samlats i en liten del i Växjö, nu skulle detta koncentrat spridas ut i olika delar av Växjö under dagen och kvällen. När det sipprar ut under dagen och kvällen så märks det i hela centrum, det tutas och skriks, den ena lyxbilen efter den andra kör omkring med nybakade studenter och den ordinarie trafiken stoppas upp för ett par timmar, för den som inte tänkt på det i förhand, eller tvunget måste in i stan under denna tid, sitter nog i sin bil och tänker allt annat än fina tankar under det till synes oändliga tåget av glada och firande studenter. Nu när man för första gången själv är en del av hela arrangemanget så tycker man att det inte gör nått om det går lite trögt i trafiken. Men förr om åren när man står utanför, ja då är det ett helt annat synsätt.
Men så är det här i livet. Det finns alltid olika perspektiv på olika saker som utspelar sig i en stad. Det var så tydligt när jag så en gammal, trött och sliten kvinna som sakta snirklade sig förbi massorna med firande anhöriga på väg till sin troligen dagliga lilla inköpsrunda med hjälp av sin rullator. För henne var detta vilken dag som helst, bara med den skillnaden att det gick ännu trögare att ta sig till affären än vad det brukar göra, när hon skulle förbi de täta leden människor som stod i hennes väg. Hon tittade inte upp eller saktade ner för att se vad som hände, hon var inte en del i detta firande, men kanske hon varit det nån gång i sitt liv, kanske hon har barn eller barnbarn som gjort samma resa en gång i tiden, vad vet vi om det? Men just idag hade hon ett annat fokus.
Efter fikat så gick vi upp till Katedralskolan igen, denna gången i god tid, 40 minuter innan utsläppet. S skulle springa ut 15:00. Det var varmt och kvavt i luften, runt 20 grader, men det kändes som 30 bland alla människor som stod packade som sillar i ivern om att få en bra plats.
Vid 15:00 så sprang S och hennes kompisar ut, samma procedur som A hade haft 2 timmar innan. Minst lika mycket folk denna gången också. Det var väldigt häftigt att se, men ingen av oss kunde se S på läktaren, vi blev oroliga efter flera minuters sökande med blickarna, tänk om nått hänt under dagen så att hon inte var med? Till slut såg dock V henne, hon stod skymd bakom några andra. Det sjöngs och hoppades under cirka 5-10 minuter innan det var dags för studenterna att träffa sina anhöriga.
Det blev ett starkt, känslomässigt möte med S, så fint och härligt att se henne så glad. Det var väldigt roligt att V också var med under hela dagen.
Efter utspringet så var det dags för S och hennes skola att promenera ner mot stortorget under poliseskort, där skulle det sedan åkas på lastbilsflak på stadens gator till allmänhetens beskådande.
Efter utspringet så vände D och V hemåt för att förbereda för studentmottagningen, jag gick åter ner till stan, började bli trött och varm, ville komma in nånstans och dricka lite kaffe och ta det lite lugnt en stund, men det var inte tid för det ännu. Vid 15:40 tiden kom kortegen ner mot domkyrkan, kan förhoppningsvis ses i videon ovan. Därefter mot stortorget där alla lastbilsflaken, ett för varje klass, skulle fyllas med elever.
Det var ett jäkla väsen, basen i högtalarna på lastbilsflaken var uppskruvad på max, det dunkade i marken runtomkring. Det var alldeles för högt för mina gamla öron, men för studenterna var det inga problem, de brydde sig inte om det, snarare tvärtom. Det dansades och sjöngs under upplastningsfasen, det var kul att se all denna glädje, en hel del drack annat än vatten, men om det varit på min tid hade det varit rejält mycket mer fylla, det känns och verkar som att det dricks betydligt mindre bland ungdomarna nuförtiden.
När lastbilarna, fyllda med tjoande studenter så tog jag mig bort till Broqvist café för lite mer kaffe. Det var skönt att få sätta sig ner en stund och bara ta det lite lugn, men det dröjde inte mer än nån minut sedan kom lastbilskortegen förbi, då var det åter dags för tjo och tjim i ytterligare 10 minuter.
