Blev en lite märklig runda, har återigen haft lite problem med min vänstervad, men bara när jag springer. Körde ett väldigt lugnt stiglöpningspass med dottern i går och det stramade på utsidan av vaden nästan hela tiden. I dag var tanken att det skulle bli ett lugnt distanspass, utan fartökningar eller backintervaller insprängda. Men däremot rätt så kuperat.
Dagens runda
Försökte vara noga med hållningen och att få fram höften, men det är lite svårare i de lite lägre farterna. Vädret var perfekt idag, 15 grader och solsken, svag vind som inte störde speciellt mycket. Springer man mestadels i skogen så är man som väl är inte så "drabbad" av vinden. Det började mola nästan omgående i vänstervaden, men inte så att jag hade några tankar på att avbryta passet. Efter några kilometer så försvann det nästan helt sedan vandrade det runt på något konstigt sätt som jag inte varit med om innan. I bland stramade det på baksidan bara för att någon kilometer senare stram på insidan av vaden. Försökte mota bort dom negativa tankarna och bara köra på. Det var som värst efter 7-8 km och på asfaltsdelen efter 9 km ungefär. Sedan blev det åter bättre på grusvägen och de efterföljande elljusspåren. Den näst sista kilometern som brukar vara så svår kändes idag väldigt bra, fick nästan hålla igen lite, väldigt märkligt, det är rejält kuperat där också. Samt att jag hållit på i 15 km. Så kroppen borde inte reagerat så. Sista kilometern blev tyngre, den är i och för sig mest uppför.
Nu någon timme efteråt känns det bra, efter en hel del foamroller och bastu direkt efter passet.
I går körde jag crosstrainer, det var länge sedan. Körde på level 15. runt 160 watt i 20 minuter. Blev rejält trött i slutet. När jag körde som mest i vintras körde jag på level 18 i nästan 190 watt. Därefter ben och höftövningar. Samt 1*5 minuter i höjdhopparmattan.
Det blir inget lopp på lördag. Hade annars lite tankar på ett kuperat traillopp i Lammhult. Men vaden och motivationen för ett sådant lopp är inte på topp. Nu får jag försöka fokusera på en hel del styrka för att om möjligt få ordning på mina fot och vadproblem.
torsdag 4 juni 2015
måndag 1 juni 2015
Backtempo, 6km. Framfotsrunda 311.
Blev ett rätt bra pass, kändes lite segt i benen i början och slutet. Var nog inte riktigt återhämtad efter lördagens lopp. Körde dessutom ett rätt tufft gympass igår.
Dagens backtempo.
Direkt efter jobbet cyklade jag till Hanaslöv, 8 km enkel resa. Irriterad efter en hemsk eftermiddag på jobbet. Brukar ha problem med måndagarna men denna måndagen började på ett bra sätt och jag fick rätt mycket gjort på förmiddagen, vi har haft produktion även på helgerna i 2 månader så det blir alltid extra rörigt på måndagarna, dels ska helgens efterbörd tas om hand dels så är hela veckan som ligger framför oplanerad så det är extra tufft just på måndagen. Fast denna måndagen flöt det på bra ändå.
Sen på eftermiddagen så kom det frågor som är helt omöjliga att besvara utan att gissa eller ljuga, från stressade säljare. När det dyker upp sådant mitt i måndagsstressen så blir det för mycket. Blir man sen mer eller mindre pressad på att avlämna svar innan dagens slut så rinner det till slut över och jag tappar kontrollen. Vill bara försvinna därifrån och mår riktigt dåligt. Nästan svårt att andas. I dag brydde jag mig inte om vad dom sa eller pressade på med, för jag fann frågorna fullständigt irrelevanta och dessutom meningslösa, då dom var omöjliga att besvara utan att ljuga. Jag förklarade att jag inte fann någon mening i att gissa fram ett svar så därför fick dom heller inga svar. Det var inte populärt och jag får säkert lida för det framöver. Men i bland blir det helt enkelt bara för mycket.
Så när jag väl kom där i från så var det skönt att få skingra tankarna och koncentrera sig på löpningen för en stund. Bra väder för en gångs skull och under uppvärmningsvarvet kändes det så avkopplande och jag drömde mig bort till semestern. Då bestämmer jag själv över mina dagar, inte massa säljare eller chefer som styr över mig. Då infann sig ett lugn inom mig och jag kunde fokusera på backlöpningen. Körde allt i ett svep, utan att stanna, så tempot blev lite lugnare än om jag kört rena intervaller med vila mellan varje. Benen svarade bättre än väntat. Sista 2 km blev dock rätt tunga och då stramade det lite i låren. Försöker vara noga med att korta ner stegen i backen och hålla blicken högt. Sen i nerförsbacken så tar jag det rätt lugnt för att kunna köra på igen under nästa varv. Blir annorlunda löpning då det inte finns några flacka partier.
Kändes bra i både häl och vad. Hade mina Adidas. I går körde jag som sagt, roddmaskin, 210 watt i 20 minuter. Därefter både överkroppsövningar och benövningar, samt lite av de nya höftövningarna som jag hoppas ska stärka upp bålen på ett bra sätt.
Dagens backtempo.
Direkt efter jobbet cyklade jag till Hanaslöv, 8 km enkel resa. Irriterad efter en hemsk eftermiddag på jobbet. Brukar ha problem med måndagarna men denna måndagen började på ett bra sätt och jag fick rätt mycket gjort på förmiddagen, vi har haft produktion även på helgerna i 2 månader så det blir alltid extra rörigt på måndagarna, dels ska helgens efterbörd tas om hand dels så är hela veckan som ligger framför oplanerad så det är extra tufft just på måndagen. Fast denna måndagen flöt det på bra ändå.
Sen på eftermiddagen så kom det frågor som är helt omöjliga att besvara utan att gissa eller ljuga, från stressade säljare. När det dyker upp sådant mitt i måndagsstressen så blir det för mycket. Blir man sen mer eller mindre pressad på att avlämna svar innan dagens slut så rinner det till slut över och jag tappar kontrollen. Vill bara försvinna därifrån och mår riktigt dåligt. Nästan svårt att andas. I dag brydde jag mig inte om vad dom sa eller pressade på med, för jag fann frågorna fullständigt irrelevanta och dessutom meningslösa, då dom var omöjliga att besvara utan att ljuga. Jag förklarade att jag inte fann någon mening i att gissa fram ett svar så därför fick dom heller inga svar. Det var inte populärt och jag får säkert lida för det framöver. Men i bland blir det helt enkelt bara för mycket.
