Naturen bara är, den finns där och har ingen brådska nånstans, mer än lite på höjden och bredden, men det är så lite under ett helt trädliv så att det är mer eller mindre försumligt. Naturen ska inte gå iväg på fest eller bio en fredagskväll. Den är där den är och kan inget annat. Det rör sig fåglar och andra djur i dess omgivning, de är beroende av varandra, men till skillnad från djuren och insekterna ska inte träden och naturen någonstans. De är redan hemma, de börjar och slutar sina liv på samma plats. Om inte någon katastrof eller människa kommer i vägen så lever dom tills dom dör på samma ställe som dom en gång föddes.
Om en pinne i skogen blir flyttad av ett djur eller människa så stökar man ändå inte till det i en skog. Allt ligger lite huller om buller, det gör inget, det ska vara så. Än så länge är det ingen som måste gå ut och rätta till ett barr som landade på fel ställe när det ramlade av en gran!
Är det inte konstigt hur ett visset boklöv kan hålla sig kvar i samma träd på samma lilla gren och anslutningspunkt en hel höst och vinter? Storm efter storm drar fram men det vissna lövet sitter kvar och vänta på sin tur att ramla ner till marken och de väntande maskarna Lövet vet ju inget annat än att det ska vara med trädet så länge som det är meningen. Storm efter storm drar fram, fäller den ena stora granen efter den andra men det lilla boklövet håller sig kvar trots att det vissnade för snart ett halvår sedan, är det inte förunderligt?
