Backintervaller, framfotslöpningsrunda 83.

Sitter här på lördagsmorgonen och känner mig sliten och stel i både rygg men framförallt vristerna, igår var det 3:de dagen i rad med löpning. Kände mig pigg innan och eftersom detta blev en kvällsrunda så var det 1,5 dygn mellan aktiviteterna, så kroppen fick lite extra vila.
Cyklade dit i ett lugnt tempo, men är ändå bra uppvärmning, det tar ungefär 20 minuter och det är en höjdskillnad på 50meter och cirka 8 kilometer till detta friluftsområde. Jag springer backintervallerna i ett elljusspår intill själva skidbacken, det är inte lika brant där och man kan ha ett bra flyt i löpningen, blir det för brant så tycker jag att det blir för dålig kvalité på själva löpningen för det blir ett mellanting mellan löpning och gång. Jag värmde upp först ett varv på den relativt flacka motionsslingan på 1200 meter. Det var rejält stelt i vristerna, hade inte känt något under dagen när jag gått omkring hemma i huset. Men så fort jag började springa så kändes det ordentligt. Så stegen blev extremt korta. Så det var med lite oro jag tog mig an den första intervallen, öppnade försiktigt och det kändes inte så mycket i vrister och vader. Märker nu med det "nya" löpsteget och de minimalistiska skorna att det känns mycket lättare i uppförsbackarna. Framför allt att jag nu kortar ner steget rejält, ungefär som om jag cyklar och lägger i en lättare växel när jag kommer in i en uppförsbacke. Jag försöker precis som i cykling att hålla samma frekvens uppför som nerför. Tror att det faktiskt blir lite högre frekvens uppför, men stegen är rejält korta då. Samtidigt försöker jag att hålla överkroppen uppe och blicken fokuserar upp mot krönet på backen, jag hjälper till med armarna och tar i överdrivet mycket med dom, känns som om det hjälper också. Innan när jag sprang i en backe, tappade jag rejält eftersom jag hade mitt långa löpsteg och blev trött snabbare och överkroppen kroknade alltmer och blicken ner på fötterna, inte tillräckligt med syre till den "stängda" bröstkorgen. Tror jag var ungefär på samma nivå konditionsmässigt som då för några år sedan när jag körde backe. Men känner nu att det finns går fortare att återhämta sig uppe på krönet. Så det är mycket teknik i backlöpning.     Dagens runda


 Precis intill elljusspåren finns det en skidbacke med lift, en av de sydligaste i Sverige. Hanaslöv heter området.
För några år sedan körde jag lite löpträning i skidbacken men det var plågsamt och extremt jobbigt. Kommer så väl i håg första gången, tänkte att det kan väl inte vara så märkvärdigt och körde på som om det var vilken liten backe som helst.
Backen är 500 meter lång och har en fallhöjd på 70 meter.
Den är i 3 etapper, planar ut lite efter varje. På dessa utplanande sträckor är det knappt någon lutning så man lurar sig lite på fallhöjden, för den sista branten är väldigt brant.
I alla fall, glad i hågen tog jag mig an backen, men redan i slutet på första branten kände jag hur andningen var extremt ansträngd. I mitten på den andra branten så var jag helt slut och kollapsade på stället. Jag tog först igen mig genom att sätta handflatorna mot knäna men den återhämtningen dög inte jag fick lägga mig på alla fyra ett tag. Backen hade besegrat mig hur lätt som helst. Moloken och besviken lufsade jag ner från backen och tog cykeln hem. På denna tiden löpte jag bara 5 kilometersrundor 2 gånger i veckan och hade löpningen som ett komplement till cykling och innebandy. Det dröjde ett tag innan jag gav mig på den igen, men jag hade lärt mig att det gäller att disponera krafterna rätt och gången efter gick det bättre, är bara tveksam till om det ger något som löpträning eftersom det blir en blandning mellan joggning och promenadtempo? Men ska ge mig på den igen vid något tillfälle nu när jag har ett kortare steg.