Så när jag väl kom där i från så var det skönt att få skingra tankarna och koncentrera sig på löpningen för en stund. Bra väder för en gångs skull och under uppvärmningsvarvet kändes det så avkopplande och jag drömde mig bort till semestern. Då bestämmer jag själv över mina dagar, inte massa säljare eller chefer som styr över mig. Då infann sig ett lugn inom mig och jag kunde fokusera på backlöpningen. Körde allt i ett svep, utan att stanna, så tempot blev lite lugnare än om jag kört rena intervaller med vila mellan varje. Benen svarade bättre än väntat. Sista 2 km blev dock rätt tunga och då stramade det lite i låren. Försöker vara noga med att korta ner stegen i backen och hålla blicken högt. Sen i nerförsbacken så tar jag det rätt lugnt för att kunna köra på igen under nästa varv. Blir annorlunda löpning då det inte finns några flacka partier.
Kändes bra i både häl och vad. Hade mina Adidas. I går körde jag som sagt, roddmaskin, 210 watt i 20 minuter. Därefter både överkroppsövningar och benövningar, samt lite av de nya höftövningarna som jag hoppas ska stärka upp bålen på ett bra sätt.
lördag 30 maj 2015
ATC-loppet Alvesta 2015. Framfotsrunda 310
Blev ett bra lopp resultatmässigt, det blev vinst. Första gången jag vinner ett lopp sedan lumpen. Har laddat bra i veckan och sovit gott i natt. Så jag kände mig pigg i kroppen. Loppet startade vid 11:00. En perfekt tid. Man behöver inte stiga upp jättetidigt för att äta. Vaknade inne i Växjö hos D. Var en väldigt trevlig kväll i går, med en bra film och ett par öl. Jag slappnade av och kunde sova riktigt bra. Så bra att jag vaknade med en stel vänsteraxel. Händer ofta tyvärr. Tror att det beror på att jag blir liggandes för länge på en sida.
Åkte tillbaka till Alvesta, med en bra känsla i kroppen, precis lagom med anspänning. Inte nervös. Det 3:e loppet i maj för min del. Så jag har blivit van vid att springa tävlingar. Detta loppet var det minsta sett till antal deltagare, men på något sätt det roligaste för det var på hemmaplan. Äntligen någon som tar tag i det i Alvesta. En bra grej då alla anmälningsavgifter oavkortat gick till barncancerfonden. Tror dom fick ihop nästan 10000 kr.
ATC-Loppet 2015 Medelpuls 169. Maxpuls 178.
Visste att jag skulle tillhöra dom som låg rätt långt fram i loppet. Men man vet aldrig, det dök upp någon okänd kille från Lammhult, men han sprang 5 km:s banan. När jag värmde upp kom det en kille jag kände igen. Har sett honom springa på vägarna i Alvesta, rätt snabbt och med ett väldigt fint löpsteg. Jag frågade honom om vad han siktade på tidsmässigt. Han sa att han några veckor tidigare sprungit milen på 38 minuter. Så lite bättre än mig. Så jag bestämde mig för att det fick bli att försöka hänga på honom så länge som möjligt.
Vädret var sådär. men vi slapp regn under själva loppet, men banan var bitvis riktigt blöt och det var ett parti där det sög rejält. Parkeringen upp vid Hanaslöv var riktigt geggig. Annars inget som störde. Förutom att alla fick stanna för tåg redan efter 300 meter, jag stannade klockan och det visade sig vid målgång att det blev ungefär 1.10 i förlorad tid. Men eftersom fältet var hyfsat samlat så blev det rättvist. Det var jag och killen som gjort milen på 38 minuter som fick stanna först. Alla var på gott humör vid det ofrivilliga stoppet. Men så fort tåget passerat och bommarna gått upp var det dags att kämpa rejält. .
Loppet:
Loppet börjar med nästan 2km uppför. 38-minuters killen, drog i väg i ett hårt tempo. Första km på 3:54 tempo, andra 3:55 tempo och då är det en höjdskillnad på 45meter de första 2 km. Så det gick för fullt med en gång. Kändes tufft men ändå på rätt sida gränsen för min del, jag låg väldigt tätt i ryggen på honom. Jag andades tungt, men kunde inte höra hans andning, precis som om han bara joggade, hade ingen koll på hur hårt han tog i. 3:e och 4:e km i 3:50 tempo, bitvis utför annars rätt flackt med två "springbackar". Dessa springbackar kändes rejält. Jag hade svårt att följa nu. Han körde på hårt.
Hade börjat få lite hållkänslor, var lite orolig för att det skulle öka i smärta men det höll sig på en hanterlig nivå. Den 5:e km är uppför och en rejäl brant i denna delen av banan. Nu sänkte han farten rätt rejält, den 5:e km gick på 4:15. Här kände jag att jag hade lite mer att ge, men höll mig lugn, det var alldeles för långt kvar för att gå om honom och börja dra.
Väl framme i Hanaslöv så ökade farten lite igen. Jag kände av hållet men fortfarande på en hanterlig nivå. Han låg fortfarande först och verkade starkare igen. Helt flackt i 500 meter men sugande i marken då hela parkeringen var som en gyttjepöl. Sen var det en lite seg uppförsbacke kvar, 200 meter ungefär men inte så brant. Här sackade han igen. Nu hade vi precis sprungit 6 km. Han hade dragit hela vägen.
Jag kände nu att det var min tur att dra lite. Vi kommer nog att hålla ihop till mål han och jag och då måste jag också göra mitt? Dessutom så vände banan hemåt nu. Bara flack löpning kvar men i motvind.