Kortegen höll på i cirka 45 minuter innan de åter var på stortorget, under tiden gick den övriga trafiken i stan väldigt trögt. Under tiden gick jag tillbaka till bilen och hämtade skylten så att S skulle se mig. Det stod ett hundratal lyxbilar och sportbilar uppradade på stortorget fint prydda med flaggor och ballonger för att köra hem en del av studenterna. En kort stund begrundade jag det faktum att jag inte fixat till det med en lite lyxigare transport hem men det gick över rätt snabbt. Det viktiga är att komma hem tryggt och säkert.
Sedan var det dags för ett sista avsked med klassen innan var och en skulle hem till sina respektive familjer. S var alldeles genomsvettig och trött men ändå inte helt slutkörd, det fanns fortfarande kraft kvar i hennes kropp.
Därefter åkte vi till Teleborg, nu började nästa avsnitt av dagen och kvällen. Det är otroligt hur en intensiv en dag kan vara. Finns det någon mer intensiv dag än en studentdag, det är olika ritualer från tidig morron till sen kväll, från den ena aktiviteten till den andra, det finns under dagen ingen tid att känna efter hur det känns eller mås. Det är bara att köra på i ett till synes evigt schema med olika saker som ska göras. Det är inte enbart för studenterna som det är intensivt, även föräldrarna får vara med på en sällan skådad intensitet som sträcker sig över hela dagen också. Efter månaders förberedelser kokar det ner till denna extremt koncentrerade dag, som med lätthet skulle kunna göras under en veckas tid utan att det skulle kännas långtråkigt, är det konstigt om man som lite dryga 50-åring känner lite lätt trötthet innan själva mottagningen ens börjat?
I vilket fall, nu var det bara att vänta på gästerna, K var redan på plats när vi kom, hon hjälpte till med de sista förberedelserna och hade gjort en fantastiskt god bål, eller egentligen två sorter, en utan och en med alkohol. jag tyckte nog den utan smakade lite bättre men det var nått speciellt även med den som det var alkohol i, den höll jag mig till resten av kvällen, och det var väldigt gott och det hjälpte till att hålla uppe energin under själva festen. Det blev en väldigt bra fest. På förhand hade vi räknat med att gästerna skulle komma lite pö om pö. Men det visade sig att all kom nästan samtidigt, det var bara S kompis N som kom lite senare. Totalt blev vi 18 personer, Vi hade egentligen bara plats för 10 personer utomhus, där vi trodde att ingen skulle vila sitta, men det visade sig att alla ville börja med att sitta ute i det väldigt fina vädret, runt 20 grader och inga vindar. Vi hade tur med vädret. Men som man säger, finns det hjärterum så finns det stjärterum. Det blev bra och gästerna verkade i alla fall ha trevligt och maten räckte precis lagom, det blev lite över till grannarna också, även till dagens lunch. S var pigg och glad hela kvällen och tyckte att det blev en väldigt bra dag. Alla var nöjda och glada. Tänk all oro man lagt ner på förhand, kanske inte helt i onödan men till 99% i alla fall. Allt löser sig, det är en viktig lärdom att ta med sig in i framtiden. Det var väldigt skönt att sedan sitta ner och bara vara i stunden, först med K,S,D och jag, vi pratade om kvällen och vi var alla både trötta men ändå glada och tacksamma, S var så glad över allt och satt och njöt av att återigen gå igenom alla sina fina presenter. En sådan här dag med så väldigt många avgörande - aldrig mer än en gång förekomna - moment, som inte kan göras om, blir så väldigt speciell. Man får inte en andra chans. Då blir känslan efteråt, när allt gått bra, så väldigt mycket starkare. Det ges bara ett tillfälle, vissa saker är på det viset.
Man kan inte annat än var väldigt tacksam för att allt blev så fint denna studentdag, för min enda dotter. Hon har verkligen kämpat för att ta sig ända hit i livet, det har varit en tidvis väldigt brant uppförsbacke och det har gått ner i diket också vid vissa tillfällen, men hon har alltid tagit sig upp på vägen igen, tack vare fantastiska människor som kommit och hjälpt till, både lärare och rektorer och kuratorer som ställt upp och visat att allt inte handlar om pengar. Det finns väldigt mycket vänlighet och godhet bland många människor.