Stiglöpning Spånen, framfotslöpningsrunda 82

Det var ett tag sedan jag sprang denna form av löpning. Blev en ny bekantskap i slutet på sommaren när jag hade stora problem med mina ömmande vader. Av en ren händelse kom jag in på denna stig som är 4 kilometer lång med mycket besvärlig terräng bitvis, både hala tallrötter och vassa små stenar i ett småkuperat område med en enormt fin sjöutsikt. Stigen är en del av Spånenleden som är en 11 kilometer lång promenadrunda i östra Alvesta. Det är 4 kilometer med gammal stig resten av Spånenleden är mestadels cykelvägar inne i Alvesta samhälle.

Dagens runda

Tempot är väldigt lågt mellan 5-6 min/kilometer. Men eftersom stigen gör väldigt tvära krökar med bara någon meters mellanrum där det är som snirkligast, så tror jag inte gps:n registrerar riktigt rätt längd. I vilket fall som helst så är det en härlig form av omväxling i löpning, jag tror det är riktigt bra att varva med en sådan här runda någon gång i veckan. Helt andra muskler som får jobba. Stegen blir extremt korta bitvis. Pulsen är rätt hög men om jag går ut för hårt första halvan så tar jag i princip helt slut sista 2 kilometerna. Det är så mycket höga lyft på fötterna så det är enormt tröttande i höftmuskulaturen.
Koncentrationen måste vara på högsta nivå hela tiden så att man ser var man sätter ner fötterna någonstans. Fantastiskt hur kroppen trots allt hinner registrera alla hinder som så snabbt dyker upp och att fötterna hinner anpassa sig och ta det ännu lite kortare steget för att undvika att snubbla, stiga snett eller på någon riktigt vass sten som om man trampade på den skulle skära sig igenom sulan. Känslan blir att det går snabbt eftersom allt kommer så nära så trots den modesta farten så är känslan så härlig.
Jag kan bara varmt rekommendera denna form av löpning, om inte annat så som komplementträning.
I en perfekt värld med oceaner av tid och framför allt kraft så skulle jag vilja ha denna stiglöpning som ett varannandags inslag. I ett inte alltför högt tempo, igår låg jag på ungefär 140bpm i snitt. Men var trots den relativt låga medelpulsen helt slut efteråt. Nu var detta i och för sig första gången på över en månad.
Kände stelhet både i vader, vrist. I vristerna släppte det nästan direkt när jag kom in på själva stigen, vaderna var stela lite längre men det besvärade inte mig. Däremot var jag lite stel i kroppen som helhet, detta var trots allt dagen efter ett rätt hårt pass så inte så konstigt om kroppen inte ännu återhämtat sig helt.
Hade de tunna Merrellen idag, dessa är perfekta på stiglöpning, När jag sprang här med VFF så var det mycket vanligare att jag stötte i tårna, så här i denna extremt besvärliga terräng passar det bättre med Merrell.

Spånenmilen, Juldagen 2013. Framfotslöpningsrunda 81.

Blev en runda med mycket tid i det svarta hålet. Det svarta hålet är den pulszon som befinner sig strax över gränsen för när du inte längre kan prata obehindrat och 5% till. Enligt boken "Den ultimata löparguiden" så ska man undvika så mycket som möjligt av löpning i den zonen. Antingen ska man träna under den eller över den. Under blir i ett behagligt prattempo, över i ett tempo som motsvarar intervall och den träningen ska endast vara 10% av all träningstid.