Jag sprang med små vattenflaskor i händerna, drack knappt något i dag, men det är en mental trygghet att ha dom om man blir sådär enormt torr i munnen som jag blivit i vissa lopp tidigare. Jag gick upp jämsides och frågade om han ville ha lite vatten. Men han skakade på huvudet. Samtidigt gick jag upp i dragläge, lite lätt utför och ytterligare 800 meter i sidvind innan det blev resterande 3,5 km i ren motvind. Jag ökade en aning i tempo, 3:50 på den 6:e km, Jag förväntade mig att han skulle lägga sig i rygg, men nästan direkt fick jag en liten lucka på ett tiotal meter. Det var oväntat.
Jag bestämde mig för att köra på i mitt tempo. Stabil 3-taktsandning utan att ta ut mig helt. Den 7:e km svagt utför, den gick i 3:46 tempo. Här kände jag mig stark. Jag brydde mig aldrig om att vända mig om för att kolla hur långt bakom han var. Det kändes som att det inte spelade någon roll. Jag skulle bara köra i mitt tempo nu. Därefter kom motvinden rejält, Öppen terräng på asfalt, ingen rygg eller annat som skyddade. Men i ledning på ett lopp. Var detta verkligen sant? Ja, fast än var jag inte i mål.
Men vände mig aldrig om ändå, kände att det bara skulle stressa mig. Det fick bli hur det ville med det, kommer han i fatt så gör han, och då är han bättre än mig för dagen, inget att göra något åt eller gräma sig över, man springer alltid för sig själv. Bara att köra på i mitt tempo. Det rullade på och snart var jag inne i samhället igen. 8 km i 3:48 tempo. Här hade han närmat sig något sa han. 9:e och 10 km var tunga, lite svagt uppför och nu var motvinden stygg. Benen lite stumnande. Dessa 2 km gick på 4:00 tempo.
720 meter kvar. Såg att bommarna inte var nere, började närma mig dom och tänkte, om dom går ner nu så kör jag på ändå. Men det kom inget tåg. Lite lätt utför efter järnvägen och bara 3-400 meter kvar. De sista 720 meterna gick i 3:49 tempo.
På min klocka fick jag 41:59 men den officiella tiden blev 43.07 (tidtagaren var inte medveten om att vi alla fick stanna för att ett tåg skulle passera), loppet var 10,72 km, det blev ett snitt på 3:55 tempo.
Det var lite folk som hejade på vid målgången, det var häftigt. Att komma först i mål med lite publik som applåderade. Jag återhämtade mig efter bara någon minut i knästående. Så det var en skön känsla efteråt, att inte bli helt slutkörd. Blev en kort ceremoni efter att alla kommit i mål. Fick en fin t-shirt och vattenflaska i pris. Inte varje dag det händer något sådant?
Jag är väldigt glad över prestationen. Känns nästan overkligt på något sätt, som om man var med i någon film. Efter de första km hade jag inget hopp om att komma först. En ung, stark kille som låg på så hårt. Men han gick på lite för hårt och orkade inte riktigt. Han var ungefär 30-40 sekunder efter mig i mål. Det visade sig att han inte laddat för detta loppet, utan kört på som vanligt i veckan. Det var det som skiljde oss åt i dag. Jag hade ju laddat på ett bra sätt, med 2 lugna pass i veckan. 7 km stiglöpning i måndags, 4 km lugn löpning i 5.00 tempo i torsdags. Det sista hårda passet förra lördagen, långpass med fartökning.
Nu känns det inte lika självklart med ett uppehåll längre, får se hur kroppen reagerar på detta. Hade mina Adidas i dag, skorna jag tränar i. Så första loppet utan lättviktsskor. Det kändes bra. Särskilt på asfalten i slutet. Då fick jag bra svar och kunde sträcka ut steget rejält.
Igår lugn rodd i 25 minuter, 150 i medelwatt. Ingen annan träning i övrigt.
Åkte tillbaka till Alvesta, med en bra känsla i kroppen, precis lagom med anspänning. Inte nervös. Det 3:e loppet i maj för min del. Så jag har blivit van vid att springa tävlingar. Detta loppet var det minsta sett till antal deltagare, men på något sätt det roligaste för det var på hemmaplan. Äntligen någon som tar tag i det i Alvesta. En bra grej då alla anmälningsavgifter oavkortat gick till barncancerfonden. Tror dom fick ihop nästan 10000 kr.
ATC-Loppet 2015 Medelpuls 169. Maxpuls 178.
Visste att jag skulle tillhöra dom som låg rätt långt fram i loppet. Men man vet aldrig, det dök upp någon okänd kille från Lammhult, men han sprang 5 km:s banan. När jag värmde upp kom det en kille jag kände igen. Har sett honom springa på vägarna i Alvesta, rätt snabbt och med ett väldigt fint löpsteg. Jag frågade honom om vad han siktade på tidsmässigt. Han sa att han några veckor tidigare sprungit milen på 38 minuter. Så lite bättre än mig. Så jag bestämde mig för att det fick bli att försöka hänga på honom så länge som möjligt.
Vädret var sådär. men vi slapp regn under själva loppet, men banan var bitvis riktigt blöt och det var ett parti där det sög rejält. Parkeringen upp vid Hanaslöv var riktigt geggig. Annars inget som störde. Förutom att alla fick stanna för tåg redan efter 300 meter, jag stannade klockan och det visade sig vid målgång att det blev ungefär 1.10 i förlorad tid. Men eftersom fältet var hyfsat samlat så blev det rättvist. Det var jag och killen som gjort milen på 38 minuter som fick stanna först. Alla var på gott humör vid det ofrivilliga stoppet. Men så fort tåget passerat och bommarna gått upp var det dags att kämpa rejält. .
Loppet:
Loppet börjar med nästan 2km uppför. 38-minuters killen, drog i väg i ett hårt tempo. Första km på 3:54 tempo, andra 3:55 tempo och då är det en höjdskillnad på 45meter de första 2 km. Så det gick för fullt med en gång. Kändes tufft men ändå på rätt sida gränsen för min del, jag låg väldigt tätt i ryggen på honom. Jag andades tungt, men kunde inte höra hans andning, precis som om han bara joggade, hade ingen koll på hur hårt han tog i. 3:e och 4:e km i 3:50 tempo, bitvis utför annars rätt flackt med två "springbackar". Dessa springbackar kändes rejält. Jag hade svårt att följa nu. Han körde på hårt.
Hade börjat få lite hållkänslor, var lite orolig för att det skulle öka i smärta men det höll sig på en hanterlig nivå. Den 5:e km är uppför och en rejäl brant i denna delen av banan. Nu sänkte han farten rätt rejält, den 5:e km gick på 4:15. Här kände jag att jag hade lite mer att ge, men höll mig lugn, det var alldeles för långt kvar för att gå om honom och börja dra.
Väl framme i Hanaslöv så ökade farten lite igen. Jag kände av hållet men fortfarande på en hanterlig nivå. Han låg fortfarande först och verkade starkare igen. Helt flackt i 500 meter men sugande i marken då hela parkeringen var som en gyttjepöl. Sen var det en lite seg uppförsbacke kvar, 200 meter ungefär men inte så brant. Här sackade han igen. Nu hade vi precis sprungit 6 km. Han hade dragit hela vägen.
Jag kände nu att det var min tur att dra lite. Vi kommer nog att hålla ihop till mål han och jag och då måste jag också göra mitt? Dessutom så vände banan hemåt nu. Bara flack löpning kvar men i motvind.
Jag sprang med små vattenflaskor i händerna, drack knappt något i dag, men det är en mental trygghet att ha dom om man blir sådär enormt torr i munnen som jag blivit i vissa lopp tidigare. Jag gick upp jämsides och frågade om han ville ha lite vatten. Men han skakade på huvudet. Samtidigt gick jag upp i dragläge, lite lätt utför och ytterligare 800 meter i sidvind innan det blev resterande 3,5 km i ren motvind. Jag ökade en aning i tempo, 3:50 på den 6:e km, Jag förväntade mig att han skulle lägga sig i rygg, men nästan direkt fick jag en liten lucka på ett tiotal meter. Det var oväntat.
Jag bestämde mig för att köra på i mitt tempo. Stabil 3-taktsandning utan att ta ut mig helt. Den 7:e km svagt utför, den gick i 3:46 tempo. Här kände jag mig stark. Jag brydde mig aldrig om att vända mig om för att kolla hur långt bakom han var. Det kändes som att det inte spelade någon roll. Jag skulle bara köra i mitt tempo nu. Därefter kom motvinden rejält, Öppen terräng på asfalt, ingen rygg eller annat som skyddade. Men i ledning på ett lopp. Var detta verkligen sant? Ja, fast än var jag inte i mål.
Men vände mig aldrig om ändå, kände att det bara skulle stressa mig. Det fick bli hur det ville med det, kommer han i fatt så gör han, och då är han bättre än mig för dagen, inget att göra något åt eller gräma sig över, man springer alltid för sig själv. Bara att köra på i mitt tempo. Det rullade på och snart var jag inne i samhället igen. 8 km i 3:48 tempo. Här hade han närmat sig något sa han. 9:e och 10 km var tunga, lite svagt uppför och nu var motvinden stygg. Benen lite stumnande. Dessa 2 km gick på 4:00 tempo.
720 meter kvar. Såg att bommarna inte var nere, började närma mig dom och tänkte, om dom går ner nu så kör jag på ändå. Men det kom inget tåg. Lite lätt utför efter järnvägen och bara 3-400 meter kvar. De sista 720 meterna gick i 3:49 tempo.
På min klocka fick jag 41:59 men den officiella tiden blev 43.07 (tidtagaren var inte medveten om att vi alla fick stanna för att ett tåg skulle passera), loppet var 10,72 km, det blev ett snitt på 3:55 tempo.
Det var lite folk som hejade på vid målgången, det var häftigt. Att komma först i mål med lite publik som applåderade. Jag återhämtade mig efter bara någon minut i knästående. Så det var en skön känsla efteråt, att inte bli helt slutkörd. Blev en kort ceremoni efter att alla kommit i mål. Fick en fin t-shirt och vattenflaska i pris. Inte varje dag det händer något sådant?
Jag är väldigt glad över prestationen. Känns nästan overkligt på något sätt, som om man var med i någon film. Efter de första km hade jag inget hopp om att komma först. En ung, stark kille som låg på så hårt. Men han gick på lite för hårt och orkade inte riktigt. Han var ungefär 30-40 sekunder efter mig i mål. Det visade sig att han inte laddat för detta loppet, utan kört på som vanligt i veckan. Det var det som skiljde oss åt i dag. Jag hade ju laddat på ett bra sätt, med 2 lugna pass i veckan. 7 km stiglöpning i måndags, 4 km lugn löpning i 5.00 tempo i torsdags. Det sista hårda passet förra lördagen, långpass med fartökning.
Nu känns det inte lika självklart med ett uppehåll längre, får se hur kroppen reagerar på detta. Hade mina Adidas i dag, skorna jag tränar i. Så första loppet utan lättviktsskor. Det kändes bra. Särskilt på asfalten i slutet. Då fick jag bra svar och kunde sträcka ut steget rejält.
Igår lugn rodd i 25 minuter, 150 i medelwatt. Ingen annan träning i övrigt.
torsdag 28 maj 2015
Kort runda, 4,5 km. Framfotsrunda 309
Blev en kort runda, 2 varv i Spånens nyrenoverade elljusspår. Körde på i 5.00 tempo. Började regna efter några minuter och tilltog efterhand, därför blev sista 500 meterna lite snabbare.
Kändes sådär. Har haft lite problem med min vänstervad sista veckorna. Känns inget i vila men så fort jag springer kommer det tillbaka.
I tisdags körde jag lite roddmaskin (20 minuter i 150 watt) därefter orientering, tog det väldigt lugnt, för det kändes det rejält i vaden. I går bara lite roddmaskin ( 10 minuter i 200 watt) och överkroppsträning efter det. Efter dagens korta runda så blev det 8 minuter i 200 watt på roddmaskinen. Allt för att ha pigga ben till lördagens lopp här i Alvesta.
Dagens runda
Men känner mig inte jättesugen. Har börjat misströsta lite med att jämnt ha känningar, är det inte högerfoten så är det vänsterhälen, eller vaderna. Försöker variera med både underlag och skor. Men det vill inte riktigt släppa eller vara helt utan känningar. Det har den senaste tiden växt fram en tanke om att ta ett långt uppehåll från löpningen. Köra lördagens lopp och därefter ta eventuellt ett par månaders vila. Har haft några viloperioder de senaste 2 åren, men det har varit ofrivilliga, då jag skadat mig rejält. Men när jag haft dessa uppehåll för skador så har de övriga långvariga, molande känningarna inte velat gå över.
