En väldigt omvälvande och annorlunda vecka. Inte så mycket träning då jag drog på mig en förkylning som bröt ut på riktigt sent på onsdagen, men jag hade diffusa, obestämbara känningar redan på måndagen. Men eftersom vi skulle ut på en jobb-resa så trodde jag att det var lite resfeber.
Den stora grejen denna veckan var ändå resan till Dalsland, ett väldigt vackert landskap. Ed hette samhället där vi övernattade, det ligger vackert i södra änden av den långsmala sjön Stora Le. Sedan omger Ed i sin tur sjön lilla Le. Ett samhälle som har runt 3000 invånare. Hade jag fått vara med och bestämma så hade även sågverket byggts i anslutning till Ed, i stället för Nössemark. Då hade det sparats enorma pengar på lång sikt i minskade transporter. Dessutom så går det järnväg till Ed. Men det måste ha funnits andra anledningar än långa onödiga transporter som stod i fokus när dessa, numera oåterkalleliga beslut togs. Jag tror inte att man då, visste hur stora volymer som skulle sågas? Om man räknar grovt så ska det gå 10 000 lastbilar med släp, fyllda med stockar, varje år till Nössemark. Sedan ska det nästan lika många från sågverket med virke och biprodukter åt andra hållet. Nössemark ligger 30 km norr om Ed, och den vägen är extremt krokig och kuperad. Jag tror inte att det är speciellt många av dessa transporter till och från, särskilt från, som går norrut. Ja, hoppas att jag har fel om detta, annars är det lite av en missräkning, att bygga ett så stort sågverk i Nössemark.
I vilket fall, denna såg slukar enorma mängder med virke, en lastbil fylld med stockar räcker i ungefär 15-20 minuter. För min del är det här med skogsindustri ett stort mynt med dubbla sidor. Utan vår skogsindustri hade vi inte haft denna välfärd vi har. Det är ett obestridbart faktum. Men som med allt annat som ska industrialiseras så blir det lätt överdrifter och oskäliga omfördelningar av vinsterna. Ett av problemen är att vinsterna inte fördelas rättvist, men det är egentligen en politisk fråga. Sedan ska man dessutom ha i åtanke att det bolaget jag är anställd i till 70% ägs av ett bolag som är stationerat i Kanada. Så är det med andra stora bolag här i Sverige. Det känns ju inte heller så bra om man gå lite djupare ner i analysen av fördelningen av vinster. Men om man ska gå omkring och tänka och gräva ner sig i det så blir man bara förbannad och bitter, det tjänar inget till och även om det är svårt så måste man försöka stå över det och se andra syften och mål. I vilket fall så skapar det sysselsättning och välfärd även här i Sverige.
Det var en sida, den andra sidan av myntet är klimat och miljö, samt vår allt större avsaknad av en mångfaldig skog. Försvaret av rödlistade arter går en svår kamp mot industrins intresse, vem som har rätt eller fel är mycket svårt att avgöra. Men om vi väl har utrotat en art är det väldigt svårt, eller till och med helt omöjligt för människan att återskapa den utrotade arten.
Trakthyggen är en relativt ny metod att avverka skog på, den är ytterst kostnadseffektiv och snabb metod. Men den slår sönder miljön i och runt omkring det avverkade orådet och dessutom läcker det ut enorma mängder koldioxid under de kommande 20 åren. Det finns andra sätt att avverka på men dessa är inte ekonomiskt lönsamma och därför fortsätter industrin lobba för trakthyggen, där det är möjligt. Hyggena har över tid minskat i storlek men är ändå det mest förkommande sättet av avverka på. Dessutom så har det drivits en alldeles för monoton och ensidig plantering av gran. Dessa plantage av granar har lett till en utarmning av mångfald. Om man går i en tät granskog kan man på marken under dessa granar se ett näst intill sterilt landskap. Det finns inget som kan växa där. Detta är inte naturligt och om dessa områden blir större än vad dom redan är så kommer det inte komma något gott ut ur det. Jag tror att de senaste årens granbarkborreangrepp till stora delar hänger i hop med dessa plantage. Stora områden med gran har planterats på olämpliga marker, när sedan torkan har slagit till, allt oftare och i längre perioder, på grund av klimatförändringarna, så har motståndskraften inte räckt till. Det känner granbarkborrarna och utnyttjar för sin arts överlevnad och utveckling.
Nu forskas det på att gå in med gen-saxen och ändra i DNA-strukturen i dessa granbarkborrar. sedan ska man släppa ut dessa modifierade borrar i naturen, dessa ska i sin tur infiltrera de naturliga borrarna så att dom på sikt blir försvagade och därmed "räddas" granarna. Men är det verkligen rätt väg att gå? Det känns fel på så många sätt, dels går man in i genomet, in i naturens, nu minst kända delar, för att ändra på saker som det för evolutionen tar tusentals år att ändra. Man ändrar på saker för att uppnå ett specifikt mål, men hur mycket annat ändrar man på, saker som vi inte har någon koll på? Allt i naturen hänger ihop, det är ett otroligt komplext system och vi har inte tillräckligt med kunskap för att gå in och leka Gud över naturen. När man väl släppt ut dessa modifierade baggar så kan kan man inte ta tillbaka dom till labberatoriet om det visar sig få oönskade effekter. Sedan är det ytterligare en sak, med dessa modifierade granbarkborrar försöker man åtgärda symtomet, inte orsaken till borrarnas ökning i antal. Orsaken är en alltför ensidig skogspolitik, som haft ekonomin i fokus på bekostnad av naturens mångfald. Vi måste dra ner på takten i industrin, detta vet alla men det är ingen politiker som kan ta dessa beslut utan att tappa i popularitet. För vem vill avstå saker? Vem vill få en minskad storlek på sin plånbok? Med näbbar och klor försvaras rådande system. Den styrande och bestämmande delen av befolkningen har alldeles för mycket att förlora om det skulle bli systemändringar där jordens klimatmående stod högst upp på dagordningen i stället för ekonomin.
Med ovan sagt så är det med en stark känsla av dubbelmoral som jag tar mig an mina dagliga arbetsuppgifter. Det går att resonera på olika sätt, för och nackdelar. Men på nått sätt måste jag, precis som alla andra i vårt samhälle, ha en inkomst. När jag började i sågverksindustrin 1987, så fanns det knappt någon som ifrågasatte det ekonomiska systemet som vi levt under sedan vi började elda och bränna det fossila kolet som finns under jordens skorpa. Då var vi bara i lindan av förståelse av vilka enorma konsekvenser ett överutnyttjande av dessa tillgångar skulle ha på vår planet.
Sedan 1987 har det hänt väldigt mycket, de flesta monotona och tunga jobben har försvunnit och ersatts av maskiner och datorer. Det produceras flerfaldigt mer på väldigt mycket mindre personal. det hade varit intressant att ta fram uppgifter om hur många kubikmeter per anställd som det produceras i dag, jämfört med mitten på 80-talet.
Söndagen 26 september. En vacker söndag, bara lite lätta slöjmoln som skymde himmelen emellanåt. Runt 18-19 grader på eftermiddagen. En lugn dag, plockade upp lite potatis, provkokade några och dom smakade väldigt bra. På eftermiddagen till Växjö, var och tankade bilen, för första gången kostade det över 1000 kr, bensinpriset är rekordhögt, runt 16:60kr/liter. Ja, det är dubbelt, som med så mycket annat här i livet. Vi vet alla att vi måste minska vårt bilåkande i fossildrivna fordon, men samtidigt gör det ont i plånboken att tanka.
På kvällen blev det löpning varvat med gång, 10/1 minut. Det var stelt i benen under rundan, kände av baksidan av vänsterlåret lite, lite mer på andra halvan. Fint väder, runt 15 grader och svaga vindar från sydost. Löpning/Gång 10/1 minut. 6,86km, 5:33-tempo. 117mp. Därefter cirka 20 minuters löpstyrka, även det på rätt så sega ben.
Måndagen 27 september. En mulen morron men senare under dagen kom solen, runt 17 grader. Rätt lugnt på jobbet. Efter jobbet till gymmet. Där blev det först 15 minuter löpning på gymmatta, därefter cirka 45 minuter bål och överkroppsstyrka som avslutades med 6*250m stakmaksin. Det tar cirka 90 sekunder per omgång i stakmaskinen och pulsen går upp rätt rejält. Det kändes ändå okej i kroppen.
Tisdagen 28 september. En regnig morron och förmiddag. I dag var en väldigt annorlunda och spännande tisdag. Fick stiga upp en kvart tidigare än vanligt för att hinna vara I Moheda innan 06:30. Sedan åkte jag och C till Nössemark uppe i Dalsland. Till Vidas sågverk, en lång resa på runt 5 timmar. Men resan kände ändå inte så lång, det blev en hel del intressanta samtal om olika saker, men fokus var på jobbrelaterade saker. Att driva sågverk är väldigt komplext, det är så enormt många olika saker att ta hänsyn till. Att sedan få det lönsamt är än mer komplicerat. Det finns ingen möjlighet att göra det på egen hand eller lite med ena handen. Ska man få allt att spela tillsammans med samma melodi och takt så måste man vara väldigt flexibel och följsam. För mig är det mer eller mindre en gåta hur de som sätts på denna uppgift reder ut alla frågor och problem som dyker upp dagligen och som på ett eller annat sätt måste hanteras. Nössemarks sågverk är tydligen ett av de snabbaste i världen, 65-70 stockar i minuten tror jag takten ligger på förnärvarande. Vägen mellan Ed, där vi bor på Dalslands hotell, och Nössemark är extremt krokig och kuperad, jag blev åksjuk, men kunde ändå behålla lunchen som vi intagit någon timme tidigare. När man kommer till ett sågverk första gången så är det enormt mycket intryck, både av all personal som jobbar där varje dag, men även av alla maskiner som skramlar och lever om samtidigt som det produceras enorma mängder virke. Det är svårt att sortera allt som man får till del och det bara snurrar runt i huvudet. För mig tar det ett tag att vänja sig vid nya miljöer och det brukar alltid vara svårt de första gångerna, man måste bara komma över första "chocken"
På kvällen åkte vi tillbaka till Ed, en väldigt vacker trakt runt omkring, med den långsmala sjön Stora Le som ligger som ett vykort nere mellan de höga kullarna och bergen runt om kring på båda sidor om sjön. Det blev en löprunda sedan, det behövdes då det var väldigt mycket sittande under dagen, jag är inte van att vara så mycket inomhus under dagarna och att vara i bil så länge är inte så skönt för kroppen. Hade ingen plan idag, utan ville bara ut. Vädret var perfekt, runt 12-13 grader och ingen vind och soligt. Först norrut mot Eds elljusspår, men kände mig inte tillräckligt pigg för att ge mig på de extremt kuperade spåren, dessutom mestadels gräsunderlag, kändes lite halt, efter lite trevande försök blev det i stället åter till samhället och där fortsatte jag lite planlöst. Till slut kom jag ner till sjön Lilla Le, och där var det ett flackt spår utmed sjön som jag fortsatte på innan jag åter gav mig upp mot Hotellet. Fick i hop en mil till slut. Kändes knappt något i låret. Löpning/Gång, 2km/1 minut gång, Ed. 10,15km, 4:46-tempo. 138mp.
På kvällen blev det pizza på Ed:s restaurang tillsammans med C och S, det var trevligt och väldigt annorlunda för att vara en helt vanlig tisdag en helt vanlig vardag, som på så många sätt var helt unik och för mig väldigt ovanlig.
Onsdagen 29 september, vaknade upp i Ed, runt 12 grader under hela dagen mulet och på hemvägen till Alvesta regnade det när vi kom in i Småland. Kändes som att det var en förkylning på gång, men väldigt diffust, kände även lite sådär under tisdagen, men trodde mest på att det var nån form av "resfeber". Det var en lång och stel bilresa på tisdagseftermiddagen, dessutom lite stressad av själva resan och lite dålig sömn några nätter. Kan vara så ibland med känslan i kroppen, löpning kan få det att antingen försvinna helt eller att det blir sämre. Efter tisdagens pass kände jag mig pigg i kroppen.
Efter frukost så åkte vi åter upp till Nössemark, väldigt jobbigt och krokigt i 3 mil. Blev lite åksjuk men inte så illa som gårdagen. Sedan blev det lite möte med personalen där, lite trevande men ändå ett första steg på en troligtvis rätt lång resa framöver. Tror ändå att jag bidra med något, även om det kan vara lite svårt att se hur, i alla fall i detta tidiga skede. Först kommer det bli mycket och jobbig input innan det kan bli någon output. Men personalen och stämningen verkar ändå ha en bra inställning till sina jobb, hoppas det fortsätter på samma sätt framöver. Vi var där till lite efter 14, sedan började en lång bilresa hem. Under resan hem så började jag nysa alltmer och förstod att det verkligen var en förkylning på gång. Var hemma strax in 20:00. En kort promenad med S för att få bort den värsta stelheten från den långa bilresan.
Torsdagen 30 september. Mulet och runt 11-12 grader och bitvis lite lätt duggregn. I dag blev det jobb hemifrån, Näsan rinner men har ändå känt mig hyfsat pigg i huvudet under förmiddagen.
Fredagen 1 oktober. Mulet och cirka 14 grader på eftermiddagen. Förkylningen inte bättre, ungefär som igår, kanske till och med lite sämre, mer huvudvärk i dag, annars samma som i går. Var även och köpte mig ett snabbtest. Det var negativt, ändå bra att veta. Men nu har jag nedsatt försvar och måste vara än mer försiktig när jag rör mig ute bland folk. I dag hade jag munskydd när jag var på apoteket. Det blev inte mycket jobb gjort under dagen, hade för lite energi, bara det nödvändigaste som det fanns kraft till. Framåt kvällen kände jag mig lite bättre, var det lättnaden av arbetets bördor på mina axlar som lättade sinnet? Det blev in till Växjö efter lite konsulterande med D. Där tog hon hand om mig på ett fantastiskt sätt med alla sina olika kurer hon lärt sig av sin mormor. Jag sov väldigt bra natten till lördag.
Lördagen 2 oktober. Mulet och runt 13 grader. Blev en lite längre promenad i stället för löpning, förkylningen finns kvar i kroppen, kanske något bättre i dag, jämfört med i går. Men inte tillräckligt för att springa. Blev först mot Teleborgs slott, därifrån mot Växjö-sjön och nästan ett helt varv runt den, sedan tillbaka mot Teleborg. Runt 8,5km. Förutom förkylningen så kändes det okej i övrigt i kroppen.