Dagens runda

Förr om åren har jag nog legat 85% av träningen i just zonen "Det svarta hålet" En sådan runda som jag gjorde idag är det svårt att undvika eftersom det är så kuperat, för att inte tappa för mycket tempo så blir det att pulsen ökar lite för mycket i uppförsbackarna. I dag blev det dessutom motvind på hemrundan så då blev det extra tufft, var tvungen att sänka farten rejält för att inte bli tvungen att stanna av trötthet, jag märker att över 165 är en gräns som om jag överskrider den mer än 3-4 minuter så tappar jag både hållning och fart. Har haft någon träningsrunda på medelpuls på 161bpm för något år sedan och då går det för fort. Tror den optimala rundan utan att tappa steg och hållning men ändå bibehålla farten är ungefär vid 155-158 bpm i medelpuls.
Har inte hållit min plan med 3 dagars löpning och sen 1 dags vila. Det har blivit varannan dag igen. Ska försöka nu att få upp det dit nu när jag är lite ledig och har mer tid.
Hade de tunna Merrellen idag. Kändes rätt bra i vader och häl, blev lite stum i vaderna men inte så det störde, idag var det orken som försvann efter halva rundan. Doc´k var jag som vanligt väldigt stel på morgonen i mina vrister men känningarna under hälen försvinner allt mer för varje dag.
 Första halvan i medvind men det blev för tuff öppning för att klara samma fart sista halvan i motvinden. Dessutom är det en tuff avslutning på denna rundan de 2 sista kilometerna är det väldigt kuperat och med en lång slakmota på ett 3-400 meter innan rundan avslutas i svagt medlut de sista 400 meterna.

Asfaltsrunda i tunna Merrell, 11km, Framfotslöpningsrunda nr:80.

Blev 2 varv på Cykelvägsrundan, en väldigt bra runda, flack och  de backar som finns är långa och svagt lutande, blir att man kommer in i ett fint flyt i både andning och löpning. I dag var vinden även rätt då det var medvind i den längsta uppförslutan. Hade tänkt springa på förmiddagen idag men dottern var sjuk och det var inte läge att lämna henne ensam. Nu på kvällen så fixade det sig i alla fall så jag kunde komma ut.

Dagens runda

Vaknade stel och stum i vänstervristen och även lite i hälen, inga känningar i vaderna. Släppte efter några timmar men stumheten i hälen har funnits lite hela dagen, fast dock i väldigt lindriga former. Hade tänkt mig 4 varv på elljusspåret, men ändrade mig i sista sekunden.
Jag hade tänkt mig en lugn runda, för denna rundan var bonus i alla fall. Trodde inte jag skulle få hjälp med dottern. Men i vilket fall som helst kände jag rätt tidigt att jag kände mig lätt i steget trots att hälen gjorde sig påmind första 1,5km. Hade de tunna Merrellen idag. I princip ingen dämpning 4 mm sula, noll dropp. Började strax under T1 och kom snabbt in i ett fint flyt. Det är inte ofta jag fått denna sköna känslan sen jag började min omställning. Då är det riktigt skönt att springa. När man känner hur det flyter på utan att man behöver ta ut sig fullständigt. Samtidigt kändes tekniken okej.
Blev negativ split, inte så mycket men ändå. Första varvet var en lugn tillställning och kom bara över T1 i krönen på backarna. andra varvet blev det mer löpning i det svarta hålet. Sista kilometern hade jag medvind och tryckte på lite extra. Skön känsla. Var trött men inte helt slut efter rundan.

Längsta löpningen hittills. Framfotsrunda 79. Med "Tjockmerrell"

I går lördag sprang jag från Alvesta till Växjö, den längsta rundan hittills. 21,7 kilometer blev det. Var tveksam först för jag hade lite ont i vänsterhälen på morgonen, som jag haft den sista veckan, samt att det stramade lite i högervaden. Att då fresta kroppen med 21,7 kilometer kändes inte så vettigt?