Men det är ett svårt beslut, det är alltid så besvärligt att komma igång igen. Lätt att ha för bråttom och så börjar det om igen. Fast jag vill ju fortsätta att utvecklas och kunna springa många år till, då är förmodligen ett lite längre uppehåll nödvändigt. För nu har jag haft ont i vänsterhälen i 18-19 månader. I bland är det lite bättre men har hela tiden varit trycköm och inte någon gång under denna perioden kunnat trycka till rejält i uppförsbackar. Stressfrakturen i högerfoten för 14 månader sedan gör sig också ständigt påmind, speciellt om jag kör hoppövningar, samt om det blir 2 dagar i rad med löpning.
Dessutom är jag sned i överkroppen, troligtvis sedan mina golfår och med alla år med innebandy. Hade en vinter då ryggen var helt ur form. Rätt många ryggskott genom åren. Har de senaste 20 åren nästan jämnt känt av ryggen på ett eller annat sätt. Varit slarvig med träning för ryggen och till slut så kommer det besvär. Det är därför jag kör på rätt hårt med roddmaskinen och övriga ryggövningar. Jag känner mig allt bättre i ryggen och har inte ont så ofta nu. Men snedheten verka vara svår att träna bort. Jag har väldigt svårt för kotknackare. De jag känner som gått till sådana har efter ett tag fått tillbaka samma besvär igen. Tror på att det går att träna till rätt, bara man hittar rätt övningar.
Så det kommer nog bli ett uppehåll efter lördagens lopp. Köra en del racer istället och träna på styrka i bål och baksida lår. Det kommer inte att bli lätt mentalt. För löpningen ger mig så mycket avkoppling och stimulans. Alla olika pass, då man får ta ut sig rejält. Med en rejäl kick efteråt. Det är svårt att få på andra träningssätt. Löpningen är unik på det sättet.
Att jag har bra kondition i övrigt blev jag varse i bilen på väg upp till måndagens pass, jag var avslappnad och det gick sakta i trafiken genom Alvesta, hade redan satt igång pulsklockan och den visade 37-36 slag/minut. Det har jag aldrig varit med om innan, som lägst har klockan visat 42 slag. Båda dessa gånger då jag suttit i bilen. Men jag har inte den rätta tekniken eller musklerna för att få ut min kondition maximalt i löpningen. Så det finns mycket att jobba på framöver. I bland måste man kanske ta ett steg tillbaka för att komma vidare till nästa nivå?
Perioden för ett uppehåll är kanske inte optimal, det kommer bli många fina kvällar och dagar framöver. Men jag har ju innan jag påbörjade denna satsning, varje sommar ett rätt långt uppehåll. Då blev det cykling i stället. Är ju trots allt bara 47 år. Så nog finns det tid för att utvecklas även om jag tar ett litet uppehåll på ett par månader. Bättre att kunna köra på i många år framöver än att till slut åka på en rejäl skada, bara för att jag vägrar lyssna på kroppen.
Kändes sådär. Har haft lite problem med min vänstervad sista veckorna. Känns inget i vila men så fort jag springer kommer det tillbaka.
I tisdags körde jag lite roddmaskin (20 minuter i 150 watt) därefter orientering, tog det väldigt lugnt, för det kändes det rejält i vaden. I går bara lite roddmaskin ( 10 minuter i 200 watt) och överkroppsträning efter det. Efter dagens korta runda så blev det 8 minuter i 200 watt på roddmaskinen. Allt för att ha pigga ben till lördagens lopp här i Alvesta.
Dagens runda
Men känner mig inte jättesugen. Har börjat misströsta lite med att jämnt ha känningar, är det inte högerfoten så är det vänsterhälen, eller vaderna. Försöker variera med både underlag och skor. Men det vill inte riktigt släppa eller vara helt utan känningar. Det har den senaste tiden växt fram en tanke om att ta ett långt uppehåll från löpningen. Köra lördagens lopp och därefter ta eventuellt ett par månaders vila. Har haft några viloperioder de senaste 2 åren, men det har varit ofrivilliga, då jag skadat mig rejält. Men när jag haft dessa uppehåll för skador så har de övriga långvariga, molande känningarna inte velat gå över.
Men det är ett svårt beslut, det är alltid så besvärligt att komma igång igen. Lätt att ha för bråttom och så börjar det om igen. Fast jag vill ju fortsätta att utvecklas och kunna springa många år till, då är förmodligen ett lite längre uppehåll nödvändigt. För nu har jag haft ont i vänsterhälen i 18-19 månader. I bland är det lite bättre men har hela tiden varit trycköm och inte någon gång under denna perioden kunnat trycka till rejält i uppförsbackar. Stressfrakturen i högerfoten för 14 månader sedan gör sig också ständigt påmind, speciellt om jag kör hoppövningar, samt om det blir 2 dagar i rad med löpning.
Dessutom är jag sned i överkroppen, troligtvis sedan mina golfår och med alla år med innebandy. Hade en vinter då ryggen var helt ur form. Rätt många ryggskott genom åren. Har de senaste 20 åren nästan jämnt känt av ryggen på ett eller annat sätt. Varit slarvig med träning för ryggen och till slut så kommer det besvär. Det är därför jag kör på rätt hårt med roddmaskinen och övriga ryggövningar. Jag känner mig allt bättre i ryggen och har inte ont så ofta nu. Men snedheten verka vara svår att träna bort. Jag har väldigt svårt för kotknackare. De jag känner som gått till sådana har efter ett tag fått tillbaka samma besvär igen. Tror på att det går att träna till rätt, bara man hittar rätt övningar.
Så det kommer nog bli ett uppehåll efter lördagens lopp. Köra en del racer istället och träna på styrka i bål och baksida lår. Det kommer inte att bli lätt mentalt. För löpningen ger mig så mycket avkoppling och stimulans. Alla olika pass, då man får ta ut sig rejält. Med en rejäl kick efteråt. Det är svårt att få på andra träningssätt. Löpningen är unik på det sättet.
Att jag har bra kondition i övrigt blev jag varse i bilen på väg upp till måndagens pass, jag var avslappnad och det gick sakta i trafiken genom Alvesta, hade redan satt igång pulsklockan och den visade 37-36 slag/minut. Det har jag aldrig varit med om innan, som lägst har klockan visat 42 slag. Båda dessa gånger då jag suttit i bilen. Men jag har inte den rätta tekniken eller musklerna för att få ut min kondition maximalt i löpningen. Så det finns mycket att jobba på framöver. I bland måste man kanske ta ett steg tillbaka för att komma vidare till nästa nivå?
Perioden för ett uppehåll är kanske inte optimal, det kommer bli många fina kvällar och dagar framöver. Men jag har ju innan jag påbörjade denna satsning, varje sommar ett rätt långt uppehåll. Då blev det cykling i stället. Är ju trots allt bara 47 år. Så nog finns det tid för att utvecklas även om jag tar ett litet uppehåll på ett par månader. Bättre att kunna köra på i många år framöver än att till slut åka på en rejäl skada, bara för att jag vägrar lyssna på kroppen.
måndag 25 maj 2015
Stiglöpning, 7 km. Framfotsrunda 308.
Blev en helt okej runda om man bortser från stramande vänstervad sista km. Särskilt med tanke på att det var länge sedan jag körde ett lite längre stiglöpningspass. Har tänkt mig en lite lugnare vecka, då det på lördag finns ett nytt lopp. ATC-loppet, i Alvesta. Men vet inte hur mycket av tävlingskänsla som kommer att infinna sig? Verkar inte vara så många anmälda.
Men ändå ett kul initiativ, det var många år sedan det sprangs något lopp i Alvesta. Tycker dock att det görs ett rätt så stort misstag detta loppet. ATC:s lokaler ligger I början på den östra sidan i Alvesta. Som de flesta vet så är Alvesta mest känd för sin järnvägsknutpunkt. Därför kan det här loppet bli lite konstigt. Järnvägsspåret mellan Alvesta och Växjö ska passeras 2 gånger. Precis i början och ungefär 300 meter innan målgång. Det är en livligt trafikerad sträcka och bommarna går ner med väldigt god marginal. Vet inte hur man ska agera? I början blir det förmodligen rättvist eftersom fältet vid en eventuell tågpasseringen är väl samlat. Men i slutet på loppet är det kanske inte helt optimalt att behöva vänta 3-4 minuter på ett tåg när man har 300 meter kvar av 10,7 km:s hård löpning. Vete katten om man inte springer över spåret ändå, om det är fritt? Får se vad som händer?
Dagens stiglöpning.
Men som sagt, det var med en lite dyster känsla jag avslutade dagens annars så fina pass. Vaden är lite stum fortfarande, körde på med foamroller och bastu efteråt för att lindra en aning. Passet kändes annars riktigt bra bitvis, att jag är lite starkare i benen, trots att jag inte sprungit stigar på ett tag. Förra året när jag körde samma pass var det väldigt jobbigt andra halvan, i säkert 4-5 pass innan det släppte lite. Det märks tydligt i kroppen att det är andra muskler i ben och fötter som används. Hade Salming Trail-skorna i dag. kändes bättre än första gången. Men dom är i stummaste laget i sulan.
I går körde jag 2 km väldigt lugn stiglöpning med och i dotterns tempo. Därefter roddmaskin, 215 watt i snitt. En seg känsla inledningsvis, men efterhand funkade det allt bättre. Därefter lite överkroppsövningar, samt de nya höftövningarna som jag kört för 3:e gången nu. Tycker mig känna redan nu att dom gör nytta. Får se om ett par veckor till.
Men ändå ett kul initiativ, det var många år sedan det sprangs något lopp i Alvesta. Tycker dock att det görs ett rätt så stort misstag detta loppet. ATC:s lokaler ligger I början på den östra sidan i Alvesta. Som de flesta vet så är Alvesta mest känd för sin järnvägsknutpunkt. Därför kan det här loppet bli lite konstigt. Järnvägsspåret mellan Alvesta och Växjö ska passeras 2 gånger. Precis i början och ungefär 300 meter innan målgång. Det är en livligt trafikerad sträcka och bommarna går ner med väldigt god marginal. Vet inte hur man ska agera? I början blir det förmodligen rättvist eftersom fältet vid en eventuell tågpasseringen är väl samlat. Men i slutet på loppet är det kanske inte helt optimalt att behöva vänta 3-4 minuter på ett tåg när man har 300 meter kvar av 10,7 km:s hård löpning. Vete katten om man inte springer över spåret ändå, om det är fritt? Får se vad som händer?
Dagens stiglöpning.
Men som sagt, det var med en lite dyster känsla jag avslutade dagens annars så fina pass. Vaden är lite stum fortfarande, körde på med foamroller och bastu efteråt för att lindra en aning. Passet kändes annars riktigt bra bitvis, att jag är lite starkare i benen, trots att jag inte sprungit stigar på ett tag. Förra året när jag körde samma pass var det väldigt jobbigt andra halvan, i säkert 4-5 pass innan det släppte lite. Det märks tydligt i kroppen att det är andra muskler i ben och fötter som används. Hade Salming Trail-skorna i dag. kändes bättre än första gången. Men dom är i stummaste laget i sulan.
I går körde jag 2 km väldigt lugn stiglöpning med och i dotterns tempo. Därefter roddmaskin, 215 watt i snitt. En seg känsla inledningsvis, men efterhand funkade det allt bättre. Därefter lite överkroppsövningar, samt de nya höftövningarna som jag kört för 3:e gången nu. Tycker mig känna redan nu att dom gör nytta. Får se om ett par veckor till.
lördag 23 maj 2015
Långpass, 19 km, inkl. 4.5 km fartökning. Framfotsrunda 307
Blev en bra runda. Känslan inför var inte så bra, i torsdags körde jag ett lite avkortat distanspass med en tung och stel känsla. I går på gymmet var det också segt och lite oinspirerat under rodden som jag fick slita rätt rejält för att klara att hålla 200 watt i medel över 5 km. Därefter lite överkroppsövningar.