Fredagen 10 juni. En mulen morron och dag, solen försökte att bryta igenom men orkade inte riktigt, runt 16 grader som mest. Jag kom i säng efter midnatt, vaknade med huvudvärk, det var kanske inte så konstigt med tanke på gårdagen väldigt häftiga och intensiva dag, det var verkligen dagen efter känsla idag, allt gick segt och sakta, huvudet har varit segt som kola och efter en hel vecka utan träning så känns det som kroppen inte mår bra och är fylld med gifter som inte kommer ut genom träning. Sista passet var i söndags, och sedan dessa har jag inte ansträngt kroppen nånting, en väldigt speciell och fin vecka, men för kroppen är det inte helt perfekt. Den är så van vid att användas och när oron kommer in i kroppen så blir det alltid bättre efter ett ursköljande träningspass. Det behöver inte vara hårt, bara så att svettningen kommer igång, då rensar det ur systemen och allt blir återställt till en bra nivå. Men på förmiddagen idag, fanns det inte nån större lust till träning, huvudvärken var för stark. Men jag kände ändå att det var just träning som skulle var receptet som löste upp huvudvärken, men det fick anstå till eftermiddagen. Först var det avslutning för S i Domkyrkan, det ville vi gärna följa med och se på. Det blev en trevlig stund.
Nu var den stora festen över och det kändes konstigt, en tomhet kom krypande, men ändå inte riktigt helt tom känsla, det fanns fortfarande kvar spår av i hjärnan, framtidens kommande frågor och utmaningar låg fortfarande som dis och gjorde sig ännu inga besvär, det var fortsatt studenten som kom upp i tankarna, men nu blandade med lätt huvudvärk och stor trötthet i både tanke och kropp. Hade ett stort behov att bara få komma ut och cykla eller springa, få min mentala dusch så att jag fick bort olustkänslorna och huvudvärken, jag skulle kanske inte öppnat den där sista ölen sent på kvällen? Men i efterklokhetens kranka blekhet fattas det många fantastiskt rationella beslut, det lilla problemet med det är att då är det för sent med kloka bestämmanden.
När vi lämnat lite saker i Alvesta så åkte vi tillbaka till Växjö. Sedan blev det en skön cykelrunda runt de 3 sjöarna här i Växjö. Mulet och runt 16-17 grader. Det kändes helt okej i kroppen. Väldigt skönt att åter få använda kroppen lite och få känna fysisk trötthet.
Hybriden, runt Växjösjöarna. 17km, 20km/h. 97mp.
Lördagen 11 juni. En solig till halvklar förmiddag, blev en löp-runda, med tanke på att jag inte sprungit sedan förra lördagen så varvade jag löpning med gång, lite kortare intervall än vanligt, det blev 5 minuter löpning varvat med 1 minut gång. Kroppen kändes helt okej och tempot blev högre än en vanlig lördag. Kände lite stramhet i högervaden i slutet, men inget som störde själva löpningen. Runt 18 grader och mestadels soligt.
Löpning/gång 5/1 minut, Växjö. 11,28km, 4:49-tempo, 141 mp.
När man varit utan träning och framför allt löpning under en period, det behöver inte vara mer än som i mitt fall denna veckan, ja då inser man hur otroligt viktig del av livet som löpning är. Att få känna hur kroppen efter någon km börjar få igång svettningen och det känns lätt, jag rör mig framåt och känner inget större motstånd. Det är när man kommer in i sitt lagom-tempo, ett tempo där man anstränger sig men fortfarande inte så mycket att andningen blir ansträngd eller att det gör ont nånstans i kroppen. Man har krafter kvar till att prata och kan ta in naturen och omgivningarna, ja då kommer den här härliga känslan av flyt. Du är i rörelse men utan att det känns jobbigt. Det är en underbar känsla. För att komma till denna känsla måste kroppen vänjas under lång tid, jag tror det är därför som den största delen av befolkningen inte kan förstå att man kan springa för sitt eget nöjes skull. Men tro mig det kan man och till och med så stor glädje att det blir till ett grundläggande behov, som mat, värme och sömn. När man väl är i träning så tänker man inte på det. Men när man inte är i träning, ja då är det med väldigt stor saknad och nästan sorg när man inser, nä; det blir ingen löpning i dag heller.