Lördagens runda

Vädret var så där, det blåste rätt bra men det skulle bli medvind så det var positivt, ett konstant regnande också, men som väl var så slutade det strax efter att jag börjat springa.
Men efter en del vånda så blev det så ändå, jag laddade upp med en regnjacka som verkligen var tät, med den skulle jag inte bli blöt i alla fall utvändigt, satte på mig vätskebältet och hade min "tjockmerrell" denna dagen. Hade även extra vadvärmare under mina byxor. Lite nötter och russin i fall det skulle komma någon riktig dipp energimässigt.
Inledningsvis tog jag det väldigt lugnt, kändes i hälen, varje steg, men inte smärta direkt utan mer lite obekvämt. Högervaden gjorde sig inte påmind. Men var lite allmänt stel i kroppen i början. Jag tog korta steg och försökte tänka på tekniken så mycket som möjligt. Rätt så snabbt märkte jag att jag hade för mycket kläder på mig. Redan efter 1 kilometer så blev jag varm under min täta regnjacka. Stannade efter några kilometer och tog av mig tröjan under och band den runt magen. Men redan efter några kilometer till så blev det en obekväm känsla med jackans luva som slog mot ryggen varje steg. Då tog jag av mig jackan istället och satte på mig tröjan igen, det regnade inte längre så det var perfekt byte. Mitt vätskebälte är också värdelöst, det vill inte vara på plats utan glider runt och vill hamna med flaskorna fram på magen hela tiden, irriterande. Tog bort flaskorna och höll dom i händerna i stället. Det blev bättre.
Det släppte i hälen efter några kilometer och det var en skön känsla, hade ingen värk någonstans under den kommande milen. Sprang i ett lugnt tempo, lite under prattempo och kilometerna rullade på i ett jämnt tempo, pulsen var relativt låg, mellan 130-140 under första halvan. Efter 16-17 kilometer började det komma känningar i bakre delen av höfterna, ingen smärta, mer stelhet. Det blev lite högre puls och ansträngningsnivån gick upp betydligt sista 6-7 kilometerna.
Ett annat problem var att jag blev väldigt blöt i skorna, särskilt den vänstra av någon konstig anledning. Tror det rann ner från byxorna ner i skon. För dessa ska vara goretex, men det är klart häller man i vatten ovanifrån så hjälper det inte.
Jackan var ett bekymmer, hur jag än försökte knyta den runt magen så kändes det som om den var i vägen.
Men annars var det en underbar känsla att springa till något i stället för att som alltid annars springa en runda. Jag sprang till D och när jag var framme så fick jag ett varmt välkomnande och det var så skönt. Likaså det relativt låga tempot göt att det blir behagligt, man hinner se så mycket mer i förhållande till när jag cyklar samma sträcka. Nu var det i och för sig årets kortaste dag och naturen är väl inte som mest inbjudande denna tiden. Denna sträckan i början på försommaren kommer att bli underbar. Verkligen något att se fram mot.

Julglädje

I dag borde det varit intervallträning om jag skulle följt mitt schema, men man är ju inte mer än människa?
 I dag har det varit en perfekt fredag hittills, en "superfredag", så skulle det stå om jag varit rubriksättare på Aftonbladet eller någon av de andra oläsbara drakarna som sprider ut massa **** i vår värld. Men denna dagen vill jag verkligen inte tänka på allt dåligt i världen.
 Jag känner mig så tacksam, för allt i här i världen som ger mig så mycket glädje.

Detta året har varit minnesvärt på många sätt, så mycket mörka dagar som tyngt mitt redan så dystra sinne. Jag tycker att jag går omkring med en av dom mörkaste och tungsinta själarna det mesta av min vakna tid. Jag förmörkar så många människors tillvaro med mitt så många gånger buttra sätt. Detta tynger mig och gör att jag känner mig så dålig och otacksam. Jag kämpar på men kommer inte framåt. Jag ber så mycket om ursäkt till alla som jag skadat under året och hoppas på en bättring under det kommande året.

Men som sagt idag, har det varit en sådan otroligt glad dag, sista arbetsdagen för detta året, sista tandläkarbesöket för året. Ett riktigt bra samtal med min chef. En anställningsintervju med en reparatör som om han anställs kommer att ge mig ett helt annat liv på mitt jobb. Innan har jag inte kunnat se något riktigt ljus i min tunnelvandring men nu öppnar det sig så många möjligheter. Jag fylls med så mycket tacksamhet och glädje i mitt inre. Nu finns det helt plötsligt så mycket att kämpa för. Underbar känsla. Som en riktigt boost. En sorts mental turbo som legat outnyttjad i alla år. Som plötsligt antänds och fylls på med riktigt högoktanigt bränsle. Då har jag inte ens nämnt min underbara flickvän som skänkt mig så mycket glädje och klokskap under året. Sen sist men absolut inte minst, min fantastiska dotter. en kopia av mig, både på gott och ont. Men de allra sämsta egenskaperna har någon högre makt evolutionerat bort. Så det finns faktiskt hopp för henne.

Varför skriver jag detta på en löpparblogg? Ja, den frågan är berättigad. Men när sådana här dagar infinner sig gäller det att ta tag i dom och försöka suga ur all glädje och energi som bor därinne. Det känns som om detta är en dag som kanske kommer en gång på tio år. Då kan ni kanske ändå förstå hur glad jag är idag?

Beror detta på löpningen frågar sig den hårt kämpande löparen inom mig? Ja, kanske svarar analytikern och ler lite svagt överlägset som om han visste lite mer än kämpen som springer. Analytikern har inget intresse av ansträngning, i alla fall inte fysisk ansträngning. Jag, vem det nu är? Tror på en kombination av olika saker. Vi är väldigt komplexa varelser som består av så mycket av varje, både av  negativt och positivt laddade organismer. I dag har jag fått uppleva en sällsynt övervikt av det positiva. Tacksamheten över det är enorm och jag kommer länge att leva på denna dag. Jag vill tacka samtliga inblandade i denna mix. Jag bugar mig ödmjukast och ber samtidigt så hemskt mycket om ursäkt för alla jag sårat. Förlåt.

Cykelvägsrundan, 1 varv. Med tunna Merrel trail glove.

Efter gårdagens rätt så tuffa runda och med lite värk i hälen under förmiddagen så hade jag egentligen inga planer på löpning idag, men eftersom jag vill springa på lördag om allt funkar så är det bättre att ta vilodagen på fredag istället. Så det blev en kort relativt lugn runda idag.
 Smörjde in mig med Tigerbalsam på vader och vrister innan jag gav mig iväg. Första kilometern i regn och motvind, stela vader och en lite ömmande vänster häl och ett mörker som inte är av denna värld så var det verkligen inte lätt att hitta inspiration och glädje. Hade satt igång en metronomapp med 180bpm i lurarna. Kom inte upp till 180 märkte jag, men eftersom det var en lugn runda med stela muskler så hade jag nog inte förväntat mig det. Under korta perioder var jag där men då med väldigt korta steg.

Dagens runda

Om jag är något så när utvilad och utan känningar i mina ben så borde det funka att springa i alla fall runt omkring 180. Men det är en bit kvar innan jag är där känns det som.
Det var otroligt mörkt idag, det blev inte bättre av att det regnade och blåste, mina glasögon gjorde ingen nytta. Vart för lat för att byta till linser innan. Detta gjorde att jag inte missade många vattenpölar, den ena lite djupare än den andra. Mina Merrel trail glove är inte speciellt förlåtande och vattentäta. Så över halva rundan var blött i skorna, men inget som besvärade under en så förhållandevis kort runda. Likadant som igår så blev känningar i benen allt lindrigare under det att rundan fortlöpte. Så sista 2-3 kilometerna var inte så jobbiga som jag befarat, men dagenefterlöpning är ovant för mig och speciellt nu när jag är mitt i min omställning. Vet inte om det är rätt att köra på 2 dagar i rad eller om det varit bättre att hålla mig till varannan dag? Finns inga facit.