Har sedan en vecka haft lite känningar på utsidan av vänstervaden, molande och nästan bara under löpning, känner inget vid vila. I torsdags kändes det som mest. Men då hade det varit löpning 4 dagar i rad om än med varierad ansträngningsgrad och tempo. I onsdags bara ett väldigt kort pass med och i dotterns intervalltempo.
Jag vet att jag har lite obalanser i min kropp och det påverkar mig särskilt vid löpning i lugnare tempo. Det är nästan alltid vid dessa tillfällen som jag känner av eventuella småskador och känningar. Det blev likadant under dagens pass. Hade redan innan tänkt hur passet skulle bli. En kopia på långpasset som jag sprang för 2 veckor sedan. Det blev nästintill identiskt. Under fartdelen exakt samma tempo, 3:52 i snitt över 4,5 km, efter att jag först sprungit 11 km i 5:00 tempo. Under fartdelen kände jag inget i vaden. Under den lite lugnare delen molade och stramade det bitvis, men inte alls som i torsdags.
Dagens långpass, med fartökning.
Känslan under fartdelen var att det gick lite snabbare, kände mig lätt och stark under vissa partier. Höll mig på rätt sida om gränsen hela vägen även om den sista kilometern blev tung i lite motvind.
Men annars känns det som jag sitter fast lite i min utveckling, det blir inte snabbare för tillfället. Har kört detta passet 3-4 gånger under våren och det har blivit i princip i samma farter. Frågan är om jag har nått mitt max nu och att jag i stället får försöka bibehålla farterna så länge det går? Men någonstans därinne känner jag att det finns en växel till, det gäller bara att få ihop alla delarna. En sak som jag ska fokusera en del på framöver är styrketräning för ben och höfter. Har kört lite höftövningar men helt utan vikter. Men har hittat några övningar nu där jag ska lägga på några kilos motstånd. För jag känner att jag fortfarande är alldeles för svag i höft och bål. När jag har lite medvind eller lätt nerförslut, då känner jag att jag kommer "upp" mer i steget och hållningen.
Har sedan en vecka haft lite känningar på utsidan av vänstervaden, molande och nästan bara under löpning, känner inget vid vila. I torsdags kändes det som mest. Men då hade det varit löpning 4 dagar i rad om än med varierad ansträngningsgrad och tempo. I onsdags bara ett väldigt kort pass med och i dotterns intervalltempo.
Jag vet att jag har lite obalanser i min kropp och det påverkar mig särskilt vid löpning i lugnare tempo. Det är nästan alltid vid dessa tillfällen som jag känner av eventuella småskador och känningar. Det blev likadant under dagens pass. Hade redan innan tänkt hur passet skulle bli. En kopia på långpasset som jag sprang för 2 veckor sedan. Det blev nästintill identiskt. Under fartdelen exakt samma tempo, 3:52 i snitt över 4,5 km, efter att jag först sprungit 11 km i 5:00 tempo. Under fartdelen kände jag inget i vaden. Under den lite lugnare delen molade och stramade det bitvis, men inte alls som i torsdags.
Dagens långpass, med fartökning.
Känslan under fartdelen var att det gick lite snabbare, kände mig lätt och stark under vissa partier. Höll mig på rätt sida om gränsen hela vägen även om den sista kilometern blev tung i lite motvind.
Men annars känns det som jag sitter fast lite i min utveckling, det blir inte snabbare för tillfället. Har kört detta passet 3-4 gånger under våren och det har blivit i princip i samma farter. Frågan är om jag har nått mitt max nu och att jag i stället får försöka bibehålla farterna så länge det går? Men någonstans därinne känner jag att det finns en växel till, det gäller bara att få ihop alla delarna. En sak som jag ska fokusera en del på framöver är styrketräning för ben och höfter. Har kört lite höftövningar men helt utan vikter. Men har hittat några övningar nu där jag ska lägga på några kilos motstånd. För jag känner att jag fortfarande är alldeles för svag i höft och bål. När jag har lite medvind eller lätt nerförslut, då känner jag att jag kommer "upp" mer i steget och hållningen.
torsdag 21 maj 2015
Kuperad distans, 14 km. Framfotsrunda 306
Blev en kantig och rätt så stel och tung runda, trots avsaknad av farthöjningar eller backintervaller. Hade sedan innan bestämt mig för att undvika backintervaller idag. Har märkt att jag är sliten på torsdagar och har tänkt mig att prova lite lugnare pass på just torsdagar för att se om det har en positiv effekt på löpningen i övrigt.
Dagens kuperade distans i 5:00 tempo.
Sista registrerade löprundan var intervallerna i måndags. Men jag hade en väldigt tuff träningskväll i tisdags. Det var en av dom tuffaste träningskvällarna på väldigt länge för min del. Var totalt utpumpad efteråt. När jag kom så åt jag allt jag kom över men blev aldrig riktigt mätt. Det började med ett rätt tufft gympass med rodd i 221 watt i medel. Därefter intensivt pass för överkroppen i gymmets maskiner. Sedan snabbt hem för att äta lite. Tanken sen var att kvällen skulle bli rätt lugn med dotterns orientering, där jag i år varit med henne för att hjälpa där jag kan. Brukar bli lätt jogg blandat med gång. Men när jag ringde för att påminna henne så ville hon inte, hade fått huvudvärk. Kvällen var fin och jag kände mig hyfsat pigg i kroppen så jag cyklade dit själv för att springa en runda.
