Hade först tänkt mig lite lugn löpning idag, men det känns lite i högerfoten, den metartarsala stressfrakturen från januari finns fortfarande kvar. Den skadan är verkligen mystisk i sin karaktär. Den kommer och går precis som den vill. Verkar inte spela någon roll om jag gjort något speciellt ansträngande eller inte, den lever sitt egna lilla liv, helt oberoende av allt annat som pågår i kroppen. Jag har ingen akut värk som gör mig sömnlös i området, så det är ändå något positivt, men det känns olustigt och jag är lite rädd att det åter ska bli en stressfraktur av det om jag inte tar det lite lugnt med löpningen.
Torsdagens roddmaskin och Crosstrainerträning med Garmin.
Dagens cykelpass på motionscykel
När jag fick den skadan i vintras var det inte mycket till förvarning, det hade varit extremt svårt att undvika den. Nu när jag tänker på hur den började så hade det varit några rundor innan som jag känt en lite stickande känsla, nästan som domningar i "pekfingertån" på högerfoten. När jag jag läste på om skadan efter att den inträffat så insåg jag att just min fysik verkligen gör att jag kommer i riskzonen för att råka ut för just denna typ av stressfraktur. Om pekfingertån är längre än stortån ökar risken dramatiskt. Jag var helt oförmögen att springa 6-7 veckor efter skadan. Jag hade samtidigt, genom alldeles för stor ökning av löpmängden dragit på mig molande obehagskänslor i min vänsterhäl. Hade fått för mig efter en riktigt bra period i oktober, helt utan skadekänningar, att jag skulle springa varje dag, precis som proffsen. Men efter 5:e dagen i rad kom hälproblemen i mitten/slutet november 2013.
En typisk överansträngningsskada, men jag kunde ändå köra på. Fast med besvär. Var under denna period väldigt stel i hälarna och vristerna på morgnarna.
Lite bittert då det under oktober 2013 verkligen hade lossnat och jag hade ett par riktigt fina rundor i VFF. Men det är så lätt att man blir överambitiös. Eftersom jag i princip aldrig varit skadad innan dessa problem började så var jag lite för ivrig. Visst hade jag initiala problem med vaderna vid omställningen till VFF och framfotslandning. Men jag hade det ändå under kontroll.
De bästa upplevelserna vid löpning har varit med VFF. Hade några rundor hösten 2013 samt dagen innan stressfrakturen i högerfoten i januari 2014 som var helt fantastiska känslomässigt. det var som om jag flög fram. Jag hade även samma känsla första 5 km under vårens Växjölopp 2014 i VFF.
När man haft den upplevelsen så vill man dit igen, men det har verkligen inte varit lätt. Just nu känns det avlägset att löpa i VFF, provade senast i tisdags denna veckan, men det var ingen bra känsla. Fick inte ont i vaderna men det kändes tungt i steget. Men inte så konstigt då jag inte sprungit utomhus med VFF sedan i somras.
Då sprang jag ungefär en gång i veckan med VFF på stigar, men en vacker dag, så slog jag i vänster lilltå i en väl dold rot under lingonris så pass illa så jag bröt tån. Sedan dess har jag inte löpt på stigar. Kommer aldrig mer att göra det i VFF. Det är inte att rekommendera. En skön känsla är det men tårna är extremt utsatta och eftersom dom är i enskilda fickor så finns det väldigt lite som kan dela på den enorma belastning på de små tårna i detta läge.
När jag tar upp stiglöpningen igen under kommande vår så kommer det bli i Merrellskor, de är helt perfekta vid stiglöpning, annars har jag haft problem med vänsterhälen i dessa nolldroppsskor. På stigar och vid orientering i obanad terräng är de dock perfekta.
Jag vill så småningom springa ett maraton, har kört på bra under denna hösten med långpass varje lördag, men har inte tillräcklig veckomängd. Det blir 3 löppass i veckan vissa veckor 4. Ungefär 4-5 mil per vecka. Hade gärna velat komma upp i den dubbla mängden men har svårt att komma dit. Har ändå kört på bra med den alternativa träningen i form av roddmaskin och crosstrainer. Roddmaskinen hade jag en fantastisk utveckling på i början på hösten, men det är inte det som är målet med träningen, Jag vill bli en bättre löpare i första hand.
Vägen dit är krokig och det finns massor med hinder på vägen. Insikten om att man inte längre är 20 år och oövervinnlig är svår att ta till sig. Men då fanns ingen tanke på att satsa på löpningen, det kan vara lite bittert att inse nu när åren trillar iväg. Men det är som det är och klockan går inte att vrida bakåt för att göra om. Jag är ändå väldigt tacksam för att jag kan träna på i princip som jag vill. Det är min stora glädje i livet. Jag ser fram mot varje pass och efter dessa pass kommer det en känsla av välbehag och som om man duschar mentalt. Jag värdesätter den dagliga träningen så mycket att jag är väldigt rädd för att ge mig på en mara då skaderisken är så stor. Får se hur det gå under kommande vinter och vår med träningen, kanske att jag kan springa en mara till nästa höst. Men det får framtiden utvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar