Barfotaintervaller, 4*1000meter på tartan. Framfotsrunda 145.

Blev samma intervaller som fredagen för lite drygt en vecka sedan. Trodde att förkylningen var helt över men när man kommer upp i den ansträngningen som man gör i slutet på en 1000 meters intervall så märker man om man är helt återställd eller inte.

Dagens runda.

Det gick något tyngre än förra gången, åtminstone var känslan sådan. Kändes långsamt men gick i snitt på 3:35/km, vilket var glatt överraskande.  Men som vanligt går alltid min första snabbast. Den var riktigt jobbig mentalt de sista 400 meterna. Sen blir jag lite försiktigare eftersom när den första blir för tuff så vill jag inte vara med om det mer så då drar jag nästan alltid ner första halvan av intervall nr.2 för att få ett jämnare tempo. Man ska ju helst springa intervallerna i ett lätt stegrande schema, men där blir det nästan alltid fel för mig. Intervallerna idag, kändes inte riktigt bekväma eller kontrollerade, möjligt att den sista blev den bästa rent känslomässigt, men där tog jag en lite för lång paus innan jag påbörjade den.

Steget kändes betydligt tyngre idag, kändes som jag klampade rejält med hela foten i nedslaget.
Hade lite ont i hälen första kilometern men det släppte fint på andra uppvärmningskilometern.
Men jag vågar/orkar inte köra mer än 4 stycken ännu. Det känns i pekfingertån när jag springer barfota, då kommer det en lite stickande känsla i överdelen på foten i just den tåns förlängningen. Precis där jag hade den metartarsala stressfrakturen i vintras. Den har ännu inte släppt helt. Men den begränsar  inte löpningen nu, bara att den gör sig lite påmind när jag springer i VFF eller helt barfota. Numer känner jag igen signalerna och avbryter i tid.


Det stora problemet för just mig och som kanske gör det omöjligt att springa några längre distanser barfota eller i VFF är att min pekfingertå är längre än stortån. När det är så visar många undersökningar att risken för stressfraktur i den andra tåleden ökar dramatiskt vid löpning med minimalistiska skor, blir för stor belastning för just den tån. På mig är just den högra foten sådan men inte den vänstra.

I det vita fältet var stressfrakturen, och det finns ibland känningar just i det området.

Både på över och undersidan, när jag springer med "vanliga" skor så kommer det ofta känningar på undersidan av foten, medans det känns mer på ovansidan i VFF. Det är 5 månader sedan den skadan kom, de 2 första månaderna kunde jag inte springa alls. Efter det har jag sprungit, men mer sparsamt i de tunna skorna. Så tillsammans med min krånglande vänsterhäl så är det foten som begränsar för tillfället.

Det svåra är att hitta rätt nivå, att fortfarande kunna springa men utan att åter bli skadad men ändå samtidigt utveckla både muskler och leder för att på sikt kunna springa obehindrat på det viset jag vill. Efter att jag vilat min häl i över 2 månader i samband med stressfrakturen i foten och det inte hjälpte någonting. Så tror jag på att köra på, men med stor försiktighet. Om det är rätt eller fel är omöjligt att svara på.

2 Varv runt Växjösjön, 11,5 km medeldistans, framfotsrunda 144.

Har inte sprungit sedan förra fredagen. Kände hur det började komma en förkylning i söndags morse, den vill inte bryta ut riktigt förrän på tisdagen och kulminerade på torsdagen. I går väde dock och idag kunde jag åter springa.
Är alltid lite orolig efter en förkylning, så lätt att börja för tidigt, så jag hade koll på pulsen med täta mellanrum, för mig är det en bra indikator på om det finns infektion kvar i kroppen eller inte. Pulsen blir minst 15 slag högre då i jämförelse vid samma ansträngningsnivå när jag är fri från infektion.
Idag så skenade klockan igen men inte direkt vid start som den brukar utan efter en kilometer, men jag fortsatte, kände att den inte kunde stämma och efter några hundra meter så kom den ner till normala nivåer igen. Det brukar även kännas i kroppen om infektionen är kvar, blir rätt snabbt matt då.
Fick dock stanna efter knappt 2 kilometer, för det kändes i min vänsterhäl. 8 dagars löpningsuppehåll hjälper inte. Jag har kört mina negativa tåhävningar som vanligt men denna skada är segdragen.
Hade mina nyinköpta Saucony Kinvara 4.

Saucony Kinvara 4. 4mm dropp

Dessa är tänkta som en långdistanssko, Rätt mycket dämpning men bara 4mm dropp. Kändes okej ungefär halva rundan, men både i början och slutet kändes det i hälen. Lite lätt molande under själva rundan. Rundan landade på 4:22 i snitt över 11,5km, lite för snabbt men med god marginal till prattempotröskeln, min tröskel där ligger runt 150-155 slag, idag blev medelpulsen 145. Sista 2 km tryckte jag på lite extra och sista 600 meterna gick runt 3,51/km. Då gick pulsen upp rejält och när jag stannade såg var pulsen 171 slag. Nära mitt träningsmax, som jag mätt upp till 177 vid något tilfälle, i slutet på ett tempopass. 

Skorna kändes bra i de lite högre farterna, även under detta mellandistanspass var dom sköna. Frågan är bara om hälen krånglat mindre i mina Adidas eller inte som har ungefär lika mycket dämpning men ett dropp på 10mm 

Salmingskorna har varit helt kass på dessa pass men har ändå ett dropp på 5mm men betydligt mindre dämpning. Här under ser man skillnaden.

Av någon anledningen har det till och med känts bättre att springa i VFF, helt utan dämpning och dropp än i Salming och Merrell, i alla fall när det gått lite saktare, över 4:15 tempo. Men eftersom jag har mina hälproblem och ännu inte utvecklat mina fot och vadmuskler tillräckligt behöver jag dämpning på dessa lite långsammare passen, i intervaller och tempopass runt 4-4:10 tempo verkar det inte vara några problem med några av alla mina olika skor. Man hade behövt en kopia av sig själv för att kunna testa fullt ut. 

Men eftersom det så mycket som påverkar en runda så vet man inte hur det hade känts i just den rundan med ett par andra skor. Historiskt, innan jag påbörjade omställningen av löpsteget bytte jag aldrig skor. Körde alltid med samma, men hade problem på distanser över en mil, fick ont under hälarna och i knäna.

Men som vanligt, tålamod, mycket tålamod krävs. Ändå skönt att i dag åter få svettas lite efter 8 dagars uppehåll från all konditionsträning.

Dagens runda

Annorlunda Intervallrunda på tartan, delvis barfota. 4*1000 meter, framfotsrunda 143.

Dagens runda


Blev en annorlunda, rätt rolig runda. Har inte kört intervaller på nästan 2 månader nu och hade egentligen inga planer på det idag heller, men så blev det ändå till slut.
Dottern följde med på sin cykel, men eftersom dagen har varit väldigt skurbetonad så fick det bli en runda till Virdavallens anläggning i Alvesta. Fotbollsplan med omgivande tartanbana som är hyfsat nyrenoverad.
Precis innan vi kom fram så började det regna, jag tryckte på lite extra sista kilometern och till min förvåning gick den på 3:53. Kändes inte så.
Sen följde lite rast och vila under läktarens tak i väntan på att skyfallet skulle avta. Tio minuter senare var så dags. Körde först 2 uppvärmningsvarv i mina Adidas.
Sen tänkte jag ta en tusing, bara för att få en referens på vad jag står ungefär. Den första gick på 3:45 ungefär. Går inte riktigt att lita på Gps:en på bana. Mäter gärna för långt. Så tusen meter kan bli allt från 1000 till 1060 meter. Men idag var klockan förvånansvärt exakt. Jag kör med resetknappen så jag får rätt bra koll om den mäter fel.
Sen fick jag för mig att springa en intervall i bara strumporna, det blev 2 dom gick på knappt 3:40. Hyfsat kontrollerade också. Blev inte helt slut. Det kändes fritt och skönt på något sätt. Lite ovant men absolut inte ont.
Sen körde jag en 4:de helt barfota, har jag aldrig gjort innan. Det var lite som att ligga på en spikmatta, både ont och skönt på samma gång. Men en otrolig skön och lätt känsla samtidigt. Försökte springa så avslappnat som möjligt. Kändes också bra, gick även den på knappa 3:40. Men under den sista började jag bli lite stel i min häl.
Men inget ont i vaderna. På hemjoggen gjorde det lite ont i min häl, blev stel. Men totalt sett var det ett upplyftande pass och kanske är intervalluppehållet slut. Får se hur hälen känns framöver.
Men jag springer gärna dessa intervaller igen barfota på tartan.

Distanspass i ösregn. framfotsrunda 142.

Jag lyckades idag pricka in de 50 minuterna som det kom mest regn. Det började med ösregn i de 5 första minuterna sen ökade det under nästa kilometer. Sen var jag i princip genomdränkt.
Jag har inga problem med att springa i lagom regn, i alla fall inte så länge som fötterna är hyfsat torra. Särskilt nu i sommartid så finns det ingen risk att man börjar frysa.
I dag blev jag dock totalt genomdränkt och de sista kilometerna var riktigt tunga. Började annars i ett lugnt tempo och det kändes bra. Hälen besvärade en aning men inget som påverkade löpningen.
Hade mina Adidas och det blev i medel 4:19 tempo över nästan 12 kilometer. Känslan var att det gick något snabbare. men klockan brukar inte ljuga.


Smutsigt och skitigt var det i alla fall, grus långt upp på shortsen till och med. Men luften var klar och fin, temperaturen runt 16 grader, perfekt för löpning.

Dagens runda.

Cykeln återfunnen men ändå inte...

Det var meningen att det skulle bli orientering för mig och dottern idag, men hon har fått en förkylning så det var dumt att riskera att hon blev sämre. Själv hade jag kunnat gå men det var så varmt idag och jag kände mig inte på topp mentalt efter en riktigt tung dag.

I bland tar det emot något enormt, idag fick jag besked om saker som ändrar mina närmaste 3-4 veckor enormt och jag får beskedet utan någon som helst diskussion innan. När den första ilskan lagt sig så är det bara, bittert inse att saker som inte går att förändra är det bara att förlika sig med. Det svider och bränner djupt in i märgen men efter ett tag går det över. Men ibland är det så frustrerande att inte kunna bestämma över sitt eget liv.

Så när det bränner både inifrån och i den heta solen utanför så kokar det nästan över i huvudet och att i det tillståndet försöka sig på att orientera är på förhand dömt att misslyckas. Så det fick bli en cykeltur istället. Hade tänkt min favoritrunda på dryga 3 mil. Det är det enda som funkar i motionsväg för min del i denna värmen. Det fläktar skönt på cykeln. Att springa är riktigt tufft för mig om det går över 25 grader.

 När jag kom till badplatsen upp vid Spånen så tittade jag lite slött mot badbryggan 50 meter i från motionsspåret som jag cyklade på. Tyckte att jag såg något bekant men körde vidare, men så några sekunder senare så väcktes min nyfikenhet. Jag stannade, vände och cyklade närmare. Ja, det var min stulna Trekcykel. Det stod 7-8 stycken pojkar/ungdomar i 15- års åldern, nyss uppkomna från badet ett tiotal meter ifrån cykeln. Naiv och lite stressad gick jag fram till dom och frågade om dom visste vem som hade denna cykeln. Jag såg genast att dom blev både irriterade och skärpta av min fråga.

 Nej, vadå menar du? Varför undrar du det?
Cykeln är min, sa jag.
Kan du bevisa det då,  sa en av dom.
Nej, tyvärr. Men den är ändå min. Efter 6 år så känner jag igen min egen cykel.
Men, ta den då? Tror inte någon kommer att försöka ta tillbaka den om du tar den, se en av dom.
Men sen kom det 7-8 till så helt plötsligt var det 15 ungdomar runt mig. Dom började bli än mer irriterade och obekväma med  min närvaro. Det lyste av ilska i en dels ögon, några andra visade samma rädsla som jag.
Jag hade oturligt eller kanske turligt innan jag gav mig iväg på cykelrundan tagit bort husnyckeln från dom övriga nycklarna. Bland dom övriga nycklarna finns även nyckeln till min stulna cykel. Hade jag haft den med mig hade jag kunnat låsa cykeln och därmed bevisa att den var min.
Det fanns mer folk på platsen men alla höll sig på avstånd. Jag hittar inte kvittot heller och hade självklart inte det med mig. Så vad att göra? Situationen kändes inte bra, om jag hade fortsatt hävda min rätt så vet man inte vad som skulle ha hänt. Kanske att någon av dessa adrenalinstinna skulle visa sin manlighet eller tuffhet. Med ett 15-tal i ryggen så skulle jag vara ett lätt byte på väg hem, gåendes med två cyklar. Kanske att dom följt mig hem och sedan tagit en gruvlig hämnd. Kanske i övermod eller ren ilska från någon av dom så hade det kanske dykt upp något tillhygge redan på platsen.
Eftersom jag inte kunde bevisa något så hade jag ingen överhand, jag hade bara min frustrerande vädjan om att bli trodd. Vad bryr sig ett gäng med ungdomar om det. Efter en sysslolös dag så hade säkert ett bråk livat upp stämningen.
Jag valde att lämna platsen, fortsätta min påbörjade runda. Men det blev en avslagen runda, åter så frustrerad över en sak som jag kände mig så maktlös inför. Visst hade jag kunnat ställa till en scen, ringt polisen och kanske fått dom att komma dit, men till vilket pris? Vad hade hänt sedan när jag stött på någon av dessa på stan? Ibland känns det som att det är bättre att låta saker och ting bara vara. För priset för att rättvisa ska skipas kan bli alldeles för högt.
Nu får man aldrig veta vad som skulle ha hänt, det finns ingen alternativ berättelse.

Men nu fick gärningsmannen åtminstone ett ansikte på cykelns rättmätiga ägare. Kanske att samvetet hos denne gnager lite extra ett tag och kan så småningom få honom att inse att det finns en ägare bakom allt han i sitt fortsatta liv tänkt ta utan att fråga. Så på det viset kan det besparats en del framtida stölder.

Det var även roligt att se att cykeln kommit till nytta även om ingen ville kännas vid den när jag ställde min naiva fråga. Det var åtminstone 15 som tyckte att den så pass intressant att dom ville visa att jag inte skulle försöka med några dumheter. Jag har mer cyklar men detta har verkligen varit en trotjänare, nu är den i händerna på någon som inte bryr sig så mycket om den. Kändes vemodigt och lite känslor av skam kom över mig när jag vände min cykel ryggen.

Nu ser jag ännu mer skeptiskt på vissa i samhället. Känns som min integritet har blivit djupt kränkt och som om att jag inte kan vara trygg i min stad där jag både har barn och jobb. Det känns som att Alvesta är på väg in i ett sakta förfall. Som att det står och väger. Samhället är oerhört polariserat och det kan när som helst explodera. Den kommande sommaren med massor av ungdomar i sysslolöshet innebär stora risker för både brott och förstörelse. Att så många lever i hopplöshet och utan vettig sysselsättning är inte bra. Samhället står handfallet och hoppas på det bästa. Men det är en farlig väg att välja. Jag valde själv att gå iväg. Jag erkänner, jag var kanske feg? Men jag vill inte riskera mitt liv för en cykel.

Jag blev rånad och slagen till marken  för snart 2 år sedan och även då valde jag att inte göra motstånd. För, jag kan inte veta vad han som rånade mig hade tänkt göra om jag gjort motstånd. Han måste självklart varit förberedd på det och hade brukat minst så mycket våld som behövts. Kalkylerat riskerna innan han valde mig som offer. Kanske han hade en kniv på sig och om det hade behövts hade han använt den. Så ibland kan det vara bättre att låta saker och ting vara. Det materiella går alltid att återställa men en kropp som våldförs kan få oläkliga skador. Så varför ta risken?


Dagens cykelrunda

Distansrunda 11,5km, framfotsrunda 141.

Det blev en lugn runda. Kände mig lite sliten, både cykling och löpning i går. Samt en väldigt trevlig fest som gjorde att det inte blev mycket sömn i natt.
Del riktigt varmt, jag har problem i värme, men dessa lite lugnare rundor har ändå funkat bra. så det är bra. Förr om åren då jag alltid tog i på varje runda så var det ett elände med värmen, samt att jag aldrig drack något minst 2 timmar innan samt aldrig under ett pass. Nu när det går lite saktare så funkar den biten det gör att jag inte tar så mycket stryk i värmen.


Dagens lugna distansrunda.


Hade mina Adidas och det kändes riktigt bra i hälen, bara en liten känning efter ungefär 700 meter som varade i ungefär 30 meter. Det är helt otroligt hur konsekvent denna känning/skada är, extremt exakt när det kommer en reaktion på att jag börjat en löprunda. Precis som innan så kommer det exakt efter 700 meters löpning. Men det brukar sitta i mycket längre, som i torsdags då jag körde lugn distans i Salmingskorna, en katastrof, då höll det i sig hela rundan samt att det bara förvärrades ju längre rundan fortskred. Men idag, så försvann det i princip helt och hållet hela rundan.


 Så nu vet jag att lugna distanser måste gå i dessa skorna eller likvärdiga. Väntar med spänning på Saucony Kinvara 4. Men igår på festen så pratade jag med en triatlet, han sa att dessa lämpade sig för lite kortare lugna rundor. Att det inte är tillräckligt med dämpning för långpass. Han hade skaffat sig 2 par av märket Altra. Ett par skor med 0mm dropp men med riktigt rejält tilltagen dämpning. Han har sprungit på framfoten i över 4 år. Han hade också problem med omställningen, hade mer eller mindre känningar i vader och vrister i över 2 år. Det var både uppmuntrande och nedslående. Jag har hållit på i knappt ett år nu. Men har problem så det räcker och blir över. Men samtidigt är det en tröst då man får bekräftelse på det jag anat, att till slut så släpper det. Men efter att i snart ett års tid vaknat varje morgon med stela vrister och en ömmande häl så är det lätt att man blir lite uppgiven.

Stiglöpning Med VFF Spyridon, framfotsrunda 140.

Blev en betydligt bättre runda än i förgår. Stiglöpning stod på schemat, så som det gjort nu den senaste månaden varje lördag. För första gången på väldigt länge så körde jag med mina VFF Spyridon.
I dag funkade det perfekt, var lite stel i vristerna första kilometern men resten av den 6 km långa rundan var i princip helt utan känningar. Jag blev väldigt trött bitvis. Men det brukar jag bli vid stiglöpning.

En av de få nackdelarna med VFF vid stiglöpning. Saker som fastnar mellan tårna.

Jag märker allt mer att det måste vara så att jag i olika farter i min löpning har olika fotisättningar. Eftersom jag har sådan problem bitvis i vissa skor. I farter saktare än 4:10 så funkar det inte med minimalistiska skor för min del. I alla fall inte just nu. Jag tror även att under en sådan här process, som det är att byta löpstil, så genomgår kroppen men framförallt fötterna olika utvecklingsfaser och efterhand så kommer senor och muskler att vara anpassade fullt ut till det nya steget. Men som det är nu så blir fötter och leder "trötta" vid de lägre farterna i de minimalistiska skorna. Troligtvis landar jag då mer på mellanfoten/hälen och då räcker inte dämpningen till i dessa skorna.

Det är svårt att veta vad som är rätt och fel, när man läser olika bloggar om minimalistisk löpning och skor så är lösningarna lika många som det finns bloggar. Jag tror att vi alla är unika individer och vi är alla i olika faser både vad gäller anpassning och förutsättningar så det finns inte ett sätt som är mer rätt eller fel. Jag har försökt plocka det bästa från många olika experter och sen är det bara att prova. I bland blir det fel men det är kanske just då, när det blir fel som man kommer till insikt om vad som passar just mig. Vissa har klarat omställningen på några månader, medans jag läst om dom som det tagit flera år att ställa om löpstil. Nu har jag snart hållit på i ett år. Det har varit betydligt besvärligare än vad jag kunnat ana. Men jag tror trots alla motgångar att detta är rätt. Om jag räknar bort fötterna så har jag inga känningar alls för tillfället. Tålamod är ordet jag har störst problem med.

I dag gick det dock väldigt bra med VFF Spyridon. Trots låg fart, men stiglöpning är undantaget som bekräftar regeln. Stigar är nästan lika mjuka och följsamma som gräs och det blir ett kort steg med lite högre knälyft än vanligt. Helt andra muskler i fötter och ben som arbetar jämfört med traditionell asfaltslöpning.

Här en av de lite mer besvärliga passagerna för dagen, när det ser ut så här så blir steget och löpningen väldigt variationsrik. Men för att undvika skador i fötterna med löpning i VFF med detta underlaget så är det viktigt att inte pulsen blir alltför hög, för när jag blir lite för trött så minskar koncentrationen och det är väldigt lätt att jag stöter i stenar och rötter med tårna och då är det alldeles för lite skydd i dessa skorna. Men om jag kan ligga strax under min prattempotröskel så funkar det perfekt även med dessa skor.

Så det känns som jag är på väg att hitta rätt med de olika skorna vid olika underlag och tempo på passen. Vid intervaller och snabba, korta tempolopp så kommer jag köra med Salmingskorna. Vid stiglöpning blir det VFF Spyridon och vid de långsammare distanspassen blir det mina Adidas i väntan på de i går beställda Saucony kinvara 4. Det blir spännande att prova dom.

Dagens stiglöpningsrunda

För er som går i tankar på att prova springa med VFF så kan jag verkligen rekommendera just stiglöpning. Då tvingas man till ett kort steg som gör att vaderna blir avlastade, ett perfekt sätt att stärka alla de olika musklerna som inte använts i "vanliga" skor. Det räcker med något pass i veckan, då håller man kroppens muskelminne vid liv.