Kom dit precis innan 18.00 och lyssnade lite på genomgången. Det fanns 3 olika banor att välja på och jag vet inte vad som fick mig att välja den längsta men så blev det i alla fall, 4,6km "fågelvägen". Kanske att jag i min naivitet relaterade och översatte det i ren löpning, inte så långt? Jag gav mig av och det kändes helt okej i början, hittade dom 4 första kontrollerna utan större problem och lyckades hålla mig torr om fötterna så långt. Men sen började energin så sakteliga ta slut och det som slutar fungera först då, i alla fall för mig, är hjärnan. Då kom den första felspringningen och det blev säkert 1 km extra till nästa kontroll. Därefter var jag tvungen att passera ett kärr. Nu var jag blöt om fötterna, men när man orienterar så gör det inte så mycket. Hade allt svårare att hitta kontrollerna nu, men lyckades hitta alla till nr.9. Men därefter valde jag helt fel väg, tog mig igenom ytterligare ett kärr, blöt upp till knäna. Sen blev jag slarvig. Jag visste på ett ungefär var i skogen jag var men läste kartan väldigt slarvigt och tog helt enkelt ett extremt felbeslut. Nästa kontroll var vid en kraftledningsknut, problemet var att jag bestämde mig för fel knut, en som var 7-800 meter ifrån den rätta. Jag var så trött nu att jag inte kunde förstå att det var fel. Trots att jag sprungit på stigarna här säkert över 100 gånger. Det är nästan otäckt hur fel det kan bli. Den knuten jag sprang till var inte ens med på kartan. Jag letade och letade och tittade på kartan men kunde inte förstå att jag var på fel plats. Men det var detaljer som inte stämde, men jag kunde inte då förstå det. Det började regna och jag var både kall och trött. 2 kontroller kvar men jag gav upp. Visste att det ungefär 1 km kvar till målet. Jag tog närmsta stig och kunde stappla in i "mål" besviken och trött så pratade jag med personen som satt ut kontrollerna. Jag förstod fortfarande inte att jag varit vid fel knut. Så jag diskuterade med honom och sa till honom att jag inte kunde förstå att jag inte hittade den 10:e kontrollen. Hade hållit på i över 90 minuter.
Jag cyklade hem, trött och matt i kroppen, blöt och hungrig dessutom. Väl hemma i hemmets lugna vrå började jag studera kartan igen och efter ett tag gick det upp för mig var jag varit och var jag skulle varit. Det är som sagt var konstigt hur dåligt hjärnan kan fungera vid trötthet. Det var en ordentlig läxa för mig. Det blir till att ta en kortare bana nästa gång och vara noggrann. Men hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv vad det gäller orientering.
Igår, efter den strapatsrika tisdagen, blev det korta intervaller med dottern, i hennes tempo. Vi körde 3*100 meter + 3*60 meter. Därefter gymmet med nya övningar för lår och höfter. Hoppas kunna få upp lite mer styrka i ben och höfter. Det var delvis därför som det blev tungt i dagens löpning. Träningsvärken från det passet slog på under dagens lugna pass. Kändes i både höfter och lår.
Dagens kuperade distans i 5:00 tempo.
Sista registrerade löprundan var intervallerna i måndags. Men jag hade en väldigt tuff träningskväll i tisdags. Det var en av dom tuffaste träningskvällarna på väldigt länge för min del. Var totalt utpumpad efteråt. När jag kom så åt jag allt jag kom över men blev aldrig riktigt mätt. Det började med ett rätt tufft gympass med rodd i 221 watt i medel. Därefter intensivt pass för överkroppen i gymmets maskiner. Sedan snabbt hem för att äta lite. Tanken sen var att kvällen skulle bli rätt lugn med dotterns orientering, där jag i år varit med henne för att hjälpa där jag kan. Brukar bli lätt jogg blandat med gång. Men när jag ringde för att påminna henne så ville hon inte, hade fått huvudvärk. Kvällen var fin och jag kände mig hyfsat pigg i kroppen så jag cyklade dit själv för att springa en runda.
Kom dit precis innan 18.00 och lyssnade lite på genomgången. Det fanns 3 olika banor att välja på och jag vet inte vad som fick mig att välja den längsta men så blev det i alla fall, 4,6km "fågelvägen". Kanske att jag i min naivitet relaterade och översatte det i ren löpning, inte så långt? Jag gav mig av och det kändes helt okej i början, hittade dom 4 första kontrollerna utan större problem och lyckades hålla mig torr om fötterna så långt. Men sen började energin så sakteliga ta slut och det som slutar fungera först då, i alla fall för mig, är hjärnan. Då kom den första felspringningen och det blev säkert 1 km extra till nästa kontroll. Därefter var jag tvungen att passera ett kärr. Nu var jag blöt om fötterna, men när man orienterar så gör det inte så mycket. Hade allt svårare att hitta kontrollerna nu, men lyckades hitta alla till nr.9. Men därefter valde jag helt fel väg, tog mig igenom ytterligare ett kärr, blöt upp till knäna. Sen blev jag slarvig. Jag visste på ett ungefär var i skogen jag var men läste kartan väldigt slarvigt och tog helt enkelt ett extremt felbeslut. Nästa kontroll var vid en kraftledningsknut, problemet var att jag bestämde mig för fel knut, en som var 7-800 meter ifrån den rätta. Jag var så trött nu att jag inte kunde förstå att det var fel. Trots att jag sprungit på stigarna här säkert över 100 gånger. Det är nästan otäckt hur fel det kan bli. Den knuten jag sprang till var inte ens med på kartan. Jag letade och letade och tittade på kartan men kunde inte förstå att jag var på fel plats. Men det var detaljer som inte stämde, men jag kunde inte då förstå det. Det började regna och jag var både kall och trött. 2 kontroller kvar men jag gav upp. Visste att det ungefär 1 km kvar till målet. Jag tog närmsta stig och kunde stappla in i "mål" besviken och trött så pratade jag med personen som satt ut kontrollerna. Jag förstod fortfarande inte att jag varit vid fel knut. Så jag diskuterade med honom och sa till honom att jag inte kunde förstå att jag inte hittade den 10:e kontrollen. Hade hållit på i över 90 minuter.
Jag cyklade hem, trött och matt i kroppen, blöt och hungrig dessutom. Väl hemma i hemmets lugna vrå började jag studera kartan igen och efter ett tag gick det upp för mig var jag varit och var jag skulle varit. Det är som sagt var konstigt hur dåligt hjärnan kan fungera vid trötthet. Det var en ordentlig läxa för mig. Det blir till att ta en kortare bana nästa gång och vara noggrann. Men hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv vad det gäller orientering.
Igår, efter den strapatsrika tisdagen, blev det korta intervaller med dottern, i hennes tempo. Vi körde 3*100 meter + 3*60 meter. Därefter gymmet med nya övningar för lår och höfter. Hoppas kunna få upp lite mer styrka i ben och höfter. Det var delvis därför som det blev tungt i dagens löpning. Träningsvärken från det passet slog på under dagens lugna pass. Kändes i både höfter och lår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)